Cytonic

Jag glömde av att läsa tredje boken i Skyward-serien när den kom 2021, trots att jag när jag läst ut andra boken Starsight skrev ungefär "hur ska jag bara kunna vänta på nästa bok?". Och det var dumt, för nu när jag äntligen tog tag i Cytonic så hade jag glömt det mesta som hänt i Spensas värld. Jag läste några summeringar på nätet, men hade liksom tappat känslan...? Tänkte att om jag bara läser vidare så löser det sig.

Men nja. Det blev inte samma. Jag har fått följa med Spensa och (en något reviderad kan man väl säga) M-bot på ett äventyr, men blev faktiskt aldrig så där överdrivet engagerad. Och det i det närmaste otroliga hände: jag tyckte att en bok av Brandon Sanderson bara var "rätt OK men egentligen rätt meh...". Och då kan man undra vart världen är på väg. Eller åtminstone min egen läslivsvärld. 

Spensa har genom en portal hamnat i en annan dimension som kallas the Nowhere och som består av ett antal fragment som svävar runt i någon typ av rymd. Fragementen är alla stora nog att vara en liten värld i sig, med olika miljöer: ett fragment består av en ocean, ett annat av en djungel, ett tredje av stenbumlingar, och så vidare. Målet för Spensa är nu att ta sig till centrum av detta Nowhere och på vägen "läsa av" de minnesfragment som ska finnas, och som kommer berätta för henne sanningen om och bakgrunden till de fruktansvärda delvers som är The Oerhört Hemska Enemies i galaxen. Får hon veta det kanske hon kan rädda nämnda galax. Vilket vore bra. Så hon reser över fragmenten, med M-bot och en annan reskamrat som det är något mystiskt med. Han heter Chet, anländer i historien på en dinosaurie samt bär imponerande mustasch. 

Annan grej om the Nowhere: vistas du för länge här tappar du dina minnen. Om du inte hittar lite "minnesdamm" som kan stoppa processen något. Plus att i the Nowhere finns det pirater.

Det blir lite segt. Jag vill bara att Spensa ska komma fram. Och det blir lite för konstigt. Jag är van att bara släppa logik och sånt där när jag läser fantasy och sci-fi och bara godta (och fascineras över) det som händer. Men här: hjärnan greppar inte annan-dimension-grejen, inte heller the delvers-grejen. Och eftersom dessa är rätt avgörande för hela storyn så blir jag alltså aldrig så där värst engagerad.

Men. Såklart jag kommer läsa fjärde (och vad jag förstår sista) boken i Skyward-serien som jag tror är på gång kanske redan i år. Jag måste få veta, och få allt avslutat, och jag måste få se M-bot som sig själv igen.

Titel: Cytonic
Serie: Skyward #3
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2021
Förlag: Gollancz

A Memory Called Empire

Mahit reser från sin lilla rymdstation till hjärtat av det stora imperiet Teixcalaan. Hon ska vara stationens ambassadör, och det är hennes drömjobb. Hela sitt liv har hon utbildat sig i teixcalaansk kultur, språk, politik, och på fritiden läser och lyssnar hon helst på den senaste poesin från imperiets huvudstad (eller huvudplanet). Nu ska hon resa dit, och bo där! 

Och till sin hjälp ska hon ha förre ambassadören, Yskandr, med sig. Fast bara en liten AI-variant av honom eller vad man ska säga. Bak i nacken har Mahit (och alla på hennes station) en liten dosa som kallas imago. I den sparas en sådan minnesbild av personen de efterträder, som i sin tur har minnen och erfarenheter med sig från sin föregångare, upp till flera generationer. Och så ska minnena och den förra personen smälta ihop med den "nuvarande" personen till en och samma personlighet fast med en sjujäkla erfarenhet att luta sig tillbaka på. 

Problemet är bara att hennes imago-Yskandr är "nedladdad" för femton år sedan och inte från den "nuvarande" Yskandr som precis blivit mördad efter tjugo års ambassadörstjänst. Varför blev han mördad och vad hade han gjort? Det vet inte "yngre" Yskandr hur mycket han än kan lotsa Mahit runt i den teixcalaanska kulturen. Och den som hade ihjäl förre ambassadören verkar nu vilja ha ihjäl även Mahit.

Jag gillar delar av den här boken, och det är just delarna som har med den här "imago"-grejen att göra, att bära med sig någon annan persons minnen i sig själv. Tyvärr försvinner detta i ett hav av detaljerade beskrivningar av Teixcalaankulturen, som förvisso är fascinerande på många sätt (poesi är alltså "hett" och poeter är denna världens kändisar, samt att poesi används för att koda hemliga meddelanden) men att bygga upp en värld räcker inte. Det behövs handling och karaktärer också. Och jag blandar hela, hela tiden ihop karaktärerna i den här boken vilket inte är ett bra tecken, samt kommer aldrig huvudpersonen Mahit nära. Det fina världsbygget (alltså, ja, det ÄR bra) kryddas med en mängd politiska intriger som utgörs av Mystiskt-namn-på-ena-sidan som nog inte är ense med Mystiskt-namn-på-andra-sidan plus att vi har en arvsföljd efter den åldrande kejsaren som känns oroande. Men jag gäspar käkarna ur led över politiska intriger, och slöläser tills boken hettar till då och då. Och då handlar det alltid om dessa imagos, om olika personer som är döda eller inte döda eller i olika versioner av sig själva, som ska samarbeta. Helt fascinerande, och jag önskar så mycket att författaren kunde låtit detta bre ut sig mer i boken. Vi har också en antydan om att den gigantiska staden styrs av en komplicerad AI som styr mycket mer än man först förstår, och jag hoppas i det längsta att detta också ska lyftas till att vara en viktig del av handlingen (för vilka möjligheter!). Men jag väntar förgäves, och bokens avslut är inte alls tillfredsställande. 

Kanske jag möjligen läser bok 2 i serien som ska komma till våren, för då ska Mahit och hennes teixcalaanska vän Three Seafrass ut i rymden och kämpa mot aliens med onda planer om jag förstår det hela rätt. De där aliens har figurerat som ett stort hot även i denna första bok, men har inte alls fått ta särskilt mycket plats. 

Titel: A Memory Called Empire
Serie: Teixcalaan #1
Författare: Arkady Martine
Utg år: 2019
Förlag: Tor
Hitta den hos din lokala bokhandel, på biblioteket, eller via Omnible

Gideon the Ninth

Jag kunde inte motstå den här boken när jag läste om den - nekromantiker, i rymden, första i en serie som heter "The Locked Tomb", och så med svart humor och ett rappt språk? Och så framsidan... hallå! Jag älskar den! Och fortfarande, efter att ha läst boken och egentligen tyckt att den var ganska jobbig att ta sig igenom, så gillar jag fortfarande tanken på det här som något bra och Gideon som en karaktär att älska. Och nästa bok i serien, som heter Harrow the Ninth, har ett omslag som är lika snyggt. Och jag skulle egentligen vilja läsa den - men ärligt tror jag inte att jag kommer att palla det eftersom jag hade så pass stora problem att ta mig igenom den här. 

Gideon har vuxit upp som föräldralös på en planet som vi inte får veta så mycket om mer än att det kryllar av skelett, finns någon mystisk "tomb" som är bas för en hel kult och religion och att härskande familjen är nekromantiker. Gideon vill ta sig därifrån, men får inte för Harrowhark Nonagesimus, dotter i den härskande nekromantikerfamiljen. I stället tvingar Harrow Gideon att komma med till en annan planet, The First, för någon mystisk uttagning till att bli "lyctor", och då måste Harrow som nekromantiker ha med sig en slags livvakt/högra hand/betjänt som kallas "cavalier", och det måste bli Gideon. Gideo och Harrow hatar varandra djupt, och har gjort ända sedan de var barn.

