Ett otänkbart öde

Simona Ahrnstedt har återvänt till historisk romance - här är samma miljö som i hennes första bok Överenskommelser, alltså Stockholm under sent 1800-tal. Och huvudpersonerna i den boken dyker upp här också, på slottet Wadenstierna, vilket är lite kul (även om det var så många år sedan jag läste Överenskommelser nu att jag först hade glömt bort dem...)

Atle Falk, self-made man som började som föräldralöst barn på Stockholms gator men som så småningom blev verkligt framgångsrik i diverse affärer och är nu rik. Rik, men inte godkänd i societeten - karln är ju stor och mörk, har en bruten näsa och ett arginst sätt att ta sig an världen. Atle har nu fått i uppdrag att hämta hem sin affärskompanjons dotter från Sveg. Dottern, en Alexandra, har gömts undan hos släktingar där efter att ha orsakat en skandal för några år sedan. Nu ska hon hem, och giftas bort, helst till någon adlig herre med ett fint namn så att pappa Horace äntligen kan få bli en del av den högsta societeten. Pappa Horace är förvisso snäppet finare än Atle Falk, eftersom han inte längre behöver jobba. Men pengarna han lever på är ändå tjänade, av pappa (eller farfar, har glömt vilket) och Horace Rosenkvist går under namnet Pilsnerpatronen. Nu ska dottern Alexandras fina giftermål bli biljetten ut ur denna nesa. Då går det inte an att Alexandra blir kär i Atle Falk. Vilket hon blir. 

Det tar så tag ett klart, det där. Först är Atle och Alexandra mest arga på varandra. Resan från Sveg till Gävle tar en evinnerlig tid och Atle är arg på allt och alla men mest på Alexandra. Och hon struntar i det och gör som hon vill, tids nog ska hon tvingas in i det gifta, låsta och regelfyllda livet som gift fin fru i Stockholm. Och sen åks det tåg från Gävle och båt från Uppsala till... ja, inte Stockholm utan slottet Wadenstierna för ungefär någonstans här har de blivit kära i varandra och den där resan till Stockholm kan få hålla på ungefär hur länge som helst. För när de väl kommer fram, så är det ju kört. Alexandra ska giftas bort, skit samma att den hon ska giftas med verkar vara en otrevlig man av värsta sorten - han är ju adlig. Det är det viktigaste.

Jag gillar att få återvända till den här tiden och miljön i Ahrnstedts böcker! Lite kul också att få läsa om ett Stockholm i brytningstid, med nybyggnationer och moderniteter som tåg och telefon. 

Titel: Ett otänkbart öde
Serie: Slottet Wadenstierna #4
Författare: Simona Ahrnstedt
Utg år: 2023
Förlag: Forum

Skörgossen

Skörgossen är andra boken i Ida Andersens serie om glasbruket Kosta, och utspelar sig ett antal år efter den första boken I oxögat. Glasbruket är nu fullt igång, och här arbetar många människor. Finast av alla är de tyska glasblåsarna som oftast flyttat hit med hela sina familjer, och bildar som ett eget litet samhälle i glasbruksvärlden. En av huvudpersonerna i boken är Elisabeth, äldst i en stor syskonskara i en glasblåsarfamilj. Elisabeths liv består mest av att hjälpa till i hushållet och passa alla sina småsyskon - men hon drömmer om ett annat liv. Att få studera! Att få resa! Men nej - i denna fula, leriga, kalla avkrok måste hon bo. Inget vackert finns här, och alla svenskar pratar så obegripligt, tycker hon. (för henne låter det som att vi hela tiden i varenda mening trycker in "aa....aa.....aaa" och jag fattade inte vad författaren menade först tills jag lyssnade på några i min närhet som pratade: och jo. Så gör vi. Vi flikar in "jaa" eller "aa" överallt - lyssna får ni se :) )

Vi får också läsa om Hedda, dotter i en familj som inte funkar så där värst bra. Pappans liv är en rad misslyckanden (som alltid är någon annans fel, och han är en mycket bitter man). Mamman är inte någon stark person, storebror Sven en ganska vidrig typ och så har vi lillebror Enoch som har en kropp som inte lyder honom. Heddas största dröm är att få jobba som piga på det lokala värdshuset, och eftersom hon (till skillnad från mamman) har ett stort driv så lyckas hon snart med det, trots att hon har många år kvar till att vara vuxen.

