fredag 2 december 2022

The Raven Prince

Jag har så många romance-böcker nedladdade i min Kindle som det aldrig blivit av att jag läst. Den här är en av dem, och den är den första i en serie om fyra böcker där de tre första heter något med "prince" och i den sista finns en "princess" med. Personerna i böckerna är inte kungligheter själva (särskilt inte prinsessan, huvudpersonen i den finns med som karaktär i den här Raven Prince-boken, och hon rör sig väldigt, väldigt långt ifrån hovet kan jag säga) - men varje bok har en anknytning till en särskild folksaga. Sagan om The Raven Prince återges här i början på varje kapitel, och är en variant på vår "egna" (vet egentligen inte om det är en svensk folksaga) Prins Hatt under jord. Och delvis också Skönheten och odjuret.

Boken inleds med att Anna, prästdotter och ung änka, kommer gående på landsvägen. En ryttare kommer galopperandes i oansvarigt hög fart, håller på att rida ner Anna, får stopp på hästen men det bär sig inte bättre än att han kastas av, och landar rätt i en dypöl. Han är inte glad när han reser sig, det är han inte, och han tycker allt är Annas fel eftersom hon var i vägen. Otrevlig karl. Ful är han också, koppärrig i ansiktet och stor näsa, stor hela han och med svart hår och svarta ögon. Anna upplyser honom om att hon inte visste att han "behövde hela vägens bredd för att framföra sin häst" eller något liknande, varpå den fule, arge karln blir ännu argare, sätter sig på sin häst och galopperar därifrån utan att ens bry sig om att plocka upp sin hatt eller sitt ridspö som ligger kvar i leran. 

Denne så osympatiske karl är earlen av Swartingham, Edward de Raaf. Och givetvis ska han och Anna i slutet av boken vara kära i varandra bortom allt förnuft och för evigt och alltid (och förlåt mig för spoilern)(men vad fasen, det här är romance och sånt här VET man). Hur går det till, då?

Jo, Edward är som vi förstår lite lätt hetsig i humöret. Han har de senaste veckorna haft ett antal sekreterare som alla sagt upp sig eftersom de inte orkar med honom. Den senaste drog mitt i natten, lät hälsa att hans föräldrar fått feber och att han måste hem och sköta dem. Dessutom hade hans syskon också fått febern. Alla fem. Samt moster. Och morbror. Farföräldrarna också. Samt familjens katt. Så han kunde verkligen inte vara kvar i tjänst hos earlen en minut till, det förstår ju vem som helst.
Anna har ingen inkomst, och har börjat leta efter tjänst som guvernant eller sällskapsdam, men lyckas inte så bra. Nu råkar hon få veta att det finns en sekreterartjänst ledig i earlens hushåll. Men inte kan väl en kvinna arbeta som sekreterare? (detta är alltså på mitten av 1700-talet...) Unheard of! 

Anna är Anna, och hon är tuff och inte rädd för någon. Så givetvis blir hon sekreterare åt earlen. Som, ja, är argsint och ful. Och har en stor läskig hund. 

Jag fullständigt älskade den här boken. Det var länge sen jag läst romance som drog in mig så - jag kunde inte släppa boken. Alls. (förrän sisådär 2 på natten)(dagen efter var en vanlig jobbvardag... att jag aldrig lär mig)

Titel: The Raven Prince
Serie: Princes Trilogy #1 (fast det är fyra böcker)
Författare: Elizabeth Hoyt
Utg år: 2006

torsdag 1 december 2022

Arvejord

Jag har läst allt av Maria Turtschaninoff, och jag beundrar gränslöst hennes vackra språk. En av mina bästa böcker ever är Anaché, och ni som inte läst den bör göra det. Typ nu. 

Så jag var beredd på språket, och miljöbeskrivningarna, och en människornas tro på myter, sagor och legender så stark att de får liv och blir riktiga. Ändå...ändå blev prologen (som är skriven som prosapoesi) en fullständig spark i magen. En kvinna vars mamma precis har dött, och som funderar på vems dotter hon nu är. När dör mamma - är det när kroppen dör? När hennes vanor glöms bort? När man städar undan hennes tofflor? När den sista av hennes hemkokta lingonsylt tar slut? När minnena bleknar? 

Men alltså... åh! Så vackert!

Sen fick jag hämta mig en stund, och sedan börjar första kapitlet då vi förflyttas till Österbotten i Finland, till 1600-talet, och till en man som med beslutsamhet går längre och längre ut i skogen för att ta sin marklott där i bruk. Han hugger träd, odlar, jagar, bygger ett hus, och det är här gården Nevbacka föds. Sedan får vi följa människorna på Nevbacka genom åren, med nedslag som på olika vis skildrar dem, deras liv, deras förhållande till skogen och naturen, till religion, till staden. Vi får följa människorna genom svält och krig, kärlek, elände, envist trädgårdsmästeri på karg mark och envist kämpande genom långa vintrar. Och vi får läsa om dem på så många olika sätt: genom dagboksskildringar, brev, berättelser som nästan drar mot sagor, eller med olika teman. 

En av mina favoriter är den där vi får läsa om drängen som knappt kan läsa, som inte är duktig på att prata (orden liksom fastnar i honom) men som älskar kartor. Han ritar kartor över allt: stigar, bästa bärställena, var våren kommer först, husen, händelser han minns... all ledig tid lägger han på att rita kartor över Nevbacka med omgivningar. Men han har aldrig varit utanför sockengränsen. Inte förrän han blir inkallad att gå ut i krig. Då måste han lämna den plats han har dokumenterat i så många kartor. Han kommer aldrig tillbaka.

En annan favorit är den om bröd och sten, som nästan känns som ett grekiskt drama med omkväde. Den berättar om en kvinna under värsta hungeråren på 1800-talet, och det gör ont i själen att läsa den. Så mycket sorg, så mycket lidande, så mycket envishet att ändå leva vidare.

Jag kommer nu i efterhand inte ihåg några namn på personerna i boken - de är ju huvudpersoner bara i sina egna tider, sina egna nedslag i den här episodiska boken. En person som är huvudperson i en episod kanske skymtar i nästa, som äldre släkting eller någon man hört om från äldre tider eller så där - detta är inte en släktsaga på traditionellt sätt. Kanske skulle man kunna säga att Nevbacka är huvudperson i den här boken? Eller den österbottniska skogen? Jo, det tror jag. Skogen, och livet i skogen - det är navet i den här boken. Mäktig, skrämmande, livgivande, fridfull. Maria Turtschaninoffs språk klarar av att låta en skog och en bygd vara huvudperson.

Åh, förresten, en favorit till: den gamla kvinnan som ensam lever kvar på Nevbacka alldeles i slutet på boken. Hon som försöker upprätthålla alla gamla rutiner och allt som som man "alltid har gjort" och som måste göras eftersom man alltid har gjort så. Ta vara på äpplena. Gräva upp potatisen (fast man är långt över 80). Inte ta hjälp av någon, för då kanske hjälplösheten gör att man hamnar på ålderdomshemmet, och då blir man ju gammal och då väntar döden. Hugga ved. Bita ihop och kämpa och vara envis.

Det här är en fantastisk bok. Fantastisk.

Titel: Arvejord
Författare: Maria Turtschaninoff
Utg år: 2022
Förlag: Förlaget M

En lista på 34 böcker

Hej hallå! Jodå, jag finns fortfarande, lever och trivs alldeles utmärkt med livet och allting. Men jag vet, jag VET... jag har inte hörts av här på bloggen sedan i maj så man kunde ju tro att jag krupit in under en sten och försvunnit. Det har jag inte. Däremot gick jag nog in i någon slags bloggvägg samtidigt som jag nästan inte läste alls. Så jag lät bloggandet vila lite. 