Nej, jag lovar, det blir inte mer klart även om man läser boken. Vadå planet? Vadå ben-nekromanti? Hur hänger planeterna/husen ihop? Vem är vem och varför, varför, varför??? 

Nå. I större delen av boken är Harrow och Gideon på utse-någon-till-lyctor-planeten. Här vidtar en mystisk jakt på ledtrådar och nycklar och hemliga rum - och samtidigt så dör de olika husens deltagare under våldsamma omständigheter. Harrow kämpar som ett djur (hon svettas blod och håller helt klart på att jobba ihjäl sig) för att komma "först" i den där tävlingen, men så småningom handlar allt i stället om "vem som gjorde det" - ett slags cluedo, fast i rymden och med nekromantiker, kringvandrande skelett och sanslöst mycket blod och märkliga nekromanti-termer.

Återigen: nej, det blir inte klarare när man läser. Det är mystiskt, och jag får absolut inte grepp om världen och förutsättningarna och magin, även om jag efter kanske halva boken börjar få grepp om karaktärerna (innan de börjar dö).

Jag läste klart boken, men fick kämpa. Jag ville veta "vem" men framförallt ville jag veta "varför". Och ja, i ett fyrverkeri av action fick jag nog veta allt det där, men jag blev inte så himla klok för det. 

OK - så varför läste jag boken klart då, om jag nu fick kämpa så, och tyckte det var så oklart med allting? Jo - det är Gideon och Harrow och deras relation. De hatar alltså varandra och har alltid gjort det. Varför? Och så förändras sakta det där. Oerhört sakta, så sakta att jag som läsare blir glad för detaljer som ett förändrat kroppsspråk eller någon replik som tyder på något mindre dödskyla än förut. 

Andra boken i serien, Harrow the Ninth, fortsätter där den här slutar, och jag har förstått att man bör ha den här högst aktuell i minnet innan man fortsätter med den. För den lär återvända till vissa delar av Gideon-boken, men vända på perspektiven. Och så lär den vara ännu mer oförståelig och mystisk. Åh, jag vet verkligen inte om jag fixar det - samtidigt så vill jag nog följa Harrow lite till, få veta mer om den där "locked tomb" och lite annat. Plus att framsidan är så himla galet snygg.

(måste ju bara tillägga om den här framsidan: det där är alltså Gideon vi ser där. Harrow tvingar henne att alltid sminka hela ansiktet till det där grinande kraniet (för så gör man helt enkelt på the Ninth), men pilotglasögonen är hennes eget olydiga tillägg. Plus att hennes röda hår bryter av hela intrycket rätt bra...)

Titel: Gideon the Ninth
Serie: The Locked Tomb #1
Författare: Tamsyn Muir
Utg år: 2019
Förlag: Tor
Köp den till exempel via Omnible

Ancestral Night

Haimey och hennes lilla team bestående av piloten Connla, två katter (varav den ena sover hela tiden) och så Singer, som är rymdskeppets AI, "the shipmind", försörjer sig på att resa runt i galaxen efter strandade rymdskepp. De återför dem och får hittelön, eller säljer delar av dem, eller, ja, det är lite oklart för mig faktiskt, men vi avviker snart från det eftersom det rymdskepp de hittar i bokens inledning göra att de inte riktigt kan fortsätta med sitt ordinarie jobb. Dels hittar de någon typ av teknik som tillåter gravitation ombord och som skulle kunna inbringa mycket pengar om de kan ta med den, dels upptäcker de att rymdskeppets ordinarie besättning har utrotats och behöver rapportera det. Men innan de hinner göra något av det här blir de anfallna av rymdpirater, och Haimey blir stucken av något som visar sig vara något teknologiskt parasiterande kartsystem som lägger sig i hennes hud. 

Alltså, jo, jag gillar inledningen men har lite svårt att hänga med på vad som händer, men ungefär så där. Och jag kämpar på, eftersom jag aldrig skulle kunna släppa en bok med en AI som heter Singer för den gillar att sjunga, och som är på väg att bli headhuntad pga att den är intresserad av politik och filosofi. Och ett tag tänker jag att det här kommer att bli en fantastisk bok, när teknolog-parasitiska rymdkartan i Haimeys hud verkar visa på att något viktigt finns gömt i galaxens centrala svarta hål. Kanske teknologi från en civilisation så uråldrig att det inte ens går att föreställa sig?

Men hur bra allt det här än låter, och hur mycket jag än tilltalas av AIn, av katter i tyngdlöst tillstånd, av rymdpirater och av rymdstationer med korrumperade ledare och högst avancerade tolksystem, så blir boken ganska snabbt rätt seg. Jag kämpade på, och ville se hur det går eftersom jag anade storslagna avslöjanden och fina sf-sense-of-wonders... men när vändningarna och avslöjandena kom så var de aldrig så fantastiska som jag ville ha dem. De blev halvbra, halvspännande, halvfascinerande och det hela rätt ljummet, och när jag tagit mig igenom hela boken var totala känslan "otillfredsställande". Egentligen inga lösa trådar, men absolut inga wow-lösningar. 

Ändå finns här detaljer och karaktärer jag tycker väldigt mycket om. Kanske var det de som höjde mina förväntningar på vad som skulle hända och avslöjas? Vi har Singer, the shipmind, som jag väntade mig såååå mycket av. Vi har något så vansinnigt roligt som den kriminalare (alltså, nja, någon typ av rättskipare/jurist/lagkunnig/agent, det var ett par veckor sedan jag läste boken och har glömt vad titeln var) på rymdstationen som är vad jag förstår en gigantisk, intelligent, talande bönsyrsa. Och så har vi "the fox" som det tog minst halva boken innan jag begrep vad det var: teknologi integrerad med mänskliga hjärnan som styr sinne och tankar till "rightminding" och också till känslostyrning. Skitläskigt, på det stora hela.

Men trots alla dessa fascinerande detaljer så blev jag alltså besviken på helheten. Kanske jag provar något annat av Elizabeth Bear. Hon har skrivit episk fantasy också, och så har hon skrivit sf-serien Jacob's Ladder som vad jag förstår ska utspela sig i samma värld som den här White space-serien som Ancestral Night är första boken i, fast historiskt väldigt mycket tidigare. Någon som läst och kan rekommendera?

Titel: Ancestral Night
Serie: White Space #1
Författare: Elizabeth Bear
Utg år: 2020
Förlag: Orion/Gollancz
Hitta den här eller via Omnible

Renegades

Jag tyckte mycket om Marissa Meyers The Lunar Chronicles och ville absolut testa den här serien som har lämnat sagovärlden för att i stället ta sig an superhjältar.

Bakgrunden är att en del människor i framtiden har börjat utveckla superkrafter (varför får vi inte veta). Först blir dessa människor avskydda och jagade, folk är rädda för dem och det är rena häxjakten på dem tills de börjar kämpa tillbaka. Fast då på ett starkast-vinner-sätt så att samhället faller sönder i ren anarki. Efter ett antal mörka år kommer i stället The Renegades, superhjältar som använder sina krafter för att hjälpa andra, skapa lag och ordning och stoppa alla kriminella gäng som gjort som de vill under så många år.

Nu får vi i vartannat kapitel följa Nova, alias "Nightmare" vars superkraft är att få andra människor att somna genom att beröra dem (plus att hon själv aldrig sover och är ett mekaniskt geni). Nova hatar alla Renegades och tillhör de få "anarkister" (de som använder sina superkrafter för egen vinning + att kämpa mot Renegades) som finns kvar. Vartannat kapitel följer vi Adrian, alias "Sketch" vars superkraft är att allt han ritar blir till verklighet. Adrian är the Renegades gullgosse, adopterad son till två av deras ledare och en riktig kändis. I hemlighet är han också superhjälten "The Sentinel" som själv skaffat sig multipla superkrafter (annars har de bara en kraft var men han har alltså skapat dem genom att rita dem på sig själv...)(det här är inte jättemycket spoiler eftersom man får veta det i det inledande kapitlen).

