Vi skulle varit lejon

Malin går höstterminen i sjuan, och det ska komma en ny tjej till deras klass, en Leona. Malin hoppas mycket på att de två skulle kunna bli bästisar eftersom hon inte har någon riktig vän eller bästis nu. Men det verkar helt kört de första dagarna eftersom Yasmin i klassen i stället är den som är utsedd att ta extra hand om Leona, och det blir Yasmin och Leona som sitter bredvid varandra i klassrummet.

Leona är dock väldigt blyg och tyst, och ganska snart är nyhetens behag med henne över för Yasmin som normalt hänger med Sarah och bestämmar-tjej-klicken. Dessa börjar tissla och tassla om hur oerhört osynlig och tillbakadragen Leona är, och att hon inte ens finns på sociala media. Så nu vågar Malin ta kontakt med Leona, föreslå olika saker att göra efter skolan, träffas hemma, och sakta börjar de bli vänner.
Hela tiden är det dock något konstigt med Leona - hon verkar ha hemligheter, och det verkar dessutom som om hon ljuger om en del i sitt liv. Malin vet inte riktigt var hon har henne. När katastrofen kommer, och Leonas hemlighet dramatiskt avslöjas i tjejernas omklädningsrum, så blir Malin lika upprörd som alla andra. Leona har lurat henne! Hur ska de kunna vara vänner nu? Och om de ändå kan det - hur skulle Malin våga vara vän med Leona? Tänk om hon själv blir utstött då?

Det här är alltså en bok om transfrågor, men helt ur vännen Malins perspektiv, och huvudtemat i boken är trots allt vänskap och det sociala spelet i en klass. Den känns väldigt ärlig med hur Malin tänker och känner, både det fula och fina när hon är modig (och lejon), och jag gillar den mycket.

Titel: Vi skulle varit lejon
Författare: Line Baugstø
Originaltitel: Vi skulle vært løver
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2020
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? Cirka 11-14 år

Bara David

Ida är elva och bor med sina föräldrar och hund i ett rätt så vanligt hus, och lever ett rätt så vanligt liv med kompisar, basketspel, skrålsång när hon är ensam i huset, skola och läxor och kolla på datorn och sånt där. Men nu när hon ska börja femte klass så blir allt väldigt annorlunda. Hennes föräldrar har bestämt att de ska ta emot ett fosterbarn, bli familjehem. Visst, det hade ju varit kul, om det hade varit en tjej i ungefär Idas egen ålder? Men nädå. det är en kille som ska flytta in hos dem. David, 15 år. Hans liv har varit väldigt struligt på sistone, och kanske han till och med får gå om åttan, och då på samma skola som Ida. Han kommer alltså hem till dem med några väskor, hänger upp fotbollsaffischer på väggarna, stänger dörren och säger inte mycket alls. Inte till Ida, i alla fall. Däremot pratar han en hel del med hennes föräldrar, senare på kvällen när de sitter och dricker te och Ida redan har fått gå och lägga sig.

Först är det som att ha någon på besök, men sedan stannar ju denne någon kvar, använder datorn när Ida hade tänkt ha den, låter hunden komma upp i sängen, går och smygröker bakom garaget. Skapar oro. Och Ida känner sig undanträngd. Ska det vara så här nu? Varför får David göra saker utan att föräldrarna säger till honom?

Jag tycker mycket om den här boken, kom snabbt in i den och tyckte om människorna i den. De känns äkta. Ida är så precis rätt blandning barn/snart-tonåring som vill sova mellan mamma och pappa ibland, testa mammas smink i smyg ibland, vara både liten och stor - och så kommer det någon in i hennes liv som inte alls fått samma skyddade liv som hon. David vill och försöker, men det är inte lätt för honom. Och föräldrarna känns också äkta, med lagom mycket regler och prat men utan att bli för felfria. (när det strular med David så blir de liksom "jaha, vad gör vi nu då?")


Titel: Bara David
Författare: Lina Stoltz
Utg år: 2020
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Alaska

Den här kunde jag verkligen inte släppa. Så bra!

Sven och Parker börjar båda i samma klass, och vi får följa dem i vartannat kapitel var och lära känna dem:
Sven, som egentligen skulle börjat åttan men som får gå om sjuan eftersom han varit så sjuk det senaste året. Han vill bara en sak nu: att göra något spektakulärt så att folk på den här skolan vet vem han är - innan han får ett anfall och blir den där konstige killen det är synd om. Jo, för det är epilepsi han har, allvarlig epilepsi, och anfallen kommer tätt och utan förvarning.
Parker ska bara stå ut. Hennes liv är numera så tomt och sorgligt sedan hon för något halvår sedan fick lämna ifrån sig sin golden retriever-valp Alaska eftersom lillebror visade sig vara allergisk. Hon saknar henne så det gör ont. Och nu i sommar har dessutom hela familjen mer eller mindre kraschat sedan det hände något hemskt i föräldrarnas affär. Ingenting är som det ska. Och inte blir det bättre av att den där nye killen Sven är störig och ska reta henne.

Sven har fått en assistanshund som är med honom överallt utanför skolan. Han avskyr att behöva ha den, med sitt neongula lilla täcke, som ännu mer pekar ut honom som konstig. Parker får se Svens assistanshund när han blir hämtad efter skolan. Det är Alaska. Hennes hund! Ska han ha den nu? Det är han inte värd. Hon bestämmer sig för att ta sig hem till Svens hus mitt i natten och stjäla tillbaka sin hund.

Vänskap, sjukdom och en hund? Det kunde bli hur smörigt och förutsägbart som helst. Det är det absolut inte. Nej, faktum är att Sven och Parker är arga på varandra ungefär hela boken, och det här är så himla bra eftersom de faktiskt blir vänner ändå. Och så har vi då hunden. Tänk att få läsa en bok om en hund som är "på jobbet", och som tar detta jobb på så stort allvar och är så duktig. Älskar det, och älskar den här boken.

Titel: Alaska
Författare: Anna Woltz
Originaltitel: Alaska
Översättning: Olov Hyllienmark
Utg år: 2020
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Imperiets arvingar: Bortförda + Järnrosen

Jag har läst de två första böckerna i serien Imperiets arvingar, Bortförda och Järnrosen, och tyckt mycket om dem. Jag skriver om dem på Kulturkollo idag, vilket passar så bra eftersom vi har ett pågående tema där som heter "Typ overkligt". Och att dra ut från Lunsen-skogen utanför Uppsala rätt ut i rymden med bara larver på middagsmenyn - det är "typ overkligt". Titta in på Kulturkollo och läs mer där!

