Kartritarens dotter

Isabella bor på ön Joya med sin pappa kartritaren. Förr flöt den här ön runt på världshaven, men nu ligger den stilla som andra, normala öar. Förr fanns här alla vanliga djur och fåglar - men sedan guvernören kom försvann alla sångfåglar och nu finns här bara korpar. Guvernören delade av ön med en barriär, och det som finns på andra sidan har Isabella aldrig sett. Hennes pappa skulle vilja rita det, och andra delar i världen, på kartor, men de får inte resa någonstans. Guvernören bestämmer allt över dem och andra på ön.

Isabellas bästa vän är Lupe - som är guvernörens dotter. Nu hittas en flicka mördad i fruktträdgården, och hon var där eftersom Lupe skickat henne dit efter en viss sorts frukt. Lupe och Isabella blir osams, Isabella skriker att Lupe inte begriper hur privilegierat hon lever och att hon är hemsk, varpå Lupe på egen hand drar in i de förbjudna delarna på ön för att leta rätt på vad/vem som hade ihjäl den där flickan. Isabella ångrar det hon skrek och ser till att komma med i pappa guvernörens sökpatrull efter Lupe. Hon gör det som gruppens navigatör, eftersom hennes pappa är kartritare (och eftersom guvernören just slängt pappa kartritaren i fängelse).

Det är en blandning av äventyr och saga, eller myter som får liv, i den här boken. De sagor Isabella alltid älskat att lyssna på om hur ön blev hotad av en elddemon, hur den räddades av en modig kvinna - visar sig kanske vara mer än sagor, och när Isabella kommer in på den förbjudna delen av ön så blir gränsen mellan saga och verklighet mer och mer flytande.

Det är rätt vackert skrivet (särskilt om kartorna) men samtidigt rätt förvirrande. Jag är inte helt säker på vad jag gillar den här boken egentligen. Kanske att jag hade förväntat mig något mer handfast?


Titel: Kartritarens dotter
Författare: Kiran Millwood Hargrave
Originaltitel: The Girl of Ink & Stars
Översättning: Hanna Williamsson
Utg år: 2019
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Bråfalls hemlighet - Trollen i skogen

Alltså, det är ju helt OK att vara hos mormor i hennes hus mitt i skogen, fast där inte finns någon täckning på mobilen eller något att göra mer än... ja, skogen. Och äta mormors pannkakor och så där. Men... om det är egentligen var tänkt att hela familjen skulle åka till Teneriffa på höstlovet, en länge efterlängtad resa där allt var planerat ner till vilken sorts glass som skulle köpas och var. Och den resan blir inställd? Då är det liksom inte lika roligt att åka tåg till mormor, det är det inte. Därför är Astrid sur. Och så ska lillebror Love som vanligt komma med sina påhitt och fantasier - den här gången påstår han att han har sett en man med svans, jodå, Love såg den sticka ut ur byxbenet. Urlöjligt.

Och sen då? När mormor kommer och hämtar dem vid tåget? Då ska Love äntligen dra upp den där svans-grejen och berätta den för henne. Han är sååå jobbig. Det konstiga är att mormor lyssnar på honom, ställer intresserade följdfrågor, tar det på allvar. Ännu mer konstigt är att hon nästa dag (när de egentligen skulle åkt på höstmarknad inne i stan, äntligen något som är kul) försvinner iväg på något brådskande ärende - och inte kommer tillbaka.

Ja, så börjar första boken i trilogin Bråfalls hemlighet. Det är förstås ett riktigt troll Love har sett på tåget, och mormor är förstås i allvarlig knipa, och det är förstås (detta är ju fantasy för barn) upp till barnen att reda ut detta på egen hand. Med hjälp av en viss herr Grå (den vassnäsade på det snygga omslaget). Astrid får inse att Loves alla fantasier inte är fantasier, utan att han faktiskt ser saker hon själv inte kan se. Han är nämligen ett "söndagsbarn", precis som mormor är det (men inte Astrid).

Jag gillar den här! Det är precis lagom blandning av livet-är-så-himla-ooooorättvist-typ-elvaåring(?), overkliga ting, skog och äventyr. Och så trollen, då. Dem gillar jag. Störiga, dumsluga och med helt fel attityd. Och de vaktar en bro! (såklart) Och en av dem heter Trulle! (det där känner alla till som haft barn på lågstadiet de senaste tjugo åren...) Och snart kommer nästa bok, där det tydligen måste hittas en jätte, av alla saker. En jätte i skogarna i Dalarna? Han lär vara väl kamouflerad.


Titel: Trollen i skogen
Serie: Bråfalls hemlighet 1
Författare: Charlotte Cederlund
Illustrationer: Anders Végh Blidlöv
Utg år: 2019
Förlag: Hegas
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? lättläst för ca 9-12 enligt förlaget men jag tror den funkar fint från ca 8 år, samt som högläsning från ca 6.

Max och miniriddarna

Detta är en väldigt lyckad blandning av text och seriestrippar, en grafisk riddarroman. Det går snabbt att läsa och det är väldigt roligt. Och är det någon bok som kvalar in som "i samma stil som dagbok-för-alla-mina-fans" så är det denna. Fast den är bättre.

Max måste åka runt på vägarna med sin morbror som är trubadur. En usel trubadur, måste sägas, som aldrig drar någon publik så de har nästan inget att äta och vagnen de åker och bor i är inget lyxhotell direkt. Och som Max så insiktsfullt påpekar: detta är dessutom medeltiden, så bekvämligheter som asfalterade vägar, vattentoaletter och tandborstar har inte ens uppfunnits än, så livet på vägarna är hårt, hungrigt och tråkigt.

Det blir ändring när de kommer till kungariket Mysanien och dess huvudstad. Det borde blivit bättre, för så som morbror Torulf minns det (han är född och uppvuxen i Mysanien) var det en trevlig stad med snälla och gästfria människor, fint styrda av kung Konrad den snälle. Men de har inte hunnit vara i staden många boksidor förrän morbror Torulf har tagits till fånga och Max jagas av soldater för misstänkt lösdriveri, och folk i allmänhet verkar ha en helt annan attityd till besökare, trubadurer och allting. Vad har hänt? Jo - snälle kung Konrad har dött och efterträtts av sin bror, kung Ryslig. Kung Ryslig tror på fängelse, disciplin och halshuggning, och hans undersåtar verkar stödja honom helt och fullt.

Som väl är hittar Max andra barn att bli vän med, och tillsammans med en trollkarl (som bokstavligen dyker upp från tomma intet)(och vars trollspö har sett bättre dagar)(det har förresten trollkarlen också) utvecklar de en ytterst listig plan för att ta sig in i slottet och befria morbror Torulf. Den går mest ut på att... eh... gå in och... improvisera? Jonglera? I vilket fall som helst är detta bara början på äventyret som sedan vandrar vidare i fantasy- och sagoland.

Roligt, ja, på så många sätt! Ta bara det här med att berättelsen driver med det faktum att det är medeltid, och de som lever i den vet vad det är som inte är uppfunnet ännu och saknar det de aldrig har haft. I andra böcker funkar det här greppet ibland, ibland inte, men här är det väldigt bra gjort och mycket roligt. Ta till exempel en bild i slutet där två barn jublande slår ihop händerna, och där kommentaren är ungefär "såg ni det där? Vi uppfann just high-five, och vi ansträngde oss inte ens". (jag vill inte visa bilden pga att den spoilar handlingen)

Eller bilderna, som är enkla, lite kantiga och fulsnygga och funkar fantastiskt med den lite lakoniska berättarstilen. Särskilt har jag suttit och fnissat över hur djuren ritas. Alla tar sig fram i stelbent passgång. (alltså, när benen på samma sida lyfts samtidigt) När hästarna också närmast ser ut som en blandning av krokodiler och Skogaholmslimpor i ansiktets mul-parti så blir det bara.... hehe, ja. Fult. Men snyggt. (och undantag: när hästarna springer sitt fortaste? Då överger de passgången för total haren-skuttar-snabbt-stil)

Lägger vi till detta en berättelse som överraskar en hel del längs med vägen, och som ifrågasätter könsroller och tänkande som så-här-har-vi-alltid-gjort, så kan det bara bli bra.


Titel: Max & miniriddarna
Författare: Lincoln Peirce
Illustrationer:  Lincoln Peirce
Originaltitel: Max & the Midknights
Översättning: Caroline Bruce
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-15 år

Knäckarbanketten

Detta är en fullständigt underbar högläsningsbok, och jag bara önskar att man kunde dra tillbaka tiden ett par år så att mina egna barn fortfarande satt i soffan med mig varje kväll för högläsningsstunden så vi kunde njutit av den här tillsammans. Men de är nu 19 och 21 och vi får inte ens plats i soffan tillsammans längre. Men! Det finns ju andra barn! Hela världen är full av barn att högläsa för, och jag önskar att så många som möjligt får lyssna på Knäckarbanketten. Eller att de läser den på egen hand. Den är en pärla och en fröjd!

För länge sedan ("när alla kartor såg annorlunda ut") fanns en stad som styrdes av två hertigar. Dessa var tvillingar, men ingen magisk tvillingtvåsamhet här inte, eller vänskap bortom döden. Nej, nej - dessa tvillingar avskydde varandra redan innan de föddes, och i hela sina liv har de bråkat. Och så har de tävlat om vem som är bäst och störst och rikast och mest imponerande. Staden har de delat på mitten, slottet likaså, och så styr de varsin halva.

Nu ska den ene hertigen, Ludbert, ha en riktigt stor fest för att fira att hans giganto-skryt-trädgårdsanläggning är klar. Hundratals nya rätter ska serveras varje dag (och köksmästaren de la Sauce är lätt stressad, det är han) de tre dagar och nätter festen varar. Givetvis ska alla förnäma och viktiga personer bjudas in till denna knäckarbankett som ska bli störst och bäst -och göra den andre hertigen, Odert, grön av avundsjuka. Odert håller mycket riktigt på att implodera av ilska, särskilt som hans eget skrytbygge (att bygga ut sin halva av slottet med hundra rum till) inte är färdigt än. Så han lurar in sig själv på festen, förklär sig listigt med hjälp av en lösmustasch (varpå ingen känner igen honom...) till en av gästerna, och så börjar han sprida ryktet om en rätt som verkligen borde finnas på knäckarbankettens meny: "kalabalikaladåben". Denna rätt ska innehålla tårar av en biskopsfisk, fjäll från en basilisk och hjärtat från en mantikora, och är förstås helt omöjlig att laga till. Hehe, tänker då Herr Listig Lösmustasch, nu gör min tvillingbror bort sig och hela knäckarbanketten blir ett fiasko.

Men här ska inte knäckas någon knäckarbankett. Kalabalikaladåben ska tillagas, kosta vad det kosta vill. En trupp soldater skickas ut för att skaffa de omöjliga ingredienserna, och med sig tar de en liten kökspojke vid namn Amund. Han ska vara lockbete åt mantikoran som tydligen älskar att äta barn. Tyvärr går soldaterna åt redan första natten, och sedan är det upp till Amund att alldeles ensam, och på sagors vis, dra ut i världen och fixa underverk.

Om det inte framgick av inledningen, så älskar jag det här. Berättelsen, de överraskande vändningarna, monstren och de andra varelserna (de vildsinta hararna...!), överdådigheten, humorn, språket och orden. Och inte minst illustrationerna som finns överallt, både svartvita och helsides i färg. Jag vill ha mer, fler, många sagor av Bergmark Elfgren tillsammans med Maxén!

Titel: Knäckarbanketten
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Illustrationer: Emil Maxén
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-12 år, och som högläsning från ca 5 år

Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem

Ja, ja, jag vet att jag är sent på det. Att vi till och med har passerat tjugonde dagen och Knut, och att adventsljusstakarna borde packas ner och blicken höjas mot ljuset i slutet av tunneln (läs: våren).

Men den här adventskalenderboken skymtade ett antal gånger i mitt liv före jul, fast som utlånad till andra, och på andras bloggar, och på andra ställen, och jag förstod att den blandade in de klassiska sagornas figurer och hade rätt roligt på vägen med dem. Hur då? undrade jag, och fick alltså ta tag i att läsa boken själv för att veta.

Jo. Vi har alltså kentauren Ken Taur (förstås) som för några år sedan blev kidnappad från sitt hemliga hem vid Nordpolen, av inget mindre än en Ond Clown som färdades i en helikopter. (förstås. Det är väl så de plägar färdas, de där?) Denna Onda Clown har hållit kentauren fången på en cirkus några år, men nu har Ken flytt och vill galoppera hem genom snön för att hinna till sin familj på Nordpolen innan det blir julafton.

Han får snart sällskap på vägen av en eldflicka (som heter Gnista), en prinsessa som heter Acapella, (och som inte gillar att bli pussad av prinsar medan hon sover, tack så mycket), en häxa som avskyr alla barn eftersom de hon träffat envisats med att äta upp hennes hus så att hon nu är hemlös och rätt bitter. De träffar också en varg som trivs med att gå runt i nattlinne, och ett antal tomtenissar som alla heter Nisse. Hans och Greta är med, Rödluvan också (varpå Gnista blir helt starstruck). Och givetvis Tomten. Men vilka det är som är snälla och vilka som är elaka är inte helt självklart (ja, förutom Mr Ond Clown, men han får faktiskt inte vara med för han sitter i fängelse numera) och barnen som högläses för får förstå att det där som händer i sagorna bara är en sanning. Typ.

Om Ken Taur hinner hem till julafton, då? (Obs spoilervarning!) Jamen, klart han gör. Och Tomten finns. Och är snäll. Och dinosaurierna... finns också. Så det så.


Titel: Den helt sanna julsagan om kentauren som ville hem
Författare: Mats Strandberg
Illustrationer: Sofia Falkenhem
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? högläsning för ca 3-6 år