Nightmare och The Sentinel är fiender. Nova och Adrian lär känna varann och blir kära. Men de håller sina alias hemliga för varandra. (och det här driver mig till vansinne, för det är så uppenbart, typ att när the Sentinel dyker upp så är Adrian helt plötsligt borta ur sällskapet, och vice versa för Nightmare/Nova). Nova ansöker och lyckas komma med i the Renegades (eftersom hon ska spionera åt the Anarchists) och hamnar i Adrians team.

Alltså, jag vet inte. Det tog mig lång tid att ta mig igenom den här. Det är en hel del action, men för mig är det alldeles för mycket fokus på vilka olika superkrafter de olika karaktärerna har, och hur de använder dem, och alldeles för lite story. Jag läste slut eftersom jag förväntade mig en Meyersk twist ungefär som i Cinder men det var alldeles "too little, too late" för att hetsa upp mig. När jag sedan läser om att Adrian och Nova inte ens i bok 2 ska begripa vem The Sentinel/Nightmare är så blir jag helt trött och kommer inte att läsa vidare i den här serien.

Titel: Renegades
Serie: Renegades #1
Författare: Marissa Meyer
Utg år: 2018
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

År 2001 : en rymdodyssé

Jag fortsätter med min läsning av sci-fi klassiker, och eftersom jag ju är svag för att läsa om AI:n som inte gör som skaparna tänkt sig så var jag ju tvungen att läsa den här. Jag har aldrig sett filmen, men hade en hum om att det här finns en viss AI som heter "Hal" och jobbar som hjärna på rymdskeppet Discovery. Denne Hal förekommer det referenser till på många ställen, och nu fick jag äntligen lära känna den.

Men det tog ett tag. Först ska vi göra ett nedslag hos människorna på den tiden de inte var så människoaktiga än, utan mer förstadiet till människoapor. Och vi snackar alltså miljoner år tillbaka (är det något Clarke är duktig på är det att få läsaren att hisna över eoner av tid, eller eoner av avstånd, eller överhuvudtaget att hisna över möjligheter och storhet). De där apflockarna får sin dagliga stå-på-varsin-sida-av-floden-och-göra-arga-ljud-mot-varandra-rutin störd när det helt plötsligt står en svart monolit av ett märkligt material mitt i deras vanliga söka-efter-mat-miljö. Den börjar påverkar deras tankar och beteende. Därefter hoppar vi vääääldigt många år fram i tiden, och följer med en rymdforskare på en resa till månen där det gjorts en fantastisk upptäckt under marken, något som verkar skicka iväg en radiosignal av något slag ut i rymden. Det är först därefter, och minst en tredjedel in i boken, som vi får komma ombord på Discovery som då är på väg till Saturnus. Skeppets AI "Hal" har fått dubbla budskap i sin programmering, och får någon typ av existensiell kris, och börjar ha ihjäl sin besättning. Sedan går det ganska raskt till att ende överlevande besättningsmedlemmen kommer fram till resans slutmål, en av Saturnus månar (i filmen lär det vara en av Jupiters månar pga svårt att få till Saturnus ringar på nära håll). Det som ser ut som en svart monolit liknande den på månen är i själva verket något helt annat, och slutet på boken är Storslaget, Svårförståeligt, Hisnande och rätt himla urflippat faktiskt.

Jag är glad att ha läst den här boken, men är lite besviken eftersom Hal inte alls var med lika mycket som jag trodde (även om det Hal gör får stora konsekevenser). Kanske att jag även ser filmen någon gång? Det finns fortsättningsböcker, men dem kommer jag inte att läsa, däremot ska jag läsa annat som Arthur C. Clarke har skrivit. Återkommer!


Titel: År 2001 : en rymdodyssé
Författare: Arthur C. Clarke
Originaltitel: 2001 : A Space Odyssey
Översättning: Roland Adlerberth
Utg år: 1970
Förlag: Trevi
Köp den (på engelska) till exempel här, här eller via Omnible (eller låna den på svenska från ditt bibliotek som jag gjorde)

Arrakis - ökenplaneten (Dune)

I min sommarläsningshög ligger ett antal sci-fi-klassiker, och jag har reserverat ännu fler från biblioteket. Detta eftersom jag läste ett inlägg på SF-bokhandelns sida om sci-fi-klassiker ungefär samtidigt som jag läste fantastiska Network Effect av Martha Wells och kände att jag ville ha mer. Och tänk om jag går runt och missar att läsa något fantastiskt bara för att jag inte har läst de där klassikerna? Måste testas. Och jag började med Dune. Lite eftersom den kommer i ny filmatisering till hösten och jag ville testat boken först.

Jag hittade ett rätt slitet och trist exemplar i magasinet på biblioteket där jag jobbar, en översättning till svenska (och då heter den praktiskt nog Arrakis - ökenplaneten i stället) med en fin framsidesillustration av Inger Edelfelt.

Ökenplaneten Arrakis är den enda platsen där "kryddan", melange, finns, och denna krydda är oerhört kraftig. Kan användas till att förlänga liv och ge rymdskeppsmotorer energi. Hur det sker är lite luddigt - de tekniska detaljerna är inget Herbert förlorar sig i och detta är inte den sortens sci-fi som kompletteras av sprängskisser över rymdfarkoster precis. Nej, här är det mer så att resandet mellan planeter är självklart och liksom bara görs i bakgrunden, ungefär som när folk i vår värld tar flyget hit och dit (utom i coronatider...). Det Herbert intresserar sig för är politik, krig och intriger. Och då alltså vilka människor det är som har makten över Arrakis, och i förlängningen över kejsardömet.

Förut var det Harkonnerna som regerade över Arrakis, men de har nu lämnat över styret till Atreiderna. Ganska snart har Harkonnerna dock lömskt haft ihjäl pappa Atreides och sonen Paul Atreides har fått fly ut i öknen tillsammans med sin mamma Jessica (som är en av "Bene Gesserit", typ rymdhäxor). I öknen finns gigantiska sandormar, ökenfolket Fremen, tuffa levnadsvanor och många planer på hämnd. Och Paul Atreides går från sandflykting till högsta tronen via mycken dramatik (ja, de rider på sandormar också).

Dune skrevs 1965, och känns verkligen ganska dammig. Även om boken är fullproppad av händelser och människor så är den ändå märkligt stillastående, och känns mycket som en rad dialoger där det som händer liksom sker snabbt i bakgrunden. Och det känns underligt att läsa science fiction där vår tids självklarheter med nätverk och kommunikation inte finns med. Herbert låter sina karaktärer hota varandra med "atomvapen" men de bär samtidigt armbandsur, och kommunicerar såklart via de traditionella sätten samtal och brev. Hur skulle han kunnat ana att vi i framtiden går runt med fantastiska, handhållna datorer som en självklarhet? Att vi har hela världen i handen i vår mobil? Att läsa äldre sci-fi är lite som att öppna någon typ av tidskapsel och förundras över det vi trodde på då. Men den förundran räcker tyvärr inte för att jag ska gilla den här boken. Den är seg, seg och alltför full av politiska intriger för att jag ska svepas med. Men jag är ändå nöjd att ha läst den och kommer säkert att sitta och vara besserwissrigt jobbig när jag ser nya filmen. ("alltså, i boken va, där är det heeelt annorlunda...")


