Vårjakt i Rosengädda

Jag läser vidare om livet i den lilla byn Rosengädda, och de personer som bor där. Tessan har blivit mamma, och fortsätter som restaurang- och getägare eftersom hon har flera vänner som hjälper henne med Marta (det är dottern som heter det, geten heter alltså fortfarande Bella) och vardagslivet. Dock är det såklart fortfarande enormt mycket jobb med restaurangen och renoverandet och alltihop, och hon har inte särskilt mycket pengar. Eller några pengar alls. Så hon annonserar på Blocket efter en person som kan tänka sig att komma och arbeta hos henne, med (god) kost och logi men utan betalning.

Godsherre Gustav tycker fortfarande det bästa vore om Tessan helt enkelt blev ihop med honom - han har ju pengar och är störtkär i henne? Och visst vore det himla praktiskt, det tycker Tessan också. Snygg, snäll, rik, rolig ung man som vill ha henne med på alla möjliga äventyr - vad finns det att inte gilla med en sån sak? Bara det att det liksom inte spritter av lycka i kroppen på henne när hon tänker på Gustav, och borde det inte göra det ändå?

Flatan och Camilla och Johnny och människorna i byrådet och alla andra är fortfarande med i boken och förgyller min lästillvaro - och så kommer det in två nya personer som rör om i grytan. Det är Tessans mamma Ann-Kristin, hon med skyddsplasten på soffan, och så Erland Josephson som dyker upp en sen kväll i luggslitna kläder och visar sig vara arbetssökande. Det är den där annonsen på Blocket om gratisjobb han har läst - men hur mystisk är inte han som dyker upp så där jättesent en kväll? Kan man lita på honom och släppa in honom i sitt hem?

Ann-Kristin och Erland för med sig allvarliga teman i boken, det är död, lidanden, livsångest och förfärligheter - ändå är Vårjakt i Rosengädda en feel-goodroman. Jo, för svärtan blir tillsammans med allt det underbara med naturen i april-maj, all kärlek och medmänsklighet och all den där goda maten som lagas till en väldigt bra blandning. Och jag sträckläste igen.

Titel: Vårjakt i Rosengädda
Serie: Rosengädda #3
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2015
Förlag: Piratförlaget

The Blood Mirror

Serien Lightbringer av Brent Weeks läste jag för några år sedan, men bara tre böcker av seriens fem. Något golvad av tredje bokens för mig rätt omotiverade tjocklek avslutade jag inlägget här om den med att "jag håller på att samla energi för att läsa den fjärde boken" eftersom jag trots allt tyckte så mycket om personerna i den och ville veta hur det gick för dem. Nu har jag alltså "samlat energi" i ungefär fyra år och retat mig mer och mer på att jag aldrig fått serien färdigläst. 

Så! Hopp in i denna värld med det mest märkliga och svårförståeliga magisystem jag läst om, tror jag. Det handlar om att denna världens makt, religion och styrelseskick bygger på färger, och de människor som kan drafta olika färger till att anta fysisk form. De kan alltså skapa olika föremål ur luften, om det bara finns ljus och de i ljuset kan urskilja "sin" färg. De flesta kan bara drafta en färg, några ovanliga personer kan göra det med två färger och så finns det unika personer (två av våra huvudpersoner) som kan göra det med alla färger. 

Nej, jag kan fortfarande inte efter fyra tjocka böckers läsande försöka föreställa mig ens i tanken hur detta draftande går till. Men strunt i det, jag läser och ser glad ut, och intresserar mig i stället för personerna som vi får följa:

Gavin, som i första boken var helt oövervinnerlig, kunde drafta alla färger och stod högst i samhällets hierarki såsom varande "prism". Nu har han fråntagits allt, och är till och med färgblind. Han sitter boken igenom i en djup och hemlig fängelsecell, och håller sakta på att bli galen. Kanske. Eller så är det en verklig person eller varelse, den där dead man som syns i fängelseväggen och som han pratar med. En hel boks fängelsesittande borde inte vara särskilt rafflande, men det är det, och det är fortfarande Gavins partier i boken jag gillar mest.

Kip, som fortfarande har dåligt självförtroende, men som blir alltmer superhjälte-som-kan-drafta-alla-färger och som i den här boken för ett gerillakrig i en djup skog samtidigt som han har relationsproblem med sin alldeles nya fru Tisis. Och denna Tisis växer oerhört som karaktär - från visst-är-hon-väl-snygg-men-måste-vi-ha-henne-med till kompetent och strategisk krigsledare.

Teia, som kämpar med uppdraget att vara lönnmördare för Broken Eye-sekten som under cover-uppdrag, men som för att vara trovärdig i rollen faktiskt måste mörda folk. 

Där finns fler, och såklart mängder av andra detaljer och subplots och avslöjanden. Den här boken är lika tjock som den förra, men på något sätt upplevde jag inte den här särskilt stillastående, och jag tycker fortfarande väldigt mycket om personerna. Nu ska det absolut inte gå några fyra år innan jag läser sista och avslutande boken i serien - jag har den redan inköpt till min Kindle.

Titel: The Blood Mirror
Serie: Lightbringer #4
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2016
Förlag: Orbit

A Promise of Spring

Den här låg och skvalpade i min Kindle, och jag kände ett behov av Mary Balogh-romance så jag plockade upp den. Men det är tyvärr inte någon av hennes bättre böcker, faktiskt. När jag läst färdigt den hade jag en känsla av att den nog hängde ihop med en av hennes andra serier, och jodå: när jag kollade visade den sig vara en spin-off till Web-serien. Mary Balogh blev så nyfiken på ett udda par som figurerade i en av Web-böckerna - en ung livlig man som gift sig med en tio år äldre stillsam och allvarlig kvinna - att hon bestämde sig för att utforska paret genom att skriva en egen bok om dem. Det blev alltså A Promise of Spring. 

Vi har Grace, 35 år, som de senaste ca 10 åren bott tillsammans med sin yngre bror Paul som hans hushållerska. Lillebroren är präst och en Ytterligt God och Trevlig Man. Tyvärr försvinner han ut från handlingen redan på sidan 2 i boken ungefär, då han skyddar två små barn från en ilsken tjur. Tjuren anfaller i stället prästen som omkommer ögonblickligen. Hans syster kan då förstås inte bo kvar i prästgården, och har ingen förmögenhet och ingen alls i hela världen att vända sig till - syskonen har sedan länge helt sagt upp kontakten med sin familj. 

En av prästens vänner är Perry, eller Sir Peregrine Lampwick, 25 år och ganska nytillträdd godsherre sedan pappan nyligen gick bort. Han har träffat Grace när han besökt sin vän prästen, och tyckt hon verkat behaglig där hon i bakgrunden fixat fram te och pysslat i trädgården och suttit med sitt broderi och annat stämningshöjande. Han har egentligen aldrig pratat med henne, men nu gör han en god sak och det enda gentlemannamässiga rätta tycker han, när han precis efter begravningen av den tjurstångade prästen besöker Grace och erbjuder henne äktenskap och räddning undan fattigdom och ensamhet. 

Hon avböjer först: "du har ju ingen aning om vem jag är, jag är inte alls den du tror". "Jodå", tycker sir Perry, "du är en trevlig kvinna som jag tror jag kommer trivas med". "Nej nej", säger hon, "jag är en fallen kvinna. Jag har haft sex med en man när jag var ung, flera gånger hade vi det och vi var inte gifta. Och så fick jag ett barn. Och så drog min älskare ut i kriget och försvann, och där var jag ensam med en oäkting. Pappa var arg, storebror var arg, alla var arga, och jag var ledsen. Och så drunknade mitt barn vid 4 års ålder och familjen ba: "så skönt ändå". Då blev jag och lillebror så arga att vi sa upp kontakten med familjen och flyttade hit, och här har vi bott de senaste tio åren. Fattar du nu att du inte kan gifta dig med mig? Dessutom är jag tio år äldre än dig, det funkar ju inte fattar du väl." Varpå sir Perry svarar "eh, oj, det var värst. Men jag vill ändå gifta mig med dig.". Och så gör de det. 

Detta är ungefär på sidan 3 i boken. Och alla i grannskapet beskärmar sig: men oj, hur ska det bara gå, han som är så ung och livlig och hon som är så mycket äldre och allvarsam? Men jodå, de trivs rätt bra ihop. Hon pysslar i trädgården som hör till sir Perrys gods, och fortsätter brodera på ett trevligt sätt. 

Det låter ju lite ljummet, det hela. Resten av boken består av ältande: hon ältar hur Perry ju är så ung och livlig och hon så himla gammal och trist, hur många månader eller veckor kommer det ta innan han börjar bli kär i och vara med andra, yngre kvinnor? Och han ältar detta med Grace gamla kärlek, pappan till barnet som dog - han visar sig inte alls vara död i kriget utan i högsta grad levande, och är Grace fortfarande kär i honom? Och när ska Grace lämna Perry för sin gamla kärlek?

Efter många sidors ältande av detta hittar vi i slutet av boken Perry och Grace sittande framför brasan, han med en bok och hon med ett broderi. De trivs ihop. Trots sin åldersskillnad. De är till och med kära i varandra. Och har en jättefin trädgård.

Jaha.

När jag läste mina egna inlägg om Webseriens böcker kom jag ihåg att jag inte var odelat förtjust i dem. Första och andra i serien var helt OK men den tredje blev jag direkt förbannad när jag läste:
1. The Gilded Web
2. Web of Love
3. The Devil's Web
 Så det här är väl helt enkelt en period i Mary Baloghs skrivarliv som jag tycker är rätt trist. Men vad gör väl det - hon har ju skrivit såååå många andra riktigt bra böcker!

Titel: A Promise of Spring
Serie: hänger löst ihop med The Web Trilogi, typ #0.5
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1990
Förlag: Signet