Vad är det då som händer i första kapitlet som drabbade mig så? Jo, vi har här en gammal man som ligger på sin kökssoffa, med sin hund bredvid sig som sällskap och tröst. Han bor ensam numera, sedan hans fru Fredrika för några år sedan blev så demenssjuk att hon fick flytta in på ett äldreboende i närheten. Bo saknar henne väldigt mycket. Inte den hon är nu, eftersom hon inte längre vet vem han är när han kommer på besök. Men den hon var! Och livet de hade tillsammans! När hon flyttade så lämnade hon bland annat kvar sin sjal, den favoritsjal hon haft i många, många år. I den sitter lukten av hans Fredrika kvar. För att inte lukten ska försvinna så har han lagt sjalen i en burk med tätförslutande lock. Men hans fingrar är numera kraftlösa av artros och värk, och han kan inte själv få upp locket på den där burken. Det är det vi får läsa om i första kapitlet: hur han famlar efter burken, försöker öppna locket, inte lyckas, suckar och sätter tillbaka burken på bordet. Hemtjänsten är där, hans favorit av dem, Ingrid. Hon ser vad han gör, och utan att vidare kommentera frågar hon honom om han vill att hon ska öppna burken åt honom. För hon vet. Och han nickar. Så hon öppnar locket, och han får ha sin Fredrika hos sig en liten stund. Inte för länge, för då kan doften försvinna från sjalen, så snart stoppas den ner i burken igen, och locket skruvas åt. Och hemtjänst-Ingrid försvinner iväg, och kvar är Bo. Med sin hund, och sina minnen, och sin allt mer skröpliga kropp som inte längre vill göra som Bo vill, som inte längre ställer upp på allt det som den hela livet igenom alltid gjort. Gå på toa. Gå ut och gå med hunden. Bära in ved. Allt det där självklara - det är inte självklart längre.
Hunden, ja. Den är numera allt för Bo. Men Sixten är en jämthund, och han behöver egentligen mycket motion. Och Bo har svårt att ens gå ner till skogskanten med honom längre. Så Bos son har bestämt att "det här går inte längre" och med det menar han att Bo måste lämna ifrån sig Sixten. Hur kan han bara vara så hård? undrar Bo. Hur kunde han och Fredrika få en son som blev som honom?
Så vi får läsa om Bo, som allt längre stunder inte är riktigt närvarande utan är i sina minnen, och vi får följa med i dem och läsa om hans liv. Hur han var, vilka som var viktiga för honom. Om hans far, och mor. Hundar han tidigare har haft. Hans bästa vän Ture. Fredrika. Sonen. Jobbet på sågverket. Allt det som är ett liv. Och hur han nu bit för bit försvinner in i ålderdomen, hur det som är han liksom vissnar bort. Varje kapitel inleds med noteringarna hemtjänstpersonalen gör i loggboken, och de är så knastertorrt verkliga, och de som på något sätt får oss att lyfta blicken: Bo är bara en av alla deras vårdtagare som de kommer hem till. Så många andra de besöker, så många andra gamla kroppar som ligger i kökssoffor och minns sina långa liv! Och på något sätt: det är hit vi alla är på väg, de av oss som får leva så länge att vi blir riktigt gamla: till kökssoffan, eller sjuksängen. Och minnena.
Titel: Tranorna flyger söderut
Författare: Lisa Ridzén
Utg år: 2024
Förlag: Forum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar