Den sista människan

Maskinerna blev till sist så smarta och logiska att de tog det logiska beslutet att utrota människorna. Människorna var ju helt oberäkneliga, inkonsekventa, dumma och så förstörde de sin planet och allting. Logisk lösning: ta bort dem.

Den här boken utspelar sig 30 år efter detta dramatiska beslut och den slakt som sedan måste ha utspelat sig. Nu (alltså någonstans i framtiden) finns det inga människor kvar, bara maskiner och robotar i olika former, och dessa lever sina logiska "liv" där var och en har en uppgift och där alla är sammankopplade i ett gemensamt medvetande. Det låter väldigt läskigt, väldigt mycket Terminator-filmerna och väldigt mycket dyster post-apokalyps. Men... detta är en barnbok. Och det är en tolvårig robot, XR _935, som är huvudperson och som berättar om sitt liv. Kapitelrubrikerna är logiska binära talkombinationer, och vi får lite inblick i XRs inre monologer när hans programmering går bananas eftersom den motsäger sig själv helt plötsligt en helt vanlig dag när han (?) gör det han alltid gör: monterar solpaneler. Då kommer det nämligen en paradox vandrandes. En människa. Som ju inte finns. Error, error, error... Och "okänd livsform = hot = ska förstöras" säger hans programmering, men flickan säger att "jag är inte farlig" varpå XRs processor får typ härdsmälta och kollar över sin egen programmering en stund. Sedan förvandlas han och boken till en glad äventyrsbok för barn när XR och hans två arbetspartners/robotar (XR känner inte till begreppet "vän") tar beslutet att följa flickan Emma dit hon behöver ta sig och vi får en robot-road-movie genom Terminator-land. Eller nåt.

Grejen är att detta är väldigt gulligt, väldigt roligt, och jag gillar det mycket. Det blir lite konstigt (eller, väldigt konstigt) när maskinerna först utrotar alla människor men sedan lever sina liv och har inre tankar, humor och annat helt utifrån mänskliga perspektiv (ja, förutom det att de inte känner till begreppen humor, vänskap, kärlek och sånt där) - men släpper man det och bara läser på så är detta alltså en rolig och spännande äventyrsbok för barn.

Detaljer för att övertyga dig till läsning:
- XRs lille arbetskollega SkD_988 påminner mer än en hel del om en viss R2D2, men kommunicerar enbart genom e-mojis. Det blir lite rebus-övningar för läsaren.
- Überhärskaren i robotvärlden heter PRES1DENT, talar med mild röst och har ett ett gyllene sken ur sina ögon samt är iförd borstad platina-skal. Och jodå, han (?) har en helt egen agenda.
- Du får veta vad en intelligent solpanelsinstallatörsbot tänker när han/hen/hon/insertX träffar en robotdammsugare eller robotgräsklippare.
- Du får en uppdatering i det binära talsystemets förträfflighet.


Titel: Den sista människan
Författare: Lee Bacon
Originaltitel: The Last Human
Översättning: Sabina Söderlund
Utg år: 2020
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Kartritarens dotter

Isabella bor på ön Joya med sin pappa kartritaren. Förr flöt den här ön runt på världshaven, men nu ligger den stilla som andra, normala öar. Förr fanns här alla vanliga djur och fåglar - men sedan guvernören kom försvann alla sångfåglar och nu finns här bara korpar. Guvernören delade av ön med en barriär, och det som finns på andra sidan har Isabella aldrig sett. Hennes pappa skulle vilja rita det, och andra delar i världen, på kartor, men de får inte resa någonstans. Guvernören bestämmer allt över dem och andra på ön.

Isabellas bästa vän är Lupe - som är guvernörens dotter. Nu hittas en flicka mördad i fruktträdgården, och hon var där eftersom Lupe skickat henne dit efter en viss sorts frukt. Lupe och Isabella blir osams, Isabella skriker att Lupe inte begriper hur privilegierat hon lever och att hon är hemsk, varpå Lupe på egen hand drar in i de förbjudna delarna på ön för att leta rätt på vad/vem som hade ihjäl den där flickan. Isabella ångrar det hon skrek och ser till att komma med i pappa guvernörens sökpatrull efter Lupe. Hon gör det som gruppens navigatör, eftersom hennes pappa är kartritare (och eftersom guvernören just slängt pappa kartritaren i fängelse).

Det är en blandning av äventyr och saga, eller myter som får liv, i den här boken. De sagor Isabella alltid älskat att lyssna på om hur ön blev hotad av en elddemon, hur den räddades av en modig kvinna - visar sig kanske vara mer än sagor, och när Isabella kommer in på den förbjudna delen av ön så blir gränsen mellan saga och verklighet mer och mer flytande.

Det är rätt vackert skrivet (särskilt om kartorna) men samtidigt rätt förvirrande. Jag är inte helt säker på vad jag gillar den här boken egentligen. Kanske att jag hade förväntat mig något mer handfast?


Titel: Kartritarens dotter
Författare: Kiran Millwood Hargrave
Originaltitel: The Girl of Ink & Stars
Översättning: Hanna Williamsson
Utg år: 2019
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Arlo Finch vid Månsjön, och Arlo Finch in the Kingdom of Shadows

Jo, jag läste alltså raskt vidare om Arlo Finch, i bok 2 Arlo Finch vid Månsjön. Och den gillade jag så mycket att jag inte kunde bärga mig tills den avslutande och tredje boken Arlo Finch in the Kingdom of Shadows skulle översättas till svenska, utan jag ställde mig i kö till bibliotekets engelska utgåva som jag läste så fort den kom dit.

Och hur gillade jag det här, då? Bok 2 väldigt mycket, som sagt. Bok 3? Oh no. Inte alls. Den kraschade och blev en jättebesvikelse.

I Arlo Finch vid Månsjön får vi följa med Arlo och hans Blå scoutpatrull till ett sommarläger. Allt det magiska och mystiska som finns i Långskogen där hemma i Pine Mountain finns här också, fast i andra former. Och scouterna är fortfarande den fascinerande kombination av friluftsliv, märkestagning och hantering av magiska varelser och försvar mot övernaturliga farligheter som det var i den första boken. Det är lägerliv med indelning i arbetslag kring diskande, hämtande av mat, och olika lägergemensamma aktiviteter, och alla som har varit på ett stort sommarläger med scouterna kommer att känna igen sig. Fast här kan en aktivitet vara "att kalla på en luftande med hjälp av egentillverkade leksaker luftandar kan tänkas tycka om", eller kanske "barkläsning" där man lär sig tyda vad det står i insekternas gångar i gammal trädbark. Profetior om framtiden, till exempel.

Och så blir allt ännu konstigare, trassligare och intressantare när det blandas in tidsresor i det hela också. Arlo färdas bakåt i tiden, och får vara med på den tiden hans morbror var med i scouterna, och får uppleva det som hände den gula patrullen. Den patrull som (enligt de vuxna) aldrig har funnits. Morbror själv minns knappt att han var med i scouterna. Men gula patrullen fanns, och delar av lägret som fanns då finns inte ens med på kartorna i nutid pga det som Arlo får (fick? det där med tidsresor är klurigt) uppleva. Och som alltid när det är tidsresande inblandat blir det omöjligheter och tidsparadoxer och halsbrytande krumbukter, och jag tycker så mycket om att läsa det.

Så därför slet jag alltså tag i bok 3, Arlo Finch in the Kingdom of Shadows, där Arlo tydligen skulle ta sig ända till Kina, via Långskogens parallelldimension, för att hämta hem sin pappa som fortfarande lever i landsflykt där som efterspanad datorbrottsling.
Men... vad hände här? Bok 3 är inte ens i närheten av att vara lika bra som bok 1 och 2. Den är inte ens bra. Det är som om att allt som var viktigt och spännande redan har hänt, och detta är någon slags lam epilog. Allt som planterats ut i bok 1 och 2 för att bygga upp spänning men som ännu inte fått svar - får förvisso svar i bok 3, men det är så fantasilösa och besvikna svar. Jag kan inte riktigt skriva ut vad som händer pga att jag då spoilar precis allting. Men: att hämta hem pappa är det inga större bekymmer med, kan jag säga. De tar sig dit, hämtar honom, tar sig hem igen. Typ. Och varenda gång i boken när förutsättningar ges för någon riktigt kul det-trodde-ni-inte-lösning som i bok 1 och 2... så blir det aldrig något av det. Saker och ting ÄR som de verkar vara och inga hemligheter avslöjas. Och så tröttnar uppenbarligen författaren på superdupermegaskurken från den ena sidan till den andra och låter honom dö genom att falla ner på en sten med huvudet före. Oups, nu spoilade jag allt ändå. Men jag blev så sur. Om "antiklimax" hade fått ett ansikte så är det Arlo Finch in the Kingdom of Shadows. 

Titel: Arlo Finch vid Månsjön
Serie: Arlo Finch #2
Författare: John August
Originaltitel: Arlo Finch in the Lake of the Moon
Översättning: Helena Hansson
Utg år: 2019
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 år

Titel: Arlo Finch in the Kingdom of Shadows
Serie: Arlo Finch #3
Författare: John August
Utg år: 2020
Förlag: Roaring Brook Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 år

Arlo Finch i Eldsdalen

Arlo Finch är nyinflyttad i den lilla staden Pine Mountain i Colorado, och det är mycket att snabbt lära sig om hur saker och ting funkar här. Särskilt eftersom en del av sakerna verkar vara ute efter att ha ihjäl Arlo. Magiska saker, och varelser som egentligen inte borde finnas.

Men Arlo går med i scouterna, för det ska man tydligen göra här. I scouterna hamnar han i den Blå Patrullen, och patrullkompisarna förklarar för honom och lär honom viktiga ting. Slå upp tält, göra upp eld och sånt är självklart och väldigt scout-ish - men de lär honom också det livsviktiga med att sätta upp magiska värn kring lägerplatsen, att knäppa fram blixtljus med fingrarna och annat som de tycker är helt naturliga saker och Arlo tycker är... magi.

Och skogen, ja. Går man för långt, eller fel, eller om man faktiskt går rätt eftersom man vet vad man håller på med - då kan man hamna i Långskogen. Den hänger ihop med vanliga skogen men ändå inte, och i Långskogen är tid och avstånd liksom inte riktigt riktiga. Det kryllar också av varelser och annat som inte är riktigt riktiga. När Arlos patrulledare, Connor, var liten så råkade han hamna i Långskogen tillsammans med sin kusin. De var försvunna i många veckor, och troddes förlorade, tills Connor plötsligt dök upp igen på en plats 30 mil från Pine Mountain. Kusinen kom aldrig tillbaka.

Jag gillar verkligen den här boken. Det är en hel del mystiskt som antyds och lockar (varför vill de där varelserna ha ihjäl Arlo? Han har ju precis kommit dit? Varför kan Arlo se Connors försvunna kusin? Varför har även hon olikfärgade ögon, precis som Arlo själv? Var är Arlos pappa? Vad är det med Connors familj? och mycket annat, som till exempel vad det är Arlos morbror sysslar med i sin ateljé egentligen...) och som gjorde att jag direkt läste vidare i bok 2 Arlo vid Månsjön. (jepp, jag har redan läst den, och jepp, jag har svårt att hålla isär handlingarna i dem nu eftersom de hänger ihop) Men jag gillar också att läsa om scoutingen - lägren de åker på, märkena de ska ta och som är Ytterst Viktiga, lägerelden och maten, patrullövningarna och vänskapen. Det är lite av en ny genre: scout-fantasy.


Titel: Arlo Finch i Eldsdalen
Serie: Arlo Finch #1
Författare: John August
Originaltitel: Arlo Finch in the Valley of Fire
Översättning: Mats Kempe
Utg år: 2018
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Hålsjön

Det är sommar, och John och hans lillebror Martin bor hos farmor vars stuga ligger precis invid Stora Hålsjön, med egen badbrygga och allt. Deras kusiner Julia och Nova är också där, och John är väl inte så himla glad för det eftersom Nova bara är 6 år och Julia aldrig varit någon han haft så där värst mycket att prata om med på släktkalasen som är de tillfällen de annars träffas. Men bada går ju alltid att göra.

Och det är när de badar som de hittar den där konstiga grejen i sjön, precis nere vid bryggan. Det är en stor, svart klump, slemmig och rätt tung, men Martin och John lyckas fiska upp den ur vattnet med hjälp av en håv. När den dunsat ner på bryggan kommer Nova och hon ska så klart snubbla på klumpen och få svart slem på tårna. Och när alla barnen går upp till stugan för att mormor/farmor kallat till fika så lägger John klumpen i vassen så länge, och gör rent håven från det svarta slemmet.

Sedan börjar konstigheterna. Från en dag till en annan blir mormor/farmor sjuk och måste åka in till sjukhus, och det är andra vuxna som passar barnen - en granne och en inhyrd barnvakt  - med blandad framgång (de verkar inte helt engagerade). Och när John och Julia börjar märka att småsyskonen bär sig konstigt åt så är det ingen vuxen som tar dem på allvar. Alltså, på allvar konstigt: de får episoder då de pratar annorlunda, och när de minns saker tydligt som de inte kan minnas eftersom de aldrig varit med om dem. Kan det vara borrelia som orsakar sånt här? Andra insektsstick? Giftiga växter? Det måste ju kollas! Men hur få de vuxna att fatta det, när de inte känner småsyskonen och inte vet hur de brukar uppföra sig?

Detta är ett riktigt spännande science fiction-betonat sommarlovsäventyr för barn. Eller, inte de yngsta barnen precis, utan mer kanske från 11 år eller så för det är inte helt lätt läsning. Men belönande! Jag gillar verkligen storyn med vad det är som finns i Hålsjön, barnens utsatthet men handlingskraftighet, och inte minst miljöbeskrivningarna: Stora Hålsjön finns på riktigt. "Ättestupan" barnen besöker ser åtminstone på kartan ut att verkligen finnas, och naturen Maria Engstrand beskriver känns som om jag skulle kunna gå rätt in i den, känna lukterna och gå på vandring kring sjön med den där fantastiska utsikten. Sen vill jag förstås kanske inte uppleva de nattliga ljusfenomenen från sjön eller vara med om det som barnen i boken får vara med om...

Titel: Hålsjön
Författare: Maria Engstrand
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 11-16 år

Woodwalkers - Carags förvandling

Carag är en woodwalker och kan som sådan byta form mellan puma och människa. I hela sitt liv har han levt som puma tillsammans med sin familj (som alla är woodwalkers), men när boken börjar har han lämnat dem för att leva som människa i människornas värld. Han dyker upp ur skogen, påstår att han har tappat minnet och inte vet vem han är eller var  han kommer ifrån, får bo i en fosterfamilj och lära sig människornas sätt att leva, och snart också börja i en vanlig skola. Men det är inte lätt, vare sig i fosterfamiljen (där föräldrarna är schyssta men syskonen rätt übervidriga) eller i skolan, så när en kvinna (som tydligen är en woodwalker hon också eftersom hon kan förvandla sig till örn) berättar för Carag att det finns en skola för dem som är som han, så vill han såklart börja där.

Det tar ungefär 50 sidor in i boken innan Carag börjar på Clearwater High, och helt ärligt var det nära att jag inte följde med honom dit alls, för de 50 sidorna slarvar så lättvindigt förbi rätt dramatiska saker som "lämnar sin familj", "är en puma men ska helt plötsligt reda ut kläder, språk, skola, bilar, läxor, mat, gå på toa", "byta värld" att jag helst hade sett dem nerkokade i en kort, förklarande prolog. Men när Carag börjar på Clearwater High - då börjar boken för mig. Det är då Carag (och jag som läsare) får träffa och veta mer om alla dessa andra woodwalkertyper, och det är ju det som är det roliga med den här boken. Carags rumskompis är Brandon, som är bisonoxe med akuta problem att behärska sin förvandling och alltså kan vakna mitt i natten, som bisonoxe, och i ilska stånga ner klädskåpet till en hög med stickor och spån. En annan kompis är Holly, som är ekorre, och mycket riktigt snabb, vig, rapp i käften och klåfingrig. Och så har vi vargarna, som givetvis alltid drar runt i flock och har taskig attityd till "bytesdjurs" underlägsenhet. Rektorn är en örn, läraren i "lär känna ditt djur" är en förvirrad mops, och så vidare och så vidare. Och ja, så klart det hela påminner om Hogwarts, men vilken bok om en internatskola för elever med magiska egenskaper gör inte det? Det är Hogwarts, men det är också mycket eget, och hur många inkonsekvenser och fånigheter här än finns (det finns en del...) så gillar jag att läsa den här boken. Efter sidan 50 då.

Woodwalkers är en serie, och redan här i första boken anas vem som är Mr Bad Guy och vad han vill göra för ont här i världen. Carag får tidigt en imponerande mentor, en mycket känd, rik, mäktig person som också visar sig vara puma-woodwalker. Bra med mäktig mentor som får lärare att bli helt till sig - men lite sämre att ha en mentor som i hemlighet hatar de vanliga människorna som helst borde utrotas i ett enda blodigt svep.

Titel: Carags förvandling
Serie: Woodwalkers #1
Författare: Katja Brandis
Originaltitel: Woodwalkers Carags Verwandlung
Översättning: Anna Hörmander Plewka
Utg år: 2019
Förlag: Tukan
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

Bråfalls hemlighet - Trollen i skogen

Alltså, det är ju helt OK att vara hos mormor i hennes hus mitt i skogen, fast där inte finns någon täckning på mobilen eller något att göra mer än... ja, skogen. Och äta mormors pannkakor och så där. Men... om det är egentligen var tänkt att hela familjen skulle åka till Teneriffa på höstlovet, en länge efterlängtad resa där allt var planerat ner till vilken sorts glass som skulle köpas och var. Och den resan blir inställd? Då är det liksom inte lika roligt att åka tåg till mormor, det är det inte. Därför är Astrid sur. Och så ska lillebror Love som vanligt komma med sina påhitt och fantasier - den här gången påstår han att han har sett en man med svans, jodå, Love såg den sticka ut ur byxbenet. Urlöjligt.

Och sen då? När mormor kommer och hämtar dem vid tåget? Då ska Love äntligen dra upp den där svans-grejen och berätta den för henne. Han är sååå jobbig. Det konstiga är att mormor lyssnar på honom, ställer intresserade följdfrågor, tar det på allvar. Ännu mer konstigt är att hon nästa dag (när de egentligen skulle åkt på höstmarknad inne i stan, äntligen något som är kul) försvinner iväg på något brådskande ärende - och inte kommer tillbaka.

Ja, så börjar första boken i trilogin Bråfalls hemlighet. Det är förstås ett riktigt troll Love har sett på tåget, och mormor är förstås i allvarlig knipa, och det är förstås (detta är ju fantasy för barn) upp till barnen att reda ut detta på egen hand. Med hjälp av en viss herr Grå (den vassnäsade på det snygga omslaget). Astrid får inse att Loves alla fantasier inte är fantasier, utan att han faktiskt ser saker hon själv inte kan se. Han är nämligen ett "söndagsbarn", precis som mormor är det (men inte Astrid).

Jag gillar den här! Det är precis lagom blandning av livet-är-så-himla-ooooorättvist-typ-elvaåring(?), overkliga ting, skog och äventyr. Och så trollen, då. Dem gillar jag. Störiga, dumsluga och med helt fel attityd. Och de vaktar en bro! (såklart) Och en av dem heter Trulle! (det där känner alla till som haft barn på lågstadiet de senaste tjugo åren...) Och snart kommer nästa bok, där det tydligen måste hittas en jätte, av alla saker. En jätte i skogarna i Dalarna? Han lär vara väl kamouflerad.


Titel: Trollen i skogen
Serie: Bråfalls hemlighet 1
Författare: Charlotte Cederlund
Illustrationer: Anders Végh Blidlöv
Utg år: 2019
Förlag: Hegas
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? lättläst för ca 9-12 enligt förlaget men jag tror den funkar fint från ca 8 år, samt som högläsning från ca 6.

Edward Rubikons mysterier: Kung Grimms hämnd

Det är problem på Grimsruds fästning: personalen har upptäckt en grav i fästningens krypta, men när de öppnade den började hela fästningen att skaka. Stenar föll ner från taket, räddningstjänsten larmades in och stängde hela fästningen till det retts ut om det är farligt att vistas i den eller ej, om den kanske till och med måste stängas?

I så fall blir Edward Rubikons pappa av med jobbet, och det får inte ske. Alltså måste Edward, och hans bäste vän Kasper, som så många gånger ta tag i det hela och lösa problemet på egen hand. Det är det de brukar göra - Grimsrud som ser så normalt ut vid en första anblick är egentligen helt nedlusat av monster, spöken och farligheter, och det är bara tack vare Edward och Kasper som det lugna livet kan gå vidare. Dessa två är nämligen spök- och monsterutrotare med gedigen erfarenhet och en stor arsenal av utrota-slika-jobbigheter-utrustnings-prylar.

Nu smyger de alltså upp till fästningen mitt i natten, och upptäcker givetvis att där finns spöken. Det finns stora spöken, små spöken, snälla spöken och förfärliga, urgamla spöken som vill ta över hela världen. Den sista sorten är då Kung Grimm Den Elake, som förstås var den som låg i den nyupptäckta graven. Nu har han tagit sig upp, och letar febrilt efter sin borttappade magiska spira - får han bara tag på den så ska spökarméer väckas och världen läggas under hans (döda) fötter. Kan Edward och Kasper stoppa honom? Till exempel med sin snygga andeslukare som har "plats för fyra små spöken, två medelstora eller ett stort spöke"? Nej - för andeslukaren råkar gå sönder. Oups. Vad händer nu?

Trots att det handlar om urgamla och elaka spöken med storhetsvansinne och dåligt humör så blir det här aldrig läskigt, bara roligt. Snabbt och lätt går det att läsa också - Edward Rubikons mysterier (som är en serie, så det lär komma fler översatta till svenska) är en bok som är typisk för många barnböcker just nu: den blandar vanlig text med grafik. Seriestrippar, eller stora illustrationer med pratbubblor, eller "infosidor" som exempelvis den packlista över vad Edward och Kasper tar med sig till fästningen, eller vanliga illustrationer i färg eller svartvitt. Jag tycker mycket om blandningen, och tror den lockar till läsning.

Något jag är nyfiken på men ännu inte fått svar på (men det kanske kommer) är varför Edward Rubikon är blekare än alla andra och envisas med att gå runt i jag-gissar-1700-tals-kläder. Alltså även hemma i köket och lite överallt. Eller så får jag bara godta att det är hans stil, att han gillar den, och att han inte vistas utomhus så mycket?

Titel: Kung Grimms hämnd
Serie: Edward Rubikons mysterier
Författare: Aleksander Kirkwood Brown
Illustrationer: Andreas Iversen
Originaltitel: Kong Grimms hevn
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-10 år

Monsterallergi

Jag läste de första fyra delarna i serien Monsterallergi i ett svep, och kollade sen upp hur många delar det kunde tänkas bli, och om jag snart skulle få veta hur det slutar med alltihop. Men... haha... jag insåg raskt att det kan jag glömma. Monsterallergi är en italiensk serie som vad jag förstår finns i många säsonger, och de här böckerna är bara allra första början på alltihop. Hoppas förstås att Hegas fortsätter med utgivningen av dem länge - men tänk om jag hade kunnat ha en sisådär 40-50 album att läsa igenom på en gång nu? Det hade jag velat.

Ja, ni fattar att jag gillar det här. Mycket! Här finns monster, rätt komplicerade, skruvade och ibland totalt utflippade äventyr och mysterier, men här finns också fint om vänskap eller om att vara ensam och inte ha några vänner (och till och med vara mobbad). Och så finns här humor, massvis av humor!