Det som hände då var: läslusten kom tillbaka! Med utropstecken! Jag kände ungefär att "wow, jag kan läsa precis vad jag vill, utan att behöva formulera något om varför jag gillade eller varför jag inte gillade". Och det är ju jätteknäppt, för jag har alltid läst precis vad jag vill och inte haft några läsplaneringar eller krav hängande över mig, alltid undvikit recex just för att slippa kraven. Och jag älskar ju att skriva, älskar att öppna ett tomt blogginlägg och skriva loss om en bok - så varför, varför, varför kände jag den där friheten "slipper att skriva om boken och kan läsa vad jag vill"...? Har ingen aning. Förstår mig inte på mig själv. 

Och så nu kände jag ett plötsligt skriv-kli. För det ÄR ju kul att blogga. Och jag har saknat att själv gå in och läsa vad jag tyckte om vissa böcker jag läst (hehe, jodå, jag är själv mitt största fan och står säkert för över 50% av trafiken till min blogg...). Så: nu skriver jag.

Grejen är då att jag har läst och läst och läst och läst och inte skrivit ett dugg, och har alltså en oöverkomligt lång lista över böcker att blogga om som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Inte orkar jag skriva om dem alla, för då dödar jag säkert all skrivlust jag nu har fått, och kanske läslusten, och kanske tangentbordet och nattsömnen och allt möjligt, så det låter jag bli.

Jag gör så här:

Nedan är en lista över alla böcker jag läst sedan maj. De jag nu känner att "DEN bara MÅSTE jag skriva om" kommer jag (troligen) att skriva blogginlägg om framöver. Men de andra får vara. Vad jag dock skulle bli glad över (om det finns någon bloggläsare som orkat läsa ända hit) är en kommentar här eller på facebooksidan om det är någon av böckerna i listan nedan du väldigt gärna hade läst ett blogginlägg av mig om. Så kan jag prioritera lite :)

The hills have spies (Mercedes Lackey)

The burning white (Brent Weeks)

Ryttare (Jilly Cooper)

Delhis vackraste händer (Mikael Bergstrand)

Volvo lastvagnar (Erlend Loe)

De sju systrarna (Lucinda Riley) (jamen, jag var ju tvungen att prova?)

Stormsystern (Riley) (...och gissa om jag fastnade...jodå)

Skuggsystern (Riley) (hårt, alltså jag sträckläste de här, allihop!)

Pärlsystern (Riley)

Månsystern (Riley)

Solsystern (Riley)

Den saknade systern (Riley) (men vad fasen, den är ju inte sista i serien utan jag måste VÄNTA på en bok TILL? Inte OK!)

Hemmet (Mats Strandberg)

Kvinnan på tåget (Paula Hawkins)

Kungariket (Jo Nesbö)

A deadly education (Naomi Novik)

The Soul weaver (Carol Berg)

The Perfect Rake (Ann Gracie)

Much ado about you (Eloisa James)

Kiss me Annabel (Eloisa James)

Daughter of the ancients (Carol Berg)

Slutet på världen som vi känner den (Erlend Loe)

The taming of the duke (Eloisa James)

Pleasure for pleasure (Eloisa James)

Under samma tak (Christina Lindström & Jan Andersson)

Fvonk (Erlend Loe)

Devil's Bride (Stephanie Laurens)

Det sista kungadömet (Bernard Cornwell)

1794 (Niklas Natt och dag)

Arvejord (Maria Turtschaninoff)

När vargarna kom (Charlotte McConaghy)

Fugitive Telemetry (Martha Wells)

Som i en dröm (Julia Quinn)

The Raven Prince (Elizabeth Hoyt)




onsdag 11 maj 2022

Vårjakt i Rosengädda

Jag läser vidare om livet i den lilla byn Rosengädda, och de personer som bor där. Tessan har blivit mamma, och fortsätter som restaurang- och getägare eftersom hon har flera vänner som hjälper henne med Marta (det är dottern som heter det, geten heter alltså fortfarande Bella) och vardagslivet. Dock är det såklart fortfarande enormt mycket jobb med restaurangen och renoverandet och alltihop, och hon har inte särskilt mycket pengar. Eller några pengar alls. Så hon annonserar på Blocket efter en person som kan tänka sig att komma och arbeta hos henne, med (god) kost och logi men utan betalning.

Godsherre Gustav tycker fortfarande det bästa vore om Tessan helt enkelt blev ihop med honom - han har ju pengar och är störtkär i henne? Och visst vore det himla praktiskt, det tycker Tessan också. Snygg, snäll, rik, rolig ung man som vill ha henne med på alla möjliga äventyr - vad finns det att inte gilla med en sån sak? Bara det att det liksom inte spritter av lycka i kroppen på henne när hon tänker på Gustav, och borde det inte göra det ändå?

Flatan och Camilla och Johnny och människorna i byrådet och alla andra är fortfarande med i boken och förgyller min lästillvaro - och så kommer det in två nya personer som rör om i grytan. Det är Tessans mamma Ann-Kristin, hon med skyddsplasten på soffan, och så Erland Josephson som dyker upp en sen kväll i luggslitna kläder och visar sig vara arbetssökande. Det är den där annonsen på Blocket om gratisjobb han har läst - men hur mystisk är inte han som dyker upp så där jättesent en kväll? Kan man lita på honom och släppa in honom i sitt hem?

Ann-Kristin och Erland för med sig allvarliga teman i boken, det är död, lidanden, livsångest och förfärligheter - ändå är Vårjakt i Rosengädda en feel-goodroman. Jo, för svärtan blir tillsammans med allt det underbara med naturen i april-maj, all kärlek och medmänsklighet och all den där goda maten som lagas till en väldigt bra blandning. Och jag sträckläste igen.

Titel: Vårjakt i Rosengädda
Serie: Rosengädda #3
Författare: Emma Hamberg
Utg år: 2015
Förlag: Piratförlaget

torsdag 5 maj 2022

The Blood Mirror

Serien Lightbringer av Brent Weeks läste jag för några år sedan, men bara tre böcker av seriens fem. Något golvad av tredje bokens för mig rätt omotiverade tjocklek avslutade jag inlägget här om den med att "jag håller på att samla energi för att läsa den fjärde boken" eftersom jag trots allt tyckte så mycket om personerna i den och ville veta hur det gick för dem. Nu har jag alltså "samlat energi" i ungefär fyra år och retat mig mer och mer på att jag aldrig fått serien färdigläst. 

Så! Hopp in i denna värld med det mest märkliga och svårförståeliga magisystem jag läst om, tror jag. Det handlar om att denna världens makt, religion och styrelseskick bygger på färger, och de människor som kan drafta olika färger till att anta fysisk form. De kan alltså skapa olika föremål ur luften, om det bara finns ljus och de i ljuset kan urskilja "sin" färg. De flesta kan bara drafta en färg, några ovanliga personer kan göra det med två färger och så finns det unika personer (två av våra huvudpersoner) som kan göra det med alla färger. 

Nej, jag kan fortfarande inte efter fyra tjocka böckers läsande försöka föreställa mig ens i tanken hur detta draftande går till. Men strunt i det, jag läser och ser glad ut, och intresserar mig i stället för personerna som vi får följa:

Gavin, som i första boken var helt oövervinnerlig, kunde drafta alla färger och stod högst i samhällets hierarki såsom varande "prism". Nu har han fråntagits allt, och är till och med färgblind. Han sitter boken igenom i en djup och hemlig fängelsecell, och håller sakta på att bli galen. Kanske. Eller så är det en verklig person eller varelse, den där dead man som syns i fängelseväggen och som han pratar med. En hel boks fängelsesittande borde inte vara särskilt rafflande, men det är det, och det är fortfarande Gavins partier i boken jag gillar mest.

Kip, som fortfarande har dåligt självförtroende, men som blir alltmer superhjälte-som-kan-drafta-alla-färger och som i den här boken för ett gerillakrig i en djup skog samtidigt som han har relationsproblem med sin alldeles nya fru Tisis. Och denna Tisis växer oerhört som karaktär - från visst-är-hon-väl-snygg-men-måste-vi-ha-henne-med till kompetent och strategisk krigsledare.

Teia, som kämpar med uppdraget att vara lönnmördare för Broken Eye-sekten som under cover-uppdrag, men som för att vara trovärdig i rollen faktiskt måste mörda folk. 

