The Duke and I är första boken i en serie på åtta böcker där åtta syskon ska hitta sina respektive himlastormande kärlekar for ever after. Sånt gillar jag! Det är kul när karaktärer från tidigare böcker dyker upp och lever vidare i sina tvåsamma liv. Bridgertons är alltså en stor och bullrig familj där Daphne, den här bokens huvudperson, är nummer fyra i syskonskaran. (de är döpta i bokstavsordning: Anthony, Benedict, Colin, Daphne osv till minstingen Hyacinth som i den här boken bara är tio år)
Det är nu Daphnes tredje Season i London, och hennes mamma tycker att hon inte kan hålla på och fjanta runt längre utan borde ta tag i det där med att hitta sig en äkta make. På varje bal och tillställning vallas hon nu runt av mamman och presenteras för en evig rad potentiella äktenskapskandidater, och börjar tycka att det är ganska tröttsamt. Hon vill inte ha vem som helst! Han ska ha humor och helst inte vara på andra sidan sextio, tack så mycket, hur fin titel han än må ha.
Simon, nybliven hertig av Hastings, har ett liknande problem. Han tänker inte gifta sig alls av ett antal olika anledningar (en av dem är det fullständigt havererade förhållandet till fadern, alltså f.d. hertigen av Hastings) - men en ogift hertig kan definitivt inte gå runt i Londons sällskapsliv utan att ständigt bli påhoppad av mödrar med ogifta döttrar i släptåg. Vilket kap han vore, va?
Simon och Daphne träffas (i en helt osannolik situation, där Daphne precis har golvat en efterhängsen friare medelst rak höger mitt i plytet) och ingår ett avtal: de ska låtsas vara förlovade. Så slipper bägge bli plågade av mödrar och eventuella äktenskapskandidater och kan roa sig lite mer fritt på alla fester.
Låtsas vara förlovade... jodå. Visst. Sure.
Nå - hur är då Julia Quinn? Jodå, helt OK. Det är inte riktigt regency romance så som jag vill ha det, eftersom känslan inte riktigt är där. Det känns mycket mer som att hon har tagit moderna personer och klätt ut dem i tidstypiska kläder och hängt lite 1800-talsgrejs i kulisserna. Ta bara det här att alla kallar varandra vid förnamn! I den här sortens böcker ska det förstås vara ett evigt mrs Bridgerton hit och your grace för en hertig och my Lord hit och my Lady dit och miss Bridgerton för Daphne medan hennes yngre systrar heter miss Francesca Bridgerton osv. Men inte här - här dyker det upp en "Violet" redan på första sidorna som visar sig vara Daphnes mamma. Hon benämns sedan "Violet" boken igenom istället för "maman" eller Mrs Bridgerton. För att inte tala om att hertigen av Hastings är "Simon" med sina vänner i stället för "Hastings". Nonono....
Dessutom tenderar boken att mest bestå av olika dialogscener - jag får lite sitcom-känsla av den.
Men om jag väl släpper det där med att det inte är "riktig" regencyromance så är det hela ganska underhållande ändå, och det är just dialogerna som fångar mig snarare än kläderna och miljön och det där som brukar fascinera mig i den här sortens böcker. Det är kul när Simon och Daphne pratar med varandra! Eller när Bridgertonsyskonen gnabbas. Eller när mamma Bridgerton försöker förklara för Daphne vad som ska hända på bröllopsnatten. Fel tidsfärg, men underhållande ändå. Och jag tror minsann att jag kommer fortsätta att följa Bridgertonsyskonen ett tag till.
Titel: The Duke and I
Serie: Bridgertons #1
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2006
Förlag: Avon Books
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar