Min bror heter Jessica

När Jessica berättar att hon föddes med fel kropp, som kille i stället för den flicka hon är, så blir hennes lillebror Sam arg. Han vill inte ha en storasyster, han vill fortsätta ha sin storebror Jason som det alltid varit. Och det är ur Sams perspektiv vi får läsa om hur Jessica kämpar för att få vara den hon är. Och Sam förstår inte. Inte först. Det tar tid, och det är just genom hans funderingar och hans ilska vi läsare förstår hur Jessica har det, och vilka fördomar hon får möta. Det är bra gjort, och jag tycker mycket om den här boken.

Sedan är det märkligt hur en bok om ett så pass svårt ämne kan vara så rolig som den här boken är - men det är den. Och det är Sams och Jessicas föräldrar som står för det. De har så många fördomar om allt och alla samtidigt som de är hysteriskt måna om att alltid framstå i rätt ljus eftersom de är politiker som vill skicka rätt signaler till sina väljare. Det borde vara helt tragiskt men är skruvat och roligt skrivet. Ta bara den flera sidor långa diskussionen om vart familjen bör bege sig på sin semester för att inte semestern ska uppfattas på fel sätt. Städer och hela länder döms ut på alla möjliga stereotypt fördomsfulla vis tills resmålet till sist blir något helt harmlöst (tror det blir Lake District) som inte kan missuppfattas hur man än anstränger sig.
De Viktiga Föräldrarna (mamma är minister och aspirerar på premiärministerposten, pappa är hennes assistent och högra hand) lever och andas alltså politik och politiska intriger - och deras sorgliga reaktion på när Jessica berättar om sig själv är att egentligen inte reagera alls, inte prata om det, inte låtsas om det. Vilket inte fungerar, och Jessica mår mycket dåligt.

Viktig, bra och rolig bok om syskonkärlek, könstillhörighet, familj och fördomar.


Titel: Min bror heter Jessica
Författare: John Boyne
Originaltitel: My Brother's Name is Jessica
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2020
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? 12-15 år

Max och miniriddarna

Detta är en väldigt lyckad blandning av text och seriestrippar, en grafisk riddarroman. Det går snabbt att läsa och det är väldigt roligt. Och är det någon bok som kvalar in som "i samma stil som dagbok-för-alla-mina-fans" så är det denna. Fast den är bättre.

Max måste åka runt på vägarna med sin morbror som är trubadur. En usel trubadur, måste sägas, som aldrig drar någon publik så de har nästan inget att äta och vagnen de åker och bor i är inget lyxhotell direkt. Och som Max så insiktsfullt påpekar: detta är dessutom medeltiden, så bekvämligheter som asfalterade vägar, vattentoaletter och tandborstar har inte ens uppfunnits än, så livet på vägarna är hårt, hungrigt och tråkigt.

Det blir ändring när de kommer till kungariket Mysanien och dess huvudstad. Det borde blivit bättre, för så som morbror Torulf minns det (han är född och uppvuxen i Mysanien) var det en trevlig stad med snälla och gästfria människor, fint styrda av kung Konrad den snälle. Men de har inte hunnit vara i staden många boksidor förrän morbror Torulf har tagits till fånga och Max jagas av soldater för misstänkt lösdriveri, och folk i allmänhet verkar ha en helt annan attityd till besökare, trubadurer och allting. Vad har hänt? Jo - snälle kung Konrad har dött och efterträtts av sin bror, kung Ryslig. Kung Ryslig tror på fängelse, disciplin och halshuggning, och hans undersåtar verkar stödja honom helt och fullt.

Som väl är hittar Max andra barn att bli vän med, och tillsammans med en trollkarl (som bokstavligen dyker upp från tomma intet)(och vars trollspö har sett bättre dagar)(det har förresten trollkarlen också) utvecklar de en ytterst listig plan för att ta sig in i slottet och befria morbror Torulf. Den går mest ut på att... eh... gå in och... improvisera? Jonglera? I vilket fall som helst är detta bara början på äventyret som sedan vandrar vidare i fantasy- och sagoland.

