onsdag 23 mars 2016

Ready Player One

När jag hade läst ut den här boken för någon vecka sedan, och på kvällen satte mig för att spela lite Skyrim, så fick jag en lätt minsann-känsla. Likaså när jag brände sisådär 45 minuter eller kanske lite mer av mitt liv på att klara av ytterligare en nivå i Candy Crush på mobilen. Minsann som i jag lägger inte alls onödig tid på märkliga spel... jag TRÄNAR minsann!!

För lite så känns egentligen hela Ready Player One om man ser bortom storyn. Den är upprättelse för någon som har lagt sjukt många timmar på att spela Pacman, som har stått timme efter timme nere på pizzerian för att slå sitt rekord i Ghosts n Goblins, eller något annat arkadspel, som gång på gång på gång har svurit och startat om spelet i Nintendo 8-bitarslådan eller Atarin, som har lagt löjligt många timmar på att själv medelst rutat papper ritat upp kartor på världarna hen utforskat i något tidigt rpg-datorspel (ja, hrm, jo, hej-Carolina-spelar-Ultima-Underworld...). Eller någon som för åttiofemtiofjärde gången ser om Monty Pythons Quest for the Holy Grail fast denne någon redan kan alla repliker utantill.

Det är inte tidsslöseri det har handlat om alla dessa timmar. Det är träning. Det är forskande. Det är viljan att vara beredd, att kunna vara den som räddar hela världen. 

Minsann.

Alltså, denna bok. Själva storyn är... ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den. Den är förutsägbar, helknäpp och fullständigt lökig. (men hallå... en bit in finner vi huvudpersonen inne i en virtual realityvärld, inne på ett quest i en Dungeon Modell 1A, längst inne med huvudbossen som är en liche-king, typ odödlig demonmagiker, inbegripen i en fajt på liv och virtuell död, där fajten försiggår i ett arkadspel, i det gamla spelet Joust... nänä, lichekungen använder ingen magi eller så, han spelar Joust) Ändå är den spännande, och rätt läskig också. Världen som vi känner den har i princip gått åt skogen, och alla människor ägnar sig mer eller mindre åt verklighetsflykt på heltid via OASIS, virtual reality-universat där du kan göra allt, till och med gå i skolan. Livet här och nu IRL verkar knappt finnas - alla sitter bara med sina VR-glasögon på sig och är någon annanstans. Lite som att gå in på en restaurang där alla människor bara sitter och glor ner i sina mobiler, fast värre.

Men efter avslutad läsning kan jag inte sluta tänka på boken. Det finns trots den knäppa, förutsägbara men ändå spännande handlingen massor i den som jag bara måste älska. För att vinna ett slags spel i den där VR-världen behöver man vara extremt insatt i 80-talets kultur - inte bara spel utan även filmer och musik, serier, böcker och typ allt (och det är här en sådan sak som att vara slängd i Holy-Grail-replikerna inte längre är nördigt utan vältränat och forskningsinriktat...) Och jag var ju tonåring på 80-talet. Det är min kultur, det här. Mina filmer, mina spel. Och hur knäpp jag än tycker boken är, så kan jag inte låta bli att älska den.

Så är det. Jag älskar den. Helt förutom det där att den får mig upprättad i min verklighetsflykt och i mitt tidsödande spelande. Jag ödar inte tid. Jag tränar. Minsann.

Ready Player One lär bli film (2018), med Spielberg som regissör. Undras hur det blir att titta på: en film om någon som är i en annan värld, och i den världen förflyttas in i en film som samtidigt är ett spel som ger poäng om personen kan leverera rätt repliker, gärna på samma sätt och med samma gester som filmens originalhuvudperson...
Jag måste bara se den.

Titel: Ready Player One
Författare: Ernest Cline
Utg år: 2011
Förlag: Crown Publishing Group
Köp den till exempel här eller här

4 kommentarer:

  1. Den här har jag varit nyfiken på ända sedan första gången jag såg den på en bokblogg, det måste ha varit några år sedan nu. Låter som en bok för mig. Och jag är också grym på 80-talet :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, då måste du absolut läsa!!

      Radera
  2. Jag gillar också boken väldigt mycket, och även hans senaste bok "Armada" även om den handlar lite mer om folk som spelat "Battlefield" eller liknande in absurdum.

    Och som jag sagt tidigare, det jag helst vill göra är att hänga med Ernest Cline och bara nörda loss på spell och film och ja... allt. Låter som att du också åska hänga med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker absolut läsa Armada också! Det är inte min typ av spel, men min oäkta make är en typisk datorkrigare, så jag kommer nog att ha mycket roligt åt honom när jag läser.
      Och ja! Jag vill hänga med och nörda med Ernest Cline! Vilket spel börjar vi med??

      Radera