Pusselmakarnas sällskap

När Clayton var bebis lämnades han i en hattask på en trappa utanför ett hus. Det huset tillhörde Pusselmakarnas sällskap, och han växte upp där, bland människor som hade det gemensamt att de älskade tankenötter av olika slag. Chiffer, ordgåtor, quiz, korsord - detta har dessa människor skapat likaväl som de gjort pussel, anlagt trädgårdslabyrinter och annat.

Nu är Clayton lite över tjugo och hans styvmor, Pippa Allsbrook som dessutom var den som startade Pusselmakarnas sällskap, har gått bort. Clayton vet fortfarande inte vilka som var hans riktiga föräldrar eller varför han lämnades i den där hattasken. Han grubblar mycket på det, och tänker att om han bara hittade hattasken i fråga så kanske det fanns någon ledtråd till vem han själv är i den?

Han hittar hattasken - och ett brev från Pippa där hon ber honom att ta sig ut i världen och hitta sig själv. Och eftersom Pippa var den hon var så är brevet så klart inte bara ett brev - efter lite klurande lyckas Clayon lista ut att begynnelsebokstäverna i varje rad leder honom till Pippas favoritförfattare Danielle Steele. Pippa hade alla hennes böcker (och de är många) - och i den bokhyllan hittar Clayton nästa ledtråd i jakten på sitt ursprung, nämligen en "alfabeti-box". Bokstäverna på locket ska ändras i en viss ordning så den kan öppnas. Pippa Allsbrook var korsordskonstruktör, och hon älskar såna här grejer - Clayton egentligen not so much. Men han kämpar vidare, och vi får läsa om hur han via ledtrådar och koder får reda på mer och mer om sitt förflutna - och också faktiskt tar sig ut i världen, precis som Pippa ville.

Parallellt med detta får vi läsa om Pippa själv, om när hon som ung och supersmart korsordskonstruktör ville ha kontakt med andra som var som hon och gillade utmaningar, och hur hon startade detta mystiska Pusselmakarnas sällskap. 

Det är en annorlunda bok - den är alltså full av alla de där tankenötterna och ordgåtorna som vi också får ta del av, men samtidigt är det en fin historia om en ung mans utveckling. Jag gillade den mycket!

Titel: Pusselmakarnas sällskap
Författare: Samuel Burr
Originaltitel: The Fellowship of the Puzzlemakers
Översättning: Åsa Brolin
Utg år: 2024
Förlag: Modernista

Makten

Det sker samtidigt över hela världen: plötsligt har flickor i tonåren fått en märklig kraft. Den verkar ha legat slumrande hos dem, för när de märker att de har den så känner de också igen den som något de alltid vetat om. Det är som elektricitet som byggs upp i kroppen på dem, med ursprung någonstans nära nyckelbenet, och så kan de via händerna skicka urladdningar som är som kraftiga elstötar. Eller blixtnedslag. Så småningom, när de tränat upp förmågan, så kan de också påverka andra människor och skicka elstötar liksom telepatiskt. 

Först är det bara tonårsflickorna som har kraften - och människorna i deras omgivning är skräckslagna. Flickorna kan ju skada och döda andra, och en del av dem har inte kontroll över sin förmåga. Så småningom upptäcker man att flickrna kan dela med sig av kraften så att andra också får den, men bara kvinnor. Man lär sig att tygla kraften, träna upp den i särskilda träningsläger. Och förtryckta kvinnor världen över slår tillbaka mot de män som har makten.

Vi får följa ett antal människor under denna utveckling, och som det snart blir: feministiska revolution. Allie i södra USA som levt som fosterbarn under förfärliga förhållanden kommer till ett kloster där hon snart kallar sig själv för Eva och med hjälp av iscensatta "mirakel" (med hjälp av kraften) startar en ny religion som sprider sig över världen. Roxy från London vars far är en höjdare i den kriminella världen, och hon går i sin fars fotspår. Margot är en amerikansk politiker vars dotter har kraften (men inte kan kontrollera den). Snart har även hon kraften, och arbetar politiskt för att den ska användas och kunna kontrolleras i stället för att förbjudas. Vi får även följa en ung man, Tunde, som reser världen runt för att rapportera om utvecklingen och kunna få världens scoop som journalist, och några till.

Jag trodde jag skulle gilla den här boken, men det gjorde jag inte. Kanske lite i början, när kraften hos flickorna utvecklades. Men sedan vet jag inte vad som hände - det händer egentligen massor i boken men den tar inte tag i mig. Jag engagerar mig inte i någon av de olika huvudpersonerna, hinner inte innan handlingen flyger vidare till nästa del av världen och nästa stora utvecklingssteg. Faktum är att jag inte ens läste boken färdigt. Jag lade ner den när jag läst drygt halva, undrade varför jag höll på att gäspa käkarna ur led och upptäckte att jag saknade en berättelse i allt det som skedde.

Titel: Makten
Författare: Naomi Alderman
Originaltitel: The Power
Översättning: Helena Ridelberg
Utg år: 2019
Förlag: Modernista

The Little Teashop in Tokyo

Jag är ju väldigt förtjust i den här bokserien, Romantic Escapes, där varje bok utspelar sig på en specifik geografisk plats. Bok 1-3 (som finns översatta till svenska) skrev jag om i det här inlägget, och bok 4-5 skrev jag om här. Nu har jag då kommit till bok 6, och nu åker vi tillsammans med Fiona till Tokyo.

Fiona har en blogg med många följare, och hon lägger upp många foton på den. Fotograferandet är en stor del av hennes liv och hennes största intresse. Resan till Tokyo är något hon vunnit genom sitt fotograferande, och den innebär dels själva resan men också en egen fotoutställning när hon kommer tillbaka till London. 

Under vistelsen i Tokyo ska hon ha en mentor, en känd japansk fotograf - men när hon står på flygplatsen är det inte alls han som kommer för att möta henne. I stället kommer Gabriel Burnett. Vilket är en ren katastrof. Gabriel är också en känd fotograf, urpsrungligen från England men numera boende i Japan. Och han har varit känd i många år - när Fiona gick sin utbildning för tio år sen undervisade han där. Fiona var både starstruck (det var de alla) och upp över öronen störtförälskad i honom. Och gjorde sitt livs största misstag: hon "hoppade på" Gabriel i en skolkorridor och kysste honom. Detta hade alla på skolan så roligt åt att hon hoppade av utbildningen och mer eller mindre drog sig undan all social gemenskap. Och så är det nu den Gabriel som ska vara hennes mentor under Tokyovistelsen? 

Precis som med de geografiska platserna i de tidigare böckerna får vi nu uppleva Tokyo, och Japan, tillsammans med Fiona. Det är platserna man bara måste se, sakerna man måste uppleva men också maten som måste ätas. Teceremonier, shinkansen, galet många människor, Fujiberget och filosofin i att uppleva lugn i en perfekt och stilla trädgård. Det är väldigt intressant, men i den här boken gränsar det till att bli för mycket. Här finns så enormt mycket att berätta om, så mycket kultur och så många platser och företeelser som författaren vill få in, så det tar lite över boken. Dessutom gillar jag inte Gabriel - han bär sig åt som en skitstövel, och jag har väldigt svårt att förstå det intressanta med honom.

Jag läser vidare - nästa bok i serien kommer ta oss till Schweiz, ett litet "ski chalet" där choklad tydligen ska vara lösningen på alla världens problem. 

Titel: The Little Teashop in Tokyo
Serie: Romantic Escapes #6
Författare: Julie Caplin
Utg år: 2020
Förlag: One More Chapter

Natthuset

Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig när jag började läsa den här, mer än att det absolut inte var någon Harry Hole-bok, och att det skulle vara skräckigare än vad Nesbø brukar hålla på med. Så jag började läsa, men kände redan i första kapitlet när en kille i en gammaldags telefonkiosk under stor slafsig blodighet blir uppäten av en telefonlur (ja!) att njaee..... kanske inte för mig? Fortsatte lite till, kände att jag absolut inte tyckte om huvudpersonen, och så kom vi till det där "natthuset" i bokens titel. Och det blir ännu mer nämen-pallar-jag-ens-läsa-om-det-här-det-blir-för-mycket-och-inte-läskigt-på-det-bra-sättet när huvudpersonen och hans kompis blir attackerade av en stor svärm overkliga insekter.