Den sista människan

Maskinerna blev till sist så smarta och logiska att de tog det logiska beslutet att utrota människorna. Människorna var ju helt oberäkneliga, inkonsekventa, dumma och så förstörde de sin planet och allting. Logisk lösning: ta bort dem.

Den här boken utspelar sig 30 år efter detta dramatiska beslut och den slakt som sedan måste ha utspelat sig. Nu (alltså någonstans i framtiden) finns det inga människor kvar, bara maskiner och robotar i olika former, och dessa lever sina logiska "liv" där var och en har en uppgift och där alla är sammankopplade i ett gemensamt medvetande. Det låter väldigt läskigt, väldigt mycket Terminator-filmerna och väldigt mycket dyster post-apokalyps. Men... detta är en barnbok. Och det är en tolvårig robot, XR _935, som är huvudperson och som berättar om sitt liv. Kapitelrubrikerna är logiska binära talkombinationer, och vi får lite inblick i XRs inre monologer när hans programmering går bananas eftersom den motsäger sig själv helt plötsligt en helt vanlig dag när han (?) gör det han alltid gör: monterar solpaneler. Då kommer det nämligen en paradox vandrandes. En människa. Som ju inte finns. Error, error, error... Och "okänd livsform = hot = ska förstöras" säger hans programmering, men flickan säger att "jag är inte farlig" varpå XRs processor får typ härdsmälta och kollar över sin egen programmering en stund. Sedan förvandlas han och boken till en glad äventyrsbok för barn när XR och hans två arbetspartners/robotar (XR känner inte till begreppet "vän") tar beslutet att följa flickan Emma dit hon behöver ta sig och vi får en robot-road-movie genom Terminator-land. Eller nåt.

Grejen är att detta är väldigt gulligt, väldigt roligt, och jag gillar det mycket. Det blir lite konstigt (eller, väldigt konstigt) när maskinerna först utrotar alla människor men sedan lever sina liv och har inre tankar, humor och annat helt utifrån mänskliga perspektiv (ja, förutom det att de inte känner till begreppen humor, vänskap, kärlek och sånt där) - men släpper man det och bara läser på så är detta alltså en rolig och spännande äventyrsbok för barn.

Detaljer för att övertyga dig till läsning:
- XRs lille arbetskollega SkD_988 påminner mer än en hel del om en viss R2D2, men kommunicerar enbart genom e-mojis. Det blir lite rebus-övningar för läsaren.
- Überhärskaren i robotvärlden heter PRES1DENT, talar med mild röst och har ett ett gyllene sken ur sina ögon samt är iförd borstad platina-skal. Och jodå, han (?) har en helt egen agenda.
- Du får veta vad en intelligent solpanelsinstallatörsbot tänker när han/hen/hon/insertX träffar en robotdammsugare eller robotgräsklippare.
- Du får en uppdatering i det binära talsystemets förträfflighet.


Titel: Den sista människan
Författare: Lee Bacon
Originaltitel: The Last Human
Översättning: Sabina Söderlund
Utg år: 2020
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Kartritarens dotter

Isabella bor på ön Joya med sin pappa kartritaren. Förr flöt den här ön runt på världshaven, men nu ligger den stilla som andra, normala öar. Förr fanns här alla vanliga djur och fåglar - men sedan guvernören kom försvann alla sångfåglar och nu finns här bara korpar. Guvernören delade av ön med en barriär, och det som finns på andra sidan har Isabella aldrig sett. Hennes pappa skulle vilja rita det, och andra delar i världen, på kartor, men de får inte resa någonstans. Guvernören bestämmer allt över dem och andra på ön.

Isabellas bästa vän är Lupe - som är guvernörens dotter. Nu hittas en flicka mördad i fruktträdgården, och hon var där eftersom Lupe skickat henne dit efter en viss sorts frukt. Lupe och Isabella blir osams, Isabella skriker att Lupe inte begriper hur privilegierat hon lever och att hon är hemsk, varpå Lupe på egen hand drar in i de förbjudna delarna på ön för att leta rätt på vad/vem som hade ihjäl den där flickan. Isabella ångrar det hon skrek och ser till att komma med i pappa guvernörens sökpatrull efter Lupe. Hon gör det som gruppens navigatör, eftersom hennes pappa är kartritare (och eftersom guvernören just slängt pappa kartritaren i fängelse).

Det är en blandning av äventyr och saga, eller myter som får liv, i den här boken. De sagor Isabella alltid älskat att lyssna på om hur ön blev hotad av en elddemon, hur den räddades av en modig kvinna - visar sig kanske vara mer än sagor, och när Isabella kommer in på den förbjudna delen av ön så blir gränsen mellan saga och verklighet mer och mer flytande.

Det är rätt vackert skrivet (särskilt om kartorna) men samtidigt rätt förvirrande. Jag är inte helt säker på vad jag gillar den här boken egentligen. Kanske att jag hade förväntat mig något mer handfast?


Titel: Kartritarens dotter
Författare: Kiran Millwood Hargrave
Originaltitel: The Girl of Ink & Stars
Översättning: Hanna Williamsson
Utg år: 2019
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Snösystern

Jag vet redan: orden kommer inte att räcka till för att skriva om den här boken. Jag vill att ni upplever den. Den är helt fantastisk.

Till att börja med detta: jag har försökt beställa en av illustrationerna ur den från illustratören Lisa Aisatos nätbutik . Det gick inte att beställa till Sverige tydligen, men jag har mailat och bett att "snälla, snälla kan jag få göra det ändå" eftersom jag måste ha den där bilden på min vägg. Måste. När jag läste boken hemma så satt jag länge med varje illustration och bara suckade av lycka. De är otroligt fina, färgsprakande, fulla av liv (utom de som är grå och tömda på liv men det hänger ihop med Julians berättelse). Och så mot slutet av boken kom då illustrationen. Den, som jag bara måste beställa. Den överväldigade mig totalt, och jag började gråta där jag satt vid frukostbordet. Att man kan fånga ett ögonblick så! Det är en bild på Julian och Augusta, på syskonkärlek och tillit och närhet och tröst. Och den drabbar alltså läsaren, som just då vet hur förtvivlad Julian är.

Men det är inte Augusta som är "snösystern" i bokens titel. Det är Hedvig. Julian träffar Hedvig en snöig dag bara några dagar före julafton, och hon blir så "utomordentligt, hjärtskärande" glad att se honom och vill absolut att han ska följa med hem till henne för att dricka varm choklad. Och Hedvig är en explosion i röda färger, glädje, leende och sprittande liv (bilden på henne är nästan tredimensionell och stiger liksom upp mot en från boksidan), hennes hem Villa Kvisten är som en sagobok med julpynt, glitter, trevnad och värme. Precis allt det som Julians eget hem och eget liv inte är, fast det bara är några dagar för julafton. I vanliga fall är detta bästa tiden på året, och julafton bästa dagen (och hans födelsedag) - men i år är inget som vanligt. Hela hans familj går runt och liksom slokar grått som kopior på sig själva sedan i somras när Julians storasyster Juni dog bara några dagar före hon skulle fyllt 16 år.

Detta är en bok om sorg, och liv, och om att få sörja, och om syskon och familj. Den är så infernaliskt bra. Ja, så klart att det passar bra att ha den som högläsning inför jul - det är en 24-kapitels-bok och marknadsförs som en "julberättelse". Men jag vill så gärna att ungefär alla hittar till den, läser och älskar den, alla årets 12 månader och absolut inte bara till jul. Den funkar definitivt att läsa när som helst på året. För mig är det en "måste-äga" bok.

Titel: Snösystern
Författare: Maja Lunde
Illustrationer: Lisa Aisato
Originaltitel: Snøsøsteren
Översättning: Barbro Lagergren
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? egen läsning ca 9 år och uppåt (ja, vuxna också), högläsning från ca 6 år (det kan vara lite klurigt för yngre egenläsare att reda ut vad som är verkligt och inte, högläsning hjälper till här)

Arlo Finch vid Månsjön, och Arlo Finch in the Kingdom of Shadows

Jo, jag läste alltså raskt vidare om Arlo Finch, i bok 2 Arlo Finch vid Månsjön. Och den gillade jag så mycket att jag inte kunde bärga mig tills den avslutande och tredje boken Arlo Finch in the Kingdom of Shadows skulle översättas till svenska, utan jag ställde mig i kö till bibliotekets engelska utgåva som jag läste så fort den kom dit.

Och hur gillade jag det här, då? Bok 2 väldigt mycket, som sagt. Bok 3? Oh no. Inte alls. Den kraschade och blev en jättebesvikelse.

I Arlo Finch vid Månsjön får vi följa med Arlo och hans Blå scoutpatrull till ett sommarläger. Allt det magiska och mystiska som finns i Långskogen där hemma i Pine Mountain finns här också, fast i andra former. Och scouterna är fortfarande den fascinerande kombination av friluftsliv, märkestagning och hantering av magiska varelser och försvar mot övernaturliga farligheter som det var i den första boken. Det är lägerliv med indelning i arbetslag kring diskande, hämtande av mat, och olika lägergemensamma aktiviteter, och alla som har varit på ett stort sommarläger med scouterna kommer att känna igen sig. Fast här kan en aktivitet vara "att kalla på en luftande med hjälp av egentillverkade leksaker luftandar kan tänkas tycka om", eller kanske "barkläsning" där man lär sig tyda vad det står i insekternas gångar i gammal trädbark. Profetior om framtiden, till exempel.

Och så blir allt ännu konstigare, trassligare och intressantare när det blandas in tidsresor i det hela också. Arlo färdas bakåt i tiden, och får vara med på den tiden hans morbror var med i scouterna, och får uppleva det som hände den gula patrullen. Den patrull som (enligt de vuxna) aldrig har funnits. Morbror själv minns knappt att han var med i scouterna. Men gula patrullen fanns, och delar av lägret som fanns då finns inte ens med på kartorna i nutid pga det som Arlo får (fick? det där med tidsresor är klurigt) uppleva. Och som alltid när det är tidsresande inblandat blir det omöjligheter och tidsparadoxer och halsbrytande krumbukter, och jag tycker så mycket om att läsa det.

Så därför slet jag alltså tag i bok 3, Arlo Finch in the Kingdom of Shadows, där Arlo tydligen skulle ta sig ända till Kina, via Långskogens parallelldimension, för att hämta hem sin pappa som fortfarande lever i landsflykt där som efterspanad datorbrottsling.
Men... vad hände här? Bok 3 är inte ens i närheten av att vara lika bra som bok 1 och 2. Den är inte ens bra. Det är som om att allt som var viktigt och spännande redan har hänt, och detta är någon slags lam epilog. Allt som planterats ut i bok 1 och 2 för att bygga upp spänning men som ännu inte fått svar - får förvisso svar i bok 3, men det är så fantasilösa och besvikna svar. Jag kan inte riktigt skriva ut vad som händer pga att jag då spoilar precis allting. Men: att hämta hem pappa är det inga större bekymmer med, kan jag säga. De tar sig dit, hämtar honom, tar sig hem igen. Typ. Och varenda gång i boken när förutsättningar ges för någon riktigt kul det-trodde-ni-inte-lösning som i bok 1 och 2... så blir det aldrig något av det. Saker och ting ÄR som de verkar vara och inga hemligheter avslöjas. Och så tröttnar uppenbarligen författaren på superdupermegaskurken från den ena sidan till den andra och låter honom dö genom att falla ner på en sten med huvudet före. Oups, nu spoilade jag allt ändå. Men jag blev så sur. Om "antiklimax" hade fått ett ansikte så är det Arlo Finch in the Kingdom of Shadows. 

Titel: Arlo Finch vid Månsjön
Serie: Arlo Finch #2
Författare: John August
Originaltitel: Arlo Finch in the Lake of the Moon
Översättning: Helena Hansson
Utg år: 2019
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 år

Titel: Arlo Finch in the Kingdom of Shadows
Serie: Arlo Finch #3
Författare: John August
Utg år: 2020
Förlag: Roaring Brook Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 år

Familjen

Ella bor på Gården, och när boken börjar är hon hungrig. Det har regnat i många dagar, och maten i förråden har tagit slut. Det brukar vara jobbigt att vara hungrig när man vet hur mycket mat som finns ute på fälten, och i jorden, och på bärbuskarna och allt det där, men att man måste vänta på att solen kommer tillbaka så att maten kan välsignas ordentligt. När Ella var mindre kunde hon i smyg ta något bett av ett äpple eller så när hon var så här hungrig, men nu är hon stor nog att veta bättre. Maten måste ju så klart välsignas av Far och solen innan man äter den, annars blir man sjuk och ruttnar inifrån.

Eh, va?

Jodå, detta är Ellas sanning. Och det är Ellas perspektiv vi får på livet "Familjen" lever på det här "Gården". Här finns bara vuxna, och barn, utan att man vet vem som är förälder till vilket barn för det är inte viktigt. Och så har vi då Far, som bestämmer över dem alla. Far är den ende som får ha egna saker, ha ett eget rum, ha en dörr att stänga om sig så att han kan få tänka ifred. Alla andra måste dela allt med varandra, och har inget privatliv.
Och utanför Gårdens höga staket finns den vanliga världen, men människorna som bor där är det väldigt synd om för de kommer alla att dö snart i den stora Kollapsen. De äter giftig mat, all växtlighet dör, det föds inga barn längre och alla skolor har stängt. Det har Far sagt. Och Far är den ende som får lämna Gården då och då för att köra in till stan och köpa de få saker Familjen inte själva kan producera. Varje gång återvänder han och har nya skräckhistorier att berätta om hur förfärlig världen har blivit.
Så när Ella en dag ser, och så småningom pratar med, en pojke i sin egen ålder utanför staketet så är hon fullständigt övertygad om att han ljuger när han pratar om att han går i skolan. De är ju stängda, det har Far sagt! Eller att pojken ljuger om att det fortfarande föds barn. Det är så synd om honom, men Ella kommer på att hon själv skulle kunna rädda den här pojken - hon kan omvända honom så att han förstår hur fel han har, och kommer till Familjen och räddas undan Kollapsen! Då kommer Far att tycka att hon är duktig, hon kanske till och med får en uppskattande klapp på kinden?

Det är otäckt, men bra, att läsa Ellas egen uppfattning om sitt liv i den här sekten "Familjen". Hon vet inget annat, och tycker allt är som det ska vara, har sina egna glädjeämnen och drömmar. Och så händer det flera saker som får henne att tvivla på allt det hon tidigare tagit för sanning - det är intressant att läsa om, och sorgligt också, det som händer. Jag gillar det här väldigt mycket, men hade absolut velat läsa mer om hur det blir efteråt, känner att jag hade velat följa med Ella ut i den vanliga världen. Det känns inte som att det kommer en fortsättning på den här boken, men om det hade gjort det så hade jag läst den bums.

Titel: Familjen
Författare: Cecilia Lidbeck
Utg år: 2020
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

Arlo Finch i Eldsdalen

Arlo Finch är nyinflyttad i den lilla staden Pine Mountain i Colorado, och det är mycket att snabbt lära sig om hur saker och ting funkar här. Särskilt eftersom en del av sakerna verkar vara ute efter att ha ihjäl Arlo. Magiska saker, och varelser som egentligen inte borde finnas.

Men Arlo går med i scouterna, för det ska man tydligen göra här. I scouterna hamnar han i den Blå Patrullen, och patrullkompisarna förklarar för honom och lär honom viktiga ting. Slå upp tält, göra upp eld och sånt är självklart och väldigt scout-ish - men de lär honom också det livsviktiga med att sätta upp magiska värn kring lägerplatsen, att knäppa fram blixtljus med fingrarna och annat som de tycker är helt naturliga saker och Arlo tycker är... magi.

Och skogen, ja. Går man för långt, eller fel, eller om man faktiskt går rätt eftersom man vet vad man håller på med - då kan man hamna i Långskogen. Den hänger ihop med vanliga skogen men ändå inte, och i Långskogen är tid och avstånd liksom inte riktigt riktiga. Det kryllar också av varelser och annat som inte är riktigt riktiga. När Arlos patrulledare, Connor, var liten så råkade han hamna i Långskogen tillsammans med sin kusin. De var försvunna i många veckor, och troddes förlorade, tills Connor plötsligt dök upp igen på en plats 30 mil från Pine Mountain. Kusinen kom aldrig tillbaka.

Jag gillar verkligen den här boken. Det är en hel del mystiskt som antyds och lockar (varför vill de där varelserna ha ihjäl Arlo? Han har ju precis kommit dit? Varför kan Arlo se Connors försvunna kusin? Varför har även hon olikfärgade ögon, precis som Arlo själv? Var är Arlos pappa? Vad är det med Connors familj? och mycket annat, som till exempel vad det är Arlos morbror sysslar med i sin ateljé egentligen...) och som gjorde att jag direkt läste vidare i bok 2 Arlo vid Månsjön. (jepp, jag har redan läst den, och jepp, jag har svårt att hålla isär handlingarna i dem nu eftersom de hänger ihop) Men jag gillar också att läsa om scoutingen - lägren de åker på, märkena de ska ta och som är Ytterst Viktiga, lägerelden och maten, patrullövningarna och vänskapen. Det är lite av en ny genre: scout-fantasy.


Titel: Arlo Finch i Eldsdalen
Serie: Arlo Finch #1
Författare: John August
Originaltitel: Arlo Finch in the Valley of Fire
Översättning: Mats Kempe
Utg år: 2018
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Hålsjön

Det är sommar, och John och hans lillebror Martin bor hos farmor vars stuga ligger precis invid Stora Hålsjön, med egen badbrygga och allt. Deras kusiner Julia och Nova är också där, och John är väl inte så himla glad för det eftersom Nova bara är 6 år och Julia aldrig varit någon han haft så där värst mycket att prata om med på släktkalasen som är de tillfällen de annars träffas. Men bada går ju alltid att göra.

Och det är när de badar som de hittar den där konstiga grejen i sjön, precis nere vid bryggan. Det är en stor, svart klump, slemmig och rätt tung, men Martin och John lyckas fiska upp den ur vattnet med hjälp av en håv. När den dunsat ner på bryggan kommer Nova och hon ska så klart snubbla på klumpen och få svart slem på tårna. Och när alla barnen går upp till stugan för att mormor/farmor kallat till fika så lägger John klumpen i vassen så länge, och gör rent håven från det svarta slemmet.

Sedan börjar konstigheterna. Från en dag till en annan blir mormor/farmor sjuk och måste åka in till sjukhus, och det är andra vuxna som passar barnen - en granne och en inhyrd barnvakt  - med blandad framgång (de verkar inte helt engagerade). Och när John och Julia börjar märka att småsyskonen bär sig konstigt åt så är det ingen vuxen som tar dem på allvar. Alltså, på allvar konstigt: de får episoder då de pratar annorlunda, och när de minns saker tydligt som de inte kan minnas eftersom de aldrig varit med om dem. Kan det vara borrelia som orsakar sånt här? Andra insektsstick? Giftiga växter? Det måste ju kollas! Men hur få de vuxna att fatta det, när de inte känner småsyskonen och inte vet hur de brukar uppföra sig?

Detta är ett riktigt spännande science fiction-betonat sommarlovsäventyr för barn. Eller, inte de yngsta barnen precis, utan mer kanske från 11 år eller så för det är inte helt lätt läsning. Men belönande! Jag gillar verkligen storyn med vad det är som finns i Hålsjön, barnens utsatthet men handlingskraftighet, och inte minst miljöbeskrivningarna: Stora Hålsjön finns på riktigt. "Ättestupan" barnen besöker ser åtminstone på kartan ut att verkligen finnas, och naturen Maria Engstrand beskriver känns som om jag skulle kunna gå rätt in i den, känna lukterna och gå på vandring kring sjön med den där fantastiska utsikten. Sen vill jag förstås kanske inte uppleva de nattliga ljusfenomenen från sjön eller vara med om det som barnen i boken får vara med om...

Titel: Hålsjön
Författare: Maria Engstrand
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 11-16 år

En egen häst

Ja, detta är en bok där hästar och livet i stallet är viktigt, och ja, Pia Hagmar har skrivit väldigt bra om det där livet i stallet, slitet och gratisjobbet tjejerna gör för chansen till en eller annan gratis ridtur utöver de betalda lektionerna. Och som hästbok rekommenderar jag den starkt.

Men det som gör detta till en av de bästa barnböckerna jag läst på senaste tiden är Julis övriga liv, hur hon har det hemma, familjen och familjerelationer. Det som jag tror är själva "två världar" i serietiteln. Eller om det kan handla om "två världar" som i "hemma" och "i stallet". Jag vet inte, men jag kommer absolut att läsa vidare om Juli. För det här är verkligen en bra beskrivning av hur det kan kännas och skulle kunna vara precis när ens föräldrar ska skiljas. Det är så bra att jag får ont i magen av det.

Världen kraschar nämligen för Juli en helt vanlig kväll när hon fått skjuts hem från stallet av en kompis och dennes pappa. (för även om Julis egen pappa någon gång säger att han kan hämta henne i stallet så går det inte att lita på eftersom jobbet ofta - alltid - prioriteras före familjen och Juli många gånger har fått stå och vänta på en pappa som inte kommer) Då får Juli (och kompisen, och kompisens pappa, mycket pinsamt) stå och se på när mamma vrålar (hon vrålar aldrig annars) att pappa är ett as och så slänger hon in sin resväska i bilen och kör därifrån. Hon kommer inte tillbaka. Varken pappa eller mamma svarar Juli när hon frågar vad det är som händer. Mamma svarar inte i telefon, och pappa svarar inte alls. När Juli till sist skriker åt honom att han måste berätta vad som händer så säger han vagt "ingenting, vi bråkade bara lite". Juli frågar vad de bråkade om, och då svarar pappa att det fattar inte han heller, det där får Juli ta med mamma. Som alltså inte svarar i telefon.
Och det är så här Julis liv blir ganska länge: världen har rasat och bägge hennes föräldrar sviker och tycker att ansvaret för att trösta och förklara för dottern helt klart borde ligga på den andre. Det är inte heller någon av dem som tycker att vardag, middag, matinköp och annat sånt är deras ansvar, så Juli går runt ett par dagar och får inte ens middag. Situationen stabiliseras så småningom något, men till och med det här med "egen häst" som ju är det som Juli drömmer om över allt annat, till och med det blir ett vapen och tillhygge i striden mellan föräldrarna mer än något för Juli att bli helhjärtat glad över.

Ja, så klart jag tycker att alla hästintresserade ska läsa den här boken eftersom de alldeles säkert kommer att känna igen sig i Julis hästliv och egen-häst-drömmar. Men jag vill också att boken ska nå fler än hästboksläsarna - det är så många fler som jag tror kan ha bråkande föräldrar hemma som skulle känna igen sig i detta och hämta någon slags tröst i det. Bra, bra relationsroman för barn, helt enkelt.


Titel: En egen häst
Serie: Två världar #1
Författare: Pia Hagmar
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

Gömställen

Ollie är en läsande person, och blir klart upprörd när hon upptäcker en kvinna vid floden i färd med att gråta och kasta en bok i vattnet. 1. det är Ollies plats vid floden, hennes vara-ifred-ställe dit hon längtat hela, långa, jobbiga skoldagen, och 2. vadå slänga en bok? No way! Ollie försöker övertala kvinnan att inte slänga boken i vattnet medan kvinnan ylar om att "han" har sagt att hon måste göra det. Det slutar med att Ollie tar boken ifrån henne, sticker därifrån medan kvinnan ropar att hon får skylla sig själv, att hon åtminstone måste se till att hitta bra gömställen. Särskilt när det blir mörkt.

Klart Ollie sätter igång med läsning av boken omedelbums? Så klart. Den är urgammal, från 1870 eller så, och handlar om några som bor på en bondgård, och där det verkar försvinna folk  på mystiska vis. Ollie läser vidare och tar boken med till skolan, och på bussen som just denna dag ska ta hela klassen med på utflykt till en bondgård. Det ska mjölkas kossor, föreläsas om jordbruk och sånt. Busschauffören är inte den vanliga, och kvinnan som tar emot skolklassen på gården är ägaren - och samma kvinna som igår skulle dränka bok.

För mig tar det noll sidor att förstå att bondgården så klart är samma som den Ollie läser om i boken, för Ollie tar det märkligt nog minst halva den här boken att göra samma koppling. ("det är ju bara en påhittad bok, och allt är säkert sammanträffanden") Men när skolbussen på vägen tillbaka plötsligt får ett mystiskt motorstopp, allt blir mörkt, vägen har förvandlats till en stig och busschaufförens ögon har blivit till vita glober och hans aptit ökat katastrofalt... ja, då känner Ollie att det här nog inte är helt OK. Kanske, kanske skulle hon också följa den mystiska uppmaningen klockan ger henne, alltså hennes gamla ärvda armbandsklocka som plötsligt fått spader, påbörjat någon typ av nedräkning och med uppmaningar av arten "göm dig". Hur den nu kan göra det. Jodå. Kanske. Hon ska bara ställa sig och se sig omkring en stund, tänka att allt är mörkt och läskigt och låta klockan ticka ner lite till tills det nästan är försent.

Jag vet inte. Jag gillade den här boken ungefär halvvägs. Jag gillar att läsa om Ollies liv, hennes pappa och den mamma som inte bor hos dem längre. Jag gillar när boken hon läser verkar ha verklig grund. Men sen blir jag så duktigt irriterad när hon och alla de andra går rätt dit där det typ står skyltat "Fara! Fälla!", och trött när hela bokens upplägg är att jag ska tycka det är läskigt med fågelskrämmor. Jag tycker inte det är läskigt med fågelskrämmor. Kanske bokens målgrupp, 9-12 år, tycker det är läskigt med fågelskrämmor. Bra, i så fall. Då tycker de nog om den här boken. Tyvärr får de inget riktigt svar på varför de där fågelskrämmorna ska marschera runt och vara läskiga, bara att de gör det. Och vem som gör det, fast vi får inte veta dennes motiv.

