Kartritarens dotter

Isabella bor på ön Joya med sin pappa kartritaren. Förr flöt den här ön runt på världshaven, men nu ligger den stilla som andra, normala öar. Förr fanns här alla vanliga djur och fåglar - men sedan guvernören kom försvann alla sångfåglar och nu finns här bara korpar. Guvernören delade av ön med en barriär, och det som finns på andra sidan har Isabella aldrig sett. Hennes pappa skulle vilja rita det, och andra delar i världen, på kartor, men de får inte resa någonstans. Guvernören bestämmer allt över dem och andra på ön.

Isabellas bästa vän är Lupe - som är guvernörens dotter. Nu hittas en flicka mördad i fruktträdgården, och hon var där eftersom Lupe skickat henne dit efter en viss sorts frukt. Lupe och Isabella blir osams, Isabella skriker att Lupe inte begriper hur privilegierat hon lever och att hon är hemsk, varpå Lupe på egen hand drar in i de förbjudna delarna på ön för att leta rätt på vad/vem som hade ihjäl den där flickan. Isabella ångrar det hon skrek och ser till att komma med i pappa guvernörens sökpatrull efter Lupe. Hon gör det som gruppens navigatör, eftersom hennes pappa är kartritare (och eftersom guvernören just slängt pappa kartritaren i fängelse).

Det är en blandning av äventyr och saga, eller myter som får liv, i den här boken. De sagor Isabella alltid älskat att lyssna på om hur ön blev hotad av en elddemon, hur den räddades av en modig kvinna - visar sig kanske vara mer än sagor, och när Isabella kommer in på den förbjudna delen av ön så blir gränsen mellan saga och verklighet mer och mer flytande.

Det är rätt vackert skrivet (särskilt om kartorna) men samtidigt rätt förvirrande. Jag är inte helt säker på vad jag gillar den här boken egentligen. Kanske att jag hade förväntat mig något mer handfast?


Titel: Kartritarens dotter
Författare: Kiran Millwood Hargrave
Originaltitel: The Girl of Ink & Stars
Översättning: Hanna Williamsson
Utg år: 2019
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Den hemliga resan

Ni vet Taubevisan Där byggdes ett skepp uti Norden; Albertina, så var det skeppets namn... (ja, den där med "pumpa läns!"). Den här boken är om det skeppet. Huvudperson är Albertina, den Albertina skeppet enligt boken döptes efter, dotter till den kapten Albertsson som seglade skeppet Albertina på dess sista och enda resa. Och Albertina är den enda överlevande från den resan, eftersom det var en resa som "inte var hennes", och som hon aldrig skulle varit med på egentligen. Men det var hon.

Vi är någonstans förr-i-tiden, oklart när men jag gissar på 150 år sen? Albertina bor med pappa sjökaptenen som gått i land och inte gjort några resor sedan Albertinas mamma dog i ett skeppsbrott. Då var Albertina 2 år gammal. Nu är hon 9 år, och det är bara hon och pappa.
På kvällarna är de ofta på krogen Gryningen, det är där sjömännen finns. Pappa dricker inte mycket, men tycker om att vara med dem, och Albertina får sitta med och höra alla historier från sjön, resor som gjorts, äventyr som upplevts, och om alla de väsen som finns till havs. Skeppsrået, sjöjungfrur, sjöormen och andra.

En kväll kommer en främling till krogen, och Albertina märker hur hennes pappa stelnar till i hela kroppen när han kommer in. Och det konstiga är att det liksom inte går att se ansiktet på den där främlingen, eller att det inte verkar vara någon annan i lokalen som lägger märke till honom. Främlingen pratar med pappa ett tag, och när han gått därifrån får Albertina veta att det handlar om ett skepp. Kapten Albertsson ska segla främlingens skepp, fast han varit ifrån sjön så många år, och Albertina ska under tiden bo hos faster. Det vill hon inte. Hon vill följa med! Hur skulle hon kunna vara utan pappa så länge?
Så - hon smiter med på resan. Gömmer sig i en av livbåtarna, och träffar ganska omgående på det där skeppsrået som normalt aldrig visar sig för besättningen. Det ser ut som en arg liten farbror, som förvisso ger Albertina mat, men som skäller på henne för att hon är ombord på skeppet överhuvudtaget. För det är inte hennes resa, det här, får hon veta.

Riktigt fin och spännande berättelse som jag gillar mycket. Och trots att här finns läskigheter med som Havsvandraren (förebådar olyckor) och spöken så blir det inte otäckt. Det är mer annat, lite sorg men mest frid och försoning.

Titel: Den hemliga resan
Författare: Lowe Aspviken
Illustrationer: Peter Bergting
Utg år: 2019
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-12 år, eller som högläsning från ca 6 år

Kod: Orestes

Det börjar inte bra mellan Malin och Orestes. Hon fick en vinterkväll ett brev, ett urgammalt, gulnat och skört brev, av en mystisk man som hoppade ut ur buskarna vid gatan därhemma. Mannen sade att hon inte skulle vara rädd (men hallå, klart hon var) och att det var viktigt, det han ville, att det gällde livet och framtiden och... Och sedan frågade han om hon var fisk. Eh... va? Jo, Malin är född i fiskarnas tecken. Bra, sade mannen, ta då det här brevet och ge det till någon du kommer träffa här om hundra dagar. Ge inte brevet till någon annan, berätta inte om det för någon annan utan ge det till rutbarnet som ska komma.

Så Malin tog brevet, gömde det, och väntade i hundra dagar. Då hade det oväntat flyttat in en ny familj i grannhuset, med en pojke i hennes egen ålder, Orestes som börjar i hennes klass och dessutom är väldigt duktig i matte. Klart det är han som är "rutbarnet" som ska ha brevet? Jodå. Men... när Malin ger det till honom och berättar hur hon fick det så väser han "är du helt dum i huvudet" åt henne, och river brevet i små, små bitar. 

Jahaja. Hur ska det nu gå med livet och framtiden och alltihop?

Alltså, det blir bättre. De blir till och med vänner, Malin och Orestes, även om de är oense om mycket och bråkar en hel del. Och det är fint att läsa om hur deras vänskap utvecklas. Det är en viktig del av den här boken, men den stora grejen är förstås: brevet. Och hemligheten. Och alla kodade budskap. Orestes och Malin är smarta - de knäcker koderna, gissar rätt på gåtorna, och får veta mer och mer om hemligheterna som är från mer än hundra år sedan. Och vi som läser får veta mer om hur det var i Lerum då (för ja, bokens miljö är Lerum utanför Göteborg) för länge sedan när järnvägen och de stora bilvägarna byggdes.

Riktigt spännande läsning, och jag älskar när det finns hemligheter, koder och gåtor, och ännu mer när de jag läser om löser dem på egen hand. För det gör de alltså.
Det finns en fortsättning på boken: Kod Elektra. Jag får ta och läsa den, för ännu är det många frågor som väntar på svar.

Titel: Kod: Orestes
Författare: Maria Engstrand
Illustrationer: Lotta Geffenblad
Utg år: 2018
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år