En bön för de stulna

Ja, jag vet - det här är inte en Carolina-bok. Men vi läste den i en av mina bokcirklar, och det är ju så där med bokcirklar att de får en att åtminstone prova att läsa böcker en aldrig skulle ha valt själv. Ibland läser jag inte ut de där böckerna som så uppenbart inte är min typ av läsning - men jag ger dem åtminstone alltid 50 sidors chans att övertyga mig först. Den här boken ville tvunget bli läst hela vägen till slutet, fast den gör ont.

(och jag var tvungen att ta en paus efter ungefär halva och läsa något romance-balsam för min själ, eftersom jag höll på att tappa tron på mänskligheten där ett tag)

Jag får läsa om Ladydis värld och tillvaro på landsbygden utanför Acapulco i Mexiko. Och visst hade jag väl ett hum om att Acapulco låg där, att det var en känd turistort, att det badades där, och var det inte där Elvis hoppade från någon klippa i någon film? Och har jag inte haft några vänner som har varit i Acapulco? Det jag fick läsa nu ändrade min uppfattning, kan vi väl säga. Visst badar turisterna i Acapulco - men staden, landsbygden utanför och för den delen hela Mexiko kunde lika gärna ligga i ett annat solsystem för så otroligt främmande känns det mig. Så hårt. Så styrt av knarkhandel. Så uppgivet. Så helt utan hopp. Och utan rätt - det verkar inte finnas någon som helst hjälp att få av någon rättvisa. Polisen verkar inte vara att tänka på om jag får tro Clement (och det får jag väl - hon bor där och hon har intervjuat många kvinnor för att kunna skriva den här boken). Det är till och med en före detta polis som är värsta knarkkungen. Det handlas med knark och det odlas knark och det framställs knark. Och myndigheterna bestämmer att det ska sprutas gift över knarkodlingarna så att det åtminstone ser ut som att de gör någonting åt eländet - men de som flyger ut giftet får bättre betalt av någon annan och släpper inte alls giftet där det var tänkt. Inte heller kan de komma tillbaka med giftbehållarna fulla, så de tömmer giftet lite överallt utom på just knarkodlingarna. På byarna, till exempel. På människorna.

De stulna i bokens titel är alla de flickor som försvinner, som utan att någon kan/vågar/får göra något åt det brukas som slavar av knarkligornas bossar och underhuggare. Men de är bara en del av allt det som är så förtvivlat och hopplöst och fullständigt nattsvart i och jag blir så ledsen när jag läser. Supandet. Hur skolan sköts lite så där ibland ifall det är någon som bryr sig. Bebisarna som slängs i soporna. Det faktum att ett hus kan stå övergivet i sju månader eftersom dess ägare har blivit mördade - utan att någon verkar bry sig. Den livsfarliga motorvägen. Det åh så väldigt låga värdet på ett människoliv. Alla männen och pojkarna som flyr och kvinnorna och flickorna som blir kvar. Stjälandet. Smutsen.

Språket är på något sätt korthugget, rapporterande och distanserat, och gör att jag just när jag läser inte kommer Ladydi och de andra nära, att jag mer ser det som händer som bakom glas och långt borta. Det är nog bra, eftersom det här är så svart och jobbigt att jag har svårt för att släppa det alltför nära - det känner jag då efteråt när tankarna på boken har svårt att släppa mig.


Titel: En bön för de stulna
Författare: Jennifer Clement
Originaltitel: Prayers for the Stolen
Översättning: Niclas Hval
Utg år: 2015
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här