torsdag 26 november 2020

Gideon the Ninth

Jag kunde inte motstå den här boken när jag läste om den - nekromantiker, i rymden, första i en serie som heter "The Locked Tomb", och så med svart humor och ett rappt språk? Och så framsidan... hallå! Jag älskar den! Och fortfarande, efter att ha läst boken och egentligen tyckt att den var ganska jobbig att ta sig igenom, så gillar jag fortfarande tanken på det här som något bra och Gideon som en karaktär att älska. Och nästa bok i serien, som heter Harrow the Ninth, har ett omslag som är lika snyggt. Och jag skulle egentligen vilja läsa den - men ärligt tror jag inte att jag kommer att palla det eftersom jag hade så pass stora problem att ta mig igenom den här. 

Gideon har vuxit upp som föräldralös på en planet som vi inte får veta så mycket om mer än att det kryllar av skelett, finns någon mystisk "tomb" som är bas för en hel kult och religion och att härskande familjen är nekromantiker. Gideon vill ta sig därifrån, men får inte för Harrowhark Nonagesimus, dotter i den härskande nekromantikerfamiljen. I stället tvingar Harrow Gideon att komma med till en annan planet, The First, för någon mystisk uttagning till att bli "lyctor", och då måste Harrow som nekromantiker ha med sig en slags livvakt/högra hand/betjänt som kallas "cavalier", och det måste bli Gideon. Gideo och Harrow hatar varandra djupt, och har gjort ända sedan de var barn.

Nej, jag lovar, det blir inte mer klart även om man läser boken. Vadå planet? Vadå ben-nekromanti? Hur hänger planeterna/husen ihop? Vem är vem och varför, varför, varför??? 

Nå. I större delen av boken är Harrow och Gideon på utse-någon-till-lyctor-planeten. Här vidtar en mystisk jakt på ledtrådar och nycklar och hemliga rum - och samtidigt så dör de olika husens deltagare under våldsamma omständigheter. Harrow kämpar som ett djur (hon svettas blod och håller helt klart på att jobba ihjäl sig) för att komma "först" i den där tävlingen, men så småningom handlar allt i stället om "vem som gjorde det" - ett slags cluedo, fast i rymden och med nekromantiker, kringvandrande skelett och sanslöst mycket blod och märkliga nekromanti-termer.

Återigen: nej, det blir inte klarare när man läser. Det är mystiskt, och jag får absolut inte grepp om världen och förutsättningarna och magin, även om jag efter kanske halva boken börjar få grepp om karaktärerna (innan de börjar dö).

Jag läste klart boken, men fick kämpa. Jag ville veta "vem" men framförallt ville jag veta "varför". Och ja, i ett fyrverkeri av action fick jag nog veta allt det där, men jag blev inte så himla klok för det. 

OK - så varför läste jag boken klart då, om jag nu fick kämpa så, och tyckte det var så oklart med allting? Jo - det är Gideon och Harrow och deras relation. De hatar alltså varandra och har alltid gjort det. Varför? Och så förändras sakta det där. Oerhört sakta, så sakta att jag som läsare blir glad för detaljer som ett förändrat kroppsspråk eller någon replik som tyder på något mindre dödskyla än förut. 

Andra boken i serien, Harrow the Ninth, fortsätter där den här slutar, och jag har förstått att man bör ha den här högst aktuell i minnet innan man fortsätter med den. För den lär återvända till vissa delar av Gideon-boken, men vända på perspektiven. Och så lär den vara ännu mer oförståelig och mystisk. Åh, jag vet verkligen inte om jag fixar det - samtidigt så vill jag nog följa Harrow lite till, få veta mer om den där "locked tomb" och lite annat. Plus att framsidan är så himla galet snygg.

(måste ju bara tillägga om den här framsidan: det där är alltså Gideon vi ser där. Harrow tvingar henne att alltid sminka hela ansiktet till det där grinande kraniet (för så gör man helt enkelt på the Ninth), men pilotglasögonen är hennes eget olydiga tillägg. Plus att hennes röda hår bryter av hela intrycket rätt bra...)