Alltihop börjar med att Elena Potatis (jepp, hon heter Potatis i efternamn) flyttar in i den gamla stadsdelen Oldmill. Hon får direkt veta av ett par jobbiga tvillingtjejer (som lägger sig i allt) att killen i grannhuset, Zick, ska man inte umgås med. Han är knäpp på riktigt, allergisk mot typ allt, och tror sig dessutom se och kunna prata med monster. Stor varningsskylt på honom, alltså. Varpå Elena raskt stegar över till sagda grannhus och knackar på dörren - "knäpp på riktigt" är vad hon gillar. Hon tar sin katt, Prassel, med sig för att den ska bli vän med Zicks ytterst fina nakenkatt (jag älskar den här karaktären mer än vad som kan vara rimligt och hyser stora planer på att skaffa ett eget exemplar) - men nakenkatten lyfter högfärdigt på nosen och sopar till Prassel med tassen. Med klorna utfällda. Och Zick? Han stänger igen dörren mitt i ansiktet på Elena.

Det kunde alltså börjat bättre med den där vänskapen. Men sedan försvinner Prassel spårlöst. Andra katter också. Och mysteriet och äventyret är igång. Och så småningom får Elena komma in till Zick (det är alltså han som bor i titelns "monsterhus") och hon frågar honom om de där monstren andra säger att han ser. Han spelar med, och berättar roligt om hur det ligger monster i bokhyllan, står slemmiga monster bakom soffan, sitter ett glupskt monster och tuggar på hans joggingskor, och så vidare, och de skrattar tillsammans åt hans fantasi. När Elena sedan går hem - så får man se hur det egentligen är. Och då är det ju så att alla de där monstren Zick beskrev finns på riktigt. Fast det är bara Zick som kan se dem (och prata med dem). Han kan se spöken också, och pratar dagligen med sina morföräldrar trots att de är döda sedan länge.

Detta är alltså början på första boken som i sig är början på många, många episoder av denna utmärkta serie. Bra att den ges ut på svenska, och jag (och många med mig, serien är redan otroligt populär på skolorna här där jag jobbar) väntar alltså ivrigt på fler delar.

Titel: Monsterhuset + De osårbaras pyramid + Mysteriet med Magnacat + Den svävande staden
Serie: Monsterallergi #1-4
Författare/Illustrationer: Katja Centomo, Francesco Artibani, Alessandro Barbucci, Barbara Canepa
Översättning: Ida Andersen
Utg år: 2019
Förlag: Hegas
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-15 år

Witchboy

Witchboy är serier för ungefär samma målgrupp som Amulett, alltså ungefär 8 år och uppåt. Och de är väldigt bra, jag slukade totalt! Det finns två i serien utgivna på svenska, och en tredje är på gång i år så den längtar jag mycket efter.

Det är Aster som är Witchboy, och han tillhör en stor familj där alla använder magi. (det finns ett släktträd på insidan av pärmen, med många familjemedlemmar att hålla reda på, och jag hade lite problem i början och tänker att det kan ställa till det för målgruppen också - men det var bara i början för sedan tar storyn över)
Grejen är att det finns två olika sorters magi: männen är hamnbytare, och väljer/blir utvalda till ett särskilt djur redan när de är pojkar, och så kan de sedan förvandla sig till det djuret. Djurformen används till att försvara familjen och människorna mot demoner och andra faror.
Kvinnorna använder trollformelsmagi, lite mer så där jag tänker mig magi, med att få saker att växa, läka sår och sjukdomar, förbannelser och att öppna dörrlås och mängder av annat.

Aster har ännu inte funnit "sitt" djur och har inte lyckas förvandla sig fast han är flera år äldre än när det normalt brukar hända. Alla kusinerna är redan hamnbytare, och det är en del tjat från dem och familjen att han ska träna och koncentrera sig. Men... Aster är bara intresserad av kvinnornas magi. Han smyger sig till att lyssna på lektionerna som tjejkusinerna får, och så tränar han i skymundan på de där trollformlerna. Han kan göra dem, fast det inte borde funka, och fast det är förbjudet.

I första boken händer nu främst två saker: Aster får en vän i "vanliga" människornas samhälle, en väldigt tuff och utåtriktad tjej som kallas Charlie. Och så är det flera av killkusinerna som försvinner helt spårlöst när de är i sin djurform. Vad har hänt dem?
I andra boken börjar det en ny tjej på Charlies skola, och Charlie blir vän med henne. Det är tydligt att den här nya tjejen har en hel del med sig i bagaget, att hon drar sig undan sällskap och vänskap och har svårt att lita på någon. Asters släktingar anar att hon kan vara en häxa, en sådan som dem fast utan att ha fått växa upp med en familjs stöd och med bara sig själv att lära sig hantera sin magi.

Det som är så bra med de här böckerna är att de förutom att vara lättlästa, fina och ha en väldigt spännande story med överraskande vändningar får in så många bra teman (utan att det någonsin blir sökt): familj och familjerelationer, vänskap, utsatta barn, ensamhet, könsroller... Riktigt, riktigt bra serier!



Titel: Witchboy + Witchboy - Den hemliga häxan
Författare: Molly Knox Ostertag
Illustrationer: Molly Knox Ostertag
Originaltitel: Witchboy + Witchboy - The Hidden Witch
Översättning: Marie Helleday Ekwurtzel
Utg år: 2018 + 2019
Förlag: Hegas
Köp till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-15 år

Max och miniriddarna

Detta är en väldigt lyckad blandning av text och seriestrippar, en grafisk riddarroman. Det går snabbt att läsa och det är väldigt roligt. Och är det någon bok som kvalar in som "i samma stil som dagbok-för-alla-mina-fans" så är det denna. Fast den är bättre.

Max måste åka runt på vägarna med sin morbror som är trubadur. En usel trubadur, måste sägas, som aldrig drar någon publik så de har nästan inget att äta och vagnen de åker och bor i är inget lyxhotell direkt. Och som Max så insiktsfullt påpekar: detta är dessutom medeltiden, så bekvämligheter som asfalterade vägar, vattentoaletter och tandborstar har inte ens uppfunnits än, så livet på vägarna är hårt, hungrigt och tråkigt.