Där finns fler, och såklart mängder av andra detaljer och subplots och avslöjanden. Den här boken är lika tjock som den förra, men på något sätt upplevde jag inte den här särskilt stillastående, och jag tycker fortfarande väldigt mycket om personerna. Nu ska det absolut inte gå några fyra år innan jag läser sista och avslutande boken i serien - jag har den redan inköpt till min Kindle.

Titel: The Blood Mirror
Serie: Lightbringer #4
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2016
Förlag: Orbit

tisdag 3 maj 2022

A Promise of Spring

Den här låg och skvalpade i min Kindle, och jag kände ett behov av Mary Balogh-romance så jag plockade upp den. Men det är tyvärr inte någon av hennes bättre böcker, faktiskt. När jag läst färdigt den hade jag en känsla av att den nog hängde ihop med en av hennes andra serier, och jodå: när jag kollade visade den sig vara en spin-off till Web-serien. Mary Balogh blev så nyfiken på ett udda par som figurerade i en av Web-böckerna - en ung livlig man som gift sig med en tio år äldre stillsam och allvarlig kvinna - att hon bestämde sig för att utforska paret genom att skriva en egen bok om dem. Det blev alltså A Promise of Spring. 

Vi har Grace, 35 år, som de senaste ca 10 åren bott tillsammans med sin yngre bror Paul som hans hushållerska. Lillebroren är präst och en Ytterligt God och Trevlig Man. Tyvärr försvinner han ut från handlingen redan på sidan 2 i boken ungefär, då han skyddar två små barn från en ilsken tjur. Tjuren anfaller i stället prästen som omkommer ögonblickligen. Hans syster kan då förstås inte bo kvar i prästgården, och har ingen förmögenhet och ingen alls i hela världen att vända sig till - syskonen har sedan länge helt sagt upp kontakten med sin familj. 

En av prästens vänner är Perry, eller Sir Peregrine Lampwick, 25 år och ganska nytillträdd godsherre sedan pappan nyligen gick bort. Han har träffat Grace när han besökt sin vän prästen, och tyckt hon verkat behaglig där hon i bakgrunden fixat fram te och pysslat i trädgården och suttit med sitt broderi och annat stämningshöjande. Han har egentligen aldrig pratat med henne, men nu gör han en god sak och det enda gentlemannamässiga rätta tycker han, när han precis efter begravningen av den tjurstångade prästen besöker Grace och erbjuder henne äktenskap och räddning undan fattigdom och ensamhet. 

Hon avböjer först: "du har ju ingen aning om vem jag är, jag är inte alls den du tror". "Jodå", tycker sir Perry, "du är en trevlig kvinna som jag tror jag kommer trivas med". "Nej nej", säger hon, "jag är en fallen kvinna. Jag har haft sex med en man när jag var ung, flera gånger hade vi det och vi var inte gifta. Och så fick jag ett barn. Och så drog min älskare ut i kriget och försvann, och där var jag ensam med en oäkting. Pappa var arg, storebror var arg, alla var arga, och jag var ledsen. Och så drunknade mitt barn vid 4 års ålder och familjen ba: "så skönt ändå". Då blev jag och lillebror så arga att vi sa upp kontakten med familjen och flyttade hit, och här har vi bott de senaste tio åren. Fattar du nu att du inte kan gifta dig med mig? Dessutom är jag tio år äldre än dig, det funkar ju inte fattar du väl." Varpå sir Perry svarar "eh, oj, det var värst. Men jag vill ändå gifta mig med dig.". Och så gör de det. 

Detta är ungefär på sidan 3 i boken. Och alla i grannskapet beskärmar sig: men oj, hur ska det bara gå, han som är så ung och livlig och hon som är så mycket äldre och allvarsam? Men jodå, de trivs rätt bra ihop. Hon pysslar i trädgården som hör till sir Perrys gods, och fortsätter brodera på ett trevligt sätt. 