Skörgossen i titeln är Johan, som får börja jobba på glasbruket som just skörgosse när han är bara 14 år. Skörgossen är den som ska se till att hyttans eld hela tiden matas med ved så den håller sig så varm som den måste vara. Johan fascineras otroligt av glasbruket och glasblåsarna, och vill så väldigt gärna vara duktig och klara sitt jobb - men första dagen går det verkligen inte bra. Så illa att det är nära att hela glasbruket brinner ner... Men han får nya chanser, och lyckas faktiskt så småningom. Det intressanta är att karaktären Johan baseras på en historiskt verklig person: den förste svenske glasblåsaren, till skillnad från alla de som kom hit från Tyskland.

Jag tyckte lika mycket om Skörgossen som om I oxögat, och väntar ivrigt på att Ida Andersen ska skriva mer.

Titel: Skörgossen
Serie: Glasbruket #2
Författare: Ida Andersen
Utg år: 2023
Förlag: Polaris

Iron Flame

Jag tokhyllade första boken i den här serien (läs min rätt okontrollerade kärleksförklaring här) och nu var det dags att ta sig an bok 2. För att vara riktigt beredd så läste jag först om första boken så jag skulle ha den färskt i minnet. Nej, det var inte jättelänge sen jag läste första boken (ett par månader). Och ja, jag hade säkert fixat att fatta vad som hände i bok 2 även om jag inte precis läst bok 1. Men... jag älskade som sagt var Fourth Wing och ville åt den där läsmagin igen. Och ja. Den var lika bra igen. Och nu kunde jag lyckligt fortsätta läsningen efter första bokens avslutande cliff-hanger.

Jaha. Hur var då Iron Flame? Lika bra som Fourth Wing? Alltså... den är väldigt bra. Väldigt. Men når inte riktigt upp till Magiskt-Bra-nivån i Fourth Wing. Hemligheterna (de största) är avslöjade, och nu kör vi liksom på med handlingen utifrån det. Jag har väldigt svårt att skriva om vad som händer i Iron Flame utan att spoila handlingen i Fourth Wing, men kan ju säga att det läggs stort fokus på att försöka upprätthålla/återställa/öka de magiska sköldar som omger den del av världen våra huvudpersoner, drakarna och skolan Basgiath ligger i. Och så är det kämpigt att var tok-kär i någon som bor långt bort. Xaden går ju inte längre kvar på skolan utan befinner sig på en utpost, och även om Violet och han fortfarande får träffas då och då så finns det ondsinta personer ställer till problem för dem så de hålls ifrån varandra. Eller anklagas för förräderi och annat.

Och så har vi så klart fortfarande drakarna. Jag älskar drakarna. (ja, Carolina, vi har förstått det) Jag vill också ha en drake. (nej, Carolina, du bor förvisso på landet men din tomt är på typ 250 m2 och grannsämjan hade nog försämrats märkbart om du försöker hysa in en drake på den) I Iron Flame får vi läsa om en drake som går in i puberteten. Sover mycket, har dåligt humör och är högst uppkäftig mot äldre drakar. Lyder inte tillsägelser och är... ja tonåring.

Om slutet på Fourth Wing var en cliff-hanger... vad ska jag då kalla slutet i den här? Fullständigt regelvidrig cliff-hanger? Otillåtet elakt? Alltså... så här får man inte göra. Och den här gången tar det dessutom längre tid för författaren Rebecca Yarros att bli klar med nästa bok i serien. Bok 1 och 2 skrev hon tydligen mer eller mindre i ett svep, så därför var det bara några månader mellan utgivningarna av dem. Men bok 3? Den får vi vänta på. Aaaargh... för det som avslöjas om Xaden nu är inte OK någonstans och jag bara måste få veta hur det ska hanteras.

Titel: Iron Flame
Serie: The Empyrean #2
Författare: Rebecca Yarros
Utg år: 2023
Förlag: Entangled Publishing

Livet går så fort. Och så långsamt.

