Lycka är för losers

Trots att den här är ganska tjock så läste jag den på en dag, och förvisso har jag semester och har lyckats få min hjärna i koncentrerat läs-mode, men det är en lättläst bok pga många korta kapitel och luftig text. Men mest gick det så snabbt för den är så infernaliskt bra att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Bra innehåll, underbart språk och dessutom väldigt, väldigt rolig. Det var flera ställen jag skrattade rakt ut (för man är inte beredd på Phoebes repliker och åsikter även om man borde blivit det). Till exempel när Phoebe är på jobbintervju på den där affärskedjan där man själv tillverkar nallar. Eller när hon ska ge sin kompis (egentligen bästa vän men just nu är det "f.d" och är lite komplicerat) goda råd om sexlivet.

Egentligen egentligen så är det här ganska svart och jobbigt med en frånvarande mamma, en pappa som är död, en huvudperson med stora sociala svårigheter (människor är skitjobbiga och rätt så dumma de flesta av dem), en bästis som sviker och den jobbigaste tiden i grundskolan, den med alla slutproven. (det här är i England, och Phoebe har 27 prov under tre veckors tid tror jag det är, och det är dessa proven som avgör slutbetygen. Det är helt hysteriskt och det är inte bara hon som mår riktigt dåligt inför och under de här veckorna).

Men trots allt det här - så är det alltså en feel-good-bok, en man läser och blir glad av, och jag vill verkligen läsa mer av den här författaren. Roligt, rappt och så lyckas hon få Phoebe och de andra att på pricken låta som vilka 15-16-åringar som helst. (och alltså en eloge till översättare Amanda Svensson eftersom de när jag läser låter som vilka svenska 15-16-åringar som helst...)

Vad den handlar om då? (borde jag ju skrivit först, men ibland funkar inte mina skrivarfingrar på det sättet) Jo, halvåret när Phoebes mamma, läkare på Läkare Utan Gränser, jobbar i Syrien och Phoebe får bo hos sin gudmor Katy (alltså, denna underbara, underbara karaktär... älskar henne så mycket). Boken börjar också med att Phoebes bästa vän Polly blir ihop med Tristan och därmed försvinner från Phoebes liv in i någon sammanvuxen livsform som kallas PollyTristan och hela tiden är slaskar i något hångel. Phoebe kommer aldrig att bli kär själv och bli sån där, aldrig någonsin. Och för att tjäna pengar så börjar hon jobba extra i Katys välgörenhetsaffär (tänk Myrorna) och får nya vänner där. Ungefär så. I femhundra sidor som du inte kan släppa.

Titel: Lycka är för losers
Författare: Wibke Brueggemann
Originaltitel: Love is for losers
Översättning: Amanda Svensson
Utg år: 2020
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Dillstaligan - Juvelkuppen

Jag råkade få tag på andra boken om Dillstaligan, Juvelkuppen, före den första som heter Konstkuppen, men det gör nog ingenting. Skillnaden är nog bara att Dillstaligan är lite mer etablerade när jag kommer in i läsningen, och att de är tre som är med: Jonathan, Zasha och Bollan, i stället för de två som tydligen lär känna varandra i första boken. Jag får leva med det. Eller så får jag väl backa tillbaka och läsa Konstkuppen också - och det gör jag nog för det här var en trevlig bekantskap!

Det är en deckarserie för barn, eller snarare spänningsserie eftersom grejen med Dillstaligan är att de inte är listiga barn som startar detektivbyrå och hjälper de i barnböcker så obegripligt korkade poliserna att lösa fallen. Nej - Dillstaligan är ett tjuvgäng och det är alltså de som utför brotten...! Dock med ett stort men: även om planerna storstilat går ut på att "göra stötar" så stjäl de liksom åt rätt håll: från de rika till de fattiga, och utan egen vinning, som barndeckarnas egna Robin Hood.

