Millie Birds bok om döda saker

Det här är en underlig bok, men i det stora hela tror jag att jag gillar den. Mest för Karls och Agatha Panthas skull, och så för den underfundiga och egna humorn.

Dock måste jag börja med en invändning om något som gjorde det svårt för mig att komma in i boken, och som jag faktiskt aldrig förlikade mig med: Dialog utmärks inte med vare sig talstreck, citationstecken, nya stycken eller ens nya rader. Nä, i stället är alla repliker skrivna med kursiverad text. Ibland är det riktigt svårt att reda ut vad som uttalas högt (och av vem) eller vad som bara är tankar. Vilken funktion fyller ens det här?

I korthet är detta berättelsen om hur en liten flicka och två åttio-plussare ger sig ut på en resa i Australien. Den andas både Min mormor hälsar och säger förlåt (Backman) och Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (Jonasson) fast mest därför att det finns en helt overklig sjuåring och en pensionär som rymt från ålderdomshemmet med. Humorn är alldeles sin egen.

Den overkliga sjuåringen är Millie Bird själv. Hennes kapitel (hela boken igenom skiftar perspektiven mellan de tre) är helt utifrån hennes eget barnperspektiv, men det blir antingen alldeles för så-här-himla-fantasifullt-ser-nog-en-sjuåring-på-världen-aktigt eller alldeles för fyllt av djup livsvisdom. Jag gillar inte så där vidare värst att läsa om Millie som mest känns som en pappersfigur i gummistövlar. Hennes situation är dessutom helt nattsvart: för bara någon månad sedan dog hennes pappa, och nu har hennes mamma i något slags sorg-psykbryt lämnat Millie ensam inne på ett varuhus och stuckit utan förvarning. Hon säger bara åt Millie att vänta precis här, hon kommer tillbaka snart (vilket hon alltså aldrig gör). Hela boken igenom, som alltså handlar om hur Millie försöker hitta sin mamma, skriver Millie hjärtskärande meddelanden till sin mamma så att hon ska kunna hitta henne: "Här är jag, mamma!" Ändå kommer hon mig inte nära.

Men när Millie vandrar runt i varuhuset och letar efter sin mamma stöter hon på Maskinskrivaren Karl (jo, han kallas så) som är åttiosju år och på rymmen från ålderdomshemmet. Karl vill inte att hans liv ska vara slut ännu - han vill att det ska vara fyllt av sånt som liv är fyllda av. Han ville inte bara stänga ner sig själv till ett vårdpaket även om han sörjer sin fru Evie (som dog för någon tid sedan) så att det gör ont. Så ja - han slår efter diverse rabalder (som inbegriper en skyltdocka, en polisstation och lite annat smått och gott) sig ihop med Millie på mammajakt.

Den tredje personen som följer med dem är Agatha Pantha, som är min favorit. Hon är åttiotvå, och har sedan hennes man dog för några år sedan inte lämnat sitt hus. I stället följer hon ett strikt minutdetaljerat dagsschema där sånt som att anteckna ålderstecken i en liten bok och sitta vid fönstret och vråla kommentarer åt förbipasserande människor (Fula kläder! För mycket hår!) ingår. Agatha Pantha är stor, burdus och ovänlig. På ytan. Inuti är hon rätt ensam och vill inte att ålderdomen måste innebära sorg.

Iväg på jakt efter Millie Birds mamma, alltså. Det är knäppt. Det handlar om döden, och om sorg, och om livet. Jag gillar inte Millie Bird, men jag gillar boken en hel del.

Titel: Millie Birds bok om döda saker
Författare: Brooke Davis
Originaltitel: Lost and Found
Översättning: Helena Hansson
Utg år: 2015
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här