Titel: Arrakis - ökenplaneten
Författare: Frank Herbert
Originaltitel: Dune
Översättning: Gabriel Setterborg
Utg år: 1965 (original), 1982 (denna upplaga)
Förlag: Askild & Kärnekull (denna upplaga)
Köpa? En nyöversättning till svenska kommer till hösten, kolla exempelvis här eller via Omnible. På engelska finns den exempelvis här eller här.

Network Effect

En hel bok med Murderbot, alltså en fullängdsroman till skillnad från bok 1-4 som var novellas. Den här knyter ihop det som hänt i tidigare böcker (och ja, de måste läsas först), plockar upp trådar och karaktärer från alla fyra böckerna och får ihop alltsammans på ett ytterligt tillfredsställande sätt.

Jag kunde inte släppa den här boken. Så! Vansinnigt! Bra! Den hade precis allt det jag ville att den skulle ha, den slutade ytterst, ytterst bra (men öppnar ändå för fortsättningsböcker)(snälla...??!) och jag trodde aldrig jag skulle få tårar i ögonen av lycka för att någon skapar malware/killware... men det fick jag.

Vår livsfarlige maskin-människa SecUnit (alltså Murderbot) är på väg med sin grupp människor (inte vänner, inte familj, herregud inget sånt där med relationer och känslor, tack så mycket) när deras rymdskepp blir attackerat. I all action och förvirring blir resultatet att det främmande rymdskeppet lyckas fånga in SecUnit och dr Mensahs dotter Amena och sedan försvinna in i ett maskhål. SecUnit blir ytterst förvirrad när det främmande rymdskeppet visar sig vara ART från bok 2 i serien (ART står för Asshole Research Transport, eftersom detta är en AI med ytterst jobbig attityd). Men inne i skeppet finns inga spår av ART själv - istället klampar det runt människor som ser konstiga ut med vassa tänder och grå hy. De vill ha upplysningar om det vapen SecUnit enligt information ska ha tillgång till, och ART har de helt enkelt "deleted". SecUnit avskyr ju allt sånt här med "känslor" - men agerar nu som om just känslorna har tagit över. Typ "raseri", "förtvivlan" och "sorg" och dess performance reliability går ner till osäkra 60% eller så (jo, det har lite med skottskador att göra också).

Vi får sedan följa med denne rasande SecUnit på en räddnings-hämndaktion som tar oss till en rymdkoloni där bosättningsförsöken uppenbarligen har misslyckats ett flertal gånger. Möjligen på att det finns farliga rester av aliens där, men det vet man inte säkert.

Nätverkseffekten i titeln står dels för alla de smarta, möjliga och totalt omöjliga sätt man kan använda ett allomfattande "elektroniskt" nätverk på - men det står precis lika mycket för det nätverk av vänskap, familj och kärlek som alla behöver. Uppenbarligen även tänkande maskiner och de som är hälften maskin, hälften människa. (och även om dessa människor och/eller maskiner ganska ofta behöver dra sig undan och vara för sig själva)

Fantastisk. Har du inte läst den här serien ännu - gör det!


Titel: Network Effect
Serie: The Murderbot Diaries #5
Författare: Martha Wells
Utg år: 2020
Förlag: Tor Books/St Martin's Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Imperiets arvingar: Bortförda + Järnrosen

Jag har läst de två första böckerna i serien Imperiets arvingar, Bortförda och Järnrosen, och tyckt mycket om dem. Jag skriver om dem på Kulturkollo idag, vilket passar så bra eftersom vi har ett pågående tema där som heter "Typ overkligt". Och att dra ut från Lunsen-skogen utanför Uppsala rätt ut i rymden med bara larver på middagsmenyn - det är "typ overkligt". Titta in på Kulturkollo och läs mer där!

Den sista människan

Maskinerna blev till sist så smarta och logiska att de tog det logiska beslutet att utrota människorna. Människorna var ju helt oberäkneliga, inkonsekventa, dumma och så förstörde de sin planet och allting. Logisk lösning: ta bort dem.

Den här boken utspelar sig 30 år efter detta dramatiska beslut och den slakt som sedan måste ha utspelat sig. Nu (alltså någonstans i framtiden) finns det inga människor kvar, bara maskiner och robotar i olika former, och dessa lever sina logiska "liv" där var och en har en uppgift och där alla är sammankopplade i ett gemensamt medvetande. Det låter väldigt läskigt, väldigt mycket Terminator-filmerna och väldigt mycket dyster post-apokalyps. Men... detta är en barnbok. Och det är en tolvårig robot, XR _935, som är huvudperson och som berättar om sitt liv. Kapitelrubrikerna är logiska binära talkombinationer, och vi får lite inblick i XRs inre monologer när hans programmering går bananas eftersom den motsäger sig själv helt plötsligt en helt vanlig dag när han (?) gör det han alltid gör: monterar solpaneler. Då kommer det nämligen en paradox vandrandes. En människa. Som ju inte finns. Error, error, error... Och "okänd livsform = hot = ska förstöras" säger hans programmering, men flickan säger att "jag är inte farlig" varpå XRs processor får typ härdsmälta och kollar över sin egen programmering en stund. Sedan förvandlas han och boken till en glad äventyrsbok för barn när XR och hans två arbetspartners/robotar (XR känner inte till begreppet "vän") tar beslutet att följa flickan Emma dit hon behöver ta sig och vi får en robot-road-movie genom Terminator-land. Eller nåt.

Grejen är att detta är väldigt gulligt, väldigt roligt, och jag gillar det mycket. Det blir lite konstigt (eller, väldigt konstigt) när maskinerna först utrotar alla människor men sedan lever sina liv och har inre tankar, humor och annat helt utifrån mänskliga perspektiv (ja, förutom det att de inte känner till begreppen humor, vänskap, kärlek och sånt där) - men släpper man det och bara läser på så är detta alltså en rolig och spännande äventyrsbok för barn.

Detaljer för att övertyga dig till läsning:
- XRs lille arbetskollega SkD_988 påminner mer än en hel del om en viss R2D2, men kommunicerar enbart genom e-mojis. Det blir lite rebus-övningar för läsaren.
- Überhärskaren i robotvärlden heter PRES1DENT, talar med mild röst och har ett ett gyllene sken ur sina ögon samt är iförd borstad platina-skal. Och jodå, han (?) har en helt egen agenda.
- Du får veta vad en intelligent solpanelsinstallatörsbot tänker när han/hen/hon/insertX träffar en robotdammsugare eller robotgräsklippare.
- Du får en uppdatering i det binära talsystemets förträfflighet.


Titel: Den sista människan
Författare: Lee Bacon
Originaltitel: The Last Human
Översättning: Sabina Söderlund
Utg år: 2020
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Hålsjön

Det är sommar, och John och hans lillebror Martin bor hos farmor vars stuga ligger precis invid Stora Hålsjön, med egen badbrygga och allt. Deras kusiner Julia och Nova är också där, och John är väl inte så himla glad för det eftersom Nova bara är 6 år och Julia aldrig varit någon han haft så där värst mycket att prata om med på släktkalasen som är de tillfällen de annars träffas. Men bada går ju alltid att göra.

Och det är när de badar som de hittar den där konstiga grejen i sjön, precis nere vid bryggan. Det är en stor, svart klump, slemmig och rätt tung, men Martin och John lyckas fiska upp den ur vattnet med hjälp av en håv. När den dunsat ner på bryggan kommer Nova och hon ska så klart snubbla på klumpen och få svart slem på tårna. Och när alla barnen går upp till stugan för att mormor/farmor kallat till fika så lägger John klumpen i vassen så länge, och gör rent håven från det svarta slemmet.

Sedan börjar konstigheterna. Från en dag till en annan blir mormor/farmor sjuk och måste åka in till sjukhus, och det är andra vuxna som passar barnen - en granne och en inhyrd barnvakt  - med blandad framgång (de verkar inte helt engagerade). Och när John och Julia börjar märka att småsyskonen bär sig konstigt åt så är det ingen vuxen som tar dem på allvar. Alltså, på allvar konstigt: de får episoder då de pratar annorlunda, och när de minns saker tydligt som de inte kan minnas eftersom de aldrig varit med om dem. Kan det vara borrelia som orsakar sånt här? Andra insektsstick? Giftiga växter? Det måste ju kollas! Men hur få de vuxna att fatta det, när de inte känner småsyskonen och inte vet hur de brukar uppföra sig?

Detta är ett riktigt spännande science fiction-betonat sommarlovsäventyr för barn. Eller, inte de yngsta barnen precis, utan mer kanske från 11 år eller så för det är inte helt lätt läsning. Men belönande! Jag gillar verkligen storyn med vad det är som finns i Hålsjön, barnens utsatthet men handlingskraftighet, och inte minst miljöbeskrivningarna: Stora Hålsjön finns på riktigt. "Ättestupan" barnen besöker ser åtminstone på kartan ut att verkligen finnas, och naturen Maria Engstrand beskriver känns som om jag skulle kunna gå rätt in i den, känna lukterna och gå på vandring kring sjön med den där fantastiska utsikten. Sen vill jag förstås kanske inte uppleva de nattliga ljusfenomenen från sjön eller vara med om det som barnen i boken får vara med om...

Titel: Hålsjön
Författare: Maria Engstrand
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 11-16 år

Exit Strategy (The Murderbot Diaries)

Så kastade jag mig ivrigt över fjärde boken om Murderbot, helt lugn över att det sedan fanns en femte bok när jag var färdig med denna, för det hade jag sett i bibliotekskatalogen. Trodde jag - men jag hade sett fel. Ja, det kommer en femte bok om Murderbot, dessutom en fullängdsroman den här gången (yej!), men den ges ut först i maj. Posten i bibliotekskatalogen var en vi-kommer-att-beställa-boken-men-du-kan-redan-nu-sätta-dig-i-kö-katalogpost, och det hade jag ju inte sett. Så nu står jag i kö. Eller om jag köper den direkt till min Kindle då i maj, för separationsångesten från denne mördarmaskin blev mycket stor när Exit Strategy var färdigläst.

Murderbot har armarna fulla (bokstavligen, med memory clips inlagda under skinnet) av bevis för att GrayCris (bolaget som försöker tjäna pengar på allt möjligt man inte får tjäna pengar på) gjort saker de inte får på planeten Milu i förra boken. Bevisen är av den arten att Murderbot bestämmer sig för att ta dem direkt till Dr Mensah. Denne dr Mensah var med i första boken i serien, och hon är i teorin Murderbots ägare, fast hon säger att det inte är så det är, att Murderbot är fri att göra vad hen vill, att hon vill vara dess vän.

"Vän" är jobbigt. Murderbot vet inte riktigt vad man gör med konceptet "vän", om det kan funka för någon som är hälften maskin, hälften människa, och programmerad att mörda. Och att bli en "pet robot" som Miki i Rogue Protocol kommer inte på fråga. Så hela träffa-dr-Mensah-grejen är faktiskt riktigt jobbig och något Murderbot försökt undvika sedan de skildes - men nu är det de här bevisen som måste lämnas över.

Det tråkiga är att dr Mensah har försvunnit. GrayCris krävde att få träffa henne för att försöka göra någon typ av överenskommelse om hur man skulle gå vidare med anklagelserna mot företaget - och sedan dess är hon försvunnen. Hålls förstås fången av shady-shady-GrayCris, dessutom på deras egen högkvarters-rymdstation och dit lallar man inte bara in och fritar någon, även om man råkar vara en SecUnit a.k.a mördarmaskin. Nej, man måste ha en plan. (det som är det riktigt jobbiga i detta är att man återigen måste rädda en människa som hamnat i en farlig situation, och att man för att göra detta återigen måste samarbeta med andra människor, och det funkar ju aldrig så där himla bra)

Jahaja. Bara att sätta sig ned och vänta på att det ska bli maj, och släpp av Network Effect.

Titel: Exit Strategy
Serie: The Murderbot Diaries #4
Författare: Martha Wells
Utg år: 2018
Förlag: Tor Books/St Martins Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Rogue Protocol (The Murderbot Diaries)

Jag läser vidare om min favorit-"killing-machine" som helst vill sitta i lugn och ro med alla sina megabyte nedladdade media. Nu reser den i rymden igen, men ska till någon otillgänglig plats dit det inte funkade att åka med en obemannad rymdfarkost (och erbjuda lite mediafiler till styrroboten som ersättning). Nej, den här gången måste Murderbot åka tillsammans med människor, och själv låtsas vara en "augmented human", alltså människa med lite extra elektronisk utrustning, och då som en säkerhetskonsult. Bra där, tycker människorna ombord på skeppet, och låter Murderbot få jobba hårt med att styra upp och reda ut alla gräl de själva hamnar i. Dessa jobbiga människor, tycker Murderbot, kan de inte hålla sams en enda minut? Måste de bråka? Hur orkar de ens sätta igång ett bråk om sånt som Vem-Glömde-Omslagspappret-I-Vasken-Så-Det-Blev-Stopp-I-Avloppet?

Äntligen framme på plats vid planeten Milu ska Murderbot sätta igång med det den kom för: kolla om shady-business-bolaget Gray-Cris har byggt en terraforming-anläggning här men egentligen gjort det förbjudna: grävt efter kvarlämningar efter aliens? För om de gjort det vill Murderbot skaffa bevis för det. De där GrayCris börjar segla upp som riktiga Bad Guys som ligger bakom både det ena och det andra.

Men alltså - tror man att Murderbot ska få kolla efter bevis i lugn och ro? Nej! För det måste äntligen ner en grupp människor till den där anläggningen. och ja, OK, lättaste sättet att komma ner till planeten är ju att (i smyg) följa med dem i deras shuttle, men... de hamnar förstås omgående i fara. Eländiga människor till att alltid hamna i faror, de bär sig så oförsiktigt åt. Så nu måste Murderbot kasta sig in i en kamp mot enorma stridsrobotar, förrädiska människor och annat elände.

Den enda i människornas grupp som inledningsvis vet om att Murderbot följt med dem är deras mänskligt formade robot, Miki. Miki är hjärtesnäll och vill alla väl, och människorna är dess vänner säger den. Murderbot misstror såklart Miki och undrar vad den vill egentligen men får så småningom tänka om. Miki är hjärtesnäll och vill alla väl. En "pet-robot" som Murderbot hånfullt kallar den. En liten snäll husdjursrobot ägd av människor - aldrig att Murderbot ska bli en sån! Murderbot vill vara en person, inte människa och inte själlös maskin som bara gör det den är programmerad att göra. Men hur uppnå detta?


Titel: Rogue Protocol
Serie: The Murderbot Diaries #3
Författare: Martha Wells
Utg år: 2018
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Artificial Condition (The Murderbot Diaries)

Andra boken/novellan om Murderbot tar vid precis där bok 1, All Systems Red, slutade: Murderbot har erbjudits en slags fristad och möjlighet att själv få bestämma hur dess liv ska vara. Men den här tillvaron verkar oroande full av människor som vill vara Murderbots vänner, och det där är jobbigt att hantera. Ska man behöva möta blicken på dem och prata med dem? Vara med dem om dagarna? Umgås...?

Tack, men nej tack, säger Murderbot ungefär i ett meddelande till Snälla-Människorna-Eventuellt-Vänner, och drar iväg till en annan rymdstation för att därifrån anonymt kunna ta sig ombord på ett robotstyrt rymdskepp med destination långt bort. Mååånga dagars och veckors resa, och åh, så skönt eftersom Murderbot har massvis med ny media nedladdad som väntar. Mängder av avsnitt av nya serier, massor av böcker och filmer...

Eller - destinationen är egentligen inte bara "långt bort" - planen är att ta sig till den planet och den gruva där det massmord skedde som Murderbot tydligen var inblandad i. Eller helt ansvarig för. Detta är oklart, eftersom minnena därifrån är delvis raderade. Och det är just eftersom det är så oklart som Murderbot vill åka dit för att se om platsen kan trigga fler minnen.

Rymdskeppet som av en tillfällighet blir det Murderbot hoppar på är obemannat, och styrs av AI. Efter en viss tvekan släpper den ombord Murderbot (som erbjuder att dela med sig av alla sina nedladdade nöjesmediafiler). Och denna AI är helt underbar att läsa om och faktiskt det som fick mig att gå ifrån "gillar den här serien skarpt" till "älskar den här serien hämningslöst". För det första: att den namnges (av Murderbot) till ART. ART står för Asshole Research Transport, och ja, det finns flera anledningar till "asshole"-delen av namnet. För det andra: att ART ganska överraskande lever sig in så totalt i Murderbots tv-serier att den får dra sig undan och "run some diagnostics" ett tag, särskilt när det är viktiga karaktärer i serierna som dör eller så.

Men "asshole" eller inte - Murderbot får hjälp av ART som följer med på den där expeditionen djupt nere i gruvan. (hur detta "följer med" går till är mystiskt och tekniskt komplicerat, obegripligt och väldigt, väldigt sci-fi)(men hallå?! rymdskepps styrsystem rider med i huvudet på en hälften maskin-hälften människa-konstruktion...?) (och det är sånt här som gör att jag älskar sci-fi av precis samma anledning som jag älskar fantasy: allt är möjligt och vad som helst kan hända)
SecUnit-specialkunskaper används, sanningar hittas, nödvändiga avkortningar av Murderbots armar och ben görs samtidigt som dess hårväxt blir kraftigare, och så småningom kan äntligen fler avsnitt i tv-serierna avnjutas i lugn och ro på nästa rymdfärd in i nästa bok. Och jag följer förstås med - det är inte bara underhållande att vara med Murderbot, utan nu börjar det anas en större, sammanhängande story bakom alltihop också som jag vill veta mer om.

Titel: Artificial Condition
Serie: The Murderbot Diaries #2
Författare: Martha Wells
Utg år: 2018
Förlag: Tor/St Martin's Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

All Systems Red (The Murderbot Diaries)

Jag älskar sci-fi där en AI av något slag får ha en av huvudrollerna, eller ännu bättre om AIn själv berättar - så det var klart jag var tvungen att läsa The Murderbot Diaries när jag väl upptäckte att de fanns. De är korta böcker (ca 160-170 sidor), mer "novellas" som hänger ihop, och jag läser dem i en rasande följd. Jag har nu när jag skriver detta redan läst tredje boken och har fjärde liggande, för jag har inte kunnat släppa dem.

För jadå, det var kärlek direkt. Denne Murderbot och egentligen vandrande dödsmaskin - den är så jag. (ja, jo, förutom själva dödsmaskineriet då) Vi har alltså en hälften maskin-hälften människa-konstruktion som är skapad för att skydda människor i olika situationer, och som för att kunna göra det är utrustad med inbyggda vapen och snabba datorsystem gjorda för att koppla upp sig mot kringliggande datorsystem (typ rymdstationers säkerhetssystem) för att kunna ge bättre service och skydd. Dessa SecUnit, som Murderbot alltså är en av, ser ut som människor utanpå (tänk en Terminator) fast har oftast täckande rustning och ogenomskinligt glas framför ansiktet (som på framsidans illustration) och de uppfattas absolut som maskiner och inte som något mänskligt. Reser de med rymdskepp så är det i typ bagageutrymmet med annat material. Och de är fullständigt livsfarliga.

Murderbot, då? Murderbot har hackat sitt eget system och tagit kontroll över sig själv, men det är när boken börjar fortfarande en hemlighet som inte får avslöjas för då skulle människorna omgående tömma dess minne, byta ut processorn och formatera hårddisken. En "SecUnit gone rogue" är helt omöjlig och får inte finnas.

Jahaja. Vad gör då Murderbot med sin egenhändigt hackade nyvunna frihet över sig själv? Mördar loss bland alla jobbiga människor? Nej! Hen (som helt saknar "sexual parts") använder sitt nya diskutrymme till att ladda ner böcker, tv-serier och film:

I could have become a mass murderer after I hacked my governor module, but then I realized I could access the combined feed of entertainment channels carried on the company satellites. It had been well over 35,000 hours or so since then, with still not much murdering, but probably, I don’t know, a little under 35,000 hours of movies, serials, books, plays, and music consumed. As a heartless killing machine, I was a terrible failure.

Så, ja, den ägnar sig åt det, om den själv får välja. Fast för att inte människorna ska misstänka att den är "fri" så tar den fortfarande jobb som SecUnit och vaktar människorna medan dessa tar prover på grus och växter och allt vad det nu kan vara. Murderbot har inte riktigt koll på vilken planet den är på (för kartor tar onödig plats i systemet och är väl inte så himla viktiga) eller vilka människornas uppgifter är (så länge den själv kan kolla ytterligare några avsnitt i sina favoritserier).

Tills den blir inblandad i det som händer på planeten ifråga. Och tills människorna börjar inse att Murderbot har känslor trots att den är en maskin. Då blir allt mer komplicerat. Dels för att Murderbot håller på att bli förintad ett flertal gånger (och även om delarna kan lagas så gör det ont och är jobbigt), dels för att Murderbot är väldigt, väldigt introvert och klarar det där med social interaktion mycket dåligt. (eller som den själv uttrycker det: bara av att tänka på att sitta i ett rum och umgås med människor en längre stund så går dess kapacitet ner till 86% eller lägre)

Jepp, jag kan relatera. Och jag tycker så väldigt mycket om att läsa om hur denne Murderbot bara vill sitta där i sin ensamhet och kolla på film - men som ideligen måste rädda folk som försätter sig i idiotiskt farliga situationer.


Titel: All Systems Red
Serie: The Murderbot Diaries #1
Författare: Martha Wells
Utg år: 2017
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Calculating Stars

Som jag har slitit med den här boken, och varit på väg att lägga ned, för att i nästa stund varit så fascinerad att jag knappt hunnit andas. Den är så ojämn. Delarna där det är bra är ohyggligt bra - medan vissa delar är så tråkiga att klockorna stannar. När jag läser runt om vad andra tyckt om boken (det finns många som tyckt till om den, den vann Nebula- och Hugo-priserna för bästa roman förra året) så är det lika spretande omdömen som boken i sig är ojämn - somliga tokhyllar, andra gäspar käkarna ur led.

Den klassas som science-fiction, men så långt ut i rymden är vi ännu inte utan hela boken utspelar sig i USA, på 1950-talet. Fast i en alternativ historieskrivning där en meteor i bokens början slår ner strax utanför USAs östkust, förintar hundratusentals människor och ett antal stora städer (bl a Washington DC) och sätter igång en galopperande växthuseffekt. Detta leder till att USA startar sitt rymdprogram redan på 1950-talet, med den desperata tanken att rymden måste koloniseras eftersom jorden kommer att bli obeboelig.

Huvudperson är Elma, matematiskt geni med doktorsgrad från universitet, dessutom utbildad pilot med många flygtimmar under andra världskriget. Hennes man är ledande ingenjör i rymdprogrammet och hon är en av kvinnorna där som jobbar som "computer", som alltså manuellt utför de räkneoperationer som behövs för raketuppskjutningarna, med hjälp av penna, rutat papper och räknesticka. (Jepp, precis som i filmen Hidden Figures/Dolda tillgångar som kom ungefär när författaren höll på att skriva den här boken tydligen)(och som jag ännu inte har sett, men ska se). Både Elma och hennes man är titulerade Dr York, men om man säger Dr York är det honom man menar, hon är oftast bara fru York.
Det är män som är astronauter i rymdprogrammet, som modigt bemannar alla raketer vid uppskjutningarna. Men Elma undrar: varför då? När hon har minst lika många flygtimmar som någon av dem? När hon har kunskapen i matte och fysik, och en hjärna som är skarpare än de flestas? Varför skulle inte hon kunna bli astronaut, hon också? Hur tänker de som bestämmer när de bara vill skicka män ut i rymden - om de ska kolonisera? Vet de inte hur barn blir till, eller? Men det här är alltså 1950-tal, och kvinnans plats är bakom mannen. Helst i hemmet. Helst dekorativ. Och Elma får slåss...

Det här låter som ett alldeles fantastiskt upplägg... och det är det. Allt det som handlar om meteoren, katastrofen, flygandet, tekniken, träningen av astronauter och framför allt: uppskjutningarna från raketbasen - allt det är så infernaliskt bra skrivet att jag knappt har läst bättre. Jag sitter i bokens början och fullständigt jublar när Elma skickligt flyger sig och sin man ut ur den där meteorkatastrofen, eller under vilken nedräkning-för-uppskjutning som helst i boken (ni vet, "T minus 40 seconds and counting...").
Men delarna mellan allt detta handlar om det där 50-talslivet, om hur Elma slåss mot sina egna nervösa besvär (hon får total ångest av att prata inför folk, eller att möta journalister, eller att framföra argument inför en grupp män som överlägset behandlar henne som "lilla vän" eller liknande, kvardröjande effekter och djupa sår efter hennes collegetid när hon var smartast trots att hon var yngst, och kvinna). Det låter inte som om det skulle vara tråkigt, jag vet, men det händer nästan ingenting mer än ältande i de där partierna och jag ledsnade så totalt på Elmas mage som återigen vred sig i kramp av oro, och det kräks på fler toaletter än vad som kan vara nyttigt för någon. Men sen blev det dags för teknik-action, och författaren glimrar och glänser i sitt skriv.

Ojämnt alltså. Jag vet inte vad jag totalt tycker. Jag vet ännu inte om jag ska läsa vidare om Elma och hennes gäng av lady astronauts (som de blir) i bok 2 som heter The Fated Sky. Det kan ju vara så att författaren skärpt till sitt skrivande till att bara bestå av det där fantastiska, och då måste jag ju läsa.


Titel: The Calculating Stars : A Lady Astronaut Novel
Författare: Mary Robinette Kowal
Utg år: 2018
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Starsight

Och så hade det kommit en bok till i serien Skyward av Brandon Sanderson, den där när han lämnar sitt vanliga fantasy-universum Cosmere och ger sig på sci-fi i stället. Jag tyckte mycket om första boken om Spensa, så det var klart att jag kastade mig över den här.

Och den börjar ungefär där bok 1 slutade, eller några månader efter. Vi kastas rätt in i ännu en actionpackad och fullständigt livsfarlig rymdfight mot the Krell där Spensa och M-bot gör helt fantastiska (och olydiga) manövrar och jag läser på och tänker att bok två ska vara i samma stil som bok ett. Hur dum är jag? Har jag inte läst Brandon Sanderson förr? Han överraskar alltid. Nu också. Så en bit in i boken är vi banne mig inte ens kvar på Spensas hemplanet. Hon och M-bot har dragit rätt till fiendens centrum, ett oändligt antal ljusår från den invanda grusmiljön vi vant oss vid. Och nu får Spensa röra sig i miljöer som känns som rena Star Wars-cantina-festen. Underbara varelser! Och kulturerna, och religionerna, och politiken...! Det är som en ny bokserie igen - fast ändå inte eftersom Spensa och M-bot är med.

Och vi får läsa om det värsta hotet av alla: the delvers som kan krossa en hel civilisation på bara några minuter. Och Spensa får flyga mer, och M-bot får vara sitt vanliga stingsliga jag (och välja de mest olämpliga tillfällen att genomgå livskriser). Och Doomslug (min favorit-larv/snigel eller vad den nu är...) får vara med också! Jag kan inte avslöja så mycket om det som händer eftersom det spoilar, men ändå: att hitta vänner och allianser där man minst anar. Och om att det inte alltid är lätt att veta mer om sina fiender om det gör dem mer... eh, mänskliga eller vad man ska säga.

Men det här är inte OK, herr Brandon Sanderson: det du gör med M-bot. Absolut nej. Och slutet? Absolut inte OK, inte någonstans, och hur ska jag nu kunna vänta på bok 3 som ju inte ens är skriven än? Kommer troligen 2021...?? Hallå!?

Titel: Starsight
Serie: Skyward #2
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2019
Förlag: Orion Publishing
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Scythe

Vi är ett par hundra år in i framtiden, och världen har förändrats en hel del, men två saker är viktigast: att människorna har slutat dö, och att en gigantisk, allseende och allomfattande AI som kallas "Thunderhead" har koll på allas liv och styr ungefär allt. Med ett undantag - the Scythedom.

Så om människorna har evigt liv (och inte bara det, deras blodomlopp är fullt av något som heter "nanites" av olika slag, som reparerar sår och skador, blockerar smärta, höjer humöret och reglerar ämnesomsättningen ifall anlag för fetma finns, och annat praktiskt) så borde väl jorden ganska raskt ha blivit överbefolkad? Nej - Thunderhead har hittills kunnat fördela resurser så klokt att människorna ändå fått plats. Men ett visst dödstal måste ändå finnas, och det är där the Scythedom kommer in. I hela världen finns det scythes, och dessa är ålagda att ha ihjäl 5 människor var per vecka. Utförande är helt upp till dem själva, men de har årliga kongresser där de redovisar sina avrättningar så att dessa inte drar iväg och blir för många åt något håll (för många äldre kvinnor, för många med asiatiskt ursprung, för många ljushåriga eller annat särskiljande).

Och eftersom dessa scythes kan ta livet av vem som helst, när som helst, så är förstås alla rädda för dem - de är egentligen det enda farliga som finns numera. För nu när människorna kan leva hur länge som helst, och när alla är ständigt lyckliga och friska och övervakade av Thunderhead så ter sig livet helt annorlunda från det i historien, alltså "the Mortal Age". Det går ju att dö om man anstränger sig lite (hoppar från en skyskrapa t ex, eller går ut framför en bil), men då blir man bara återupplivad igen så det finns en hel del människor som sysslar med detta regelbundet, "splatting", för kicken det ger att dö. Annars finns det i allmänhet rätt lite förståelse för alla dessa känslor folk verkade hålla på med då under the Mortal Age.

(och ja, ju längre man läser, desto läskigare ter sig livet i denna evighets-långa-lyckliga-liv-värld)

I denna värld tar sig nu en viss scythe som kallar sig Faraday två lärjungar: Citra och Rowan. När deras läroår är över kommer en av dem att bli en scythe, den andre återgå till sitt vanliga liv. Det är i alla fall planen, men planen går på ett ganska tidigt stadium helt åt fanders, faktiskt. Redan på den första scythe-kongressen där en annan scythe tittar snett på Faradays två lärjungar och tycker det är orättvist att han ska ha två när alla andra bara får ha en i taget. Så har det aldrig gjorts förut, och så kan vi inte ha det, och snart har det bestämts att när läroåret är slut ska den av de två lärjungarna som blivit scythe som första uppdrag ha att ha ihjäl den andre.