Annars är det inte något särskilt vattenkammat gäng vi har att göra med: Jonathan är den smarte som uppfinner saker och gör detaljerade planer för hur saker ska göras, Bollan är den starka och tuffa, gängets "doer" och Zasha är motorn, den som kommer på vad som ska göras. Han är också den som tänjer absolut mest på sanningen, skryter och inte drar sig för att låta de andra två göra allt arbetet medan han får en plötslig släng av "vinterkraxsjukan" eller så.

Mer vattenkammad och glänsande är unge herr Rick Flottén, som med sin tjusiga familj bor i ett slott. Rick går i samma klass som Dillstaligan, men är en "osnäll" typ. Trots det är det många som vill vara kompis med honom, och han flyter omkring på boksidorna med ett överlägset flin. Rick bjuder in till lyxigt födelsedagskalas:

Det här är förstås inte OK någonstans, särskilt inte som Rick bjuder alla utom Zasha (för "man kan ju inte bjuda alla, eller hur?"). Samtidigt är det så överdrivet "inte OK" att jag har väldigt roligt när jag läser. Elak-fnissigt är det också att läsa om det där lyxiga födelsedagskalaset med guld överallt, en pappa som är minst lika skrytig som sin son och med en Rick som banne mig sitter som i en tron och nådigt tar emot presenter (fast sedan är han helt missnöjd med det han får eftersom han ju är så rik att han redan har allting...).

Jodå, här tas svängarna ut rejält. Jag har kul, det är spännande och jag gillar verkligen.


Titel: Juvelkuppen
Serie: Dillstaligan
Författare: Jens Lapidus
Illustrationer: Gustaf Lord
Utg år: 2020
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 7-9 år

Edward Rubikons mysterier: Kung Grimms hämnd

Det är problem på Grimsruds fästning: personalen har upptäckt en grav i fästningens krypta, men när de öppnade den började hela fästningen att skaka. Stenar föll ner från taket, räddningstjänsten larmades in och stängde hela fästningen till det retts ut om det är farligt att vistas i den eller ej, om den kanske till och med måste stängas?

I så fall blir Edward Rubikons pappa av med jobbet, och det får inte ske. Alltså måste Edward, och hans bäste vän Kasper, som så många gånger ta tag i det hela och lösa problemet på egen hand. Det är det de brukar göra - Grimsrud som ser så normalt ut vid en första anblick är egentligen helt nedlusat av monster, spöken och farligheter, och det är bara tack vare Edward och Kasper som det lugna livet kan gå vidare. Dessa två är nämligen spök- och monsterutrotare med gedigen erfarenhet och en stor arsenal av utrota-slika-jobbigheter-utrustnings-prylar.

Nu smyger de alltså upp till fästningen mitt i natten, och upptäcker givetvis att där finns spöken. Det finns stora spöken, små spöken, snälla spöken och förfärliga, urgamla spöken som vill ta över hela världen. Den sista sorten är då Kung Grimm Den Elake, som förstås var den som låg i den nyupptäckta graven. Nu har han tagit sig upp, och letar febrilt efter sin borttappade magiska spira - får han bara tag på den så ska spökarméer väckas och världen läggas under hans (döda) fötter. Kan Edward och Kasper stoppa honom? Till exempel med sin snygga andeslukare som har "plats för fyra små spöken, två medelstora eller ett stort spöke"? Nej - för andeslukaren råkar gå sönder. Oups. Vad händer nu?

Trots att det handlar om urgamla och elaka spöken med storhetsvansinne och dåligt humör så blir det här aldrig läskigt, bara roligt. Snabbt och lätt går det att läsa också - Edward Rubikons mysterier (som är en serie, så det lär komma fler översatta till svenska) är en bok som är typisk för många barnböcker just nu: den blandar vanlig text med grafik. Seriestrippar, eller stora illustrationer med pratbubblor, eller "infosidor" som exempelvis den packlista över vad Edward och Kasper tar med sig till fästningen, eller vanliga illustrationer i färg eller svartvitt. Jag tycker mycket om blandningen, och tror den lockar till läsning.