Jag fastnade för baksidestexten till den här boken, där det bland annat står "mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels exakta plats i hierarkin. Det gällde att försvara sin position, att hela tiden sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen pratade med."
Den coolhets-graderingen på ett gammalt klassfoto skulle jag också kunna göra, så tänkte att den här boken kanske är lika bra som Haags Det är något som inte stämmer. Men jag blev besviken. Grejen är att Sonja i den här boken går så väldigt hårt in för att vara högt i den där rangordningen att det blir jobbigt att läsa om. Jag (som hela skoltiden absolut INTE var i topp på cool-listan, snarare tvärtom) hade väntat mig en bok med mer 80-talsigenkänning tror jag, mer lättsamt. Men det här blir rätt svart. Sonjas kämpande för att synas, vara cool, vara med de rätta personerna och undvika de som är fel blir plågsamt att läsa om. Särskilt som hon inte har det bra hemma och absolut inte får någon hjälp av någon. Jag borde bli berörd av läsningen och tycka synd om henne, hoppas att någon griper in och berättar för henne att nej, du blir inte mer populär bara för att du dricker dig redlös på vilda ff-festen. Men boken griper ändå inte tag, jag blir mest irriterad när jag läser, och känner ingenting för Sonja.

Titel: Livet går så fort. Och så långsamt.
Författare: Martina Haag
Utg år: 2017
Förlag: Piratförlaget

A Demon's Guide to Wooing a Witch

Jag gillade första boken i Glimmer Falls-serien, den där en naturhäxa fake-datade den demon som ville köpslå om hennes själ så till den milda grad att de blev kära i varandra for ever and after. Så himla knäppt men roligt men gulligt men... ja. Så jag läste vidare i bok 2, för inte kunde jag låta bli det när jag förstod vilka den skulle handla om. Nämligen Calladia, en av naturhäxans bästa kompisar, häxan som ständigt klär sig i träningskläder och börjar varje dag med minst ett träningspass, och som tycker att ett rejält slagsmål är en trevlig slags sysselsättning. Och så demonen Astaroth... samme demon som var Vidrige Fienden Som Skulle Besegras i bok 1. Den onde demonen med snygg klädstil och mycket brittisk accent. Samme demon som i slutet på bok 1 fick en rak höger av just Calladia, en så rak höger att han flög flera kilometer bort. Hur kan de två bli ett kärlekspar? Hur knäpp är den här serien, egentligen??

Väldigt knäpp. Och fortsatt väldigt trivsam. Jo, för Astaroth fick (efter den där flygturen) linka sig tillbaka till demonvärlden och om än inte erkänna att han misslyckats med sina onda uppsåt så åtminstone försöka reparera skadorna. Han misslyckas. Kapitalt. Han misslyckas så mycket att han, efter bara några sidor in i boken,är tillbaka i Glimmer Falls, hjälplös. Och: han har tappat minnet. Har ingen aning om vem han själv är, var han är... och varför det är ett gäng demoner som attackerar honom. Vilket det är. Och det är nu Calladia kommer förbi. Hon tycker synd om killen som blir överfallen och räddar honom (vältränad, gillar slagsmål, etc etc) - och inser först när hon har räddat honom att det är demonen Asteroth hon räddat. Fienden! Men han, som tappat minnet, begriper inte alls varför Calladia först räddar honom och sedan skriker åt honom. Vad är det han gjort henne? Honom veterligen har han aldrig träffat henne förr. 

Well. Calladia och Asteroth it is, tro det eller ej. De är tvungna att fly från Glimmer Falls av olika anledningar (till exempel ett nerbrunnet hus) och drar ut på en road-trip där de bland annat träffar ett gäng varulvar. Varulvar älskar uppenbarligen också att träna, och även de tycker att barslagsmål är ett förträffligt sätt att tillbringa en lördagskväll. 

Det kommer fler böcker i den här serien. Jag kommer läsa fler. Det är inte högtstående litteratur, men det är rolig och trivsam litteratur. Och... nästa bok handlar, vad jag förstår, om en varulv (en mer tillbakadragen typ, med läsglasögon och slipover, ägare av en plantskola) som blir kär i en vampyr. (alltså, nej...?!)

Titel: A Demon's Guide to Wooing a Witch
Serie: Glimmer Falls #2
Författare: Sarah Hawley
Utg år: 2023
Förlag: Berkley