Väninnorna på Nordiska Kompaniet

Jag fortsätter läsa om vängruppen som bildades i förra boken De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel. I den här boken handlar det mer om Märta, som ju redan i förra boken lämnade hotellet och började jobba på NKs handskavdelning, och då på det gamla NK som låg vid Stureplan. Nu ska det byggas ett nytt och gigantiskt varuhus - hela kvarteret invid Hamngatan jämnas först med marken (och hela Stockholm hostar och famlar sig igenom flera månader när stan nästan försvinner i dammolnet som rivningen orsakar) och sedan byggs det nytt. Stort, storslaget, nytänkande, vackert. Endast det bästa är gott nog. Och det är spännande att läsa - även här finns det en hel del verkliga historiska personer med i boken och jag googlar och googlar. Och läser ju med det historiska facit i hand - tänk att våga bygga, och lyckas slutföra, detta stora när världen mullrade och snart brakade loss i ett världskrig...!

Och ja, såklart får vi läsa om hur världskriget påverkade den svenska vardagen, med ökande priser på mat och många som fick det svårt att få livet att gå ihop - men det är ändå många som handlar på Nordiska kompaniet, som kan köpa de där dyra handskarna och väskorna, som kan beställa handsydda klänningar från NKs franska damskrädderi. Och det där tyckte jag var så extra intressant - jag visste inte ens om att det fanns, NKs "franska", med egna mannekänger och en hel hord av sömmerskor. Och att Greta Garbo arbetade som mannekäng där en tid innan hon slog igenom. Kul! 

Vi får alltså följa Märta i det här, och hennes kollegor på NK, men också Ottilia från förra boken och hennes systrar. Torun jobbar nu på Norstedts, Birna har blivit läkare och lillasystern Victoria får äntligen lämna det lilla Rättvik (där inget händer) och flytta till Stockholm för att jobba hon också (för de senaste tio åren har varit såååå orättvisa när hennes systrar bott i Stockholm där ALLT händer och livet har gått henne själv förbi där i eländiga Rättvik). Jag gillar att läsa om dem alla. Och är väldigt nyfiken på om serien Stockholms pärlor får en fortsättning, och vilken byggnad det då ska handla om?

Titel: Väninnorna på Nordiska Kompaniet
Serie: Stockholms pärlor #2
Författare: Ruth Kvarnström-Jones
Utg år: 2024
Förlag: Printz

De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel

Den här boken har lånats väldigt flitigt på biblioteken där jag jobbar - trots att vi har många ex av den har det varit långa reservationsköer på den. Faktiskt är det fortfarande kö på den trots att det nu är två år sedan den kom ut. Så den här motsträviga bibliotekarien jag-brukar-aldrig-gilla-det-andra-gillar fick ju ge sig och testläsa. Och gillade jag, då? Oh, ja! Det tog mig bara några sidor in i boken så var jag helt fast, och jag läste ut den över en helg. Jag tyckte om de här "fenomenala fruntimren" Vilhelmina Skogh, Ottilia och hennes systrar och vänner, jag tyckte mycket om miljön och tidsandan och allt som då (början på 1900-talet) var i förändring, men mest gillade jag det här praktiska. Vad det är som gör de här fruntimren så fenomenala. 

Ta till exempel Vilhelmina Skogh (och ja, så klart jag var tvungen att googla henne och läsa mer) som när boken börjar redan äger och framgångsrikt driver fyra hotell i Sverige. Hon får frågan om hon vill bli chef för Grand Hôtel, vilket ju är en dröm som kommer i uppfyllelse för henne - men hon undersöker hotellets ekonomi, hur det sköts, hur det ser ut, och så kommer hon med ett svar till höga herrarna i styrelsen som frågade henne: jodå, visst kan jag ta över Grand Hôtel, men då måste det byggas om, då måste vi göra så här med ekonomin, då har jag de här och de här kraven... Och när hon så tillträder som chef så får vi följa med på hennes första dag, när hon har möte med nyckelpersonerna i personalen (källarmästare, husfru m fl) och vi förstår ganska snabbt att här kommer det bli förändringar i organisation och skötsel, och "så här har vi alltid gjort förut" är från och med bannlyst. Jag älskar att läsa om det!