Roligt, ja, på så många sätt! Ta bara det här med att berättelsen driver med det faktum att det är medeltid, och de som lever i den vet vad det är som inte är uppfunnet ännu och saknar det de aldrig har haft. I andra böcker funkar det här greppet ibland, ibland inte, men här är det väldigt bra gjort och mycket roligt. Ta till exempel en bild i slutet där två barn jublande slår ihop händerna, och där kommentaren är ungefär "såg ni det där? Vi uppfann just high-five, och vi ansträngde oss inte ens". (jag vill inte visa bilden pga att den spoilar handlingen)

Eller bilderna, som är enkla, lite kantiga och fulsnygga och funkar fantastiskt med den lite lakoniska berättarstilen. Särskilt har jag suttit och fnissat över hur djuren ritas. Alla tar sig fram i stelbent passgång. (alltså, när benen på samma sida lyfts samtidigt) När hästarna också närmast ser ut som en blandning av krokodiler och Skogaholmslimpor i ansiktets mul-parti så blir det bara.... hehe, ja. Fult. Men snyggt. (och undantag: när hästarna springer sitt fortaste? Då överger de passgången för total haren-skuttar-snabbt-stil)

Lägger vi till detta en berättelse som överraskar en hel del längs med vägen, och som ifrågasätter könsroller och tänkande som så-här-har-vi-alltid-gjort, så kan det bara bli bra.


Titel: Max & miniriddarna
Författare: Lincoln Peirce
Illustrationer:  Lincoln Peirce
Originaltitel: Max & the Midknights
Översättning: Caroline Bruce
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-15 år

Inte som du

Här har killar och tjejer bytt plats i roller och maktstruktur, och de första kapitlen ägnar jag åt att fundera över tydligt det blir att det inte är så här det brukar vara. Vi befinner oss i en liten norrländsk stad där sporterna i ishallen står i centrum, och där huvudpersonerna går på gymnasiet. Men: de som får de bästa träningstiderna i ishallen, de som har de fräscha, renoverade omklädningsrummen med egna skåp och tvättmaskin, de som drar in alla sponsorpengarna därför att det är till deras tävlingar publiken kommer - det är tjejernas konståkningslag. Killarna får sedan hålla på med sin stökiga hockey bäst de vill, på träningstiderna som blir över tidiga morgnar och sena kvällar, de får kånka hem de tunga hockeytrunkarna och tvätta träningskläderna hemma, och när duscharna i deras omklädningsrum pajar får de byta om på läktaren och inte duscha alls. Spelar roll, de är ju ändå bara de där bröliga hockeykillarna ingen tar på allvar ändå.

Vincent är en av hockeykillarna, som tränar hårt men som ändå pluggar som en galning för att få så högt betyg som möjligt för att kunna bli något. (Om tjejerna är duktiga på konståkning behöver de inte plugga så mycket pga kommer ändå att ro hem något lämpligt proffskontrakt och kunna leva på det) Han går på en fest och råkar dricka lite för mycket och blir indragen i ett rum med Amanda, fast han och alla andra vet hur hon är. Men hon är ju så snygg och hon vill ju? Så han blir av med oskulden, och nästa dag blir han så lycklig när hon faktiskt svarar på hans snap. De chattar en stund, och det slutar med att han skickar iväg en nakenbild på sig själv efter att ha blivit övertalad (och upphetsad). Vad han inte vet är att Amanda sitter med sitt tjejgäng på andra sidan, och de sprider bilden över hela skolan.

Mitt i det helvetet får Vincent extra träningstid sent en vardag - och det råkar också Ester ha fått. Ester är konståkningslagets stora stjärna, och den som alla killar är mer eller mindre kära i, den ouppnåeliga. (och med en mamma som är kändis, f.d. konståkningsproffs och numera kommunens starka kvinna som sitter i kommunstyrelsen och den som har makten över typ ishall och annat) Ester och Vincent tränar på halva isen var, men börjar snart prata med varandra och plugga ihop några kvällar. Och mer. Men det får vara i hemlighet, för det går ju inte att bli sedd med en av hockeykillarna, särskilt inte med slampige Vincent.

Det är bra gjort, det här med byte av maktstrukturer och könsroller - genomgående och trovärdigt och jag gillar det. Men efter de första kapitlen är det faktiskt mer kärleksstoryn mellan Ester och Vincent jag gillar och som får mig att sluka hela boken i ett nafs. Så på det hela taget är det en bok jag tycker många ska läsa: bra tankeexperiment, saker att diskutera och fundera vidare över, men också bra läsning för läsglädjens egen skull.


Titel: Inte som du
Författare: Johanna Schreiber & Ida Ömalm Ronvall
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 13-18 år