Kattvinden

Jag tycker mycket om böcker som leker med formen som den här gör. Den berättar två berättelser, en i nutid och en i dåtid, på 1940-talet, och dåtidens berättelse är till största delen i bilder med enbart korta bildtexter. Och vilka bilder sen! Färgsprakande, fantastiska, kläderna, rummen, möblerna, människorna...! Boken är rätt tjock, över 350 sidor, men eftersom nog två tredjedelar av den är bilder så är den snabbläst.

Efter det inledande bildpartiet (där vi får "se" en flygplansolycka) får vi i vanlig text läsa om Manda som bor med sin mamma på farfars mäklarkontor. Farfar är egentligen pensionerad men tar fortfarande ett eller annat uppdrag - som nu, när han ska sälja den gamla Villa Bellevue utanför stan. Han ber Manda om hjälp att tömma huset, och hon följer med fast hennes bästis Sirin varnar henne för huset (alla vet ju att det spökar där). Mörkt och kallt är det i huset som står obebott och förfallet, och spökar verkar det också göra, men det är inte särskilt läskigt och det är inte det som är grejen. Det är i stället farfar som är det, och det faktum att han verkar känna till huset mycket väl.

Och visst - det gör han. När han var pojke jobbade hans mormor och morfar i Villa Bellevue som tjänstefolk, och han fick följa med dem dit ofta. När herrskapet en sommar kommer hem för att bo i Sverige tills det lugnar ner sig i Europa (andra världskriget har precis satt igång) så får Martin (som farfar heter) lära känna sonen i huset, Henri. Men Henri är lungsjuk, och snart har han smittat även Martin.

Det är alltså när farfar börjar minnas och berätta för Manda som bildberättandet tar över och vi får följa pojkarna när de springer genom huset och så småningom får bo uppe i ett särskilt tornrum med balkong för att försöka läka den där tuberkulosen. Det går så där bra, kan jag säga, och helt förutom hus, 40-tal, vänskap och färgsprak så är detta en bok om sorg.

De fina illustrationerna

Det vita är vanliga textsidor, det mörka är bildberättelsen.

Missa inte den här boken, den är en pärla för alla från kanske 10 år och uppåt (och absolut vuxna).

Och så vill jag passa på att påminna om en annan fantastisk bok som också lekte med berättandet på det här viset. Den kom för några år sedan, men finns fortfarande kvar på biblioteken: En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret av Brian Selznick. 

Titel: Kattvinden
Författare: Helena Öberg
Illustrationer: Kristin Lidström
Utg år: 2018
Förlag: Mirando
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 + 15 och uppåt

Sidan 9 ¾

Känner ni till bilderboken Jag vill ha min hatt av Jon Klassen? Den är rätt annorlunda och låter barnen få tänka rätt mycket själva om vad det är som händer. Jag har precis testat att läsa den högt på en sagostund för ungefär fyrtio 3-4-åringar - har aldrig läst den högt på en sagostund förut och var rätt nyfiken på hur barnen skulle reagera eller om de alls skulle reagera.

Det gjorde de.

Storyn är (och, hehe, här är risk för spoilers...) att björnen är av med sin lilla röda hatt och går och frågar alla djuren i skogen om de har sett den. Ett av djuren är kaninen, som på bilden tydligt och klart bär en illröd liten trekantig hatt men i texten säger att den "inte sett någon hatt någonstans" och aldrig skulle stjäla en hatt. (Barnen ba "jamen KANINEN HAR JU HATTEN PÅ SIG!") Björnen ser dock inte hatten och går vidare till de andra djuren och frågar. Så småningom kommer han i efterhand på att han ju faktiskt såg den där hatten, och lubbar iväg för konfrontation. Ett bilduppslag har ingen text, bara kanin (med röd hatt) och björn som stirrar på varandra. Nästa sida visar björnen, iförd röd hatt, och med texten "Jag älskar min hatt." Av kaninen syns inte ett spår.

När bävern sedan frågar björnen om denne "sett en kanin i hatt?" svarar björnen, ungefär som kaninen gjorde förut, att han inte sett någon kanin någonstans, och att han "skulle aldrig äta en kanin".

Och ja, så är boken slut. Bild på björn med röd hatt. Ingen kanin.

Och nu började barnaspekulationerna. Har björnen ÄTIT kaninen? Har björnen SATT SIG PÅ kaninen? Har kaninen stuckit iväg? Var är kaninen? Vad hände...??? "Det kan ni själva bestämma" tyckte jag. "Mellan bilden på kaninen och björnen som tittar på varandra och björnen som sitter med sin hatt har det hänt något, och nu får ni använda er fantasi".