Titel: Gideon the Ninth
Serie: The Locked Tomb #1
Författare: Tamsyn Muir
Utg år: 2019
Förlag: Tor
Köp den till exempel via Omnible

onsdag 18 november 2020

Sagan om Isfolket 33: Nattens demon

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Det här var en av mina favoritböcker i första läsningen, och jag gillar den lika mycket den här gången jag läser den. 

Tamlin är en liten demon-bebis, utplacerad i huset på Lindallén för att växa upp till en perfekt spion åt Tengel den onde (som ju trots att han ligger i dvala någonstans ändå lyckas ha koll på det mesta). Misstaget som görs är att det lilla demon-ägget han är från början, ett litet grått nystan bara, placeras i Vanjas rum. Vanja är Ulvars dotter, och då alltså barnbarn till Lucifer själv - men det vet minsann inte Tengel-the-Evil-One. Och Vanja kan redan från början se den lilla demonen som kryper runt i hennes rum. Tanken var ju att han skulle vara där i smyg, och hemsöka Isfolkets drömmar och på så sätt avslöja alla deras hemligheter. Men Vanja kan se Tamlin, prata med honom, gräla med honom och tillrättavisa honom när han bär sig dumt åt eller är elak. Vilket han är precis hela tiden. Han är ju en demon. 

Och Tamlin växer på demoners vis raskt upp till demon-yngling. Elak är han fortfarande (Sandemo sparar inte på språket när Tamlin pratar, han är verkligen oborstat hemsk), men mot sin vilja börjar han tycka om Vanja. Fast det erkänner han inte ens för sig själv, för det är ju helt omöjligt. Demoner ska hemsöka, vara vidriga, hata och förstöra. 

Det här är en fullständigt omöjlig bok, och fullständigt underbar. Det är totalt fantasy eftersom Vanja så småningom får ta sig in i demonvärlden för att rädda Tamlin (de uppskattar verkligen inte att han inte klarar gränsdragningen demonkultur/människokultur) men också en omöjlig tämja-rogue-romance när Vanja och Tamlin inte kan vara utan varandra. Och så har vi då Margit Sandemo i sitt esse, som låter Vanja och Tamlin ha galet sex överallt på Lindallén fast ingen annan anar någonting eftersom Vanja är den enda som kan se Tamlin. Och så Tamlins elaka språk på det, som alla drabbade i Isfolkssläkten på en gång. Och i den här soppan kommer då svart-änglarna och Marco. Och andra sorters demoner - vi får veta att det finns olika varianter och hierarkier i demonvärlden. Helt utflippat. Helt knäppt. Och alldeles underbart. 

Titel: Nattens demon
Serie: Sagan om Isfolket #33
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 32: Hunger

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 


Det är så gruvligt synd om Marit i Svelten så det är inte klokt. Först utvandrar alla hennes äldre syskon och deras familjer till Amerika, och lämnar henne ensam kvar med den elaka pappan, så att någon kan ta hand om honom och hans hushåll (för det reder han inte ut själv, men han är hemskt duktig på att klaga). Då är hon alltså bara sisådär 11-12 år eller nåt, och sedan lever pappan vidare i säkert 15 elaka år till innan han dör. Då är Marit ensam (pappan jagade bort alla potentiella friare pga behövde egen markservice 24/7), folkskygg, fullständigt uthungrad eftersom inga pengar finns, och så har hon dessutom vansinnigt ont i magen. Hon plockar ihop sina få pinaler i en säck och kryper iväg (ja, hon har så ont att hon inte kan gå) ner mot bygden för att söka hjälp. Men halvvägs nere dit orkar hon inte mer utan lägger sig ner för att dö.

Sedan håller hon faktiskt på med det i resten av boken, och det är helt otroligt att hon klarar sig ända till sista sidan och en ljus framtid tillsammans med Christoffer Volden (av Isfolket). 
Hon blir alltså räddad från den där ödsliga skogsmyren, befinnes ha blindtarmsinflammation, men kan knappt opereras pga akut undernäring, opereras i alla fall och överlever operationen, börjar få lite näring och ta sig något, vågar till och med prata med sina rumskamrater på sjukhuset. Då drabbar sjukhussjukan sjukhuset hon är inlagd på. Och givetvis får Marit den, och blir sjukast av alla. Som väl är kommer då Benedikte av Isfolket och lägger sina helande händer på henne, och räddar henne från döden. Men när hon håller på att hämta sig efter det så utsätts hon för ett mordförsök medelst ett öppnat fönster ut mot vintern, drabbas av lunginflammation, och håller på att dö igen. Den här gången får ängel-Marco av Isfolket komma sättande och hämta hem henne från en säker död. 

Och Christoffer Volden, då, hur kommer han in i detta? Jo, han är läkare, och råkar vara på plats i närheten där Marit ligger döende (första gången) på en myr i skogen, räddar henne, opererar henne, räddar henne igen, och för att ge henne den sista gnuttan livsmod så lovar han henne (han tror hon är medvetslös och döende) att om hon överlever ska han gifta sig med henne och de ska skaffa många barn. Yes, tänker Marit, och överlever (igen). Oups, tänker Christoffer, vad sa jag nu? Jag som redan har en flickvän? 

Det borde egentligen bli rätt tjatigt med denna evighetslånga dödsbädd, men jag gillar den här boken. Det är rätt fascinerande med sjukhusmiljö runt förra sekelskiftet, och en fin kontrast till övernaturlighetsexplosionen i förra boken Färjkarlen. Det här är mer verkligt. (alltså, ja, tills Marco glider in och Löser Saker På Sitt Himmelska Sätt)

Titel: Hunger
Serie: Sagan om Isfolket #32
Författare: Margit Sandemo

måndag 16 november 2020

The Cloud Roads

Moon vet inte själv vad han är för något egentligen. Han lever med lite olika folkslag (och med "folkslag" menar jag "varelser som är humanoida men inte mänskliga, kan vara blå, gröna, bepälsade, befjädrade etc men bor i "mänskliga" samhällen) och försöker smälta in, men brukar få flytta eller fly efter ett tag när hans hemlighet avslöjas eller riskerar att avslöjas. Moon kan nämligen förvandla sig till en flygande form, och då är han större, med mer bepansrad hud, klor och allmän livsfarlighet. 

Och det där får ingen veta - för då tror alla bara att han tillhör en monstersort som kallas för the Fell som också kan flyga och byta form, fast dessa är elaka, blodtörstiga och luktar illa. Moon är alltså ingen Fell, det vet han. Men vad han i stället är vet han inte. I hela sitt liv har han letat efter sådana som är som honom, men inte hittat någon. Han minns en mamma och några syskon, men de blev mördade av de där usla Fell och sedan dess har han levt ensam.

Nu blir han återigen utslängd från ett samhälle, eller faktiskt ska de precis ha ihjäl honom eftersom någon råkat se honom byta form till sin flygvariant, och därför tror hela byn att han är en Fell och ska utrotas. Men han blir räddad! Av någon som ser ut som honom själv, bara väldigt mycket större! Och hurra, det är en av Moons sort! Nu får Moon reda på att han tillhör några som kallas Raksura, och att han behövs hos dem om han vill följa med "hem"?

Ungefär hit (kanske första fjärdedelen av boken?) älskade jag den här varianten av Martha Wells, väldigt långt ifrån Murderbots rymdvärld och i en värld som kändes helt ny och fräsch. Jadå, det är den, och världsbygget fascinerar. Det är bara det att sedan Moon och Stone (som den större Raksuran heter) anländer till Raksura-samhället så tappar alltihop styrfart för mig. Det blir för mycket internt intrigerande och maktspel, det blir för många "omständliga-planer-görs-upp" (hela kolonin ska försöka flytta, och hur ska det gå till rent praktiskt?), och det blir alldeles för mycket tjurande från Moons sida. Han har levt hela sitt liv på egen hand, klarat sig själv men letat och längtat efter dem som är som honom. Och nu när han hittat dem så går han mest och tjurar över att de faktiskt förväntar sig saker av honom (och ja, över att en del av dem försöker ha ihjäl honom, men det kan jag ju förstå att han surnar till över). Kanske det var jag som var okoncentrerad, eller förväntade mig fel saker av boken, men den gick i alla fall inte alls åt det hållet jag ville, och jag ledsnade. Sista tredjedelen av boken skumläste jag mest - jag ville ändå gärna veta vad som skulle hända (the Fell är Raksuras dödsfiender, och de har extremt ondsinta planer som måste kullkastas) men inte via alla dessa hovintrigskrumbukter. 


Titel: The Cloud Roads
Serie: The Books of the Raksura #1
Författare: Martha Wells
Utg år: 2011
Förlag: Night Shade Books
Hitta den via Omnible

söndag 8 november 2020

Ancestral Night

Haimey och hennes lilla team bestående av piloten Connla, två katter (varav den ena sover hela tiden) och så Singer, som är rymdskeppets AI, "the shipmind", försörjer sig på att resa runt i galaxen efter strandade rymdskepp. De återför dem och får hittelön, eller säljer delar av dem, eller, ja, det är lite oklart för mig faktiskt, men vi avviker snart från det eftersom det rymdskepp de hittar i bokens inledning göra att de inte riktigt kan fortsätta med sitt ordinarie jobb. Dels hittar de någon typ av teknik som tillåter gravitation ombord och som skulle kunna inbringa mycket pengar om de kan ta med den, dels upptäcker de att rymdskeppets ordinarie besättning har utrotats och behöver rapportera det. Men innan de hinner göra något av det här blir de anfallna av rymdpirater, och Haimey blir stucken av något som visar sig vara något teknologiskt parasiterande kartsystem som lägger sig i hennes hud. 

Alltså, jo, jag gillar inledningen men har lite svårt att hänga med på vad som händer, men ungefär så där. Och jag kämpar på, eftersom jag aldrig skulle kunna släppa en bok med en AI som heter Singer för den gillar att sjunga, och som är på väg att bli headhuntad pga att den är intresserad av politik och filosofi. Och ett tag tänker jag att det här kommer att bli en fantastisk bok, när teknolog-parasitiska rymdkartan i Haimeys hud verkar visa på att något viktigt finns gömt i galaxens centrala svarta hål. Kanske teknologi från en civilisation så uråldrig att det inte ens går att föreställa sig?

Men hur bra allt det här än låter, och hur mycket jag än tilltalas av AIn, av katter i tyngdlöst tillstånd, av rymdpirater och av rymdstationer med korrumperade ledare och högst avancerade tolksystem, så blir boken ganska snabbt rätt seg. Jag kämpade på, och ville se hur det går eftersom jag anade storslagna avslöjanden och fina sf-sense-of-wonders... men när vändningarna och avslöjandena kom så var de aldrig så fantastiska som jag ville ha dem. De blev halvbra, halvspännande, halvfascinerande och det hela rätt ljummet, och när jag tagit mig igenom hela boken var totala känslan "otillfredsställande". Egentligen inga lösa trådar, men absolut inga wow-lösningar. 

Ändå finns här detaljer och karaktärer jag tycker väldigt mycket om. Kanske var det de som höjde mina förväntningar på vad som skulle hända och avslöjas? Vi har Singer, the shipmind, som jag väntade mig såååå mycket av. Vi har något så vansinnigt roligt som den kriminalare (alltså, nja, någon typ av rättskipare/jurist/lagkunnig/agent, det var ett par veckor sedan jag läste boken och har glömt vad titeln var) på rymdstationen som är vad jag förstår en gigantisk, intelligent, talande bönsyrsa. Och så har vi "the fox" som det tog minst halva boken innan jag begrep vad det var: teknologi integrerad med mänskliga hjärnan som styr sinne och tankar till "rightminding" och också till känslostyrning. Skitläskigt, på det stora hela.

Men trots alla dessa fascinerande detaljer så blev jag alltså besviken på helheten. Kanske jag provar något annat av Elizabeth Bear. Hon har skrivit episk fantasy också, och så har hon skrivit sf-serien Jacob's Ladder som vad jag förstår ska utspela sig i samma värld som den här White space-serien som Ancestral Night är första boken i, fast historiskt väldigt mycket tidigare. Någon som läst och kan rekommendera?


Titel: Ancestral Night
Serie: White Space #1
Författare: Elizabeth Bear
Utg år: 2020
Förlag: Orion/Gollancz
Hitta den här eller via Omnible

lördag 7 november 2020

Sagan om Isfolket 31: Färjkarlen

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Den här boken handlar mest om Benedikte Lind av Isfolket, Hennings dotter. Hon är en drabbad, men av god-på-insidan-typen, och hon har läst in sig på hemliga trollformler och grejer i isfolksskatten hon ärvt. Men, ack ack, på utsidan har hon de drabbades drag, och hon är stor och klumpig och ful med risigt hår, och det här blir tyvärr alldeles för mycket hennes enda karaktärsdrag. Tillsammans med studenten Sander Brink är hon med om något tilltrasslat spökeriäventyr med trådar långt bak i förkristen historia med människoblot och annat käckt (den där färjkarlen på framsidan är en del av det, men det är komplicerat). Hon är skitduktig, kan mana ner både färjkarlsspöken och annat otyg ner i jorden, läsa av sakers och hus historia genom att hålla i dem och allt möjligt. Men det enda hon tycker om sig själv är: Jag är ful. Därför kommer ingen vilja ha mig. Och så blir hon kär i den vackre, vackre Sander Brink, men även om han så småningom visar en hel del intresse tillbaka så faller allt på att hon ju inte kan tillåta sig bli kär i honom eller bli omtyckt tillbaka, hon är ju så ful. Blöh.

Helt förutom denna Fulhetsdramatik kan detta vara en av de mest överlastade böckerna i serien. Sandemo inleder med ett spökhus som visar sig innehålla 1 st poltergeist, 1 st sexslav (manlig), 3 st äldre damer (sextokiga), 567 st äldre möbler samt 1 st flickebarn som ska bo här men håller på att skrämmas ihjäl, samt dennas 2 st föräldrar som får betala hyra till sextanterna. Sedan Benedikte rett ut detta förflyttas vi raskt till ett annat ställe där Färjkarlen härjar, men även en äldre ond gud, samt Tengel den onde fast mer i andeform, och också tre giriga tyskar och en girig ung student (förutom Sander Brink), lite fler vålnader och en del besatthet. 

Sen kommer då bokens avslut. Benedikte har lyckats reda ut ondskans kärna och ska nu sätta igång och mana ner den i jorden en gång för alla. Vad händer då? Jo, hon får ett akut "jag är fulast i hela världen och duger ingenting till buhu buhu buhuuuuu", spöket håller på att vinna och....

.... enter Marco. Vackre, vackre Marco som drog iväg med svartänglarna på ängelutbildning i förra bokens slut och inte synts till sedan dess. Nu dyker han helt sonika upp här från absolut ingenstans, zappar väg några blixtar på den onde guden/spöket/prästen-från-fordom varpå denne förintas till atomer och Marco lite överlägset drar med handen genom sina vackra, vackra lockar och säger till Benedikte ungefär  "bra att jag kom, va?". 

Kräks lite på Marco-deus-ex-machina-ängelkille. Och vänta bara, det är inte sista gången han ska dyka upp och överlägset lösa allas problem!

Well. Trots Benediktes fulhet blir hon gravid med Sander Brinks barn, men vågar inte fortsätta vara tillsammans med honom eftersom hon ju är så ful och han är så snygg. Hon reser hem till Lindallén och föder sitt barn i stället. Lika bra det, tycker Sandemo, som låter Sander Brink få lite alkoholproblem och bli ihop med Oslos snyggaste tjej i stället. Jahaja. Och Marco? Han har återigen viktigare saker för sig Någon Annanstans. Vi får inte veta vart och ingen isfolkssläkting får följa med. Marco har ett eget, hemligt crew nu, ett med vingar och överlägsen attityd.

Titel: Färjkarlen
Serie: Sagan om Isfolket #31
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 30: Människodjuret

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Förra boken slutade alltså med att elvaårige Henning alldeles ensam fick ta sig hem till Lindallén med Sagas nyfödda tvillingar, eftersom hon själv dog vid förlossningen och Henning troligen blivit föräldralös eftersom Viljar och Belinda inte kommit hem efter en båtresa. Tvillingarna är Ulvar och Marco, och deras pappa är ängeln Lucifer som inte alls kommer närvara vid sina barns uppväxt. I stället skickar han lite svartänglar då och då som välsignar och utför under när det passar dem, men för det mesta låter Henning och Malin kämpa på själva med Ulvars elakhet. 

Malin är den svenska isfolkssläktingen som alldeles utmärkt lämpligt kommer till Norge och kan hjälpa Henning med tvillingarna. Marco är den vackre änglatvillingen som är snäll, söt, rar, gullig samt duktig i skolan. Ulvar är ful, elak, dum, olydig och ond redan från födelsen. Och de kämpar på, Ulvar låtsas inte ens gå i skolan utan springer i skogen och är allmänt ond, ända tills han är så ond att han har ihjäl någon och avrättas av sin egen bror, Marco. Därpå drar Marco iväg med svartänglarna för sin högre utbildning som vi faktiskt aldrig får veta något mer om. Överhuvudtaget är Marco lite too much för mig, faktiskt. Mer om honom snart. 

Och Henning, då? Han reder ut det där med tvillingarna, blir en trygg bonde, gifter sig först med flicka som inte är något lämpligt bondhustruämne, får med henne dottern Benedikte som är drabbad (och olämpliga bondhustrun dör av förlossningen), och gifter sig sedan i stället med den kvinna Ulvar våldtog innan Marco blixtade ihjäl honom, och tar Ulvars dotter Vanja till fosterdotter. Det är inte helt lätt med familjebanden här, och mitt i allt kommer dessutom Hennings föräldrar Viljar och Belinda tillbaka efter många år. De hade inte drunknat, men har varit på villovägar och Viljar är dödssjuk och Belinda är i psykos. Man kunde ju tycka att svartänglarna kunde komma och göra något åt det, i stället för att bara bry sig om Marco. 

Titel: Människadjuret
Serie: Sagan om Isfolket #30
Författare: Margit Sandemo

fredag 6 november 2020

Sagan om Isfolket 29: Lucifers kärlek

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Den här är en av böckerna jag verkligen mindes från första läsningen av serien, och också den bok där Isfolkets historia går in på en helt ny väg som leder till en hel del deus-ex-machina-lösningar om jag minns rätt. Men Lucifer i titeln är alltså Lucifer, ängeln som misshagade Gud så mycket att han störtades ner i underjorden. Här får vi också veta att han enligt myten var hundrade år eller så får vandra lite på jorden bland oss vanliga människor. Och det är när han gör sin 1800-talsvandring han möter Saga av Isfolket. Saga bodde i Sverige, var olyckligt gift men har nu skilt sig och är på väg till Norge och Gråstensholm eftersom hon har en känsla av att hon behövs där. På vägen möter hon en ståtlig karl, Paul, med egen häst och vagn och egen tjänare, och också en mer sliten och mörk typ , Marcel, som verkar lärd men fattig. Alla tre färdas efter diverse omständigheter tillsammans i ståtlige mannens vagn (han ska vara en rik och berömd greve men verkar mest kär i sig själv, fast han är Överjordiskt Snygg).

Någonstans i gränsmarkerna blir det sommarnattsraffel med rymda mördare, lokala åskväder, mark som öppnar sig till avgrunder och en Saga som ränner runt i allt det här och letar efter Marcel eftersom hon förstår att Paul är någon typ av lömsk bedragare. I denna diffusa dramatik avslöjar sig Marcel dramatiskt att vara Lucifer, med vingar och svärd och hela baletten, och sedan ligger de två med varandra så det står härliga till. Därefter hoppar Marcel/Lucifer ut från ett berg och försvinner, och Saga reser vidare till Norge, gravid med tvillingar. Dessa föder hon utomhus en natt, endast i sällskap med Viljars och Belindas elvaårige son Henning, och eftersom ett av barnen är en isfolks-drabbad med alla dessa missbildningar, så dör Saga vid födseln. Kvar står då Henning i en av Isfolksböckernas fåtaliga cliff-hanger-slut i en vinternatt helt ensam i världen med två nyfödda spädbarn att ta hand om, varav den ene ser ut som en ängel (ja, det är han) och den andra ser ut som en demon (ja, det är han). Mer om dem i nästa bok.

Titel: Lucifers kärlek
Serie: Sagan om Isfolket #29
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 28: Is och eld

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Viljar är Heikes barnbarn och Eskils son, och har figurerat i bakgrunden i senaste böckerna som någon som tydligt går egna vägar, är nästan aggressivt enstörig och verkar ha hemligheter. Nu är det dags för honom att få en egen bok och vi ska alltså få veta vad det är som får honom att sticka iväg varje kväll på tonåringsvis ("jag ska bara ut") fast han egentligen har hunnit bli rätt vuxen. Han möter Belinda på vägen en kväll, och Belindas främsta karaktärsdrag går ut på att vara klumpig och inte lika duktig som sin storasyster. Storasyster är gift med arrendatorn av Elistrand, en blekfet lömsk typ med en mamma som är ännu värre. När storasyster dör vill f.d svåger Blekfet i stället gifta sig med lillasyster Belinda men det vill hon absolut inte och hänvisar till sin klumpighet. Nå. Belinda och Viljar träffas och hur klumpig och ovacker (ja just det, glömde nämna att flickstackarn inte är vacker heller) så lyckas hon få Viljar att slappna av, bli kompis och avslöja alla sina Stora Hemligheter. 

Lite antiklimax är det då att hans stora hemlighet är att han har sett ett spöke på Gråstensholm. Och att han inte vill berätta det för farfar Heike och farmor Vinga för då kan de bli ledsna. Eh, hallå? Gråstensholm fullständigt kryllar av spöken, oknytt och demoner, och det är ju Heike och Vinga som fick dem att flytta in... När Viljar får veta det blir han så stukad att han gifter sig med Belinda. Fast hon är ovacker och klumpig. Och inte så snabb i tanken heller, det glömde jag nämna. 

Just det ja, Viljar har en annan hemlighet - han hänger lite med en grupp som vill arbeta för bättre villkor för arbetare, arbetarrörelsens första, hemliga frön. Och när han rätt aggressivt försöker förklara det för Heike får han veta att det är just för att Gråstensholms alla anställda har ordentliga löner som det är svårt att få ihop någon vinst på verksamheten och att det är därför man vill sälja det nu rätt bedagade gamla spökslottet. Jahaja, inget kunde han impa med, varken spöken eller arbetarkamp. Men pappa blir han, Belinda och Viljar får en son som heter Henning. Farmor Vinga dör i hastig sjukdom, och då blir farfar Heike skogstokig och ska dra upp till Isfolksdalen för att fajtas mot Tengel, men det går inte alls och slutar med att även Heike avlider i slutet av boken. Efter att ha varit med i tio böcker i rad! Det är ett oslaget Isfolksrekord, det. Och han lämnar ett tomrum efter sig i kommande böcker, det gör han.


Titel: Is och eld
Serie: Sagan om Isfolket #28
Författare: Margit Sandemo