Arvejord

Jag har läst allt av Maria Turtschaninoff, och jag beundrar gränslöst hennes vackra språk. En av mina bästa böcker ever är Anaché, och ni som inte läst den bör göra det. Typ nu. 

Så jag var beredd på språket, och miljöbeskrivningarna, och en människornas tro på myter, sagor och legender så stark att de får liv och blir riktiga. Ändå...ändå blev prologen (som är skriven som prosapoesi) en fullständig spark i magen. En kvinna vars mamma precis har dött, och som funderar på vems dotter hon nu är. När dör mamma - är det när kroppen dör? När hennes vanor glöms bort? När man städar undan hennes tofflor? När den sista av hennes hemkokta lingonsylt tar slut? När minnena bleknar? 

Men alltså... åh! Så vackert!

Sen fick jag hämta mig en stund, och sedan börjar första kapitlet då vi förflyttas till Österbotten i Finland, till 1600-talet, och till en man som med beslutsamhet går längre och längre ut i skogen för att ta sin marklott där i bruk. Han hugger träd, odlar, jagar, bygger ett hus, och det är här gården Nevbacka föds. Sedan får vi följa människorna på Nevbacka genom åren, med nedslag som på olika vis skildrar dem, deras liv, deras förhållande till skogen och naturen, till religion, till staden. Vi får följa människorna genom svält och krig, kärlek, elände, envist trädgårdsmästeri på karg mark och envist kämpande genom långa vintrar. Och vi får läsa om dem på så många olika sätt: genom dagboksskildringar, brev, berättelser som nästan drar mot sagor, eller med olika teman. 

En av mina favoriter är den där vi får läsa om drängen som knappt kan läsa, som inte är duktig på att prata (orden liksom fastnar i honom) men som älskar kartor. Han ritar kartor över allt: stigar, bästa bärställena, var våren kommer först, husen, händelser han minns... all ledig tid lägger han på att rita kartor över Nevbacka med omgivningar. Men han har aldrig varit utanför sockengränsen. Inte förrän han blir inkallad att gå ut i krig. Då måste han lämna den plats han har dokumenterat i så många kartor. Han kommer aldrig tillbaka.

En annan favorit är den om bröd och sten, som nästan känns som ett grekiskt drama med omkväde. Den berättar om en kvinna under värsta hungeråren på 1800-talet, och det gör ont i själen att läsa den. Så mycket sorg, så mycket lidande, så mycket envishet att ändå leva vidare.

Jag kommer nu i efterhand inte ihåg några namn på personerna i boken - de är ju huvudpersoner bara i sina egna tider, sina egna nedslag i den här episodiska boken. En person som är huvudperson i en episod kanske skymtar i nästa, som äldre släkting eller någon man hört om från äldre tider eller så där - detta är inte en släktsaga på traditionellt sätt. Kanske skulle man kunna säga att Nevbacka är huvudperson i den här boken? Eller den österbottniska skogen? Jo, det tror jag. Skogen, och livet i skogen - det är navet i den här boken. Mäktig, skrämmande, livgivande, fridfull. Maria Turtschaninoffs språk klarar av att låta en skog och en bygd vara huvudperson.

Åh, förresten, en favorit till: den gamla kvinnan som ensam lever kvar på Nevbacka alldeles i slutet på boken. Hon som försöker upprätthålla alla gamla rutiner och allt som som man "alltid har gjort" och som måste göras eftersom man alltid har gjort så. Ta vara på äpplena. Gräva upp potatisen (fast man är långt över 80). Inte ta hjälp av någon, för då kanske hjälplösheten gör att man hamnar på ålderdomshemmet, och då blir man ju gammal och då väntar döden. Hugga ved. Bita ihop och kämpa och vara envis.

Det här är en fantastisk bok. Fantastisk.

Titel: Arvejord
Författare: Maria Turtschaninoff
Utg år: 2022
Förlag: Förlaget M