torsdag 4 juni 2015

Unravel Me + Fracture Me + Ignite Me

Är snäll nog att utfärda en spoilervarning för allt möjligt innehåll i de här böckerna.

Fördelen med att läsa Shatter me-trilogin i ett enda svep som jag har gjort de senaste dagarna var att jag kunde hålla personer och händelser i huvudet hela läsningen. Nackdelen var att jag tröttnade på den där jämra kärlekstriangeln redan så fort den var uppenbar någonstans i bok 2. Den Enorma Och Vidunderliga Kärleken Som Får Juliettes Skelett Att Falla I Småbitar och allt vad det är blir inte fullt lika trovärdig när föremålet för kärleken i början av en bok är en person men mot slutet av samma bok har bytts ut till någon annan. Vem står näst på tur för att få Juliette att "glömma bort hur man andas" efter Adam och Warner? Kenji?

Det finns saker jag gillar med de här böckerna. Jag gillar kärleksscenerna, de där med allt bildspråk och all andlöshet och tatueringar nedanför höftbenet. Jag gillar att Juliette blir sur på att Adam envisas med att hon borde vara en beskyddad, svag, rädd och tystlåten öm blomma som borde låsas in någonstans medan han och andra lika tuffa som honom utkämpar strider. Jag gillar att Juliette bejakar sina superhjältekrafter och blir kick-ass.

Men det jag störde mig på växte. Det här så kallade kriget som ska pågå i bakgrunden? Motståndsrörelsen, Delta-vad-de-nu-heter, återetablissemanget och den kuvade stackars civilibefolkningen, jadajadajada... det blir bara ett enda stort jaha-blaha med det. Från ett stort underjordiskt komplex med storslagna planer till ett gäng slitna människor som är oense om hur de ska placera ut sina madrasser i en lägenhet, och sedan till totalt maktövertagande på ungefär tjugo minuter föregånget av några veckors styrketräning... Så...snöpligt liksom.

Bok 2, Unravel me är ändå helt OK. Då har jag hopp om både det ena och det andra. Fracture me-novellen ältar sluthändelserna i bok 2 en gång till, nu med tillägg av Adams gnäll om hur Juliette borde skyddas och hur James inte blivit skyddad nog. Men bok 3, Ignite me? Om jag säger så här: tidigare idag satt en tjej från åttan tillsammans med en kille i nian ute i biblioteket och diskuterade. De är ihop. Eller var ihop förut. Eller så visste de inte riktigt. Tjejen var sur på killen. Killen förstod inte varför hon var sur. Och så tjafsade de i oändlighet över detta. Deras konversation var rätt enahanda att lyssna på (förlåt, men jag kunde inte undvika eftersom de inte var särskilt tysta). ÄNDÅ var den roligare och mer spännande att höra på än den eeeeviga och oääääändliga kärlekstriangeln i den här bokserien med Juliette-Adam-Warner:
"Jag gillar dig, nä förrresten, det gör jag nog inte, fast honom vet jag inte om jag gillar, fast ooo så sexig han är, kanske gillar, fast bara om han ändrar på sig, fast jag vet inte"..."du är mitt liv" "du är mitt liv också" "han är dum" "han är ännu dummare" "han har gjort dumma saker" "han säger dumma saker" "jag har tajt t-shirt" "min t-shirt är tajtare än din" "mina ögon är blå som havet och ooo så djupa" "mina ögon är gröna och lysande och ooo så farliga" "du sa att du gillade  mig" "du sa att du gillade mig också" "han är dum" "han är också dum och om du ska vara med honom ska jag tjura"...
och så vidare...
och så vidare...
och så vidare... (upprepa i oändlighet)

Men för i (fult ord)te! Hur kan en hel bok fyllas med tonårstjafs där resten av de som tidigare var nyckelpersoner (Castle? hallå?) liksom bara står i bakgrunden och lamt invänder att "sluta bråka nu" liksom? Bråk om vilka som får sova över hos Adam? Pyttigheter, när det (ja juuust det ja) var något slags samhälle som skulle störtas?

Och när det där samhället störtas - en tyrann skjuts ner och ersätts med en mogen sjuttonåring med lång (?) livserfarenhet. Hur fint blir det, då? Peace. love och solsken direkt? Nä. Mafi fick inte ihop det på slutet. Så är det bara.

Men ja. Jag gillade som sagt att läsa om själva kärleksscenerna. De pirrade. Sen om det var Warner eller Adam som drog i Juliettes kläder spelade liksom inte så stor roll.

Titel: Unravel Me + Fracture Me + Ignite Me
Serie: Shatter me #2 + #2,5 + #3
Författare: Tahereh Mafi
Utg år: 2013-2014
Förlag: HarperCollins

12 kommentarer:

  1. Hej och välkommen till klubben "Vi som inte gillar Shatter me"! Vi har kaffe, te och småkakor på bordet till höger. Vi är en väldigt liten men väldigt kritisk grupp:

    http://oarya.se/2014/07/17/ignite-me-eller-fram-med-stora-yxan/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oh, tack! Kommer gärna!
      Men...kakor och kaffe? Jag trodde mer det handlade om dricka oblandad vodka och bittert sitta och hacka med våra knivar i bordet?

      Radera
    2. Alltså, jag har väldigt låg alkoholtolerans så jag skippar nog det, men vill du blanda kaffegök så går det så klart bra :)

      Radera
    3. Bäst vi håller oss till kaffe och bibehållen knivskarp kritik...

      Radera
  2. Vill också ha kaffe. Och vi är ju inte alls få längre, threeś a crowd. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är en crowd och ett oppositionsparti.

      Radera
  3. Fast de där omslagen är sjukt fina.

    SvaraRadera
  4. Min dotter som är fjorton älskar de här böckerna. När hon läste vad jag skrev om dem blev hon direkt upprörd:
    "Du som är så himla gammal borde inte få uttala dig om ungdomsböcker. Du fattar ingenting!"
    Vi tycker sällan lika, hon och jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är inte "du fattar ingenting" de enda ord som fjortonåringar kan?

      Radera
    2. Jo. Ibland också fraserna "Meh! palla..." och "Gud, vad du är pinsam mamma".

      Radera