Baker Street-skolan - Sherlock Holmes och den försvunna diamanten

I den här varianten på Sherlock Holmes-äventyr har en ung John Watson precis flyttat till London, och ska börja på Baker Street-skolan. Nya klasskompisen Martha Hudson visar honom runt, och snart träffar de förstås på Sherlock Holmes som står i NO-salen och håller på med något eget experiment. Han kommer med typiskt sherlock-holmeska iakttagelser som att han redan vet vad John Watson heter, att John är nyinflyttad, blev sen till skolan pga vägarbeten, gillar vaniljkex, och annat som Sherlock inte borde ha någon som helst koll på. John står som ett levande frågetecken, men vi får så småningom veta att Sherlock baserar det han vet på detaljer som leriga skor, slitna väskhandtag, monogram och annat småttigt.

Skolan ska snart iväg på besök på museum, och när de är där blir det stor kalabalik eftersom en stor och berömd diamant blir stulen. Givetvis har Sherlock Holmes nästan direkt när det händer koll på hur allt gått till, och misstankar om vem som ligger bakom, och snart kan han också lägga fram bevis och tjuven blir fast.

Miljön är London, men tiden är inte Sherlock Holmes-tid utan nutid, med bilar, teknik, I-pads och allt sånt. Det finns ett myller av personer (och en hund), och en annan elev på skolan är så klart en ung James Moriarty som går runt med arga ögonbryn och ett elakt flin.

Hela boken är en blandning av text, vanliga bilder och bilder med pratbubblor, seriestrippar och hela sidor med serierutor, "handskrivna" lappar, webbsidor, rapporter, faktarutor eller andra textrutor. Ingen sida är den andra lik. I andra grafiska romaner är det här ett grepp som funkar fint, och som ger variation och spänning åt berättelsen. Här har det tyvärr blivit ganska rörigt, spretigt och ibland till och med svårt att följa. Det kan vara så att avgörande information fås i en bild utan att det följs upp i texten och lätt missas, och på många ställen fick jag backa läsningen och ta om för att förstå vad som hände. Det är heller inte alltid helt klart i vilken ordning bilderna ska "läsas". Jag gav inte upp för jag tycker det är en rätt rolig story och jag gillar blinkningarna till "riktiga" Sherlock Holmes äventyr. Frågan är om en yngre läsare uppfattar dem - eller om det är viktigt?



Titel: Sherlock Holmes och den försvunna diamanten
Serie: Baker Street-skolan #1
Författare och illustrationer: Sam Hearn
Originaltitel: Sherlock Holmes and the Disappearing Diamond
Översättning: Sara Jonasson
Utg år: 2018
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Edward Rubikons mysterier: Kung Grimms hämnd

Det är problem på Grimsruds fästning: personalen har upptäckt en grav i fästningens krypta, men när de öppnade den började hela fästningen att skaka. Stenar föll ner från taket, räddningstjänsten larmades in och stängde hela fästningen till det retts ut om det är farligt att vistas i den eller ej, om den kanske till och med måste stängas?

I så fall blir Edward Rubikons pappa av med jobbet, och det får inte ske. Alltså måste Edward, och hans bäste vän Kasper, som så många gånger ta tag i det hela och lösa problemet på egen hand. Det är det de brukar göra - Grimsrud som ser så normalt ut vid en första anblick är egentligen helt nedlusat av monster, spöken och farligheter, och det är bara tack vare Edward och Kasper som det lugna livet kan gå vidare. Dessa två är nämligen spök- och monsterutrotare med gedigen erfarenhet och en stor arsenal av utrota-slika-jobbigheter-utrustnings-prylar.

Nu smyger de alltså upp till fästningen mitt i natten, och upptäcker givetvis att där finns spöken. Det finns stora spöken, små spöken, snälla spöken och förfärliga, urgamla spöken som vill ta över hela världen. Den sista sorten är då Kung Grimm Den Elake, som förstås var den som låg i den nyupptäckta graven. Nu har han tagit sig upp, och letar febrilt efter sin borttappade magiska spira - får han bara tag på den så ska spökarméer väckas och världen läggas under hans (döda) fötter. Kan Edward och Kasper stoppa honom? Till exempel med sin snygga andeslukare som har "plats för fyra små spöken, två medelstora eller ett stort spöke"? Nej - för andeslukaren råkar gå sönder. Oups. Vad händer nu?