Likaså gillar jag att läsa om när Ottilia i Rättvik redan i unga tjugoårsåldern förvisso trivs bra med att jobba som hovmästare på Vilhelmina Skoghs hotell där, men redan känner att hon vill mer, vill utvecklas och lära sig allt om hur hotell funkar, säger det till chefen Vilhelmina och snart får jobb på Grand Hôtel. Hon kastas in i en situation där den manliga personalen precis fått sitt "så här har vi alltid gjort" omkullkastat, och i protest lagt ner arbetet för att visa det där fruntimret som nu är chef att hon inte kan göra hur som helst. Men Ottilia löser den omöjliga situation hon försatts i (att utan medhjälpare och utan guidning på studs ta över hela rumsbetjäningen på Grand Hötel) med snabbtänkthet och effektivitet. Och jag älskar att läsa om det också.

Detta är en tid i förändring, och så mycket är annorlunda. Ta bara det här med arbetet, att det är så långa arbetsdagar och nästan inget ledigt, och att man kan bli uppsagd på studs ifall man gör något fel. Eller att chefen kan bestämma att "ja, du sa ju att du ville ha något nytt jobb, så på måndag klockan 8 börjar du jobba på festvåningen. Fråga efter herr Harglömthansnamn så kommer han visa vad du ska göra". 
Ja, vi har såklart hela Stockholm där allt förändras, det byggs, det finns både häst-och-vagn-transporter och bilar, det finns fattigdom, smuts och trängsel samtidigt som det finns modern lyx, det finns massor. Men det är de små detaljerna som får mig att verkligen förstå hur annorlunda vardagen var mot min. 

Och underbart inslag: vi får läsa om när Selma Lagerlöf som första kvinna fick ta emot nobelpriset i litteratur och om att hennes tacktal var så fint (och har du inte läst det så behöver du göra det, du hittar det här /mvh Stort-Lagerlöf-fan).

Titel: De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel
Serie: Stockholms pärlor #1
Författare: Ruth Kvarnström-Jones
Utg år: 2023
Förlag: Printz Publishing

Att fånga en liten gädda

Det är Elina som varje sommar åker upp till östra Lappland för att fånga den lilla gäddan i titeln - och ganska snart när jag började läsa om hennes färd ut i träskmarkerna så undrade jag varför...? För det är ingen trevlig fisketur hon gör. Det är myriader av mygg, det är lerigt, det är otillgängligt, och hon har dessutom en tå som av anledningar jag ännu inte fått veta är sönderslagen och värker infernaliskt. Hon binder om foten, svär och drar på sig gummistövlar, och klafsar ut i en natur som mer eller mindre attackerar henne.

Varför? Jo, för om hon inte fångar just den där gäddan i just den där lilla gölen så kommer hon drabbas av en förbannelse och dö.

Och bara kolla på omslaget! Visst ser det ut som en jättejättestor mygga kånkar iväg med en hel ko? Konstigt, och vad menas egentligen och hur ska bilden tolkas...? Mja, det ska inte tolkas så himla mycket. Det är ju helt enkelt så att det i östra Lappland finns gigantiska myggor som kallas randben, är stora som helikoptrar och mycket väl kan bära iväg med en ko. Det vet väl alla? Det finns vidare jotunar, torvtroll och spejon. Och annat. 

Så ja - redan från första början inser man att i den här boken kan precis vad som helst hända. Men författaren berättar det med en helt vardaglig röst och får all denna magiska realism att kännas som rena diskbänksrealismen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det bättre - jag har aldrig läst något liknande. Språket är alldeles infernaliskt bra - jag skulle bara testläsa lite på första sidan för att kolla vad den här gäddhistorien med myggor och kossor på framsidan kunde handla om - och fastnade direkt. Jag ser allt det där framför mig, och vet snart inte vad som är menat att vara på riktigt och vad som är hittepå. Till exempel måste Elina och andra i boken passera en gränskontroll innan de kör in i Lappland, med en uttråkad gränsvakt som avråder från vidare färd. ("jag vet", säger Elina ungefär, "jag kommer härifrån")

Förutom att Elina då ska fånga den där gäddan (i år går det inte alls bra - linan går av, och så ska den jämra Näcken blanda sig i också) så har vi en polis som strax kommer efter Elina och söker efter henne, eftersom Elina är efterlyst för mord. 

Va? Är hon?? 