Så börjar det hela, och trots att det hela är fullspäckat av mord i olika mer eller mindre makabra varianter (fast det kallas inte mord, det kallas "gleaning") så älskar jag den här boken och det här världsbygget. En AI som heter Thunderhead? Bara DET! Bödelkongresser, fulla av folk i olika färgglada kåpor (ingen scythe får bära svart) som trycker i sig mat och diskuterar detaljer i sitt regelverk? Hela fenomenet med "splatters"? Det är helt knäppt alltihop men faktum är att jag inte kunde släppa den här boken, som dessutom har en hel del twister i storyn. Faktum är att när jag skriver detta redan har läst bok två i trilogin... (den heter Thunderhead).


Titel: Scythe
Serie: Arc of a Scythe #1
Författare: Neal Shusterman
Utg år: 2016
Förlag: Simon & Schuster
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Sovande jättar

I prologen berättar Rose om hur hon på sin elvaårsdag är ute och cyklar, och vid ett tillfälle lämnar cykeln för att gå in i skogen och undersöka ett märkligt turkost sken hon tycker sig se. Plötsligt försvinner marken under hennes fötter, och hon faller och förlorar medvetandet. Många timmar senare hittas hon, i en mycket djup och stor grop. Men hon ligger inte på marken, utan i stället inuti en jättelik hand av metall som under tidsåldrar tydligen legat dold där djupt nere under jord.

Sedan träffar vi Rose igen när hon är vuxen, och fysiker, och av ett märkligt sammanträffande en av dem som försöker lösa gåtan med handen. Var kommer den ifrån? Finns det fler kroppsdelar begravda? Vad är det för metall handen är gjord av? Vad betyder inskriptionerna på plattorna som omgav handen? Och jodå, det kommer att hittas flera gigantiska kroppsdelar som får helikoptrar att störta och krig att nästan startas, och det är mycket hemlighetsmakeri och intriger på hög nivå.

Berättandet sker (utom i prologen) genom återgivande av förhörsprotokoll och andra dokument (=Themisfilerna). Ganska snart framgår det att många av förhören/intervjuerna hålls av en och samma person, som verkar ha en hel del att säga till om och som är ordentligt involverad i det som händer.

Jag är kluven till den här boken. Egentligen tycker jag storyn är alldeles lysande - men jag stör mig så pass mycket på berättarformen och personerna att jag tappar bort själva storyn. Att jag stör mig på berättarformens dokument och intervjuer är rätt konstigt, för Illuminae Files har precis samma sak men där älskar jag det. Tror det är för att man där får "se på" via transkriberade videomontage (eller vad de kallades) och många illustrationer medan jag i Sovande jättar hela tiden får känslan av att all action (och det ÄR mycket action) redan har hänt någon annanstans, och utan att jag fick "vara med". Eller om det är för att förhören/intervjuerna känns väldigt konstiga efter ett tag, särskilt när de börjar handla om känslorna mellan huvudpersonerna.

För jadå: i ett stort och überhemligt projekt med ihopsättandet av gigantiska kroppsdelar med trolig utomjordisk härkomst till ett eventuellt massförstörelsevapen eller annat spännande och världspåverkande, så handlar intervjuandet om vem som är kär i vem av helikopterpiloterna och robotpiloterna. Och eftersom intervjuformen och dokumenten inte lyckats få mig lära känna personerna (det har gått några veckor sedan läsningen när jag skriver det här inlägget, och jag har redan blankt glömt bort vad de hette förutom att de alla hade det där hårdkokt tuffa språkvalet som tydligen behövs när man flyger olika militäriska farkoster) så är jag inte det minsta intresserad av deras inbördes relationer eller kärlekspirr.

Synd det. För storyn ÄR bra, när jag väl skymtar den bakom det som stör mig. Jag kanske ändå läser vidare i serien pga vill veta vad som händer, och det var en synnerligen snabbläst bok. Jag får se.


Titel: Sovande jättar
Serie: Themisfilerna #1
Författare: Sylvain Neuvel
Originaltitel: Sleeping Giants
Översättning: Peter Samuelsson
Utg år: 2018
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här

Skyward - Claim the Stars

Denne Brandon Sanderson. Jag glömde för några månader att ha lite koll på honom, och hans skrivande, och hans hemsida där han alltid har en statusrapport på sina olika arbeten som är igång, och tänkte att han efter att precis ha spottat ur sig giganto-verket Oathbringer (del tre i mega-bega-dega-giganto-serien Stormlight Archives)(som jag för övrigt älskar) skulle hålla sig lugn ett tag. Då drämmer karln till med en ny serie. Science fiction! What?!?? Var gömde han den?

Vi får träffa Spensa, som vill bli rymdpilot. Hon tror hon skulle kunna vara bara bäst på att flyga rymdskepp, bara hon får lära sig flyga först. Och det finns en skola för rymdpiloter - men det är bara ytterst få som antas till den, via ett svårt prov. Tyvärr får Spensa, bara några dagar före provet, reda på att även om hon skulle lyckas med provet så kommer hon ändå aldrig att bli antagen till den där pilotskolan eftersom hennes pappa är en fegis. Hennes pappa var också pilot, men i ett stort och avgörande slag mot de elaka rymdisarna "Krell" så ballade han ur och flög åt andra hållet. Sedan dess har Spensa fått leva med att vara "fegisens dotter" i hela sitt liv, och en stor del av hennes pilotdrömmar är att hon vill bevisa för alla att hon är modigast och tuffast av alla, och aldrig skulle fly från någon fara.

Hela den här "fegis"-grejen är väldigt irriterande, och jag blir snart väldigt trött på allt detta snack om vem som är "coward" och varför, och på tanken att Spensa skulle vara detta förfärliga "coward" bara för att hennes pappa var det. Men! Detta är en bok av Brandon Sanderson. Han gömmer alltid hemligheter i hemligheter, och trygg i det läser jag vidare. Och givetvis var det inte som det verkade med den där fegheten, eller med det där slaget, eller ens med samhället och premisserna för världen Spensa bor i heller. Ju längre vi läser desto mer får vi reda på, och desto mer utvecklas Spensa själv.

Lika givetvis börjar Spensa på rymdpilotskolan fast det verkar så omöjligt från början. Och så blir det lite standard-karaktär-börjar-på-skola-lär-sig-saker-lär-känna-sina-klasskamrater-bok, och jag får läsa om mer flygmanövrar och attacker än vad jag egentligen har lust med (även om jag tycker mycket om Spensas klasskamrater)(fast, hej, Sanderson tar livet av en del av dem...). Ett tag känns det som att Sanderson har gått lite vilse i science fiction-flyg-teknikvärlden och jag undrar vad han håller på med... tills han introducerar en ny karaktär. En AI! En galen AI! Som gillar svamp, och som har tappat en stor del av sina minnen! Och sedan... ja, sedan är boken i hamn. Jag älskar. Denne AI (M-Bot heter han) ger boken den Sandersonska skruvningen, med humorn och allt det oväntade. Alla ni som älskar Aidan i Illuminae files bara måste läsa den här, och träffa M-Bot. Ni måste!

Och när boken är slut, och jag sitter där med mängder av svar på alla varför (varför Krell? varför en himmel gjord av gammalt skrot? varför feghetssnack? varför varför varför?) men med stor längtan efter att få läsa bok 2 i serien (Starsight, kommer i november 2019) och få ännu fler svar på nya frågor som uppstått...? Ja, då är det bara för mig att konstatera att Brandon Sanderson behärskar även sci-fi. Han är fortfarande helt ohotad i positionen "Carolinas husgud". Hail Sanderson!

Uppdatering: kolla vad jag hittade på brandonsanderson.com: man kan köpa Skyward-grejer! 
Hallå! Jag villhöver en t-shirt med en Doomslug! (och nä, har inte hunnit skriva om Doomslug ens)(men skulle vilja ha en egen sån också)


Titel: Skyward - Claim the Stars
Serie: Skyward #1
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2018
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här