Bläckmagi

Äntligen kom jag då vidare i Funkes Bläcktrilogi och kom tillsammans med Meggie och Sotfinger in i själva Bläckhjärta-världen. Här är ännu lägereldarnas och berättelsernas tid, som Astrid Lindgren skulle ha sagt... Men precis som i Bröderna Lejonhjärta finns det inte bara snälla äventyr och färgstarka saker i bokens värld - nej, här finns farligheter och elaka människor också.

Meggie lyckas läsa sig och Farid (han som kom från Tusen och en natt) in i Bläckhjärtas värld eftersom hon ska varna Sotfinger för den eländige skurk som är efter honom. Hennes föräldrar hinner knappt bli upprörda och förtvivlade för hennes försvinnande innan de själva raskt blir inlästa i boken de också. Inte nog med det - pappa Mo blir skjuten i bröstet av en kvinna som är ute efter hämnd och annat bittert. Fursten Ormhuvud ruvar på onda planer, den andra fursten håller på att tyna bort av sorg, det pratas om krig och det pratas om en rövare som ställer sig på de fattigas sida.

En som redan finns i Bläckhjärta-världen när Meggie och hennes föräldrar kommer dit är bokens egen författare: Fenoglio. Han förundras över sin värld och karaktärerna han skapat, och är det något i den här boken jag faktiskt gillar är det just detta tankesprång. Tänk om en författare kunde få gå in i sin egen bok! Få se sin värld och träffa sina karaktärer - och också lägga till saker som inte fanns där från början, eller faktiskt ändra på sin egen story. För det gör Fenoglio. Han är förvisso fascinerad men också bekymrad - hans värld lever vidare bortom hans bok. Folk dör utan att han har skrivit det. De bägge furstarna som styr och ställer påverkar folkets liv mer än han hade tänkt sig. Och så kommer då sådana som Meggie och hennes föräldrar som inte alls hör till boken och ställer till med oreda. Fenoglio skriver och ändrar och försöker ställa till rätta, men det blir inte som han tänkt sig med någonting och han blir allt mer dyster.

Det där är intressant. Men resten av boken fångar mig inte alls på samma sätt som åtminstone första delen i Bläckhjärta gjorde. Här finns intressanta karaktärer, visst, och miljön är fin. Men Funke vill ha in för mycket, och hon drar ut alldeles väldigt på det som händer så jag tappar liksom bort storyn och drivet i allt som ska beskrivas. Hade den här boken varit kanske 300 sidor hade den varit bra. Nu är den på dryga 600 sidor och jag håller på att gäspa käkarna ur led redan innan Mo har fått bandage på sitt sår. (och nej, jag har normalt inga problem alls med tjocka böcker - men de måste motivera sina sidor)

Titel: Bläckmagi
Serie: Bläcktrilogin #2
Författare: Cornelia Funke
Originaltitel: Tintenblut
Översättning: Gunilla Borén
Illustrationer: Cornelia Funke
Utg år: 2006
Förlag: Opal
Köp den till exempel här eller här