Jodå. Men polisen börjar med att fråga efter Elina hos folket i byn, och de ger helst inte ut några upplysningar alls. Möjligen om polisen ställer upp på en gentjänst, och eftersom hennes chef har sagt åt henne innan hon körde upp till Lappland att hon "ska gå med på vad som helst, det blir lättare då" så gör hon det. 
Gentjänsten är att följa med fiskaffärsinnehavaren hem till hans kök och ta med varelsen som stökar runt där ut på en fisketur. Varelsen är ett spejon (nä, jag visste inte heller att de fanns) och har ställt till en enorm oreda. Grus, löv och jord ligger på golvet, allt i köksskåpen är utrivet och diskhon är överfull av makaroner. Och spejonet sitter där på golvet, svart och med svarta ögon. Och den ska polisen Janatuinen alltså ta med ut på älven för att sitta och meta en stund...?

Det gör hon. Och så där håller boken på, och vi får veta varför Elina kommer råka ut för den där förbannelsen, och hur det är att bo i en liten by i Östra Lappland, och en hel del annat.

Även om den här boken fullständigt ballar ur på slutet (kan man inte ens godta att Näcken och spejon är med så ska man nog inte ge sig på den, för det blir värre. Mycket värre.) så älskar jag den. Jag har som sagt aldrig läst något liknande, och det här är så precis min grej, roligt och väldigt bra.

Titel: Att fånga en liten gädda
Författare: Juhani Karila
Originaltitel: Pienen hauen pyydystys
Översättning: Emil Johansson
Utg år: 2024
Förlag: Bookstrap Publishing

The Original

Det här är en kortroman, en novella, som först gavs ut enbart som ljudbok men några år senare även som vanlig bok. Och om jag förstått det hela rätt så utgjordes författarsamarbetet genom att Brandon Sanderson hade idén och handlingen i stora drag, Mary Robinette Kowal skrev utifrån detta ett råmanus och så redigerade de detta tillsammans. Jag kan ha missuppfattat, men jag förvånades alltmer under läsningen över hur jag inte kände igen Sandersons stil, undrade hur samarbetet fördelats, googlade och drog egna slutsatser. För jag var inte helt nöjd - jag älskade själva bokidén, men tyckte inte att jag fick det jag förväntade mig (och slutet blev jag direkt missnöjd med). Idén hade gjort sig bättre som en riktig fullängdsbok, med mer fördjupning i både karaktärer och världsbygge, för här finns så mycket jag hade velat få veta mer om. Men nu blev det alltså en kortroman, lite action-handling, en rätt trist huvudperson som ägnar alldeles för mycket av de få boksidorna åt att tycka synd om sig själv, och så ett abrupt slut där jag inte fått reda på hälften av allt det jag ville.

Vad handlar den om, då? Jo, vi är i framtiden, och människorna kan här med hjälp av teknik själva välja hur de vill se sin värld med hjälp av olika filter och konstgjorda teman. De blir aldrig sjuka, och skadas de får de injektioner som gör att skador läker eller saknade kroppsdelar växer ut igen, och vill man kan man välja evigt liv (och jadå, det går också att uppväcka döda igen). Ingen behöver egentligen längre jobba - maskiner sköter allt. Så därför kan personer tillbringa sina dagar som t ex "apelsinskalsskulptörer" - vilket huvudpersonen gör. Det tog ett tag i boken innan jag begrep att det faktiskt var det hon gjorde... helt knäppt.

Holly vaknar upp i ett sjukhusrum och vet inte alls varför hon kommit dit. Det sista hon minns är att hon var på en fest tillsammans med sin man. Nu ligger hon i en säng, omgiven av människor som frågar henne saker, antecknar och ser bistra ut. Hon får veta att hon egentligen inte alls är Holly. Inte riktiga Holly. Nej, hon är en klon, som skapats utifrån den äkta Holly Winseed. Hon ser precis ut som The Original Holly Winseed, har samma minnen, allt - men också lite tillägg: hon har programmerats till att vara duktig på att slåss och på att hantera vapen, något som den ursprungliga Holly aldrig kunnat. Så hon känner sig väldigt konstig när hon får hålla i ett vapen och det känns helt hemtamt samtidigt som hon ju vet med sig själv att hon aldrig hållit i ett vapen förut någonsin... 

Samma minnen... alltså ända till den där kvällen, den där festen, som är det sista hon minns. Sedan vet hon inget. Men det är det hon har som uppdrag att ta reda på nu. För The Original Holly har tydligen efter den där festen slagit ihjäl sin man, Jonathan. Och Holly har nu en vecka på sig att söka upp The Original Holly och döda henne. Lyckas hon får hon ta platsen som original-Holly och ta över sitt eget liv (igen - allt det här är väldigt förvirrande...). Lyckas hon inte så kommer hon utplånas - hon måste nämligen ta livsuppehållande injektioner ett par gånger om dygnet och efter en vecka så upphör de och hon dör.