Det blir ändring när de kommer till kungariket Mysanien och dess huvudstad. Det borde blivit bättre, för så som morbror Torulf minns det (han är född och uppvuxen i Mysanien) var det en trevlig stad med snälla och gästfria människor, fint styrda av kung Konrad den snälle. Men de har inte hunnit vara i staden många boksidor förrän morbror Torulf har tagits till fånga och Max jagas av soldater för misstänkt lösdriveri, och folk i allmänhet verkar ha en helt annan attityd till besökare, trubadurer och allting. Vad har hänt? Jo - snälle kung Konrad har dött och efterträtts av sin bror, kung Ryslig. Kung Ryslig tror på fängelse, disciplin och halshuggning, och hans undersåtar verkar stödja honom helt och fullt.

Som väl är hittar Max andra barn att bli vän med, och tillsammans med en trollkarl (som bokstavligen dyker upp från tomma intet)(och vars trollspö har sett bättre dagar)(det har förresten trollkarlen också) utvecklar de en ytterst listig plan för att ta sig in i slottet och befria morbror Torulf. Den går mest ut på att... eh... gå in och... improvisera? Jonglera? I vilket fall som helst är detta bara början på äventyret som sedan vandrar vidare i fantasy- och sagoland.

Roligt, ja, på så många sätt! Ta bara det här med att berättelsen driver med det faktum att det är medeltid, och de som lever i den vet vad det är som inte är uppfunnet ännu och saknar det de aldrig har haft. I andra böcker funkar det här greppet ibland, ibland inte, men här är det väldigt bra gjort och mycket roligt. Ta till exempel en bild i slutet där två barn jublande slår ihop händerna, och där kommentaren är ungefär "såg ni det där? Vi uppfann just high-five, och vi ansträngde oss inte ens". (jag vill inte visa bilden pga att den spoilar handlingen)

Eller bilderna, som är enkla, lite kantiga och fulsnygga och funkar fantastiskt med den lite lakoniska berättarstilen. Särskilt har jag suttit och fnissat över hur djuren ritas. Alla tar sig fram i stelbent passgång. (alltså, när benen på samma sida lyfts samtidigt) När hästarna också närmast ser ut som en blandning av krokodiler och Skogaholmslimpor i ansiktets mul-parti så blir det bara.... hehe, ja. Fult. Men snyggt. (och undantag: när hästarna springer sitt fortaste? Då överger de passgången för total haren-skuttar-snabbt-stil)

Lägger vi till detta en berättelse som överraskar en hel del längs med vägen, och som ifrågasätter könsroller och tänkande som så-här-har-vi-alltid-gjort, så kan det bara bli bra.


Titel: Max & miniriddarna
Författare: Lincoln Peirce
Illustrationer:  Lincoln Peirce
Originaltitel: Max & the Midknights
Översättning: Caroline Bruce
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-15 år

Den hemliga resan

Ni vet Taubevisan Där byggdes ett skepp uti Norden; Albertina, så var det skeppets namn... (ja, den där med "pumpa läns!"). Den här boken är om det skeppet. Huvudperson är Albertina, den Albertina skeppet enligt boken döptes efter, dotter till den kapten Albertsson som seglade skeppet Albertina på dess sista och enda resa. Och Albertina är den enda överlevande från den resan, eftersom det var en resa som "inte var hennes", och som hon aldrig skulle varit med på egentligen. Men det var hon.

Vi är någonstans förr-i-tiden, oklart när men jag gissar på 150 år sen? Albertina bor med pappa sjökaptenen som gått i land och inte gjort några resor sedan Albertinas mamma dog i ett skeppsbrott. Då var Albertina 2 år gammal. Nu är hon 9 år, och det är bara hon och pappa.
På kvällarna är de ofta på krogen Gryningen, det är där sjömännen finns. Pappa dricker inte mycket, men tycker om att vara med dem, och Albertina får sitta med och höra alla historier från sjön, resor som gjorts, äventyr som upplevts, och om alla de väsen som finns till havs. Skeppsrået, sjöjungfrur, sjöormen och andra.

En kväll kommer en främling till krogen, och Albertina märker hur hennes pappa stelnar till i hela kroppen när han kommer in. Och det konstiga är att det liksom inte går att se ansiktet på den där främlingen, eller att det inte verkar vara någon annan i lokalen som lägger märke till honom. Främlingen pratar med pappa ett tag, och när han gått därifrån får Albertina veta att det handlar om ett skepp. Kapten Albertsson ska segla främlingens skepp, fast han varit ifrån sjön så många år, och Albertina ska under tiden bo hos faster. Det vill hon inte. Hon vill följa med! Hur skulle hon kunna vara utan pappa så länge?
Så - hon smiter med på resan. Gömmer sig i en av livbåtarna, och träffar ganska omgående på det där skeppsrået som normalt aldrig visar sig för besättningen. Det ser ut som en arg liten farbror, som förvisso ger Albertina mat, men som skäller på henne för att hon är ombord på skeppet överhuvudtaget. För det är inte hennes resa, det här, får hon veta.

Riktigt fin och spännande berättelse som jag gillar mycket. Och trots att här finns läskigheter med som Havsvandraren (förebådar olyckor) och spöken så blir det inte otäckt. Det är mer annat, lite sorg men mest frid och försoning.

Titel: Den hemliga resan
Författare: Lowe Aspviken
Illustrationer: Peter Bergting
Utg år: 2019
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-12 år, eller som högläsning från ca 6 år

Knäckarbanketten

Detta är en fullständigt underbar högläsningsbok, och jag bara önskar att man kunde dra tillbaka tiden ett par år så att mina egna barn fortfarande satt i soffan med mig varje kväll för högläsningsstunden så vi kunde njutit av den här tillsammans. Men de är nu 19 och 21 och vi får inte ens plats i soffan tillsammans längre. Men! Det finns ju andra barn! Hela världen är full av barn att högläsa för, och jag önskar att så många som möjligt får lyssna på Knäckarbanketten. Eller att de läser den på egen hand. Den är en pärla och en fröjd!

För länge sedan ("när alla kartor såg annorlunda ut") fanns en stad som styrdes av två hertigar. Dessa var tvillingar, men ingen magisk tvillingtvåsamhet här inte, eller vänskap bortom döden. Nej, nej - dessa tvillingar avskydde varandra redan innan de föddes, och i hela sina liv har de bråkat. Och så har de tävlat om vem som är bäst och störst och rikast och mest imponerande. Staden har de delat på mitten, slottet likaså, och så styr de varsin halva.

Nu ska den ene hertigen, Ludbert, ha en riktigt stor fest för att fira att hans giganto-skryt-trädgårdsanläggning är klar. Hundratals nya rätter ska serveras varje dag (och köksmästaren de la Sauce är lätt stressad, det är han) de tre dagar och nätter festen varar. Givetvis ska alla förnäma och viktiga personer bjudas in till denna knäckarbankett som ska bli störst och bäst -och göra den andre hertigen, Odert, grön av avundsjuka. Odert håller mycket riktigt på att implodera av ilska, särskilt som hans eget skrytbygge (att bygga ut sin halva av slottet med hundra rum till) inte är färdigt än. Så han lurar in sig själv på festen, förklär sig listigt med hjälp av en lösmustasch (varpå ingen känner igen honom...) till en av gästerna, och så börjar han sprida ryktet om en rätt som verkligen borde finnas på knäckarbankettens meny: "kalabalikaladåben". Denna rätt ska innehålla tårar av en biskopsfisk, fjäll från en basilisk och hjärtat från en mantikora, och är förstås helt omöjlig att laga till. Hehe, tänker då Herr Listig Lösmustasch, nu gör min tvillingbror bort sig och hela knäckarbanketten blir ett fiasko.

Men här ska inte knäckas någon knäckarbankett. Kalabalikaladåben ska tillagas, kosta vad det kosta vill. En trupp soldater skickas ut för att skaffa de omöjliga ingredienserna, och med sig tar de en liten kökspojke vid namn Amund. Han ska vara lockbete åt mantikoran som tydligen älskar att äta barn. Tyvärr går soldaterna åt redan första natten, och sedan är det upp till Amund att alldeles ensam, och på sagors vis, dra ut i världen och fixa underverk.

Om det inte framgick av inledningen, så älskar jag det här. Berättelsen, de överraskande vändningarna, monstren och de andra varelserna (de vildsinta hararna...!), överdådigheten, humorn, språket och orden. Och inte minst illustrationerna som finns överallt, både svartvita och helsides i färg. Jag vill ha mer, fler, många sagor av Bergmark Elfgren tillsammans med Maxén!

Titel: Knäckarbanketten
Författare: Sara Bergmark Elfgren
Illustrationer: Emil Maxén
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 8-12 år, och som högläsning från ca 5 år

Kod: Orestes

Det börjar inte bra mellan Malin och Orestes. Hon fick en vinterkväll ett brev, ett urgammalt, gulnat och skört brev, av en mystisk man som hoppade ut ur buskarna vid gatan därhemma. Mannen sade att hon inte skulle vara rädd (men hallå, klart hon var) och att det var viktigt, det han ville, att det gällde livet och framtiden och... Och sedan frågade han om hon var fisk. Eh... va? Jo, Malin är född i fiskarnas tecken. Bra, sade mannen, ta då det här brevet och ge det till någon du kommer träffa här om hundra dagar. Ge inte brevet till någon annan, berätta inte om det för någon annan utan ge det till rutbarnet som ska komma.

Så Malin tog brevet, gömde det, och väntade i hundra dagar. Då hade det oväntat flyttat in en ny familj i grannhuset, med en pojke i hennes egen ålder, Orestes som börjar i hennes klass och dessutom är väldigt duktig i matte. Klart det är han som är "rutbarnet" som ska ha brevet? Jodå. Men... när Malin ger det till honom och berättar hur hon fick det så väser han "är du helt dum i huvudet" åt henne, och river brevet i små, små bitar. 

Jahaja. Hur ska det nu gå med livet och framtiden och alltihop?

Alltså, det blir bättre. De blir till och med vänner, Malin och Orestes, även om de är oense om mycket och bråkar en hel del. Och det är fint att läsa om hur deras vänskap utvecklas. Det är en viktig del av den här boken, men den stora grejen är förstås: brevet. Och hemligheten. Och alla kodade budskap. Orestes och Malin är smarta - de knäcker koderna, gissar rätt på gåtorna, och får veta mer och mer om hemligheterna som är från mer än hundra år sedan. Och vi som läser får veta mer om hur det var i Lerum då (för ja, bokens miljö är Lerum utanför Göteborg) för länge sedan när järnvägen och de stora bilvägarna byggdes.

Riktigt spännande läsning, och jag älskar när det finns hemligheter, koder och gåtor, och ännu mer när de jag läser om löser dem på egen hand. För det gör de alltså.
Det finns en fortsättning på boken: Kod Elektra. Jag får ta och läsa den, för ännu är det många frågor som väntar på svar.

Titel: Kod: Orestes
Författare: Maria Engstrand
Illustrationer: Lotta Geffenblad
Utg år: 2018
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

Högläsningstips: Nelson Tigertass + Hemligheternas bok

Jag har läst två böcker, som är tänkta för barn 6-9 år (Hcf), och som jag tycker mycket om bägge två. De har bägge en bra och spännande story på lite olika vis - den ena i en påhittad värld där det också finns talande djur, den andra i vår värld men i större delen av boken i andra världskrigstid. Det som gör att jag skriver om bägge på en gång är detta: jag gillar dem, men tänker att de kan vara lite komplicerade att förstå för målgruppen 6-9 år om de ska läsa själva. Därför tror jag att de är alldeles utmärkta för högläsning, där en vuxen kan pausa läsandet och förklara lite, eller den vuxne och barnet tillsammans kan fundera över vad som händer. De är nämligen bägge så pass bra att många borde få uppleva äventyren i dem.

Nelson är sex, och när hans äventyr börjar sitter han ensam på en tågstation och väntar på att bli upphittad. Han vet vad regeln är: ett borttappat barn ska inte leta, barnet ska sitta still och vänta på att de vuxna letar upp honom. Men ingen kommer ju? Grejen är att den vuxne som hade hand om honom, hans morfar som han bott hos under sommaren, helt plötsligt inte fick tid att ha Nelson hos sig längre eftersom hans kärlek dök upp efter en längre utlandsvistelse. Så morfar bytte kläder, kammade håret och begav sig över till henne - men först dumpade han Nelson på tåget, som ett ekonomipaket med en adresslapp. Nu är Nelson alltså avlastad, men tågpersonalen hade inte tid att kolla upp om någon hämtade honom eftersom de hade en tidtabell att hålla.

