Alex Dogboy

Alex Dogboy av Monica Zak

Karin bad om högläsningstips för sina barn som är lite äldre (11 och 13). Det här är en av de böcker jag lovade skriva om till henne. Det var rätt länge sen jag själv läste den så nu blev jag så inspirerad så jag själv började ha den som högläsning för mina barn, som ju är lika gamla som Karins.

De är helt trollbundna. Jag började med att berätta att den här boken baseras på verkliga gatubarns liv i Honduras, att Zak åkte dit och intervjuade ett antal barn och särskilt en pojke som hon i boken kallar Alex Dogboy. Allt som händer i boken har inte hänt just den här pojken i verkligheten, men det har hänt något av de barnen som finns på riktigt. (Här kan du läsa vad Monica Zak skriver om bakgrunden till Alex Dogboy).Mina barn tycker att Alex Dogboys värld är som ett helt annat universum. Hur kan bara någon ha det så här? Just nu? Medan de själva har det så bra och tar besök på Burger King som något trevligt men ändå vardagligt. Medan de själva har en säng, kläder, ett hem, kan gå och fylla på ett rent glas med rent vatten ur kranen när de vill. Lisa grät när jag läste början på boken där det hemskaste hemska händer Alex: att mamman, som åkt till USA för att tjäna pengar och få ett bättre liv äntligen kommer tillbaka till Honduras, detta som Alex drömt om i flera år. Men som bara tar hans syskon med tillbaka till USA, alla utom Alex, för "du får inte följa med". Så fruktansvärt! Han var bara 6 år och gick och ställde sig framför spegeln för att se efter vad det var för fel på honom.

Visst märks det i boken att det är en samling intervjuer som getts liv. Det är minnen från olika miljöer och nedslag i ett (eller flera alltså) hårt liv, utan någon egentlig berättelsetråd som binder ihop. Jo, det ska vara Alex som berättar om sitt liv, men det blir som sagt inte mycket om vardagen utan hopp mellan mer minnesvärda händelser. Men det är gott nog, just för att det som händer och miljöerna det utspelar sig i och människorna Alex möter är så enormt fascinerande att läsa om.

Allra först får man läsa om hur det går till rent praktiskt för gatubarn att överleva, och det är ju inte självklart. Alex rymmer från sin moster - han står inte ut med att bo hos dem när han inte hör till och har hört att gatubarnens liv är fritt och härligt. När han kommer in till stan så är han trött, törstig och hungrig. Men var hittar man ens rent vatten att dricka? Och att få mat skulle vara lätt, trodde han, bara ställa sig att tigga och se hungrig ut. Men han är ju inte smutsig och trasig än, som de andra gatubarnen, så det går ju inte. Vi får läsa om hur han lär sig - den hårda vägen. Och vi får veta att i de här länderna där gatubarn är vanliga så finns det beväpnade vakter inne på restauranger och köpcentrum, anställda just för att driva bort såna som Alex som är ute efter mat. De tvekar inte att använda sina vapen - mot barn.

En annan miljö som Alex så småningom kommer till och som man aldrig glömmmer om man läst den här boken är soptippen. Den gigantiska soptipp som ligger utanför huvudstaden i Honduras (och som har sin motsvarighet utanför många av världens städer) och där det finns mängder av människor som lever på att rota igenom det som sopbilarna tömmer. Sopbilar anlände i en aldrig sinande ström, tömmer sin last och direkt springer människor utrustade med pinnar och säckar upp på den kläggiga högen. Någon letar reda på alla genomskinliga plastpåsar, någon annan kanske samlar på skosulor, en tredje på blå, lite tjockare plastpåsar. Mot slutet av dagen säljs de nu sorterade soporna till speciella uppköpare som finns på soptippen. En helt annan variant på sopsortering, alltså.

Det är också sorgligt att läsa. I början när Alex blir gatubarn så har han ännu inte börjat med att sniffa lim. Alla barnen har annars med sig en plastpåse med en limburk i som de sniffar dagarna i ända (tydligen stillas hungern av detta). Men så småningom sitter även Alex där med limburken. Och när han senare i boken kommer ut från en kortare fängelsevistelse så är han desperat efter pengar - inte för att få tag på mat åt sig och sina hundar, utan för att kunna köpa sitt lim.

Det finns två böcker till om Alex Dogboy: Tredje kärleken och Säg Alex, bara Alex. Jag har ännu inte läst någon av dem, men kommer nog att fortsätta högläsningen för barnen med dem.

För vem? 11-19 år och gärna vuxna också