Vad gjorde de? Jo, de bestämde att det saknades sidor. Det skulle finnas ett uppslag till i boken. Sidorna hade klistrats ihop! De skulle gå att ta isär! Och sagostunden fick ett kortare anarkistiskt inslag när något barn klättrade upp i famnen på mig för att handgripligen försöka pilla isär de där sidorna i boken som så uppenbarligen gömde sagans kärna.

Boksamtal på bilderboksnivå - jag älskar't! Och barn? Ni kommer att stöta på många, många böcker där ni själva får tänka vidare, fylla på, fylla ut, vara medskapare, använda er fantasi... det är en väldigt bra sorts böcker!

Superglada magiska skogen

Jag skriver ytterst sällan om bilderböcker här på bloggen (även om jag dagligen läser och njuter av bilderböcker på jobbet), men nu bara måste jag. På BTJs förlagsdag i Lund var Erik Titusson från Lilla Piratförlaget med och pratade bland annat om Superglada magiska skogen och jag kände att jag bara MÅSTE läsa, att det lät precis som min sorts humor.

Och det är det! Jag älskar det här! Jag fnissade mig igenom den här boken, och fnissade nu igen när jag satt och skulle ta några foton av bilderna i den. Alla som gillar fantasy måste läsa! Alla som har spelat ett datorspel någon gång måste läsa! Alla som gillar sagor, sagoväsen och sagovärldar måste läsa! Och nejdå - den är som väl är inte rolig bara för vuxna. Nu har jag ännu inte läst den för något barn eller sett barn välja den i biblioteket - men ni vet Jonna Björnstjernas fantastiska böcker om familjen Kanin? Med alla myllrande teckningar att försjunka i hur länge som helst, och den humorn? Superglada magiska skogen påminner mycket om dem. Och jag känner inga barn som INTE älskar böckerna om familjen Kanin...

Storyn i Superglada magiska skogen är rätt snabbt överstökad - men är trots det ett helt episkt äventyr. Någon stjäl de mystiska livskristallerna från den Superglada magiska skogen, och fem hjältar utses som ska ta sig till trollen (för det är väl förstås de som har tagit dem, de är ju onda?) för att ta tillbaka dem.

De fem hjältarna får färdas över den frusna tundran, genom bergen, genom Superläskiga spökskogen och genom ett grottsystem (hej alla plattformsspel!!) innan de till sist kommer fram till trollens torn (Fördömda bergets gränd 13). Men...det ÄR inte trollen som tagit kristallerna! Plot-twist!! (trollen bara sitter och dricker te och äter kakor hela dagarna och är jättesnälla...) Ondskan finns någon annanstans! Tur att våra fem hjältar fixar att besegra den, så att slutet kan bli lyckligt.

Det jag fullständigt älskar med den här boken är illustrationerna. Myllret! Alla detaljer! Alla roliga små figurer! Ta bara det här ondsinta...trädet (?) som bor i Superläskiga spökskogen där hen framlever sina dagar med att... studera språkböcker. Första gången vi ser henom läser hen Elaka fraser för nybörjare:

Men när vi återser henom har hen avancerat till Elaka fraser för experter minsann:

Och bilderna ovan är bara små detaljer som jag plockat från de stora bilderna. Ett uppslag kan se ut så här (Superläskiga spökskogen):

Stort Carolina-älsk på den här, alltså! Och mycket fniss.

Titel: Superglada magiska skogen
Författare: Matty Long
Illustrationer: Matty Long
Originaltitel: Super Happy Magic Forest
Översättning: Erik Titusson
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Om att få tårar i ögonen av en bok även efter 400 högläsningar...

Jag skriver i det närmaste aldrig om bilderböcker på min blogg (det finns det andra som gör väldigt bra). Men den här måste jag nu bara skriva om. Jag var nämligen uppe på vinden och hämtade den igår, och bara genom att snabbt bläddra igenom den så fick den mig att gråta. Igen.

Det var såhär: via Kattugglan hittade jag en fantastisk lista på The Barnes & Noble Book Blog: 99 Book Nerd Problems. Jag fnissade mig igenom listan och nickade igenkännande åt varje punkt, tills jag kom till punkt 35:

"35. 400 bedtime readings later, and Love You Forever still makes you weep."

Vad var Love You Forever för bok? Jag kände inte igen titeln, men blev nyfiken. Klickade på länken, och hittade bilderboken Love You Forever av Robert N. Munsch, illustrerad av Sheila McGraw.

Framsidan kände jag inte igen, men när jag bläddrade i bilduppslagen från boken så förstod jag. Den här boken äger jag! Fast i en svensk översättning, och med andra bilder. Och den här boken har jag läst väldigt, väldigt många gånger för mina barn. Och varendaste enda gång jag har läst den - så har jag börjat gråta. Den är så oerhört fin.

Det handlar om kärleken mellan föräldrar och barn. En mamma sjunger en sång medan hon vaggar sin nyfödde son i famnen:

I'll love you forever
I'll like you for always
As long as I'm living,
my baby you'll be

Och hon fortsätter att sjunga samma sång för honom när han växer och blir större. När han stökar till hela huset som tvååring, när han som åttaåring vägrar äta middagen och säger fula ord till mormor, när han som tonåring drar hem störiga kompisar och spelar hög musik (och mamman tycker att det ibland är som att leva på ett zoo) - på kvällen när pojken ska sova så sitter alltid mamman vid hans säng och sjunger den där sången.

Sedan flyttar pojken hemifrån (och det är här tårarna alltid kommer), och mamman blir gammal. Då är det pojken som kommer hem till henne, tar henne i sin famn och sjunger samma sång för henne. Och allra sist i boken så sjunger han sången för sitt eget nyfödda barn, en liten flicka.

Nu gick jag alltså upp på vinden och rotade fram Dig skall jag älska! som den heter på svenska. Det var ett tag sedan jag läste den för mina barn. De är tonåringar nu, och ja - ibland känns det som att jag själv lever på ett zoo. Men när kvällen kommer och de ligger i sina sängar så vill de fortfarande ha godnattkramar och vid-sängen-prat. Och hur stora de än är och hur mycket de än kommer att flytta hemifrån snart och leva sina egna liv - så kommer de alltid att vara mina små bebisar som jag älskar över allt annat.

Som sagt - jag grät igen när jag läste Dig skall jag älska! Den ska inte behöva ligga undanlagd på vinden längre. Jag skall sätta in den i bokhyllan i vardagsrummet, för snabbare än jag förstår kommer mina barn att vilja läsa den för sina barn.

Den vita kaninens fru

Jag packade just upp ett paket nya böcker på biblioteket där jag jobbar (och ja, det är det roligaste av allt). Bland annat (Siri Sponts nya! Salmsons nya!!) en bonke bilderböcker. Och jag vet att jag tjatar om att "jag har valt bort att skriva om bilderböcker på min blogg" och så gör jag det ändå med jämna mellanrum för att jag inte kan låta bli. Det här är ett typiskt sånt fall där jag inte kan låta bli, för OJ vilken pärla som låg bland de nya böckerna.

Missa inte den här!!!

Den är alldeles fantastisk! Den handlar alltså om frun till den vita kaninen i Alice i Underlandet - alltså han som alltid är så sen och kollar på klockan. Och den innehåller mängder med referenser till Alice i Underlandet, förstås. Men allra mest handlar det om själva kaninfrun och hennes stressiga liv som småbarnsförälder. Varje bild är ett fullständigt underbart kaos av grejer som händer i det kaninska hemmet. Små detaljer, roligheter och stora katastrofer (Alice fot som tränger sig in i huset precis under dammsugningen). Boken är dessutom ganska rejält tilltagen i formatet så bilderna är stora. Man kan sitta och kolla hur länge som helst på varje bild. Själva texten är ganska kort - fru kanin sitter och skriver i sin dagbok om sitt liv som inte riktigt har blivit vad hon drömde om när hon var ung. Hon bara lagar mat, sköter om hemmet och ser efter barnen. Och mannen bara springer runt och har det stressigt på jobbet - ibland undrar hon om han ens ser henne längre.

Men bilderna...åh, jag blir helt lyrisk. Ta bara det fantastiska uppslaget över etthundra (!) olika sätt att tillaga morot som mamma kanin vill locka äldsta dottern att äta något med: nr 79 "R2-D2-morot", nr 13 "Snickarlåda med morot", eller nr 44 "Morotsswiss". Eller bilderna på det nya och jobbiga husdjuret som är en katt. En Cheshire-katt. "Det är möjligt att den kommer från Cheshire, Hampshire, Yorkshire eller Zouloushire, men jag vill ändå inte att den går omkring med sina smutsiga tassar här."

Eller ni vet den där mystiska larven i Alice-filmen? Som sitter vid en svamp och blåser rökringar och frågar "vem ärrrr duuuuu?" Han har en fru. Med papiljotter i huvudet. Som lutar huvudet ut från köksfönstret och ilsket skriker på sin man. Tvätten (tröjor med många hål för larv-fötterna) hänger ut från ett annat fönster.

Nu får jag sluta. Men måste säga en gång till: MISSA INTE den här boken!!!

Titel: Den vita kaninens fru
Författare och illustratör: Gilles Bachelet
Orginaltitel: Madame le lapin blanc
Översättning: Tove Edling och Carina Gabrielsson Edling
Utg år: 2013
Förlag: ABC forlag
Köp den till exempel här eller här