Så jag bestämde mig för att lägga ner boken. Men först (jag brukar göra så när jag lägger ner läsningen) läste jag sista sidorna. Och fattade ingenting. Hur kom boken dit?? Jag fattade ju att jag nu hade spoilat hela handlingen för mig själv, men nu ville jag ändå veta hur det där gick till. Så jag backade tillbaka, och läste hela boken för att se vad som ledde fram till det i sista kapitlet. Och nu när jag ju visste hur det skulle sluta så såg jag ju detaljerna som pekade mot det. Hade jag läst boken i rätt ordning hade jag kanske kunnat ana, men nu visste jag ju. "Aha, där dyker den personen upp, men hon är ju egentligen..." eller "nu vet jag varför den där makabra detaljen är med, eftersom...".

Tyckte jag om boken nu då, när jag visste hur allt hängde ihop? Nej. Det blev alldeles, alldeles för mycket av effekter, splatter och galenskaper. Blodigt slaktande och absurdheter. Även om jag nu läste hela boken så skumläste jag en hel del - det här är absolut inte min grej. Själva bokidén gillar jag, men inte utförandet och allt vältrande i det för makabra.

Titel: Natthuset
Författare: Jo Nesbø
Originaltitel: Natthuset
Översättning: Per Olaisen
Utg år: 2024
Förlag: Albert Bonniers förlag

Fel tid, fel plats

Precis som böckerna jag skrev om i förra inlägget så leker den här boken med tiden i en halsbrytande tidsloop. Jag gillar ju såna här krumbukter, att få klura på "men om hon gör så här så blir det ju så här i framtiden" eller "det där har ju inte HÄNT än" och allt vad det nu leder till när personer börjar leva om sina dagar eller hoppa i tiden eller vad de nu gör. 

Den här boken börjar "dag 0" med att Jen och Kellys 18-årige son har varit ute på halloweenfirande, och Jen väntar uppe på att han ska komma hem. Ja, ja, hon vet att han räknas som vuxen, men hon kan liksom inte sova om han inte är hemma. Och när hon äntligen ser honom komma (hon står och tittar ut genom vardagsrumsfönstret) så går klockan tillbaka en timme. Inget konstigt med det - det är exakt nu de går tillbaka till vintertid. Och Todd, sonen, har absolut räknat med detta: han är nämligen en timme sen hem men nu kan han ändå säga att "jag är ju hemma till ett, precis som jag skulle?" Han är en kille med huvudet på skaft. Duktig i skolan, älskar datorer, fun facts, är egentligen rätt nördig men samtidigt rolig. Och han har precis träffat en tjej, en som Jen inte fått träffa ännu. Och nu är han då, egentligen en timme försenad men ändå inte, på väg in i huset, så Jen kan slappna av.

Men... vad händer nu? Här kommer en annan man gående utanför huset, en okänd karl. Han går emot Todd. Och Todd stannar. Jen känner på sig att det är något som inte är som det ska, så hon rusar ut. Och får precis se när Todd drar kniv, och hugger den främmande mannen upprepade gånger. Mannen segnar ihop, störtblödande, och allt är kaos. Polisen kommer och tar med sig Todd, Jen försöker hindra dem men Todd gör inget motstånd, och säger bara att han gjorde vad han var tvungen att göra. Den okände mannen avlider av sina skador, och nu är Todds framtid alltså en halv livstid i fängelse, eftersom han begått mord.

Hur? Varför? Hur kunde det bli så här? Hennes Todd? Hennes helt vanlige kille? Att han ens har en kniv? Allt är kaos, och en mardröm.

Så vaknar Jen upp till nästa dag, och ska försöka att ta tag i allt som åtminstone måste försökas för att rädda Todd. Han, som tillbringat natten i arresten. Men när Jen går ut från sovrummet...så är Todd där. Han är hemma?! Hur?? Och han fattar ingenting när Jen frågar honom om hur han kom hit från arresten, och hur kunde han göra det han gjorde? Vad menar hon?

Nä. För det har inte hänt än. Jen har vaknat upp till igår. Alltså morgonen på den dagen som slutade med att Todd högg ihjäl en människa. Kan hon stoppa det som händer?

Hon försöker. Men nästa morgon när hon vaknar så är det inte "nästa dag", eller ens "samma dag en gång till". Nej, det är dagen före det som blev morddagen. Alltså "dag -1". Och så här fortsätter boken - Jen lever sitt liv baklänges, dag för dag först men sedan sker hoppen längre bakåt, veckovis, åratal. Vad måste hon ändra på i sitt tidigare liv för att förhindra det där knivmordet?

Jag gillade den här boken väldigt mycket, kunde inte sluta läsa. Det är så mycket som försiggått i Jens liv som hon inte vetat om, men som hon får veta nu. Personer i hennes närhet som har haft stora hemligheter. Saker hon gjort som hon nu får göra om. Och de där tidstankevurporna - de kommer hela tiden: "men om hon gör så här den här gången, hur blir det då sen?"

Titel: Fel tid, fel plats
Författare: Gillian McAllister
Originaltitel: Wrong Place, Wrong Time
Översättning: Katarina Jansson
Utg år: 2023
Förlag: Albert Bonniers förlag

Om uträkning av omfång (1-4)

De här böckerna hade jag egentligen inte tänkt läsa. De tilltalade mig inte alls - de verkade svåra, de var tunna, de var fula och de talades om som något som borde läsas för det vackra språket och djupet och allt vad det var som fick alla mina inget-för-Carolinor-varningsklockor att ringa. Men sen var det någon som pratade om laborerandet med tidsproblemet - grejen är ju att huvudpersonen fastnar i 18 november. Och det visste jag ju sedan tidigare men hade inte tänkt på hur mycket av böckernas handling som kunde kretsa kring det. Det omöjliga med tidsresor och tidsparadoxer brukar fascinera mig så nu tänkte jag att okejrå, kanske ska ge dem en chans ändå? och började läsa första boken. Nu har jag precis avslutat bok 4 (det ska bli 7 i serien) - och jag vet egentligen fortfarande inte vad jag tycker om dem, trots att jag läst fyra böcker... 

I första boken så fastnar alltså Tara i den 18 november. Hon vaknar om och om igen till samma dag, där människorna runt omkring henne gör exakt samma saker som de gjorde igår och i förrgår. Hon får gång på gång förklara för sin man Thomas att hon fastnat i tiden. Han tror henne, och de försöker tillsammans experimentera med hur tidsfelet funkar - blir det 19 nov om hon inte alls somnar? (för det är ju när hon vaknar efter att ha sovit som 18 nov börjar om igen) Om hon förflyttar sig? Om Thomas är vaken med henne? Och varför är det så att vissa saker stannar kvar hos henne (kläderna och det hon har i väskan) men andra förloras över natten när dagen nollställs? 

I andra boken (och läs nu inte vidare om du inte vill få bok 2-4 spoilade!) - och ja, hon är fortfarande fast i 18 nov - har hon ledsnat på att leva om samma dag med samma novemberväder (det regnar...) och med eviga förklaringar till Thomas varje dag. Hon ger sig iväg, och försöker skapa årstider. När det borde vara vinter (hon räknar antal dagar hon lever och struntar i datum) så åker hon norrut, och bor några månader i Norge. Sedan åker hon söderut och försöker återskapa vår med ljummare väder, nyfödda lamm (som finns i Cornwall även i november tydligen) och påskmat. Sen sommar nere vid medelhavskusten. Pengar är ju inget problem - hon kan ta ut pengar varje dag på sitt kort och så är de tillbaka på kontot nästa morgon igen. 

I bok 3 är hon inte längre ensam i 18 nov - hon har träffat en person till som är fast på samma sätt. Och i den här boken går hon bananas på att använda sina dagar till att studera - varför inte läsa precis allt som skrivits om romartiden, till exempel? Tid har hon ju... 
I slutet på bok 3 är de ett litet gäng personer som är fast i 18 nov, och i bok 4 är det rena ketchupeffekten - det är MÅNGA som är fast i tidsloopen, tydligen. Varför just de? Hur många finns det? Och vad gör människor med sin tid när de inte har några måsten längre? Bok 4 handlar mycket om social samvaro, vilka saker som blir viktiga när normala regler sätts ur spel, om hur viktiga möten och relationer är för oss.

Grejen är att under tiden jag läser de här böckerna så tycker jag de är ganska tråkiga egentligen. Det är mycket betraktelser och funderingar, och det händer inte så mycket. Men de får mig själv att fundera en hel del, och så är det fortfarande, efter fyra böcker, fascinerande med mekaniken kring den där tidsloopen. Och böckerna är, trots att de kanske inte verkar det, lättlästa. Det är korta kapitel och tunna böcker - så rätt vad det är så har jag kommit till slutet på ännu en bok. Och varje bok har slutat med något som gör att jag bara måste läsa vidare i nästa bok, något som förändrar allt. Så jag är så kluven - trots att jag till och med skumläste delar av bok 4 (alla dessa möten där det diskuteras vilka termer man ska använda i denna konstiga värld som nu är deras...) och tänkte att "nä, nu får det banne mig vara nog med Balles böcker", så nog fasen slutade även den på ett sätt som gör att jag måste läsa även bok 5. För vad betyder nu det som hände i slutet på bok 4? 

Titel: Om uträkning av omfång (del1-4)
Författare: Solvej Balle
Originaltitel: Om udregning af rumfang
Översättning: Ninni Holmqvist
Utg år: 2023-2024
Förlag: Wahlström & Widstrand

Tranorna flyger söderut

Det här är en sådan där bok som låneköerna på vårt bibliotek blir allt längre på - den har blivit en "snackis", en sån där bok som de som läser bara måste rekommendera till andra för den är så bra. Så jag lånade den för att se om jag också skulle gilla den - och det räckte med att läsa första kapitlet så var jag fast. Jag slukade hela boken, och nu är jag också en av de där som bara "du MÅSTE läsa den här boken!".

Vad är det då som händer i första kapitlet som drabbade mig så? Jo, vi har här en gammal man som ligger på sin kökssoffa, med sin hund bredvid sig som sällskap och tröst. Han bor ensam numera, sedan hans fru Fredrika för några år sedan blev så demenssjuk att hon fick flytta in på ett äldreboende i närheten. Bo saknar henne väldigt mycket. Inte den hon är nu, eftersom hon inte längre vet vem han är när han kommer på besök. Men den hon var! Och livet de hade tillsammans! När hon flyttade så lämnade hon bland annat kvar sin sjal, den favoritsjal hon haft i många, många år. I den sitter lukten av hans Fredrika kvar. För att inte lukten ska försvinna så har han lagt sjalen i en burk med tätförslutande lock. Men hans fingrar är numera kraftlösa av artros och värk, och han kan inte själv få upp locket på den där burken. Det är det vi får läsa om i första kapitlet: hur han famlar efter burken, försöker öppna locket, inte lyckas, suckar och sätter tillbaka burken på bordet. Hemtjänsten är där, hans favorit av dem, Ingrid. Hon ser vad han gör, och utan att vidare kommentera frågar hon honom om han vill att hon ska öppna burken åt honom. För hon vet. Och han nickar. Så hon öppnar locket, och han får ha sin Fredrika hos sig en liten stund. Inte för länge, för då kan doften försvinna från sjalen, så snart stoppas den ner i burken igen, och locket skruvas åt. Och hemtjänst-Ingrid försvinner iväg, och kvar är Bo. Med sin hund, och sina minnen, och sin allt mer skröpliga kropp som inte längre vill göra som Bo vill, som inte längre ställer upp på allt det som den hela livet igenom alltid gjort. Gå på toa. Gå ut och gå med hunden. Bära in ved. Allt det där självklara - det är inte självklart längre. 

Hunden, ja. Den är numera allt för Bo. Men Sixten är en jämthund, och han behöver egentligen mycket motion. Och Bo har svårt att ens gå ner till skogskanten med honom längre. Så Bos son har bestämt att "det här går inte längre" och med det menar han att Bo måste lämna ifrån sig Sixten. Hur kan han bara vara så hård? undrar Bo. Hur kunde han och Fredrika få en son som blev som honom?

Så vi får läsa om Bo, som allt längre stunder inte är riktigt närvarande utan är i sina minnen, och vi får följa med i dem och läsa om hans liv. Hur han var, vilka som var viktiga för honom. Om hans far, och mor. Hundar han tidigare har haft. Hans bästa vän Ture. Fredrika. Sonen. Jobbet på sågverket. Allt det som är ett liv. Och hur han nu bit för bit försvinner in i ålderdomen, hur det som är han liksom vissnar bort. Varje kapitel inleds med noteringarna hemtjänstpersonalen gör i loggboken, och de är så knastertorrt verkliga, och de som på något sätt får oss att lyfta blicken: Bo är bara en av alla deras vårdtagare som de kommer hem till. Så många andra de besöker, så många andra gamla kroppar som ligger i kökssoffor och minns sina långa liv! Och på något sätt: det är hit vi alla är på väg, de av oss som får leva så länge att vi blir riktigt gamla: till kökssoffan, eller sjuksängen. Och minnena.

Titel: Tranorna flyger söderut
Författare: Lisa Ridzén
Utg år: 2024
Förlag: Forum