Det låter ju lite ljummet, det hela. Resten av boken består av ältande: hon ältar hur Perry ju är så ung och livlig och hon så himla gammal och trist, hur många månader eller veckor kommer det ta innan han börjar bli kär i och vara med andra, yngre kvinnor? Och han ältar detta med Grace gamla kärlek, pappan till barnet som dog - han visar sig inte alls vara död i kriget utan i högsta grad levande, och är Grace fortfarande kär i honom? Och när ska Grace lämna Perry för sin gamla kärlek?

Efter många sidors ältande av detta hittar vi i slutet av boken Perry och Grace sittande framför brasan, han med en bok och hon med ett broderi. De trivs ihop. Trots sin åldersskillnad. De är till och med kära i varandra. Och har en jättefin trädgård.

Jaha.

När jag läste mina egna inlägg om Webseriens böcker kom jag ihåg att jag inte var odelat förtjust i dem. Första och andra i serien var helt OK men den tredje blev jag direkt förbannad när jag läste:
1. The Gilded Web
2. Web of Love
3. The Devil's Web
 Så det här är väl helt enkelt en period i Mary Baloghs skrivarliv som jag tycker är rätt trist. Men vad gör väl det - hon har ju skrivit såååå många andra riktigt bra böcker!

Titel: A Promise of Spring
Serie: hänger löst ihop med The Web Trilogi, typ #0.5
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1990
Förlag: Signet

måndag 25 april 2022

It's in His Kiss

Sjunde boken om Bridgertons och det är dags för lillasyster Hyacinth att hitta sin ende och rätte. Hon har inte varit med så mycket i tidigare böcker, mer än som någon som i början av serien mest bråkade med sin rätt jämnårige bror Gregory, och i de senare böckerna någon som man skulle undanhålla information från eller eventuellt muta för att få henne att hålla tyst. Nu har åren gått och det är dags för även henne att lämna boet. 

Och det blir Gareth som är han med kyssen i titeln. Snygg, med dåligt rykte, och det alla också vet om honom är att han och hans pappa avskyr varandra som pesten. Pappan så till den milda grad att han systematiskt försöker slösa bort familjeförmögenheten så att Gareth enbart kommer att ärva skulder och elände. Grejen är (och det får man veta redan i inledningskapitlet) att Gareth inte är hans son. Gareths mamma var alltså otrogen, men det hela tystades ner och Gareth växte upp som en av två söner inom äktenskapet. Inte förrän han blev arton år fick han veta varför hans pappa aldrig tyckte om honom vad han än gjorde. De tio åren efter det har han alltså inte träffat eller talat med sin (oäkte) far. Nu har Gareth fått tag på sin farmors dagbok, och tänker att det i den kunde tänkas stå vem som faktiskt är hans verklige far. Problemet är att dagboken är på italienska.

Och via Lady Danbury (som alltså är Gareths mormor, och som är med en hel del i den här boken - jag gillar henne!) träffas nu Gareth och Hyacinth. Lady Danbury har såklart den listiga baktanken att de två passar ihop, ska bli kära och gifta sig - hon är inte jättediskret med det hela, men det funkar ju... Hyacinth kan en del italienska, och tar på sig att översätta dagboken åt Gareth. Och så börjar de träffas. Hyacinth tycker Gareth är snygg och trevlig, men ingen man borde bli kär i eftersom man säkert ändå blir besviken (pga dåligt rykte och det där). Gareth tycker Hyacinth är rätt rapp i käften och kul, men liksom alldeles för mycket även om han nog trivs rätt bra i hennes sällskap. Och så rätt vad det är har de blivit kära i varandra samtidigt som de jagar några undangömda diamanter det talas om i den där dagboken, och samtidigt som Gareth och hans (icke)far hånar varandra så fort de ses.

Jodå, rätt OK, men jag förstår faktiskt inte riktigt när övergången sker från "kul att umgås men..." till "smäktande kär klart vi ska ligga och leva forever med varandra". Det riktiga pirret saknas lite, men jag har trevligt på vägen ändå.

Titel: It's in His Kiss
Serie: Bridgertons #7
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2005
Förlag: Avon