Det känns som att det behöver komma en fortsättning på den här, det är mycket som inte får sin förklaring och många trådar (alltför många) som lämnas lösa.

Titel: Gömställen
Författare: Katherine Arden
Originaltitel: Small Spaces
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

En bästis, tack! - Kompisar online - Vänner för alltid

Jag skriver om tre böcker på en gång: En bästis, tack!, Kompisar online och Vänner för alltid? av Emma Askling, eftersom det var så jag läste dem, tillsammans i ett svep. De hänger ihop, och var så bra att jag var helt tvungen att plocka upp nästa bok när jag avslutat förra. De är nämligen skrivna på ett sätt jag tycker mycket om: vi får olika berättarperspektiv när tre personer i samma klass får varsin bok.

En bästis, tack! är Lunas bok. Det är vårterminen i åk 5, och Lunas bästis Hanna som hon alltid, alltid hängt med, har flyttat till Norge. Vem ska Luna vara med nu? I klassen regerar Cleo, som alla tjejer vill vara med, och hon väljer ut vilka hon vill vara med vissa dagar. Det kan vara Luna, det kan vara någon annan, men nästa dag är det någon ny. Luna vill ha någon som är hennes bästis. Det ska börja en ny tjej i klassen, Bella, kanske hon? Men nope. Redan från typ rast 1 är det helt tydligt att Bella är stöpt i exakt samma form som Cleo,

och nu blir det Cleo och Bella som är BFF och centrum i allting tillsammans.

Kompisar online är Melvins bok. I första boken visste vi att Luna i jättejättehemlighet var kär i Melvin, men eftersom Cleo också var det så var det förstås kört för Lunas del. Här är Melvin och Cleo ihop, fast Melvin vet egentligen inte varför eftersom de har noll gemensamt. Han vill göra slut men vet inte hur. Dessutom har han en del problem hemma han inte vill prata med någon utomstående om (en pappa som stuckit), och hade behövt någon att prata med. Någon som inte är kurator på skolan. Och det dyker upp en "någon", en som kallar sig Ztarkiller, är grym på att skjuta fiender och ny i Melvins kompisgängs team i onlinespelet de ägnar många kvällstimmar åt. Ztarkiller ger råd om hur man gör slut, och har annat klokt att säga också.

Vänner för alltid? är Zoronas bok. Zorona har mycket stor del i de två första böckerna, bland annat som den vän Luna äntligen får. Nu börjar klassen åk 6, och Zorona ser fram emot att äntligen ha kul i skolan, nu när hon har Luna. Men! Då kommer Hanna tillbaka. Hanna, Lunas gamla bästis som nu inte längre ska bo i Norge utan bo här igen, och som gör mycket tydligt att Luna är hennes bästis.

Det är såååå mycket igenkänning i de här böckerna, så mycket äkta mellanstadieliv! Det är den totala dramatiken på liv och död med sprutande tårar ena dagen, och fniss över att äta upp en hel kladdkaka till eftermiddagsfika den andra dagen. Hela tiden är det "andra" livet, det digitala livet, närvarande med sociala media och spelvärlden som självklara kontaktytor och arenor. Böckernas handling drar inte iväg och blir för dramatisk: det mesta går över genom att man pratar om det (med vuxenstöd), kärleken är på mellanstadienivån hålla handen och puss på munnen, hem och föräldraregler styr. Det här är barn och vuxna som känns som helt vanliga personer, som dem vi har runt oss och som oss själva. Jag hoppas att många hittar till de här böckerna.


Titel: En bästis, tack! + Kompisar online + Vänner för alltid?
Författare: Emma Askling
Utg år: 2017 + 2018 + 2019
Förlag: Ordalaget
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible (En bästis, tack!), här, här eller via Omnible (Kompisar online), här, här eller via Omnible (Vänner för alltid?)
För vem? ca 9-12 år

Baker Street-skolan - Sherlock Holmes och den försvunna diamanten

I den här varianten på Sherlock Holmes-äventyr har en ung John Watson precis flyttat till London, och ska börja på Baker Street-skolan. Nya klasskompisen Martha Hudson visar honom runt, och snart träffar de förstås på Sherlock Holmes som står i NO-salen och håller på med något eget experiment. Han kommer med typiskt sherlock-holmeska iakttagelser som att han redan vet vad John Watson heter, att John är nyinflyttad, blev sen till skolan pga vägarbeten, gillar vaniljkex, och annat som Sherlock inte borde ha någon som helst koll på. John står som ett levande frågetecken, men vi får så småningom veta att Sherlock baserar det han vet på detaljer som leriga skor, slitna väskhandtag, monogram och annat småttigt.

Skolan ska snart iväg på besök på museum, och när de är där blir det stor kalabalik eftersom en stor och berömd diamant blir stulen. Givetvis har Sherlock Holmes nästan direkt när det händer koll på hur allt gått till, och misstankar om vem som ligger bakom, och snart kan han också lägga fram bevis och tjuven blir fast.

Miljön är London, men tiden är inte Sherlock Holmes-tid utan nutid, med bilar, teknik, I-pads och allt sånt. Det finns ett myller av personer (och en hund), och en annan elev på skolan är så klart en ung James Moriarty som går runt med arga ögonbryn och ett elakt flin.

Hela boken är en blandning av text, vanliga bilder och bilder med pratbubblor, seriestrippar och hela sidor med serierutor, "handskrivna" lappar, webbsidor, rapporter, faktarutor eller andra textrutor. Ingen sida är den andra lik. I andra grafiska romaner är det här ett grepp som funkar fint, och som ger variation och spänning åt berättelsen. Här har det tyvärr blivit ganska rörigt, spretigt och ibland till och med svårt att följa. Det kan vara så att avgörande information fås i en bild utan att det följs upp i texten och lätt missas, och på många ställen fick jag backa läsningen och ta om för att förstå vad som hände. Det är heller inte alltid helt klart i vilken ordning bilderna ska "läsas". Jag gav inte upp för jag tycker det är en rätt rolig story och jag gillar blinkningarna till "riktiga" Sherlock Holmes äventyr. Frågan är om en yngre läsare uppfattar dem - eller om det är viktigt?



Titel: Sherlock Holmes och den försvunna diamanten
Serie: Baker Street-skolan #1
Författare och illustrationer: Sam Hearn
Originaltitel: Sherlock Holmes and the Disappearing Diamond
Översättning: Sara Jonasson
Utg år: 2018
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Woodwalkers - Carags förvandling

Carag är en woodwalker och kan som sådan byta form mellan puma och människa. I hela sitt liv har han levt som puma tillsammans med sin familj (som alla är woodwalkers), men när boken börjar har han lämnat dem för att leva som människa i människornas värld. Han dyker upp ur skogen, påstår att han har tappat minnet och inte vet vem han är eller var  han kommer ifrån, får bo i en fosterfamilj och lära sig människornas sätt att leva, och snart också börja i en vanlig skola. Men det är inte lätt, vare sig i fosterfamiljen (där föräldrarna är schyssta men syskonen rätt übervidriga) eller i skolan, så när en kvinna (som tydligen är en woodwalker hon också eftersom hon kan förvandla sig till örn) berättar för Carag att det finns en skola för dem som är som han, så vill han såklart börja där.

Det tar ungefär 50 sidor in i boken innan Carag börjar på Clearwater High, och helt ärligt var det nära att jag inte följde med honom dit alls, för de 50 sidorna slarvar så lättvindigt förbi rätt dramatiska saker som "lämnar sin familj", "är en puma men ska helt plötsligt reda ut kläder, språk, skola, bilar, läxor, mat, gå på toa", "byta värld" att jag helst hade sett dem nerkokade i en kort, förklarande prolog. Men när Carag börjar på Clearwater High - då börjar boken för mig. Det är då Carag (och jag som läsare) får träffa och veta mer om alla dessa andra woodwalkertyper, och det är ju det som är det roliga med den här boken. Carags rumskompis är Brandon, som är bisonoxe med akuta problem att behärska sin förvandling och alltså kan vakna mitt i natten, som bisonoxe, och i ilska stånga ner klädskåpet till en hög med stickor och spån. En annan kompis är Holly, som är ekorre, och mycket riktigt snabb, vig, rapp i käften och klåfingrig. Och så har vi vargarna, som givetvis alltid drar runt i flock och har taskig attityd till "bytesdjurs" underlägsenhet. Rektorn är en örn, läraren i "lär känna ditt djur" är en förvirrad mops, och så vidare och så vidare. Och ja, så klart det hela påminner om Hogwarts, men vilken bok om en internatskola för elever med magiska egenskaper gör inte det? Det är Hogwarts, men det är också mycket eget, och hur många inkonsekvenser och fånigheter här än finns (det finns en del...) så gillar jag att läsa den här boken. Efter sidan 50 då.

Woodwalkers är en serie, och redan här i första boken anas vem som är Mr Bad Guy och vad han vill göra för ont här i världen. Carag får tidigt en imponerande mentor, en mycket känd, rik, mäktig person som också visar sig vara puma-woodwalker. Bra med mäktig mentor som får lärare att bli helt till sig - men lite sämre att ha en mentor som i hemlighet hatar de vanliga människorna som helst borde utrotas i ett enda blodigt svep.

Titel: Carags förvandling
Serie: Woodwalkers #1
Författare: Katja Brandis
Originaltitel: Woodwalkers Carags Verwandlung
Översättning: Anna Hörmander Plewka
Utg år: 2019
Förlag: Tukan
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

Prästgårdens hemlighet

Vanessa ska tillsammans med Martin och Abbe ta sig in i ökända, spökiga prästgården i Borgvattnet, för att när det blivit mörkt spela in så läskiga filmklipp de bara kan till hennes vlogg. De tror förstås inte på spöken, men med rätt klippning, musik och bra effekter kan det bli riktigt läskigt och få många visningar.
När de väl tagit sig in (två gem funkar inte för att mickla upp lås även om Vanessa har sett ett antal youtubeklipp i ämnet för att öva - men ett öppet fönster på andra våningen med en brandstege utanför funkar fint), tassat runt lite och filmat alla rum där det sägs spöka? Ja, då packar Vanessa upp glas, stearinljus och annat ur ryggsäcken, för nu ska de göra Anden i glaset. Utmärkt idé, tycker Vanessa (och jag bara: "Nej! Dålig idé! Dålig, dålig idé!")

Och allt detta är ändå bara inledningen på det läskiga i denna bok som jag hade ytterligt svårt att släppa ifrån mig. Tobias Söderlund håller inte igen bara för futtigheten att den här boken vänder sig till 9-12-åringar. Nädå, här finns tillfällen när jag som vuxen vill blunda och snabbspola lite så det värsta går över, som när Vanessa är så ytterligt ensam om det som sker henne, hemma hos henne, och den vuxne som borde hjälpt henne är den hon minst av alla kan fråga. Och vadå hemma hos? Jo, för när Vanessa och de andra får nog av prästgården (det är mycket som händer där, men när de hör ljudet av barngråt från bottenvåningen där det inte finns några människor så flyr de hals över huvud därifrån) och cyklar hem så har de filmkameran med sig. Filmkameran, som hela tiden varit igång, och som nu visar upp det spöke de inte själva såg när de rusade nerför trappan och ut ur huset. Det spöket har nu lämnat prästgården och är med Vanessa. Hemma hos henne. Och det lämnar henne inte ifred.

Svårt att släppa boken, alltså. Grymt spännande, och nästan väl läskigt, och med ett rappt och bra språk som känns äkta, och så tycker jag om att det inte bara är det spökiga som är spännande. Nej, det är kompisrelationer också (mitt i allt måste Vanessa våndas över det svåra med att inte kunna vara samma person beroende på om hon är med sina oh-så-coola-tjejkompisar eller om hon är med de trygga-men-nog-förskräckande-töntiga killkompisarna), och föräldrar som är skilda och bär sig konstigt åt.

Stackars Vanessa som tror hon rett ut allt i slutet på den här boken - nejdå, det här är första boken i en serie, och hennes problem har tydligen bara börjat. Och jag ser fram emot att få läsa mer om henne, hennes vlogg, kompisar och den där jämra filmkameran hon omedelbums borde göra sig av med.

Titel: Prästgårdens hemlighet
Författare: Tobias Söderlund
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Kaos och katastrofer - Junos vlogg

Juno har en Youtubekanal. Enda följaren är bästisen Fairy, men det är helt OK för det roliga är att göra själva filmklippen, och det är ändå de två tillsammans som gör dem för det mesta. Fast sen råkar Juno lägga upp fel klipp - i stället för att radera klippet där hon sitter och gör sig rolig över en annan tjej i klassen (Shrey) så råkar hon publicera det. Och innan misstaget upptäcks och Juno hinner ta bort klippet har det setts av ungefär hela skolan. Alla är arga på henne, trots att hon ber om ursäkt - så här får man inte göra. Och nu kommer vidrigt elaka kommentarer till vloggarna Juno lägger upp, näthatet flödar, och Juno vågar inte gå till skolan.

Jag gillar den här - den fångar miljön i skolan bra, särskilt det stora utrymme sociala media har i barnens liv. Sen kan jag tycka att den filmsnutten Juno lägger upp verkar ganska harmlös i sammanhanget (kommentarerna hon själv får är många gånger elakare men det verkar det inte vara några vuxna som reagerar på, men att hon själv har sagt att "Shrey rimmar på leverpastej" är tydligen oförlåtligt) men det är själva företeelsen som är intressant. Jag är ju inte i målgruppen, och kan för mitt liv inte begripa hur min dotter vill och kan ägna timmar åt att kolla filmklipp på hur andra tjejer i hennes egen ålder går igenom vad de köpt på stan idag och annat sånt, men i just detta är det jag som är dinosaurien. Och i den här boken är skildrandet av vloggarna snyggt gjort: de är inskrivna lite som "manus" med repliker och scenbeskrivningar, och så efteråt en sida med info om antal visningar, prenumeranter på kanalen (som bägge ökar lavinartat efter Leverpastej-gate) och kommentarer som skrivits.

Det går snabbt och lätt att läsa, katastrofvloggen vänds till något bra ("skamvloggen" startas där andra får berätta om saker de gjort bort sig med och skäms för), och jag tror att många gillar att läsa om det här. Bra, för det ska bli en serie.


Titel: Kaos och katastrofer
Serie: Junos vlogg
Författare: Linda Skugge
Utg år: 2019
Förlag: B Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Bråfalls hemlighet - Trollen i skogen

Alltså, det är ju helt OK att vara hos mormor i hennes hus mitt i skogen, fast där inte finns någon täckning på mobilen eller något att göra mer än... ja, skogen. Och äta mormors pannkakor och så där. Men... om det är egentligen var tänkt att hela familjen skulle åka till Teneriffa på höstlovet, en länge efterlängtad resa där allt var planerat ner till vilken sorts glass som skulle köpas och var. Och den resan blir inställd? Då är det liksom inte lika roligt att åka tåg till mormor, det är det inte. Därför är Astrid sur. Och så ska lillebror Love som vanligt komma med sina påhitt och fantasier - den här gången påstår han att han har sett en man med svans, jodå, Love såg den sticka ut ur byxbenet. Urlöjligt.

Och sen då? När mormor kommer och hämtar dem vid tåget? Då ska Love äntligen dra upp den där svans-grejen och berätta den för henne. Han är sååå jobbig. Det konstiga är att mormor lyssnar på honom, ställer intresserade följdfrågor, tar det på allvar. Ännu mer konstigt är att hon nästa dag (när de egentligen skulle åkt på höstmarknad inne i stan, äntligen något som är kul) försvinner iväg på något brådskande ärende - och inte kommer tillbaka.

Ja, så börjar första boken i trilogin Bråfalls hemlighet. Det är förstås ett riktigt troll Love har sett på tåget, och mormor är förstås i allvarlig knipa, och det är förstås (detta är ju fantasy för barn) upp till barnen att reda ut detta på egen hand. Med hjälp av en viss herr Grå (den vassnäsade på det snygga omslaget). Astrid får inse att Loves alla fantasier inte är fantasier, utan att han faktiskt ser saker hon själv inte kan se. Han är nämligen ett "söndagsbarn", precis som mormor är det (men inte Astrid).

Jag gillar den här! Det är precis lagom blandning av livet-är-så-himla-ooooorättvist-typ-elvaåring(?), overkliga ting, skog och äventyr. Och så trollen, då. Dem gillar jag. Störiga, dumsluga och med helt fel attityd. Och de vaktar en bro! (såklart) Och en av dem heter Trulle! (det där känner alla till som haft barn på lågstadiet de senaste tjugo åren...) Och snart kommer nästa bok, där det tydligen måste hittas en jätte, av alla saker. En jätte i skogarna i Dalarna? Han lär vara väl kamouflerad.


Titel: Trollen i skogen
Serie: Bråfalls hemlighet 1
Författare: Charlotte Cederlund
Illustrationer: Anders Végh Blidlöv
Utg år: 2019
Förlag: Hegas
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? lättläst för ca 9-12 enligt förlaget men jag tror den funkar fint från ca 8 år, samt som högläsning från ca 6.

Ingen kommer undan

Sebbes och Connors klass ska på skolresa, och de har längtat länge efter den och allt som ska hända där.
Det som i stället händer är gubben på framsidan - en mer än märklig enstöring som på egen hand tänker sig bestraffa världen för dess synder, och han ska börja med de jobbiga ungarna. Särskilt dem som är dumma nog att ha lägerskola i stugbyn vid hans skog. De ska dö, allihop.

Detta inser Sebbe och Connor, eftersom de råkar förirra sig till gubbens stuga och får se alla hans förberedelser och planer. Men när de kommer till lägerplatsen är det ingen som tror på dem. I stället blir de utskällda och hemskickade.

Det där är inte så konstigt som det verkar, och det får man förklaringen till i läsningen fram tills gubben hoppar in i handlingen med sin aggressiva attityd. Jo, för Connor har problem med att få ihop sitt liv. Han har det jobbigt hemma, jobbigt i skolan, skolkar mycket och kommer på kant med de flesta. Särskilt vuxna. Men inte med Sebbe. Sebbe och Connor är vänner, och för Sebbe är Connor den ende som egentligen är riktigt OK att vara med. Hans föräldrar (särskilt pappa) vill dock inte att Sebbe ska vara med Connor pga dåligt sällskap och dåligt inflytande och dåligt allting.

Nu har det blivit så uselt att Connor som straff för sitt beteende inte får följa med på den där skolresan. Katastrof och orättvist, förstås, och därför åker han dit ändå. I smyg. Sebbe tar emot honom vid bussen, och det är när de ensamma går därifrån genom skogen mot lägerplatsen som de träffar på Mr Evil Gubbe Med Världsherraväldeplaner.

Det här är spännande läsning, och från strulpellarnas perspektiv. Och så klart måste jag nämna att boken är illustrerad. Lars Winnerbäck har bearbetat fotografier på ungdomar (modellerna är namngivna i slutet av boken) och jag tycker bilderna funkar otroligt bra med boken. Ett lyft!

Titel: Ingen kommer undan
Författare: Anna Knutsson & Ann-Christine Magnusson
Illustrationer: Lars Winnerbäck
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år