Och snart lär han känna någon, någon som sitter i parken utanför stationen, spelar munspel och har en mugg märkt "Hungrig" framför sig. Det är Zamba, som inte känner sig hemma någonstans. Inte konstigt kanske, eftersom Zamba är en tiger (som inte längre hör hemma i djungeln men som inte heller blir särskilt accepterad hos människorna). Nelson är med Zamba, får höra om de farliga "skymmarna", träffar andra människor, får vänner, blir sviken, hamnar i fängelse (fast han bara är sex år) och får så småningom lära sig det som är det viktigaste i den här boken: Tänk själv och var snäll.

Det tog mig en stund att komma in i boken, och det var en del personer att hålla reda på, och en del märkliga ord - men när jag väl fastnade så fastnade jag rejält och tyckte alltså väldigt mycket om.

Titel: Nelson Tigertass
Författare: Lena Frölander-Ulf
Illustrationer: Lena Frölander-Ulf
Utg år: 2019
Förlag: Förlaget M
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 6-9 år

Fia är med sina föräldrar och sin alldeles nye lillebror i stugan vid havet. Men allt är fel. Bästisen Yasmin är inte på plats, och bebisen skriker och tar all uppmärksamhet där hemma. Så Fia går ner till bryggan - och hittar ett helt litet skepp där. På skeppet står en gammal man som försöker fånga upp en bok som trillat ner på bryggan med hjälp av en håv. Det ser krångligt ut, och Fia hjälper honom. Inte för att han verkar så himla glad för det. Tydligen är det så att han inte kan komma av båten, hur det nu kan komma sig? Fia är nyfiken, klättrar så småningom ombord och hittar den där boken igen, och läser i den. Fast det står ingen text i, sidorna är helt tomma. När hon lyfter blicken igen är skeppet till havs, den gamle mannen syns inte till och boken är också helt plötsligt borta. I stället är skeppet fullt av en besättning som är i arbete, men som inte verkar se Fia. Vad har hänt? Var är hon? Hur kom hon dit och hur ska hon komma hem igen?

Det är nu det blir klurigt (och bra). Hon är inte bara ute på havet - hon har också hamnat bakåt i tiden och det är 1945 och fortfarande krig i världen. Skeppet är på väg till Sydamerika. Så småningom lär hon känna skeppspojken, som också rest i tiden - men bara några månader. Grejen med honom är att han är son till skeppsredaren som äger skeppet, men har ställt till det så att nämnda skepp har brunnit upp och allt förstås är katastrof. När han läste hemligheternas bok (boken utan text) så förflyttades han på något magiskt sätt till skeppet i en parallell framtid där det inte bränts upp, men har glömt bort sitt eget namn och kan inte gå av skeppet. (Jepp, det är samma kille som Fia träffar i framtiden)

Det är tidsresornas vanliga paradoxer - men ett rasande spännande äventyr till havs också. Så jag gillar, men tänker att det är det där tidsresandet och vad det leder till som högläsaren och den som blir högläst för nog får prata lite mer om. Jag blir själv lätt snurrig i huvudet när jag ska få ihop bokens slut med bokens början... ändå är jag helt nöjd när boken är slut.

Titel: Hemligheternas bok
Författare: Maria Nygren
Illustrationer: Staffan Larsson
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Bob

Det är så länge som fem år sedan Livy senast var och hälsade på hos mormor, men så kan det vara om mormor bor i Australien och man själv bor i USA. Förra gången var Livy fem år gammal, nu är hon alltså drygt tio, och det är inte mycket hon kommer ihåg från mormors hus ute på landet. Men var det inte något med hönshuset? Och någon kyckling som var... annorlunda på något vis? Och rummet hon bodde i då (mammas gamla flickrum) känner hon vagt igen. Särskilt garderoben, det var något med den! Och visst var det - när Livy öppnar garderoben så sitter där en liten någon där och väntar på henne.

Denne någon är Bob. Han är grön, har snälla bruna ögon, ett enda långt ögonbryn, lite hårtofsar uppe på huvudet, och så är han klädd i en gul kycklingdräkt som inte är så där värst övertygande som förklädnad. (Det var Livy som tillverkade den åt honom när hon var här då senast, och alltså var fem år...) Han tror att han kanske är en zombie, men är inte helt säker.

Bob har alltså suttit i Livys garderob och väntat på att hon ska komma tillbaka, för de håller tillsammans på att försöka ta reda på vad och vem Bob egentligen är, vart han kommer ifrån och var hans familj är. Vänta här, sa femåriga Livy, och så försvann hon. Och Bob väntade här, i garderoben, i fem år. I början grät han en hel del. Sedan har han läst i ett lexikon, och byggt och byggt om ett piratskepp av lego, och väntat och väntat och väntat. Och nu kommer hon då äntligen tillbaka - och har glömt bort att han finns. Hon minns inte ens hans namn!

Det här är en alldeles fantastisk bok, och något av det bästa jag läst på länge! Den är rolig, och lite sorglig, och smart, och spännande - allt på en gång! Största gåtan är förstås vad eller vem Bob faktiskt är, och hur de tar reda på det, och hur allt hänger ihop - men man tar denne märklige lille gröna person till sitt hjärta redan första gången man får läsa om honom där han tålmodigt suttit och väntat i den mörka garderoben. Han är så alldeles speciell, och rolig. Extra bra blir boken också eftersom så fort Bob har kommit med i historien så blir vartannat kapitel ur hans berättarperspektiv.

Vad är Bob för något? Och hur kunde Livy glömma bort honom, fast han är så speciell? Läs boken! Det måste du!


Titel: Bob
Författare: Wendy Mass & Rebecca Stead
Illustrationer: Nicholas Gannon
Originaltitel: Bob
Översättning: Ingela Jernberg
Utg år: 2019
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år