1794

När jag läste 1793 för några år sedan så gillade jag den, särskilt att få läsa om 1700-talsmiljöerna och alla de personer man får träffa. Men jag kände mig nästan helt överväldigad av allt elände, all smuts och allt superi.

Och ungefär samma tycker jag nu om 1794. Det är otroligt fascinerande att följa med till sena 1700-talets Stockholm, att se allt det där framför sig genom det filter av vet-ungefär-hur-det-ser-ut-i-det-området-i-nutid som jag har. Nästan känna lukterna. I 1794 utspelar sig också några kapitel på den dåtida svenska kolonin i Västindien, St Barthélemy, och det är också spännande att läsa om. 
Jag tycker också fortfarande om att läsa om karaktärerna i boken, Mickel Cardell och Anna Stina Knapp och alla andra. Mickel får en ny partner i Emil Winge, lillebror till förra bokens Cecil. Och om Cecil hade problem av den hostiga sorten så har Emil också problem men av en helt annan art, problem som han försöker lösa genom att hinka i sig sprit.

Och även nu blir jag helt överväldigad av allt elände. Jag trodde inte det kunde bli värre än i 1793 - men det kunde det. Fy farao, så elaka människorna är. Så eländiga mångas liv är. Så mycket sjukdomar och fattigdom och smuts, och så mycket sprit. Det är bra beskrivet och här finns en bra story och intressanta karaktärer och alltihop - men jag vet inte om jag orkar ännu en bok med allt detta elände. Allt som kan gå fel går fel. Och om något är fruktansvärt så blir det sällan bättre utan bara mer fruktansvärt. När vi trott vi nått botten av elände och elakhet så når vi några meter längre ner i förtvivlan. Det begås de mest vidriga brott - bara "ha ihjäl" finns inte här utan det ska torteras, förnedras, borras i hjärnor. styckas, våldtas. Det verkar hela tiden vara natt, och snöstorm, eller stekhet sommardag med svett och stank. Eller regnig november och lera. Alltså egentligen vilket väder och vilken årstid som helst bara det är de mest eländiga ytterligheterna av varje sort. Och det stjäls, knuffas, görs sura kommentarer och jag tappar allt mer tron på mänskligheten överhuvudtaget. 

Så även om jag med någon slags skräckblandad och äcklad fascination läste hela boken till slut (och nej, det går inte bra för någon) så kände jag nu lite samma som jag gjorde efter att ha avslutat 1793: fanns det verkligen inget som var åtminstone lite fint och bra då i slutet av 1700-talet i Stockholm? Någon liten näktergal? Några blommor? Skön sol mot ansiktet? Någon som åtminstone lite då och då är glad (och kan glädjas åt helt vanliga saker och inte bara hittar sin glädje i en rejäl fylla eller att få tortera någon medmänniska eller så)?

Jag vet alltså inte om jag orkar läsa trilogins sista bok 1795. Kanske. Jag måste nog bara hämta mig några år till, och läsa rejält många snälla feelgood- och romance-böcker först för att väga upp.

Titel: 1794
Serie: Bellman Noir #2
Författare: Niklas Natt och Dag
Utg år: 2019
Förlag: Forum