The Thief (The Queen's Thief 1)

Jag hade aldrig hört talas om serien The Queen's Thief innan författaren Melina Marchetta nämnde den som sin absoluta favorit av fantasyböcker i en intervju med Kulturkollo ganska nyligen. Raskt laddade jag ner första boken i serien, The Thief, på läsplattan, och på ett lömskt vis slank den sedan före en mängd vi-måste-läsas-nu-nu-nu-böcker som låg i hyllan och väntade.

Är den bra, då? O ja! Karaktärsdriven fantasy med massvis av smart humor - det här är bra! Det är dessutom fantasy som inte slösar någon tid på onödiga förklaringar - läsaren får dra egna slutsatser och tänka själv. Och det är en hel del aha-upplevelser som väntar på slutet. Mycket tillfredsställande.

Miljön är mycket löst baserad på ett forntida Grekland, med grekiska traditioner, mytologi och namn. Förutom mytologin och gudarna finns här inget som inte finns på riktigt, alltså inga andra varelser än verkliga och i det närmaste ingen magi. Människorna känns mycket trovärdiga och saker som händer gör det på grund av deras listighet, skicklighet eller mänskliga dumhet. Och något jag verkligen gillar är Whalen Turners sinne för detaljer och konsekvenser - om till exempel någon som har suttit i ett mörkt fängelse med hand- och fotbojor i ett antal månader blir utsläppt i det fria? Då är det inte bara att marschera iväg och börja äventyra, inte. Nej, för det första är dagsljuset rena plågan för de känsliga ögonen som bara varit i mörker. Handlederna är ömma och såriga länge efter handbojorna och kedjorna, håret är smutsigt och så tovigt att det inte går att reda ut på flera dagar och konditionen är nere på absolut noll. Hungern dessutom konstant.

Det är sådana verklighetsdetaljer som gör att miljön och människorna i The Queen's Thief stiger fram och känns helt trovärdiga, och jag skulle vilja att många jag-läser-aldrig-fantasy-för-jag-gillar-inte-magi-och-alver-och-sånt-människor kunde stöta på den här och inse hur enormt bred fantasygenren är. Det finns inte ens någon karta...

Fången som släpps är Gen. Han är en tjuv, den bäste som finns enligt sig själv. Fast grejen är att han var så säker på sig själv att han skröt lite för mycket om hur han skickligt hade stulit kungens sigill, och blev fasttagen och inslängd i den djupaste källarhålan. När han nu har suttit och ruttnat bort där ganska länge kommer kungens magus (är inte magikunnig, bara lärd och kungens rådgivare) och släpper ut honom. Han behöver nämligen ha en bra tjuv med sig dit han ska. Var de ska, och vad det är Gen ska stjäla är det ingen som berättar. Gen har bara att sätta sig på en häst (han avskyr att rida) och följa med. Med i sällskapet är förutom Gen och kungens magus också en soldat, Pol, och så två unga män som Gen inte begriper vad de ska vara bra för. Han kallar dem Useless the elder och Useless the younger så länge, och låter hela sällskapet få veta hur pestigt det är att rida och hur hungrig han är och allt möjligt annat gnäll.

Jag har redan lagt bok två i serien, The Queen of Attolia, på läsplattan. Möjligen kommer också den att slinka före jamen-hallå-du-måste-verkligen-läsa-oss-nu-vi-har-faktiskt-återlämningsdatum-böckerna på hyllan.

Titel: The Thief
Serie: The Queen's Thief #1
Författare: Megan Whalen Turner
Utg år: 1996
Förlag: Turtleback books
Köp den till exempel här eller här