Trots att det handlar om urgamla och elaka spöken med storhetsvansinne och dåligt humör så blir det här aldrig läskigt, bara roligt. Snabbt och lätt går det att läsa också - Edward Rubikons mysterier (som är en serie, så det lär komma fler översatta till svenska) är en bok som är typisk för många barnböcker just nu: den blandar vanlig text med grafik. Seriestrippar, eller stora illustrationer med pratbubblor, eller "infosidor" som exempelvis den packlista över vad Edward och Kasper tar med sig till fästningen, eller vanliga illustrationer i färg eller svartvitt. Jag tycker mycket om blandningen, och tror den lockar till läsning.

Något jag är nyfiken på men ännu inte fått svar på (men det kanske kommer) är varför Edward Rubikon är blekare än alla andra och envisas med att gå runt i jag-gissar-1700-tals-kläder. Alltså även hemma i köket och lite överallt. Eller så får jag bara godta att det är hans stil, att han gillar den, och att han inte vistas utomhus så mycket?

Titel: Kung Grimms hämnd
Serie: Edward Rubikons mysterier
Författare: Aleksander Kirkwood Brown
Illustrationer: Andreas Iversen
Originaltitel: Kong Grimms hevn
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-10 år

Max och miniriddarna

Detta är en väldigt lyckad blandning av text och seriestrippar, en grafisk riddarroman. Det går snabbt att läsa och det är väldigt roligt. Och är det någon bok som kvalar in som "i samma stil som dagbok-för-alla-mina-fans" så är det denna. Fast den är bättre.

Max måste åka runt på vägarna med sin morbror som är trubadur. En usel trubadur, måste sägas, som aldrig drar någon publik så de har nästan inget att äta och vagnen de åker och bor i är inget lyxhotell direkt. Och som Max så insiktsfullt påpekar: detta är dessutom medeltiden, så bekvämligheter som asfalterade vägar, vattentoaletter och tandborstar har inte ens uppfunnits än, så livet på vägarna är hårt, hungrigt och tråkigt.

Det blir ändring när de kommer till kungariket Mysanien och dess huvudstad. Det borde blivit bättre, för så som morbror Torulf minns det (han är född och uppvuxen i Mysanien) var det en trevlig stad med snälla och gästfria människor, fint styrda av kung Konrad den snälle. Men de har inte hunnit vara i staden många boksidor förrän morbror Torulf har tagits till fånga och Max jagas av soldater för misstänkt lösdriveri, och folk i allmänhet verkar ha en helt annan attityd till besökare, trubadurer och allting. Vad har hänt? Jo - snälle kung Konrad har dött och efterträtts av sin bror, kung Ryslig. Kung Ryslig tror på fängelse, disciplin och halshuggning, och hans undersåtar verkar stödja honom helt och fullt.

Som väl är hittar Max andra barn att bli vän med, och tillsammans med en trollkarl (som bokstavligen dyker upp från tomma intet)(och vars trollspö har sett bättre dagar)(det har förresten trollkarlen också) utvecklar de en ytterst listig plan för att ta sig in i slottet och befria morbror Torulf. Den går mest ut på att... eh... gå in och... improvisera? Jonglera? I vilket fall som helst är detta bara början på äventyret som sedan vandrar vidare i fantasy- och sagoland.

Roligt, ja, på så många sätt! Ta bara det här med att berättelsen driver med det faktum att det är medeltid, och de som lever i den vet vad det är som inte är uppfunnet ännu och saknar det de aldrig har haft. I andra böcker funkar det här greppet ibland, ibland inte, men här är det väldigt bra gjort och mycket roligt. Ta till exempel en bild i slutet där två barn jublande slår ihop händerna, och där kommentaren är ungefär "såg ni det där? Vi uppfann just high-five, och vi ansträngde oss inte ens". (jag vill inte visa bilden pga att den spoilar handlingen)

Eller bilderna, som är enkla, lite kantiga och fulsnygga och funkar fantastiskt med den lite lakoniska berättarstilen. Särskilt har jag suttit och fnissat över hur djuren ritas. Alla tar sig fram i stelbent passgång. (alltså, när benen på samma sida lyfts samtidigt) När hästarna också närmast ser ut som en blandning av krokodiler och Skogaholmslimpor i ansiktets mul-parti så blir det bara.... hehe, ja. Fult. Men snyggt. (och undantag: när hästarna springer sitt fortaste? Då överger de passgången för total haren-skuttar-snabbt-stil)

Lägger vi till detta en berättelse som överraskar en hel del längs med vägen, och som ifrågasätter könsroller och tänkande som så-här-har-vi-alltid-gjort, så kan det bara bli bra.


Titel: Max & miniriddarna
Författare: Lincoln Peirce
Illustrationer:  Lincoln Peirce
Originaltitel: Max & the Midknights
Översättning: Caroline Bruce
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-15 år