Jag har läst en del böcker av Jojo Moyes, och tyckt väldigt mycket om några medan andra mer har varit "jaha" för mig. Sophies historia hamnar nog mer åt "jaha"-hållet. Den är helt OK men inte wow.
Sophie i titeln är Sophie Lefèvre, och hennes historia utspelar sig under första världskriget i det ockuperade Frankrike. Sophie är gift med konstnären Edouard, men har inte träffat honom på många månader (år?) eftersom han tagit värvning och är ute i lerhelvetet vid fronten. Om han ens lever fortfarande? Sophie kan bara hoppas, och lever för att någon gång få återförenas med honom, men under tiden kämpar hon för sin egen överlevnad. Och det är inte lätt - familjen driver ett hotell men verksamheten har inte varit igång på länge eftersom tyskarna har rekvirerat i stort sett all inredning och det är mycket ont om mat. Nu kommer order på att tyska officerare varje kväll ska komma till hotellrestaurangen för att äta middag, så matlådor anländer varje dag till hotellet och byns grannar tittar snett på Sophie och systern som "gör sig till" för de hatade tyskarna. Även om de i verkligheten försöker sköta allt helt korrekt och inte ens vill prata med tyskarna när de kommer på kvällen. Tyskarnas boss, "der Kommendant", är jobbig eftersom han visar sig vara rätt trevlig (ibland) och dessutom konstintresserad. Han är otroligt fascinerad av ett porträtt av Sophie som maken Edouard har målat, och som hänger på väggen på hotellet. Och inte bara av porträttet - han verkar mer och mer fascinerad av Sophie själv också. Och det där är farligt - den sortens intresse från en tysk officer kan bara leda till elände.
Större delen av boken utspelar sig i nutid, London 2006, och vi får läsa om Liv Halston som är nybliven änka med ekonomiska problem trots att hon bor i ett av Londons mest intressanta hus: ett hus gjort i glas, placerat (om jag förstår det rätt) ovanpå andra hus så att det ligger direkt under himlen. Glastaket kan öppnas helt (med hjälp av en knapp). Huset är ritat av arkitekten David Halston - alltså Livs man, han som nyligen hastigt dött. Och nu har Liv inte pengar så det räcker, kan inte betala fastighetsskatt och annat jobbigt - men sälja huset går ju inte. Det är ju Davids hus, fullt av minnen från deras lyckliga men korta äktenskap.
I huset hänger en tavla, den enda tavlan på i övrigt helt nakna väggar. Det är ett porträtt av en ung kvinna - och det är alltså Sophie, hon från 1916. Det visar sig nu att detta porträtt dels är värt väldigt mycket pengar, dels att det finns släktingar efter Edouard Lefèvre som menar att tavlan stals under kriget och nu måste återbördas till sina ursprungliga ägare. Liv vägrar lämna den ifrån sig, och det blir rättegång. Och advokat i detta (fast på Lefèvresidan) är en viss Paul. Liv och Paul har redan träffats, tycke har uppstått och heta nätter har avnjutits, men så kommer då det här tavelrabaldret och allt blir jobbigt.
Jag gillade att läsa om Sophie, och hur kopplingen mellan hennes historia och nutid görs (även om den inte känns särskilt trovärdig). Men jag gillar inte Liv Halston, och den där rättegången om tavlan blir väldigt utdragen (och vansinnigt överdriven, med pressuppbåd och grejer). Och jag förstår mig inte på förhållandet mellan Liv och Paul - det växlar fritt mellan "du är den rätta/rätte i mitt liv, skit i allt annat vi vill ligga och vi vill ha varandra for ever and ever och det känns fantastiskt" till "jag hatar dig, du är dum, jag vill aldrig se dig mer, du bara ljuger och är en dålig människa". Så sammantaget blir det då ett "OK" men inte mer.
Titel: Sophies historia
Författare: Jojo Moyes
Originaltitel: The Girl You Left Behind
Översättning: Emö Malmberg
Utg år: 2012
Förlag: Printz Publishing
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar