Skriv och bränn

Det här är inte en bok man läser - det här är en bok man mer gör själv. Inte heller är det en bok som när man är klar med den hamnar i bokhyllan - nej, tanken är att den ska brännas upp. Sida för sida, eftersom det som skrivs i den ska inte läsas av någon annan än den som skriver. 

Upplägget får mig lite att tänka på de här kompisböckerna som fanns när jag var liten, där man på ett uppslag skulle skriva in favoritfärg, favoritdjur, musik man gillar och annat sånt. Fast då var mallen att fylla i lika för varje uppslag, och så skulle ju såklart boken sparas av ägaren. Här är det listor av alla möjliga slag att fylla i om sig själv. Det kan vara topp-5-listor, men också rannsaka-dig-själv-listor av typen "något jag gör som jag önskar att jag kunde sluta med", "jag är trött på att höra...", "i hemlighet är jag bra på att...". Eller långa punktlistor att bocka av saker man gjort (i hemlighet eller helt öppet och vanligt). Eller en sida där man ska lista låtar som är "soundtrack i mitt liv". Eller framåtblickande listor typ vad jag ska göra om 1 vecka, vad jag ska göra om 1 år, vad jag ska göra om 5 år. 

Variationen är stor, och blandningen enorm - det är ju en hel bok med listor och frågor bara till den som äger boken, som då ska fylla i dem, tänka över sig själv och sitt liv, tänka framåt och bakåt och vara helt, helt ärlig. Eftersom sidorna och listorna och alltihop sedan ska brännas...

Tänkt som en skriva-av-sig-bok gillar jag formatet, och blir direkt sugen på att plocka fram en skön penna och fylla i listor om mig själv.

Men sen tänker jag att det här är en kul bok att använda på ett annat sätt än skaparen kanske har tänkt sig - att det inte bara är en bok för solitärt skriveri utan att den faktiskt kan vara väldigt social. Jag öppnade den nämligen i sällskap med min tjugoåriga dotter, och vi bläddrade tillsammans i den, fnissade över listor och frågor och började direkt förhöra varandra på "tänk snabbt-listorna" och kom då in på "vadå, har DU gjort det? när gjorde du det??" och började prata om saker vi inte vanligen pratar om dagligdags. Alltså, ja, svaren man skriver ska väl vara djupt hemliga - men om man dubbelanvänder boken och också har den till en slags kul starta-samtal-grej? Med bästa vännerna, eller valda listor på någon lära-känna-varandra-fest eller så? Det blir alltså som en slags sanning-eller-konsekvens fast i bokform.

En rolig bok, ett slags list-eldorado eller en lång, ytterst varierad intevju med en oerhört intressant person: du själv. Bränn boken sen - eller spara den till dig själv om tjugo år och läs vad du skrev.

Titel: Skriv och bränn
Författare: Sharon Jones
Originaltitel: Burn After Writing
Utg år: 2021
Förlag: Bazar

Return of the Thief

 

I höstas kom äntligen, äntligen sjätte och sista boken i serien Queen's Thief av Megan Whalen Turner! Femte boken kom 2017 och den tog sju år att skriva så tre år för denna var väl jämförelsevis raskt marscherat. (första boken i serien kom 1996...)

Om bok fyra och framför allt bok fem skrev jag att jag hade velat läsa mer om Eugenides och de andra i Attolia, Eddis och Sounis, få veta hur det gick för dem. Det får jag nu i Return of the Thief! Men författaren fortsätter (precis som hon gjort serien igenom) att leka med berättarperspektiven: här är det Pheris som berättar i jagform. Och Pheris är sonson till baron Erondites, en av Eugenides värsta fiender, så hur blir det? Perfekt, faktiskt! Det är så att baron Erondites egentligen inte vill kännas vid sitt barnbarn, eftersom Pheris är annorlunda. Hans kropp är deformerad, och han talar inte, och de allra flesta har därför idiotförklarat honom. Men Pheris har fått lära sig att det bästa sättet att hålla sig vid liv är att fortsätta låta andra tro att han är dum - i själva verket är han smart, och har olika matematiska problem som ett av sina främsta intressen. 

Nu blir Pheris borttvingad från sitt lugna, bortglömda men trygga liv i ett hus på landet, och ska som en slags gisslan leva i kungen av Attolias hushåll. Det är nu genom honom vi får se vad som händer där och de andra hoven, och hur kriget mot Mede-imperiet fortlöper. De tre pytteländerna Attolia, Eddis och Sounis vägrar ge sig för jätteimperiet Medes armé. Hur kan de det? Jo, de har numera Eugenides som överkung. Fast han fortfarande egentligen inte alls vill vara kung, fast han avskyr att behöva klä upp sig, fast han är helt odiplomatisk. Och vi får läsa om hur Pheris utvecklas från en helt avvaktande och misstänksam inställning till fullständig lojalitet och dyrkan av kungen Eugenides. Hur? Jo, för att Gen är Gen helt enkelt, en av mina absoluta favoritkaraktärer inom fantasy.

Slutet är tillfredsställande, alla trådar knyts ihop. Ändå är det detaljerna på vägen som gör att den här boken är så bra - tänk att det kan kännas magiskt när en person lär sig att läsa? Eller får någon att diskutera matematiska problem med? Eller får lära sig att rida, att kunna ta sig fram med en kropp som hela livet igenom varit ens fiende? Och så älskar jag att själv få klura ut vad som händer där vi inte får vara med - Megan Whalen Turner är en mästare på show not tell och skriver bara precis så mycket som behövs för att vi till exempel ska förstå hur bra äktenskapet mellan Gen och Irene är. 

Detta är en fantastisk serie, en av de bästa jag läst. Författaren har tagit många år på sig att skriva den men så är det också ett hantverk där varje ord betyder något, där läsaren måste vara med och tänka själv, där handlingen är oförutsägbar även för den som läst de tidigare fem böckerna och vet att den är oförutsägbar.

Av hela serien älskade jag bok 2 och 3 mest (The Queen of Attolia och The King of Attolia) (de är helt outstanding!) men denna avslutande bok 6 är bra, motsvarade förväntningarna och är ett fint avslut på serien.

Här kan du läsa vad jag skrev om tidigare delar:

1. The Thief (1996)
2. The Queen of Attolia (2000)
3. The King of Attolia (2006)
4. A Conspiracy of Kings (2010)
5. Thick as Thieves (2017)

Titel: Return of the Thief
Serie: Queen's Thief #6
Författare: Megan Whalen Turner
Utg år: 2020
Förlag: Greenwillow Books

Himlabrand

Jag sträckläste den här. Jag, som haft så läströgt så länge, sträckläste på en kväll från badkarsposition tidig kväll till klockan-är-du-dum-i-huvudet i sängen, och sedan somnade jag helt lycklig. Vilken bok! Vilket språk! Vilken skicklig författare, bara show no tell - och tänk att hon bara är 22 år denna Moa Backe Åstot! Jag är grymt imponerad.

Ánte är sexton och kär i sin vän Erik. Så där kär att han får svårt att andas om Erik står nära, vill stryka luggen ur hans ansikte bara för att få känna på hans hår, direkt känner om Erik kommer in i ett rum och var han står... Men det som ställer till det är att han inte vågar hoppas på att Erik känner det samma som han. Bara en sån sak som att Erik har en flickvän sedan ganska länge. Och att både Ánte och Erik är samer och tillhör familjer som arbetat med renskötsel i generationer. Från snacket i pappas och familjens kretsar har Ánte sedan länge förstått att killar inte blir kära i killar. Inte här hos oss. Hur skulle det se ut? Sånt där kanske de håller på med i Stockholm, men inte här i Jokkmokk. Och när han kollar runt lite på nätet så blir han inte gladare - ska det alltså vara så att renskötsel och homosexualitet inte går ihop? Att om man råkar vara född gay och same så får man flytta ifrån sin hembygd, det samiska och renarna? Han vill inte det. Han älskar renarna, naturen och livet där han är född och uppvuxen, han vill aldrig lämna det. Aldrig. Alltså får han försöka glömma Erik och att han själv skulle vara homosexuell. När en Hanna tydligt visar att hon är intresserad av Ánte så tänker han att vad f-n och blir ihop med henne. Fast en annan av hans kompisar är kär i just denna Hanna. Och så blir det trassel både med kompisen, med Erik, med Hanna men allra mest inne i Ánte själv.

Jag tycker så mycket om Ánte och hans grubbel, och så tycker jag om hans farmor, och hans kusin Ida som står Ánte väldigt nära. Och jag tycker om att läsa om renarna och livet med dem, och om den där eviga snön (fast är så glad att inte jag bor i Jokkmokk utan ungefär så långt ifrån den vintern som går att komma i samma land). Men allra mest älskar jag att läsa om pirret och elektriciteten som uppstår när Ánte och Erik är i samma rum. Älskar det så mycket att jag alltså inte kunde lägga ner boken förrän den var slut, och då saknade jag den redan.

Hoppas du skriver mer, Moa!

Titel: Himlabrand
Författare: Moa Backe Åstot
Utg år: 2021
Förlag: Rabén & Sjögren

Tystad

 

I rasande takt har jag lyssnat igenom ljudboksserien Tystad som finns på Storytel. Det är en fiktiv dokumentärserie i 8 ungefär halvtimmeslånga delar, skriven av Lisa Bjärbo och Åsa Anderberg Strollo, dramatiserad med skådespelare och ljudeffekter, och jag tyckte väldigt mycket om den.

Fiktionen är att Milad gör en radiodokumentär som sitt specialarbete sista året på gymnasiet, om det attentat som skedde på Arlanda i maj ett år tidigare. En av de misstänkta för attentatet var Elise Björk, 16 år, och Milads flickvän. Nu gör han sin radiodokumentär för att ge sin bild av vad som hände, vem Elise var och hur det kunde bli som det blev. 

Vi får följa Elise och Milad från gulligulliga ljudklipp när de sitter och fnissar tillsammans åt att han "spelar in allting, och sluta med det där...", till aningarna om att Elise mår allt sämre av allt det hon är rädd för och oroar sig över och är vansinnigt arg på. Det är klimatet, och maten, och flygtrafiken, och folks ovilja att reagera, och hon är engagerad och smart men har inga gränser. Vi får också höra samtal med Elise mamma, som vill skydda sin dotter och göra det som är bäst för henne om det går, och vi får höra personer från det ungdomsboende Elise så småningom hamnar på, både personal och intagna. Och så kommer det inklippta nyhetssändningar och andra ljudeffekter, och så hålls alltihop ihop av Milad som är berättarrösten som känns mycket trovärdig. 

Det är tragiskt, oroande, spännande och väldigt, väldigt bra. Och det går inte att sluta lyssna när man väl har börjat.

Här kan du läsa vad Lisa Bjärbo skrev om serien på sin blogg när den precis släppts.

Titel: Tystad
Serie: Ljudboksserie del 1-8
Författare: Lisa Bjärbo + Åsa Anderberg Strollo
Ljudbok - uppläsning: Dramatiserad ljudboksserie, i rollerna: Christopher Lehmann, Mira Mitchell, Cecilia Nilsson, Siham Shurafa, Tomas Nordström m fl.
Utgivning: 2020
Förlag: Tiden, producerad av Storytel, och hittas här om du vill lyssna

Call Down the Hawk

Maggie Stiefvater har ett alldeles särskilt sätt att skriva som balanserar på gränsen mellan knäppt och underbart. Jag har läst det mesta hon har skrivit, älskat en del (alldeles särskilt The Raven Boys-böckerna) och förvirrat kliat mig i huvudet åt en del. Senast läste jag All the Crooked Saints och den hade jag en hel del problem att ta mig igenom även om jag lyckades och gillade den till sist.

Call Down the Hawk är första boken i en ny serie, The Dreamer Trilogy, som handlar om Ronan Lynch som ju var med i The Raven Boys. Det handlar också om Ronans bröder Declan och Matthew, och även Adam från The Raven Boys får vara med lite, men främst är det Lynch-bröderna och deras märkliga egenskaper. Ronan är en "dreamer", och vi har fått veta en del om detta i Raven-boys-böckerna, men nu är det just detta som är centralt. Det han drömmer om kan han ta med tillbaka till verkligheten. Och det där kan ju vara otroligt besvärligt om det han drömmer om är något farligt (och otroligt praktiskt om det är praktiska ting han drömmer om...). Till exempel drömmer han om några monsterliknande krabbor i vatten, och när han vaknar är både han och Adam helt täckta av de där krabborna som är i färd med att äta upp dem. Det blir dyrt att ersätta skadorna för Adams studentrum sen.
Men här finns flera "dreamers", och här finns också en hemlig samling människor som jagar dessa dreamers för att utrota dem eftersom de (i en vision) fått veta att de kommer att medföra världens undergång.

Och jag kämpade ett tag, men till sist lyfte jag blicken och undrade vad jag höll på med. Det här blir för konstigt för mig, för många krumbukter och för många namn och overkligt märkliga saker. Hur mycket Ronan det än är - så orkar jag inte med det och lägger ner läsningen efter ungefär halva boken.


Titel: Call Down the Hawk
Serie: The Dreamer Trilogi #1
Författare: Maggie Stiefvater
Utg år: 2019
Förlag: Scholastic Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Lycka är för losers

Trots att den här är ganska tjock så läste jag den på en dag, och förvisso har jag semester och har lyckats få min hjärna i koncentrerat läs-mode, men det är en lättläst bok pga många korta kapitel och luftig text. Men mest gick det så snabbt för den är så infernaliskt bra att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Bra innehåll, underbart språk och dessutom väldigt, väldigt rolig. Det var flera ställen jag skrattade rakt ut (för man är inte beredd på Phoebes repliker och åsikter även om man borde blivit det). Till exempel när Phoebe är på jobbintervju på den där affärskedjan där man själv tillverkar nallar. Eller när hon ska ge sin kompis (egentligen bästa vän men just nu är det "f.d" och är lite komplicerat) goda råd om sexlivet.

Egentligen egentligen så är det här ganska svart och jobbigt med en frånvarande mamma, en pappa som är död, en huvudperson med stora sociala svårigheter (människor är skitjobbiga och rätt så dumma de flesta av dem), en bästis som sviker och den jobbigaste tiden i grundskolan, den med alla slutproven. (det här är i England, och Phoebe har 27 prov under tre veckors tid tror jag det är, och det är dessa proven som avgör slutbetygen. Det är helt hysteriskt och det är inte bara hon som mår riktigt dåligt inför och under de här veckorna).

Men trots allt det här - så är det alltså en feel-good-bok, en man läser och blir glad av, och jag vill verkligen läsa mer av den här författaren. Roligt, rappt och så lyckas hon få Phoebe och de andra att på pricken låta som vilka 15-16-åringar som helst. (och alltså en eloge till översättare Amanda Svensson eftersom de när jag läser låter som vilka svenska 15-16-åringar som helst...)

Vad den handlar om då? (borde jag ju skrivit först, men ibland funkar inte mina skrivarfingrar på det sättet) Jo, halvåret när Phoebes mamma, läkare på Läkare Utan Gränser, jobbar i Syrien och Phoebe får bo hos sin gudmor Katy (alltså, denna underbara, underbara karaktär... älskar henne så mycket). Boken börjar också med att Phoebes bästa vän Polly blir ihop med Tristan och därmed försvinner från Phoebes liv in i någon sammanvuxen livsform som kallas PollyTristan och hela tiden är slaskar i något hångel. Phoebe kommer aldrig att bli kär själv och bli sån där, aldrig någonsin. Och för att tjäna pengar så börjar hon jobba extra i Katys välgörenhetsaffär (tänk Myrorna) och får nya vänner där. Ungefär så. I femhundra sidor som du inte kan släppa.

Titel: Lycka är för losers
Författare: Wibke Brueggemann
Originaltitel: Love is for losers
Översättning: Amanda Svensson
Utg år: 2020
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Renegades

Jag tyckte mycket om Marissa Meyers The Lunar Chronicles och ville absolut testa den här serien som har lämnat sagovärlden för att i stället ta sig an superhjältar.

Bakgrunden är att en del människor i framtiden har börjat utveckla superkrafter (varför får vi inte veta). Först blir dessa människor avskydda och jagade, folk är rädda för dem och det är rena häxjakten på dem tills de börjar kämpa tillbaka. Fast då på ett starkast-vinner-sätt så att samhället faller sönder i ren anarki. Efter ett antal mörka år kommer i stället The Renegades, superhjältar som använder sina krafter för att hjälpa andra, skapa lag och ordning och stoppa alla kriminella gäng som gjort som de vill under så många år.

Nu får vi i vartannat kapitel följa Nova, alias "Nightmare" vars superkraft är att få andra människor att somna genom att beröra dem (plus att hon själv aldrig sover och är ett mekaniskt geni). Nova hatar alla Renegades och tillhör de få "anarkister" (de som använder sina superkrafter för egen vinning + att kämpa mot Renegades) som finns kvar. Vartannat kapitel följer vi Adrian, alias "Sketch" vars superkraft är att allt han ritar blir till verklighet. Adrian är the Renegades gullgosse, adopterad son till två av deras ledare och en riktig kändis. I hemlighet är han också superhjälten "The Sentinel" som själv skaffat sig multipla superkrafter (annars har de bara en kraft var men han har alltså skapat dem genom att rita dem på sig själv...)(det här är inte jättemycket spoiler eftersom man får veta det i det inledande kapitlen).

Nightmare och The Sentinel är fiender. Nova och Adrian lär känna varann och blir kära. Men de håller sina alias hemliga för varandra. (och det här driver mig till vansinne, för det är så uppenbart, typ att när the Sentinel dyker upp så är Adrian helt plötsligt borta ur sällskapet, och vice versa för Nightmare/Nova). Nova ansöker och lyckas komma med i the Renegades (eftersom hon ska spionera åt the Anarchists) och hamnar i Adrians team.

Alltså, jag vet inte. Det tog mig lång tid att ta mig igenom den här. Det är en hel del action, men för mig är det alldeles för mycket fokus på vilka olika superkrafter de olika karaktärerna har, och hur de använder dem, och alldeles för lite story. Jag läste slut eftersom jag förväntade mig en Meyersk twist ungefär som i Cinder men det var alldeles "too little, too late" för att hetsa upp mig. När jag sedan läser om att Adrian och Nova inte ens i bok 2 ska begripa vem The Sentinel/Nightmare är så blir jag helt trött och kommer inte att läsa vidare i den här serien.

Titel: Renegades
Serie: Renegades #1
Författare: Marissa Meyer
Utg år: 2018
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

En stark nolla

Den här kunde jag inte släppa! Så mycket den får in, utan att någonsin ändå kännas överlastad, så bra berättad, och så rolig trots all den svärta den egentligen har. Jag gillar den väldigt mycket.

Texas går i åttan, och är en av dem som egentligen inte märks eller syns så där värst mycket. Han är kär i André i sin klass, men de två pratar aldrig, hänger aldrig på rasterna eller annars. André är en av fotbollskillarna, Texas kan inte ett dyft om fotboll, men drömmer på nätterna om Andrés nackhår. Men aldrig, aldrig att han skulle våga närma sig honom på riktigt, eller berätta vad han känner för honom.

Kanske det kunde funka på nätet? Texas skapar ett Instagramkonto åt en "Amy". Sedan snor han bilder från ett helt annat konto, en "Hilma" som ser lagom snygg och trevlig ut på sina selfies, lägger upp dem på Amys konto tillsammans med någon kattbild. Och sen följer han Andrés instakonto. Efter något dygn följer André "Amy" tillbaka, och så börjar de skicka meddelanden till varandra. Och ja, Texas plan att komma André närmare funkar bra. Riktigt bra, till och med, när André berättar saker för "Amy" han inte berättar för någon annan. Fast sedan blir det jobbigt när André tycker "Amy" är så trevlig att han vill att de träffas på riktigt. Efter en del tjat så går "Amy" med på det - men hur ska Texas lösa detta? Han måste hitta den riktiga Hilma, tjejen han snott foton av till "Amy", och be henne gå på en date med en för henne helt okänd människa.

Det är nu det blir riktigt trassligt, eftersom Texas mirakulöst nog faktiskt får tag på den där Hilma, men denna fullständigt vägrar att gå på någon date alls. "Hilma" är nämligen också ett fejkat konto...

Kan man lita på någonting överhuvudtaget på Instagram? Vad eller vem kan man lita på? Och helt förutom det här med identiteter på nätet anar vi hur jobbigt Texas liv i övrigt är med trassliga hemförhållanden - ändå har jag alltså roligt under tiden jag sträckläser, och ändå är det den oväntade vänskapen jag är lycklig över när jag har läst färdigt. Bra bok!


Titel: En stark nolla
Författare: Sara Lövestam
Utg år: 2020
Förlag: Gilla böcker
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 12-16 år

Röd zon

Röd zon är första boken i en ny serie, Zonen, av de som gjorde zombie-serien Varelserna: Magnus Nordin och Lars Gabel. Och Varelserna-böckerna är fortfarande populära och mycket utlånade ute på skolorna där jag jobbar, och tillhör fortfarande de där böckerna jag brukar dra fram och fråga ungefär "... ja, och så har vi förstås Varelserna. Har du läst dem?" varpå svaret då oftast blir "Ja", och "Ja, allihop" men om barnet ifråga inte har läst så är de oftast inte svårövertalade till att testa. ("Börja med Elias bok, kanske lika bra du tar med Emmas bok när du ändå håller på?")

Eller, barn och barn, förresten... njae, de får ju helst ha passerat 11 år eller så. Tycker jag. Bilderna är rätt ordentligt dramatiska, och storyn sparar ingen, om vi säger så.

Men! Nu är det då inte Varelserna vi ska prata om, utan vad vi nu kan erbjuda dem som läst (och läst om) alla de böckerna, och andra också som vill läsa post-apokalyptiskt raffel i svensk miljö - det här! Zonen! Och är det något som är otäckt att läsa just nu i skrivande-corona-blöh-blöh-blöh-kris-stund när världen darrar så är det detta.

Joel bor ensam i en liten studentlägenhet i Stockholm. Faktiskt är han ensam i hela huset. Och i kvarteret. Och i stan, vad han vet. Eller i hela världen. Det har varit krig, och det har varit bomber och missiler och så småningom biologiska vapen med virus som spritts med hjälp av drönare, och människorna blev sjuka, och så dog de. Allihop. Joels mamma också. Men inte Joel, så han är ensam kvar. Han går in och hittar mat i affärerna, och kan hämta sig nya, coola sneakers varje dag. Spela datorspel kan han inte, förstås, eftersom det inte längre finns någon elektricitet, men läsa böcker kan han. Hade han inte haft böckerna så hade han blivit tokig, skriver han i sin dagbok. För det är inte lätt att vara alldeles ensam och kanske sista människan på jorden. Men en dag, när han ligger ute i gräset och läser sin bok (Stephen Kings Jurtjyrkogården för övrigt) så får han se en röd ballong komma svävande. En röd ballong med en smiley ritad på sig. En ballong som ju bara måste ha blivit ivägsläppt av en annan människa som lever? Vem då? Var??

Och som vi tydligt kan se på bokens framsida så är inte Joel ensam i världen. Den andra där är Zahra, och hon är lika gammal som Joel, och lever ensam i en annan del (eller zon, Stockholm har blivit indelat i olika zoner med murar emellan) av staden. De träffas. Och vår story är igång.

Råttkänsliga läsare varnas, för övrigt.


Titel: Röd zon
Serie: Zonen #1
Författare: Magnus Nordin
Illustrationer: Lars Gabel
Utg år: 2020
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 13-19 år

Blynätter

För länge sedan fanns det Själagjutare med mäktig magi. Denna magi kunde de lägga in i olika ting, reliker, som sedan hade magisk kraft, men viktigare: de lät landets makthavare utnyttja magin för att styra landet. Tills de ledsnade på det och bestämde sig för att ta makten själva. Då blev det krig - och själagjutarna förlorade, och blev förintade. Nu, i den här bokens nu, var det länge sedan det fanns några själagjutare - men sakerna de besvärjde, relikerna, finns kvar och relikernas kraft kan användas. Och det gör man - relikkraft används till att driva maskiner men även till exempelvis domare för att avslöja lögner. Och så kan man använda relikkraft till flygande motorcyklar. Och det gillar jag.

Tänk dig nu allt detta - på Norrlandskusten? Med sågverken, ungefär för hundra år sen eller så? Med en gryende arbetarrörelse som mumlar om bättre löner, bättre arbetsvillkor, bättre bostäder och bättre allting annars kanske vi reser oss och strejkar? Med rövarband i Skuleskogen, och med ett Berg (Skuleberget väl, fast jag tror aldrig det står) som är så dominerande att det har blivit en gudom i en egen religion? Med en både öppen och dold handel kring de där relikerna som själagjutarna lämnade efter sig? Ja, då har du ungefär kärnan i Blynätter. 

Det tog ett bra tag för mig att komma in i allt detta, att reda ut de här relikerna som kan "tämjas" och bör tämjas om de ska byta ägare för att inte få för sig saker. Men jag gillar när jag får tänka själv, lista ut saker själv, vara med när jag läser för att förstå. Likaså tog det ett tag för mig att förstå hur huvudpersonerna passade in i allt detta och med varandra: Vi har Finn, som är reliktämjare och har levt med och jobbat för rövare sedan han var barn tror jag (det är fortfarande lite oklart där) - han har i alla fall suttit inne på olika anstalter i omgångar, och han är fullständigt opålitlig och försvinner ofta iväg på egna äventyr där han ska vinna pengar (insatsen kan han mycket väl ha snott från sin bästa vän). Finn lever med Elsa som är den av de två som nog bestämmer och har koll. Och så har vi två domare: Jeroen och Unni. Dessa har en stor och hemlig plan, för vilken de kommer att behöva Finn. Fast först måste de kolla in honom, och hur det egentligen står till med hans reliktämjarkraft. Ett bra sätt att kolla in det är förstås att tävla i flygande motorcykel-tävlingen som livsfarligt nog går av stapeln en av årets mörkaste nätter.

Komplicerat - ja. Bra - ja. Originellt - ja, väldigt. Spännande miljö - jamen ja! Hallå, jag har ju läst alla Bricken-böckerna - här har vi samma miljö fast med magi? What could possibly go wrong?? Magisystem - ytterst förvirrande men det ger sig efterhand. Slutet - oj! Bäddar för lovande fortsättning!


Titel: Blynätter
Serie: Metallsviten #1
Författare: Anna Jakobsson Lund
Utg år: 2019
Förlag: Annorlunda förlag
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Bli kvar

Från tidig morgon när de (för första gången) vaknar tillsammans till sen kväll samma dygn får vi läsa om Lukas och Sophie. De står bägge på tröskeln till vuxenlivet, har precis tagit studenten och nu är sommaren slut. Sophie ska just idag flytta till Göteborg och börja plugga, och hon har längtat efter det här: komma bort från det samhälle de vuxit upp i och levt alla sina dagar för att nu få träffa nya människor, uppleva nya miljöer, leva ett nytt liv. 
Lukas har varit kär i Sophie ganska länge, och är förstås glad över att de äntligen fick den här natten, fick varandra - men vilken urusel tajming? Han erbjuder sig att köra Sophie och släpet med flyttkartonger de 30 milen till Göteborg så att de åtminstone får de timmarna tillsammans i bilen. Men måste hon lämna honom nu när de äntligen har fått varandra? För han kommer stanna kvar hemma. Han förstår inte varför hela livet måste ändras när man trivs där man bor? Här är ju hans liv, här är bandet han spelar med, här är ju allt? Hans betyg är bra och han hade kunnat gå en utbildning någonstans han med, men vet inte om det är det han vill. Och varför måste han försvara för alla att han vill stanna kvar hemma?

Det är ingen lång bok, och den är bra och vackert skriven, och vi lär känna Lukas och Sophie genom deras dialog och funderingar, och jag förstår dem bägge.
Men det här är inte min sorts bok - även om den är kort har jag liksom läst färdigt livsfunderingarna redan innan de är färdiga med fikan hemma hos Sophies bästis. (för att vara en Flyttar-Hemifrån-Dag tar det frustrerande lång tid innan de faktiskt kommer iväg... - det ska fikas, det ska badas, det ska handlas, det ska ätas middag, det är ingen brådska alls) När resten av dagen, bilresan och boken är ungefär samma funderingar som ältas om och om igen så ledsnar jag. Även fast jag ser det vackra och fina dialogen och alltihop.


Titel: Bli kvar
Författare: Maja Hjertzell
Utg år: 2019
Förlag: Gilla Böcker
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? 16 och uppåt

Min bror heter Jessica

När Jessica berättar att hon föddes med fel kropp, som kille i stället för den flicka hon är, så blir hennes lillebror Sam arg. Han vill inte ha en storasyster, han vill fortsätta ha sin storebror Jason som det alltid varit. Och det är ur Sams perspektiv vi får läsa om hur Jessica kämpar för att få vara den hon är. Och Sam förstår inte. Inte först. Det tar tid, och det är just genom hans funderingar och hans ilska vi läsare förstår hur Jessica har det, och vilka fördomar hon får möta. Det är bra gjort, och jag tycker mycket om den här boken.

Sedan är det märkligt hur en bok om ett så pass svårt ämne kan vara så rolig som den här boken är - men det är den. Och det är Sams och Jessicas föräldrar som står för det. De har så många fördomar om allt och alla samtidigt som de är hysteriskt måna om att alltid framstå i rätt ljus eftersom de är politiker som vill skicka rätt signaler till sina väljare. Det borde vara helt tragiskt men är skruvat och roligt skrivet. Ta bara den flera sidor långa diskussionen om vart familjen bör bege sig på sin semester för att inte semestern ska uppfattas på fel sätt. Städer och hela länder döms ut på alla möjliga stereotypt fördomsfulla vis tills resmålet till sist blir något helt harmlöst (tror det blir Lake District) som inte kan missuppfattas hur man än anstränger sig.
De Viktiga Föräldrarna (mamma är minister och aspirerar på premiärministerposten, pappa är hennes assistent och högra hand) lever och andas alltså politik och politiska intriger - och deras sorgliga reaktion på när Jessica berättar om sig själv är att egentligen inte reagera alls, inte prata om det, inte låtsas om det. Vilket inte fungerar, och Jessica mår mycket dåligt.

Viktig, bra och rolig bok om syskonkärlek, könstillhörighet, familj och fördomar.


Titel: Min bror heter Jessica
Författare: John Boyne
Originaltitel: My Brother's Name is Jessica
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2020
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? 12-15 år

Det sextonde året

Här är en väldigt bra bokidé: ett samhälle där männen styr allt och kvinnorna knäckta gör det de är tillsagda, där våld och straff är vardag och dödsstraff kan utdömas på en vag anklagelse lite åt häxjaktshållet. Där alla kvinnor måste tillbringa sitt sextonde år på en avsides plats i en grupp där överlevnad är det viktigaste och svält och galenskap gör att sextonåringarna vänder sig emot varandra snarare än att hjälpa varandra. Tanken är att detta år ska få kvinnorna att "hitta sin magi" för att sedan bränna ut den så att de sedan kan ansluta till samhället som dugliga, lydiga hustrur eller arbeterskor. Men året, förhållandena och galenskapen är så stor att många av dem inte ens återvänder och de som gör det är bleka, lemlästade, knäckta kopior av sig själva. Vad är det som händer under "nådeåret" som det kallas? Det får ingen veta i förväg, och det får ingen som har varit med om det prata om efteråt.

Nu ska Tierney iväg på sitt nådeår, och ligger risigt till eftersom ledartypen Kierstens tänkta, planerade och blivande make i stället har friat till Tierney som egentligen inte alls vill bli gift. Flickorna kommer knappt att hinna innanför portarna till sitt nådeår förrän Kiersten går till attack. Tierney ska bara dö.

Som sagt - en bra bokidé, men jag gillar tyvärr inte författarens sätt att berätta eller ta hand om sin fina idé. Hon får mig aldrig att se personerna framför mig, eller miljöerna. För mig blir det bara en massa namn, och klipp mellan olika (ofta bloddrypande) scener som jag inte blir känslomässigt engagerad i. Tiden förflyter ryckigt - ibland är det någon halv dag som går, ibland har det hoppat några månader. Lägret/platsen för nådeåret känns ibland som en samling hus eller hyddor på en begränsad plats, ibland som ett stort område, och ön de är på känns ibland som att den bara innehåller lägret/platsen för nådeåret, ibland att den är vidsträckt med stora skogar.
Mycket av berättandet sker i Tierneys inre monologer, och det är nog där jag förlorar mig i det överlastade språket som hela tiden liksom tar sats inför dramatiska händelser. Ta bara en så enkel sak som när flickorna blir rodda över till nådeårs-ön:

"Varje gång ett blad skär genom ytan känns det som om någon skär sönder mig. Bit för bit, tar ifrån mig allt jag någonsin har känt, allt jag har trott på."

Sorry. Ännu en gång står jag vid sidan när "alla" jublar och hyllar en hårt marknadsförd bok. Jag gillade den inte alls.


Titel: Det sextonde året
Författare: Kim Liggett
Originaltitel: The Grace Year
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2020
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? 15-19 år

Hålsjön

Det är sommar, och John och hans lillebror Martin bor hos farmor vars stuga ligger precis invid Stora Hålsjön, med egen badbrygga och allt. Deras kusiner Julia och Nova är också där, och John är väl inte så himla glad för det eftersom Nova bara är 6 år och Julia aldrig varit någon han haft så där värst mycket att prata om med på släktkalasen som är de tillfällen de annars träffas. Men bada går ju alltid att göra.

Och det är när de badar som de hittar den där konstiga grejen i sjön, precis nere vid bryggan. Det är en stor, svart klump, slemmig och rätt tung, men Martin och John lyckas fiska upp den ur vattnet med hjälp av en håv. När den dunsat ner på bryggan kommer Nova och hon ska så klart snubbla på klumpen och få svart slem på tårna. Och när alla barnen går upp till stugan för att mormor/farmor kallat till fika så lägger John klumpen i vassen så länge, och gör rent håven från det svarta slemmet.

Sedan börjar konstigheterna. Från en dag till en annan blir mormor/farmor sjuk och måste åka in till sjukhus, och det är andra vuxna som passar barnen - en granne och en inhyrd barnvakt  - med blandad framgång (de verkar inte helt engagerade). Och när John och Julia börjar märka att småsyskonen bär sig konstigt åt så är det ingen vuxen som tar dem på allvar. Alltså, på allvar konstigt: de får episoder då de pratar annorlunda, och när de minns saker tydligt som de inte kan minnas eftersom de aldrig varit med om dem. Kan det vara borrelia som orsakar sånt här? Andra insektsstick? Giftiga växter? Det måste ju kollas! Men hur få de vuxna att fatta det, när de inte känner småsyskonen och inte vet hur de brukar uppföra sig?

Detta är ett riktigt spännande science fiction-betonat sommarlovsäventyr för barn. Eller, inte de yngsta barnen precis, utan mer kanske från 11 år eller så för det är inte helt lätt läsning. Men belönande! Jag gillar verkligen storyn med vad det är som finns i Hålsjön, barnens utsatthet men handlingskraftighet, och inte minst miljöbeskrivningarna: Stora Hålsjön finns på riktigt. "Ättestupan" barnen besöker ser åtminstone på kartan ut att verkligen finnas, och naturen Maria Engstrand beskriver känns som om jag skulle kunna gå rätt in i den, känna lukterna och gå på vandring kring sjön med den där fantastiska utsikten. Sen vill jag förstås kanske inte uppleva de nattliga ljusfenomenen från sjön eller vara med om det som barnen i boken får vara med om...

Titel: Hålsjön
Författare: Maria Engstrand
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 11-16 år

All the Crooked Saints

Jag tror jag har läst det mesta Maggie Stiefvater har skrivit, och tyckt mycket om. Det här är säkert när man öppnar en Stiefvater-bok: språket kommer att vara alldeles fantastiskt, och boken leverera hur många fina formuleringar och meningar som helst man egentligen vill skriva ner i en fin anteckningsbok eller så. Det kommer också att finnas magi på något sätt. För övrigt kan man inte vara säker på någonting alls.

All the Crooked Saints visste jag ingenting om, förutom ovanstående. Och jadå, språket är infernaliskt bra, och jadå, det finns magi, här i form av mirakel. Alltså den där sortens mirakel som utförs av helgon. Men vad den handlar om.... det tog det en lång, lång stund innan jag begrep.

I Colorados öken ligger Bicho Raro, och där bor familjen Soria, och de utför mirakel. Det finns alltid ett särskilt helgon hos dem som utför miraklen, men även de andra kan göra dem ifall det behövs. Miraklen utförs i två steg: först manifesteras den sökande pilgrimens inre mörker på ett fysiskt sätt, olika beroende på vad det handlar om (ens huvud förvandlas till ett coytehuvud, eller du och din tvillingsyster blir sammankedjade av en orm, eller det regnar alltid på dig samtidigt som du är täckt av stora fjärilar, eller så blir du helt enkelt fyra gånger så stor som en vanlig människa)(ja, ja, det är helt knäppt men det är Maggie Stiefvater). I andra steget ska pilgrimen liksom bota sig själv från sitt inre mörker/problem och då försvinner den fysiska manifestationen. Det här har pilgrimerna de senaste åren misslyckats med, alltså är Bicho Raro smockfullt av pilgrimer som är märkliga på alla möjliga sätt.
I centrum står kusinerna Daniel Soria (det är han som är helgonet just nu), Beatriz Soria och Joaquin Soria. Tillsammans driver de en piratradiostation. Och hit kommer Pete, inte som pilgrim utan för att han vill jobba i Bicho Raro och i utbyte få den lastbil som kusinerna har byggt sin radiostation i. Och så inträffar kärlek, och mörker, och god mat, och ömt vårdade frisyrer och en man som det växer mossa på och lite annat smått och gott.

Det man också vet när man tar sig an en Stiefvater-bok, och som jag glömde skriva i inledningen, det är att hon alldeles säkert kommer att balansera på gränsen mellan fantastiskt och urflippat konstigt. Ganska länge tyckte jag att den här boken mest gick över den gränsen och var för konstig även för mig, och att det var såååå många människor att hålla reda på, och jag fattade inte hur de där miraklen gick till eller varför folk bar sig så konstigt åt. Men jag kämpade på, och så småningom blev det bättre, jag lärde känna personerna, fick orsaker till varför de uppförde sig som de gjorde, fattade handlingen och började tycka om. Mot slutet var jag helt engagerad i Daniel, Beatrice och de andra, och hade fått läsa precis lika många fina och filosofiska meningar om livet och människorna som jag brukar få när jag läser Stiefvater.

Men det jag grubblar över är: hur kommer man ens på något sånt här? HUR?? Det är så himla knäppt att jag var tvungen att googla författaren, kolla på bilder och fundera över hur man ser ut och vem man är om man kommer på en handling där en piratsänd late-night-radioshow som spelar 60-talsmusik kan hänga ihop med mirakler av utflippade typen "får folks hårväxt så riklig att de lindar in sig i sitt eget skägg när de ska sova"? (Jadå, tro mig...) Och Maggie Stiefvater är 38, mörkhårig, ser helt normal ut, kan tydligen spela flera instrument och inledde sin karriär som tecknare. Jahaja. Men ett rikt inre liv har hon uppenbarligen. Undras vad hon hittar på härnäst? Själv ska jag snart läsa Call Down the Hawk som är en slags fortsättning på The Raven Cycle och handlar om Ronan.

(förresten, bara detta också: boken innehåller även någon som blir kär i en öken. Alltså, inte att han blir kär i någon medan han befinner sig i öknen. Nej, han blir kär i själva öknen. Och... kärleken blir besvarad.)

Titel: All the Crooked Saints
Författare: Maggie Stiefvater
Utg år: 2017
Förlag: Scholastic
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Det som lever under oss + Den som vaktar gården

Jag har läst två lättlästa ungdomsböcker av Kerstin Lundberg Hahn, som bägge är riktigt otäcka och bra på bara ca 60 sidor. Bägge har också rätt öppna slut vilket inte främjar nattsömnen alls. (jag ba: men... ska det inte lösas, det här? Nähä? Hallå?!)

Den som vaktar gården var den jag läste först, och den handlar om en gårdstomte. Som vi alla vet ska den där tomten vara rätt fridfull och diskret av sig, tassa runt i midvinternattens hårda köld och natta hästen och hönorna och allt det där, samt mumsa på gröt och vara glad. Och visst, vi vet också att om gårdens människor inte gör rätt, eller slarvar, så kan tomten bli arg. Men den här gårdstomten... den vill jag inte träffa på. Alls. Det är Linns farmors gård den bor på, och nu har farmor dött. De vuxna barnen med familj tar över, och dundrar in på gården fulla av rensningsiver och nytänk. Laga stalltaket? Nej, det är nog bättre vi river hela byggnaden. Det stora trädet som står och skymmer ljuset på gårdsplanen? ("tomtens träd", sade alltid farmor) Såga ner! Och så vidare. Tomten blir inte glad, och det kommer han med största tydlighet att visa sisådär i juletid. Hungrig är han också.

Det som lever under oss trodde jag (eftersom jag först läste om gårdstomten) skulle handla om de underjordiska, detta mystiska mytiska folk som fascinerat mig sedan jag var liten och läste om dem hos Astrid Lindgren. Men detta är något helt annat, och tar sitt ursprung i det som står i bokens prolog: att det 2017 ska ha hittats en gigantisk (130 ton tung och 250 meter lång) klump av fett och skräp i Londons kloaker. Full av bakterier, förstås, och bakterier är som alla vet levande ting. Om den där klumpen fick liv? Och tog sig upp genom kloaksystemen till våra vanliga avlopp, det i handfatet till exempel? Eller det i tvättstugan? Och du tror det är ett vanligt slemmigt stopp och med eller utan handskar sticker ner handen för att gräva loss det...? Jo. Ungefär så. Fast här är det en vaktmästare i ett vanligt hyreshusområde som är den som först råkar illa ut (upptäcks genom att hela tvättstugan är nedsölad av blod), och David som har sin första dag på nya sommarjobbet, som blir ett av vittnena till det som händer.


Titel: Det som lever under oss + Den som vaktar gården
Författare: Kerstin Lundberg Hahn
Utg år: 2019
Förlag: Nypon
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible (Det som lever under oss) + här, här eller via Omnible (Den som vaktar gården)

Inte som du

Här har killar och tjejer bytt plats i roller och maktstruktur, och de första kapitlen ägnar jag åt att fundera över tydligt det blir att det inte är så här det brukar vara. Vi befinner oss i en liten norrländsk stad där sporterna i ishallen står i centrum, och där huvudpersonerna går på gymnasiet. Men: de som får de bästa träningstiderna i ishallen, de som har de fräscha, renoverade omklädningsrummen med egna skåp och tvättmaskin, de som drar in alla sponsorpengarna därför att det är till deras tävlingar publiken kommer - det är tjejernas konståkningslag. Killarna får sedan hålla på med sin stökiga hockey bäst de vill, på träningstiderna som blir över tidiga morgnar och sena kvällar, de får kånka hem de tunga hockeytrunkarna och tvätta träningskläderna hemma, och när duscharna i deras omklädningsrum pajar får de byta om på läktaren och inte duscha alls. Spelar roll, de är ju ändå bara de där bröliga hockeykillarna ingen tar på allvar ändå.

Vincent är en av hockeykillarna, som tränar hårt men som ändå pluggar som en galning för att få så högt betyg som möjligt för att kunna bli något. (Om tjejerna är duktiga på konståkning behöver de inte plugga så mycket pga kommer ändå att ro hem något lämpligt proffskontrakt och kunna leva på det) Han går på en fest och råkar dricka lite för mycket och blir indragen i ett rum med Amanda, fast han och alla andra vet hur hon är. Men hon är ju så snygg och hon vill ju? Så han blir av med oskulden, och nästa dag blir han så lycklig när hon faktiskt svarar på hans snap. De chattar en stund, och det slutar med att han skickar iväg en nakenbild på sig själv efter att ha blivit övertalad (och upphetsad). Vad han inte vet är att Amanda sitter med sitt tjejgäng på andra sidan, och de sprider bilden över hela skolan.

Mitt i det helvetet får Vincent extra träningstid sent en vardag - och det råkar också Ester ha fått. Ester är konståkningslagets stora stjärna, och den som alla killar är mer eller mindre kära i, den ouppnåeliga. (och med en mamma som är kändis, f.d. konståkningsproffs och numera kommunens starka kvinna som sitter i kommunstyrelsen och den som har makten över typ ishall och annat) Ester och Vincent tränar på halva isen var, men börjar snart prata med varandra och plugga ihop några kvällar. Och mer. Men det får vara i hemlighet, för det går ju inte att bli sedd med en av hockeykillarna, särskilt inte med slampige Vincent.

Det är bra gjort, det här med byte av maktstrukturer och könsroller - genomgående och trovärdigt och jag gillar det. Men efter de första kapitlen är det faktiskt mer kärleksstoryn mellan Ester och Vincent jag gillar och som får mig att sluka hela boken i ett nafs. Så på det hela taget är det en bok jag tycker många ska läsa: bra tankeexperiment, saker att diskutera och fundera vidare över, men också bra läsning för läsglädjens egen skull.


Titel: Inte som du
Författare: Johanna Schreiber & Ida Ömalm Ronvall
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 13-18 år

Thornhill

Thornhill var förut ett barnhem men är nu stängt sedan länge. Huset står kvar, förfallet i en igenvuxen stor trädgård, med murar och taggtråd runt om, helt otillgängligt, dystert och hotande.

Vi får läsa om Mary, som bodde på Thornhill på 1980-talet, och om Ella som i nutid flyttar in i ett hus intill det nedlagda Thornhill.

Marys berättande sker genom dagboksutdrag, och redan i det första förstår vi att hennes liv inte är bra. Hon har haft det lugnt en tid, men nu har "Hon" kommit tillbaka, och Mary är så fruktansvärt rädd för att allt ska börja igen. Vem "Hon" är och vad det är som ska börja igen förstår vi så småningom. Och Mary gör rätt i att vara rädd, för vi läsare förstår också redan från början att det inte går bra för Mary.
Hon är annorlunda, och har aldrig varit en i kompisgänget bland flickorna på barnhemmet. Hon pratar inte. Hon är inte fysiskt stum, utan det är "självvald" stumhet som de vuxna i hennes närhet pratar om det som, och att hon ju borde skärpa till sig så att hennes liv blev lite lättare. Hon kan prata, det är bara det att orden sällan vill komma ut. Och är det något som skär i hjärtat när man läser den här boken så är det hur lite de vuxna står på Marys sida.

Ellas berättelse, som växlar med Marys i vartannat kapitel, får vi helt i svartvita bilder. Det gör att boken är ganska tjock, för det krävs en hel del bildserier (det är helsidesbilder, inte "serierutor") för att berätta vad som händer med henne. Ella och hennes pappa flyttar in i ett grannhus till Thornhill, och Ella ser ut genom sitt fönster på det igenbommade huset och den vildvuxna trädgården - och hon ser en flicka där. Vem är det som är inne i en avspärrad trädgård? Ella klurar ut sätt att ta sig in på det förbjudna området, och letar efter flickan utan att hitta henne. Vad hon i stället hittar är spår efter henne: dockor i rätt så risigt skick. Dessa tar hon med sig, lagar och gör fina igen.
Vad man också förstår är att Ella är ett mycket ensamt barn. Pappa är nästan aldrig hemma, och mamman är inte kvar i deras liv (men saknad). Det framgår inte var hon är, om hon lever eller ej.

Det här är så snyggt gjort! Och jag tycker mycket om berättelsen också, hur dåtid och nutid kopplas ihop. För mig är det absolut inte en skräckbok även om det alldeles tydligt finns ett spöke med - det otäcka här är barnens ensamhet och utsatthet vilket i och för sig är nog så otäckt att läsa om. Men bra läsning!

Titel: Thornhill
Författare: Pam Smy
Illustrationer: Pam Smy
Originaltitel: Thornhill
Översättning: Caroline Bruce
Utg år: 2019
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 12-15 år

Beröringen

Den här boken har jag varit nyfiken på sedan mina kulturkollokollegor läste och hade en gemensam diskussion om den i höstas (här kan du läsa den). Just då hann jag inte vara med, så nu tog jag skadan igen.

Och jag sträckläste. Det var många vändningar i berättelsen som hela tiden fick mig som läsare att tänka om och tänka igen - vad är sant? Vad är verkligt? Vem och vilka går det att lita på? Går det att lita på berättaren? Eller dem hon litar på? Slutet på boken gillade jag faktiskt inte, det blev lite för mycket effekter - och för få svar. Men resan dit, och alldeles särskilt första delen på boken, tyckte jag mycket om.

Det handlar alltså om Elin, som är den som berättar. Boken börjar med att polisen kommer och knackar på hemma hos henne och pappa, eftersom det har kommit en anmälan från en granne. Poliserna vill prata, med henne och pappa separat helst, fråga hur hon har det i skolan, kolla identitetshandlingar - men så slutar allt i kaos och katastrof när en av poliserna gör en rörelse som för att ta i Elin. "Du rör henne inte!" vrålar då pappa, och attackerar, varpå han blir nedbrottad, handfängslad och ivägförd. Elin kämpar emot, förstås, eftersom hon vet att om poliserna tar pappa med sig, så kommer han att dö.

Elin har nämligen hela sitt liv vetat om att hon har en förbannelse: Beröringen. Tar hon i någon så kan denne sedan aldrig gå längre än 30 meter ifrån henne utan att dö knall och fall. Det är därför hon och pappa levt i den lilla ettan, helt isolerade, så länge Elin kan minnas. Hon har aldrig gått i skolan, eller träffat jämnåriga, och allt hon kan har hon lärt sig av pappa, eller från TV och film, nätet, och böcker.

Och pappa får mycket riktigt någon typ av anfall på väg mot polisstationen, och avlider. Elin blir ensam kvar, får komma till en fosterfamilj och ska nu försöka lära sig att leva ett vanligt liv. Gå i skolan. Lära sig att vara med andra människor, lära sig att "jodå, du kan röra vid andra människor, för det finns ingen förbannelse och ingenting som heter Beröringen". Sakta får hon lära sig allt det här, och mer om sig själv, och om pappa. Kunde hon inte lita på honom? Kan hon lita på alla andra nu då? Är hon verkligen bara en helt vanlig människa? Ska hon våga röra vid någon utan att ha handskar på sig?


Titel: Beröringen
Författare: Gustav Tegby
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 14 och uppåt

Enola Holmes och kidnappningsmysteriet

Den här boken blev en glad överraskning, för den var inte vad jag väntat mig. Jag tänkte något lite halvfånigt, att Sherlock Holmes lillasyster (som Enola alltså är även om det skiljer sisådär 20 år mellan dem) skulle lösa lite harmlösa LasseMaja-mysterier, och så skulle Sherlock puffa på sin pipa i bakgrunden och ge goda råd och tips, och kanske rycka in när det blev för farligt. Så är det inte alls, verkligen inte. När boken börjar har Enola inte ens träffat sin berömde bror på tio år, och större delen av boken (och serien) försöker hon hålla sig undan honom eftersom han och deras storebror Mycroft tycker att enda rätta platsen för Enola är på internatskola.

Enola Holmes mamma försvinner spårlöst på Enolas fjortonårsdag, och det är då hon telegraferar efter sina bröder för råd och stöd. Bröderna ångar in medelst tåg från sina viktiga liv i London, och blir helt viktorianskt förfasade över Enolas uppenbarelse, kläder, uttalanden, uppväxt och ungefär allt (också det faktum att godset är statt i förfall och de tjänare Mycroft i alla år skickat pengar för att avlöna inte finns i verkligheten). Nu bestämmer familjeöverhuvudet Mycroft med stor pondus och klokhet att medan storebror Sherlock tar reda på var mamman försvunnit och han själv återtar sitt viktiga Londoliv så måste Enola givetvis sättas i internatskola för att få någon hyfs. Det är inte lönt att hon försöker bry sin outvecklade lilla kvinnohjärna med saker hon inte begriper sig på, anser han, bättre att hon ser till att förfina sitt bordsskick, förbättra sin hållning och lära sig konversera. Enola, som uppfostrats av sin fritänkande mamma att tänka själv och ta ansvar för sitt eget liv, vägrar dock allt sådant och rymmer i stället till London för att på egen hand hitta sin mamma. Det är på vägen dit hon blir indragen i det där kidnappningsmysteriet som inte alls är det viktigaste i den här boken även om det får Enola att sväva i livsfara. Men det får henne att förstå vad hon vill ägna sitt liv åt: att hitta försvunna personer.

Och det är alltså det hon gör i fortsättningen, i det som är en ganska lång serie böcker. De två första finns översatta till svenska, men jag hoppas på fler för jag tycker verkligen om det här. Jag tycker först och främst om att Enola är smart, har egna planer, ifrågasätter vad kvinnor och flickor får och inte får säga och göra, och klarar sig på egen hand. Och så tycker jag väldigt mycket om miljön, ett England mot slutet av 1800-talet. Jag kommer att läsa vidare om Enola, och ser särskilt fram emot den bok där hon tydligen ska jobba med dr Watson som uppdragsgivare, för att hitta en försvunnen tonåring. Tonåringen är hon själv, och den som egentligen söker henne är oh-så-skärpte storebror Sherlock Holmes.

Vad jag förstår kommer det redan i år en film om Enola Holmes, med sådana som Henry Cavill, Millie Bobby Brown och Helena Bonham Carter i huvudrollerna. Det låter ju alldeles fantastiskt!


Titel: Enola Holmes och kidnappningsmysteriet
Serie: Enola Holmes #1
Författare: Nancy Springer
Originaltitel: Enola Holmes and the Case of the Missing Marquess
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2018
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 år