Så Holly ger sig, fullständigt lamslagen av sorg (men hallå! hon har precis fått veta att hennes älskade man Jonathan har dött!) och förvirring (och att det var hon själv som hade ihjäl honom) ut i denna märkliga framtidsvärld för att bokstavligen finna sig själv.

Som sagt: jag tyckte väldigt mycket om idén, upplägget och världsbygget, och hade velat ha en riktig, Sanderson-lång roman utifrån detta. Men fick en alldeles för kort och grund story jag läste ut på några timmar och blev helt besviken på.

Titel: The Original
Författare: Brandon Sanderson & Mary Robinette Kowal
Utg år: 2020

In the likely event

Eftersom jag älskade Fourth Wing så mycket fortsätter jag läsa Rebecca Yarros andra böcker, de som absolut inte är fantasy, för att se om jag hittar fler att gilla lika mycket. Det här är en nutids-romance, och den är OK men inte wow. 

Vi följer Nate och Izzy i två parallella berättelser: en i ett "nu" i Afghanistan, där Nate och Izzy möts. Han ska som arméofficer beskydda henne som är där i politiskt ärende. Men man förstår ganska direkt att det inte är första gången de träffas, och att de betyder, och har betytt, mycket för varandra sedan länge. Och så en berättelse i ett "då", för kanske 15 år sedan och framåt, som börjar med att Nate och Izzy träffar varandra första gången. Det är när de får sätena bredvid varandra i ett flygplan och omgående bägge känner att "wow! honom/henne gillar jag!". De pratar med varandra medan planet rullar bort mot start, Izzy är väldigt flygrädd och Nate (som aldrig har flugit förut) försöker lugna henne. Planet lyfter - och störtar ner i en flod efter 90 sekunders flygning. 

Och ja, de överlever såklart - annars hade de ju inte kunnat stå där på flygplatsen utanför Kabul och skälla på varandra som de gör i bokens början. Varför skäller de på varandra? Vad hände med den där omedelbara förälskelsen och hur försvann de där 15 eller nåt åren? Det är det vi får veta nu, samtidigt som vi följer dem i Afghanistan.

Jag brukar inte ha problem med tidshopp, återblickar eller parallella handlingar - men i den här boken stör det mig. Jag får inte flyt i läsningen - jag gillar att läsa om Nate och Izzy i då-berättelsen, men den blir så upphackad att jag aldrig blir riktigt uppslukad. Sedan blir jag, som alltid, irriterad när personer i böcker missförstår varandra och aldrig pratar ut om saken, och så är det här vid flera tillfällen. Så även om dialogen på många ställen är bra och rolig att läsa så blir jag ganska ofta mest irriterad på dem bägge. 

Titel: In the Likely Event
Författare: Rebecca Yarros
Utg år: 2023

Tale of the Heart Queen

Jag läste de tre första böckerna i den här serien i ett svep förra året, och var rätt road av dem. (läs här vad jag skrev om dem) Fjärde och sista boken i serien hade då inte kommit ut, och det har inte blivit av att läsa den fast den kom i höstas. Men nu var det dags. Och vad tyckte jag då om denna sista del, Tale of the Heart Queen, som ska knyta ihop alla trådar och ge lyckliga slut?

Ganska så aptrist, om jag ska vara ärlig.

Bok 3 slutade i en cliffhanger, eländes elände, död och inget hopp i sikte. När bok 4 tog vid så var det lite jobbigt i någon sida, men sedan ryckte en gud in och löste alltihop. Även om nämnda gud hade lite egna planer och tvingade våra bägge huvudpersoner att göra saker de inte ville göra. Boken var fortfarande rätt lovande, men sen lyckas våra kära Lor och Nadir ta sig loss från gudinnan ifråga, och sedan händer egentligen ingenting alls förrän alldeles i slutet på boken. Vad vi får är sida upp och sida ner med en slags epiloger på det som hände i bok 3. Återföreningar av människor som berättar hur allt (som hände i bok 3) gick till, vad de tyckte om det, och så fyra eller fem omtagningar av hur solkungen Atlas får sitt straff och vad alla tycker om det och vad han själv tycker om det (märk väl att tredje bokens titel är Fate of the Sun King vilket man kunde tycka skulle innebära att vi då var färdiga med hans "fate" i den boken?). Vi får inte veta något nytt om den här världens historia och vad som ledde fram till katastrofen - vi har redan fått veta allt i bok 1-3. Här i bok 4 ska saker och ting bara lösas, och det görs det genom att "hörni - om vi alla bestämmer oss för att vara sams, och så förstör vi de här artefakterna som verkar rätt dumma och farliga? Ja, så gör vi!" Och så gör de det. 

Och sen i slutet på boken, då? När det börjar hända grejer igen, och Lor och Nadir ska konfrontera den person/gud som var Ondskefulla Kraften Bakom Allt? Ja, då sker det i en slags tävling, som i stort är en kopia på Hungerspelen från Collins böcker, inklusive "tv-publik". Det är hysteriskt fånigt. Och sen lever alla lyckliga i alla sina dagar. Utom de onda och dumma som får sina straff. 

OK - läs bok 1-3 om du vill ha underhållande romantasy. Men den här boken kan du strunta i.

Titel: Tale of the Heart Queen
Serie: Artefacts of Ouranos #4
Författare: Nisha J. Tuli
Utg år: 2024
Förlag: Forever

Den som vaktar flocken

Martin, Sanna och deras två tonårsbarn bor i en villa i Täby. De har rätt gott om pengar, bra jobb även om vi under läsningens gång förstår att det ändå skaver en hel del med de där jobben. Martin är fastighetsmäklare och tjänar bra på det, men känner själv att han tappat hungern han hade som yngre, och dessutom känns det som att hans (fina) familj aldrig godkänt hans vägval i livet. Sanna har precis börjat på kommunikationsavdelningen på Täby kommun, och även om det är naturligt att nya jobbet på kommunen skiljer sig från det hon tidigare hade på ett privat företag så visar det sig snart att avdelningen hon nu hamnat på verkar ha stora personalproblem.

Dottern Mya går på högstadiet och har tidigare haft problematik med hög frånvaro i skolan, men det verkar ha blivit bättre senaste tiden. Sonen Theo är några år äldre men ännu inne i bänglig-stor-tonårskropp-som-vill-äta-hela-tiden och det är mycket träning, kompisar och uppkäftighet. 

Nu är det något som kryper sig på det här ändå rätt normala familjelivet. De nyinstallerade strålkastarna i trädgården, som ska tändas när någon eller något rör sig i trädgården, tänds alldeles för ofta vilket känns obehagligt. Är de felinställda vid installationen? Och så verkar Mya ha en ny kompis, eller pojkvän, som Martin och Sanna först inte fått träffa alls men som sedan råkar stöta på när de oplanerat kommer hem över lunchen och träffar Mya och kompisen hemma. Skulle inte Mya vara i skolan? Myas mentor kallar också till ett möte som blir jättekonstigt eftersom hon inte riktigt vill berätta i klartext vad det är som oroar henne, men "verkar Mya som vanligt nuförtiden?". Det visar sig efter tag att Mya finns med i en film där hon uttalar dödshot mot ett antal elever på sin skola. Martin och Sanna är minst sagt förtvivlade - vad är det som händer? Hur kan det hända utan att de vetat eller förstått?

Jag har läst Johan Rundbergs barn -och ungdomsböcker, och tyckt väldigt mycket om dem, särskilt de historiska böckerna om Månvind & Hoff, så jag var nyfiken på hans första roman för vuxna. Tyvärr blir jag lite besviken - jag är ju förstås ytterst svårflörtad när det gäller deckare och spänningsromaner som oftast inte är min grej alls. Men det här blir i mina ögon för mycket problem i allting. Det ska vara en vanlig familj - men var är den vanliga familjejargongen? Allt, allt verkar så jobbigt och svårlösligt, vardagen verkar bara bestå av bekymmer, och samtalen med barnen alltid nu-måste-vi-sitta-ner-och-prata-igenom-det-här-typen. Det är problem på jobbet, det är problem med Martins familj, och släktkalasen verkar vara en ren pina. Middagar är ett problem, och samtalen mellan Sanna och Martin verkar mer vara en ständig maktkamp än vardagliga samtal. Det blir för svart och besvärligt - och då blir problemen med Mya sedan bara ytterligare något som lägger sig ovanpå berget av allt annat som är jobbigt. Jag vet att det är en psykologisk thriller för vuxna - men det jag saknar allra mest är Johan Rundbergs enorma humor som alltid funnits i hans barn- och ungdomsböcker. Jag hade velat ha spänningen och roliga dialoger, och definitivt mindre av Sannas och Martins arbetsplatsproblem. Så ett "nja" från mig.

Titel: Den som vaktar flocken
Författare: Johan Rundberg
Utg år: 2025
Förlag: Forum