Något jag är nyfiken på men ännu inte fått svar på (men det kanske kommer) är varför Edward Rubikon är blekare än alla andra och envisas med att gå runt i jag-gissar-1700-tals-kläder. Alltså även hemma i köket och lite överallt. Eller så får jag bara godta att det är hans stil, att han gillar den, och att han inte vistas utomhus så mycket?

Titel: Kung Grimms hämnd
Serie: Edward Rubikons mysterier
Författare: Aleksander Kirkwood Brown
Illustrationer: Andreas Iversen
Originaltitel: Kong Grimms hevn
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-10 år

Max och miniriddarna

Detta är en väldigt lyckad blandning av text och seriestrippar, en grafisk riddarroman. Det går snabbt att läsa och det är väldigt roligt. Och är det någon bok som kvalar in som "i samma stil som dagbok-för-alla-mina-fans" så är det denna. Fast den är bättre.

Max måste åka runt på vägarna med sin morbror som är trubadur. En usel trubadur, måste sägas, som aldrig drar någon publik så de har nästan inget att äta och vagnen de åker och bor i är inget lyxhotell direkt. Och som Max så insiktsfullt påpekar: detta är dessutom medeltiden, så bekvämligheter som asfalterade vägar, vattentoaletter och tandborstar har inte ens uppfunnits än, så livet på vägarna är hårt, hungrigt och tråkigt.

Det blir ändring när de kommer till kungariket Mysanien och dess huvudstad. Det borde blivit bättre, för så som morbror Torulf minns det (han är född och uppvuxen i Mysanien) var det en trevlig stad med snälla och gästfria människor, fint styrda av kung Konrad den snälle. Men de har inte hunnit vara i staden många boksidor förrän morbror Torulf har tagits till fånga och Max jagas av soldater för misstänkt lösdriveri, och folk i allmänhet verkar ha en helt annan attityd till besökare, trubadurer och allting. Vad har hänt? Jo - snälle kung Konrad har dött och efterträtts av sin bror, kung Ryslig. Kung Ryslig tror på fängelse, disciplin och halshuggning, och hans undersåtar verkar stödja honom helt och fullt.

Som väl är hittar Max andra barn att bli vän med, och tillsammans med en trollkarl (som bokstavligen dyker upp från tomma intet)(och vars trollspö har sett bättre dagar)(det har förresten trollkarlen också) utvecklar de en ytterst listig plan för att ta sig in i slottet och befria morbror Torulf. Den går mest ut på att... eh... gå in och... improvisera? Jonglera? I vilket fall som helst är detta bara början på äventyret som sedan vandrar vidare i fantasy- och sagoland.

Roligt, ja, på så många sätt! Ta bara det här med att berättelsen driver med det faktum att det är medeltid, och de som lever i den vet vad det är som inte är uppfunnet ännu och saknar det de aldrig har haft. I andra böcker funkar det här greppet ibland, ibland inte, men här är det väldigt bra gjort och mycket roligt. Ta till exempel en bild i slutet där två barn jublande slår ihop händerna, och där kommentaren är ungefär "såg ni det där? Vi uppfann just high-five, och vi ansträngde oss inte ens". (jag vill inte visa bilden pga att den spoilar handlingen)

Eller bilderna, som är enkla, lite kantiga och fulsnygga och funkar fantastiskt med den lite lakoniska berättarstilen. Särskilt har jag suttit och fnissat över hur djuren ritas. Alla tar sig fram i stelbent passgång. (alltså, när benen på samma sida lyfts samtidigt) När hästarna också närmast ser ut som en blandning av krokodiler och Skogaholmslimpor i ansiktets mul-parti så blir det bara.... hehe, ja. Fult. Men snyggt. (och undantag: när hästarna springer sitt fortaste? Då överger de passgången för total haren-skuttar-snabbt-stil)

Lägger vi till detta en berättelse som överraskar en hel del längs med vägen, och som ifrågasätter könsroller och tänkande som så-här-har-vi-alltid-gjort, så kan det bara bli bra.


Titel: Max & miniriddarna
Författare: Lincoln Peirce
Illustrationer:  Lincoln Peirce
Originaltitel: Max & the Midknights
Översättning: Caroline Bruce
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-15 år