Vi börjar i den norra delen av den här världen, och här känns det vikingainspirerat, både med gudarna (som både dyrkas på håll men som också ibland helt handfast stiger in i verkligheten och interagerar med de vanliga människorna), drakskeppen och människorna. Men ganska raskt dyker här också upp hotfulla ogres (vad är den svenska översättningen egentligen? "träsktroll"??) som har helt andra gudar, och som lugnt aviserar att det nyligen har varit en stor strid i himmelen där (enligt dem) vikingamänniskornas gudar förlorade stort och dog allihop eller tog till sjappen, och där ogre-gudarna stod som segrare. Senare i boken kommer druider och deras gudar ha en stor roll, och ännu senare har vi kultur och gudar inspirerade av romarna. Så det är en salig blandning av alltihop. Det låter som att det blir lite för mycket, men det funkar fint under läsningen, och det är trots allt världsbygget jag gillar mest med den här boken. Det är kul med gudar som är "mänskliga" eller vad man ska säga, och det är de här. Och jag gillar när världen öppnar upp sig under läsningens gång och blir så mycket mer än det verkade i början.
Det jag inte gillar är huvudpersonerna. Särskilt inte Skylan Ivorson, son till byns hövding och en kille som är van att få som han vill. Han är snygg och stark och påstridig och helt jämra dum i huvudet. Han lyckas driva igenom att bli hövdingarnas hövding, men därefter går allt honom emot. Alltså verkligen katastrof-emot. Eftersom jag tycker så illa om honom så sitter jag och gottar mig i allt som går fel för honom, men sen inser jag allteftersom jag läser boken att det är den här jämra Skylan som det är meningen att jag ska hålla på. Att han kommer att lära sig av sina misstag och bli en bättre människa i kommande böcker. Jahaja. Fan tro't. Jag ger honom någon bok till, så får vi se. Omgivande personer är inte så där himla kul heller, så egentligen gillar jag ingen alls. Eller, OK, när Wolf dyker upp så måste man ju bara älska honom. Han är väldigt speciell.
Däremot gillar jag drakskeppen. De är inte bara byggda som drakar - nej, de har som hemlig "energikälla" ett drakben som hänger helt odramatiskt på ett snöre uppspikat på masten. Vindras prästinnor (bone priestesses) kan via magi åkalla varje drakskepps tillhörande drake, som då tar fysisk form och hjälper Vindras-folket i deras strider och annat. Fast bara om draken har lust, eller har tid. Så det där vet man inte.
Drakarna har förresten en väldigt stor och viktig del i världsbygget, de också. Men det tar ett tag in i boken innan jag inser att de faktiskt finns på riktigt, för först verkar de mest bara vara en skröna.
Jag är så himla kluven till den här boken - det finns mycket jag gillar i den, men också mycket jag tycker är rätt trist. Personerna, alltså. Och handlingen, som emellanåt är rätt seg. Men så dyker detaljer som de där bångstyriga båtdrakarna upp, eller ogre-schamanerna. Eller Wolf. Och då gillar jag det jättemycket, och måste läsa vidare. Så, som sagt, jag ger serien en chans till med nästa bok, så får vi se. Här vinkar vi hejdå till Skylan när han sitter naken och fastkedjad på någon annans skepp. Han är slav, han är på väg långt bort och han är hatad av alla. Ajdå. Ojdå. Så går det när man är dum, Skylan.
Titel: Bones of the Dragon
Serie: Dragonships of Vindras #1
Författare: Margaret Weis & Tracy Hickman
Utg år: 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar