Att fånga en liten gädda

Det är Elina som varje sommar åker upp till östra Lappland för att fånga den lilla gäddan i titeln - och ganska snart när jag började läsa om hennes färd ut i träskmarkerna så undrade jag varför...? För det är ingen trevlig fisketur hon gör. Det är myriader av mygg, det är lerigt, det är otillgängligt, och hon har dessutom en tå som av anledningar jag ännu inte fått veta är sönderslagen och värker infernaliskt. Hon binder om foten, svär och drar på sig gummistövlar, och klafsar ut i en natur som mer eller mindre attackerar henne.

Varför? Jo, för om hon inte fångar just den där gäddan i just den där lilla gölen så kommer hon drabbas av en förbannelse och dö.

Och bara kolla på omslaget! Visst ser det ut som en jättejättestor mygga kånkar iväg med en hel ko? Konstigt, och vad menas egentligen och hur ska bilden tolkas...? Mja, det ska inte tolkas så himla mycket. Det är ju helt enkelt så att det i östra Lappland finns gigantiska myggor som kallas randben, är stora som helikoptrar och mycket väl kan bära iväg med en ko. Det vet väl alla? Det finns vidare jotunar, torvtroll och spejon. Och annat. 

Så ja - redan från första början inser man att i den här boken kan precis vad som helst hända. Men författaren berättar det med en helt vardaglig röst och får all denna magiska realism att kännas som rena diskbänksrealismen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det bättre - jag har aldrig läst något liknande. Språket är alldeles infernaliskt bra - jag skulle bara testläsa lite på första sidan för att kolla vad den här gäddhistorien med myggor och kossor på framsidan kunde handla om - och fastnade direkt. Jag ser allt det där framför mig, och vet snart inte vad som är menat att vara på riktigt och vad som är hittepå. Till exempel måste Elina och andra i boken passera en gränskontroll innan de kör in i Lappland, med en uttråkad gränsvakt som avråder från vidare färd. ("jag vet", säger Elina ungefär, "jag kommer härifrån")

Förutom att Elina då ska fånga den där gäddan (i år går det inte alls bra - linan går av, och så ska den jämra Näcken blanda sig i också) så har vi en polis som strax kommer efter Elina och söker efter henne, eftersom Elina är efterlyst för mord. 

Va? Är hon?? 

Jodå. Men polisen börjar med att fråga efter Elina hos folket i byn, och de ger helst inte ut några upplysningar alls. Möjligen om polisen ställer upp på en gentjänst, och eftersom hennes chef har sagt åt henne innan hon körde upp till Lappland att hon "ska gå med på vad som helst, det blir lättare då" så gör hon det. 
Gentjänsten är att följa med fiskaffärsinnehavaren hem till hans kök och ta med varelsen som stökar runt där ut på en fisketur. Varelsen är ett spejon (nä, jag visste inte heller att de fanns) och har ställt till en enorm oreda. Grus, löv och jord ligger på golvet, allt i köksskåpen är utrivet och diskhon är överfull av makaroner. Och spejonet sitter där på golvet, svart och med svarta ögon. Och den ska polisen Janatuinen alltså ta med ut på älven för att sitta och meta en stund...?

Det gör hon. Och så där håller boken på, och vi får veta varför Elina kommer råka ut för den där förbannelsen, och hur det är att bo i en liten by i Östra Lappland, och en hel del annat.

Även om den här boken fullständigt ballar ur på slutet (kan man inte ens godta att Näcken och spejon är med så ska man nog inte ge sig på den, för det blir värre. Mycket värre.) så älskar jag den. Jag har som sagt aldrig läst något liknande, och det här är så precis min grej, roligt och väldigt bra.

Titel: Att fånga en liten gädda
Författare: Juhani Karila
Originaltitel: Pienen hauen pyydystys
Översättning: Emil Johansson
Utg år: 2024
Förlag: Bookstrap Publishing