I cirkelns mitt

Jag är ingen stor deckarläsare, men den här hade letat sig in i min sommarläsningshög eftersom jag hade läst om flera som tycker att Arne Dahl skriver så bra deckare, och jag ville prova.

Och visst - jag gillar en hel del i den här. Det börjar bra och spännande, först med en bilförare, tillika hög och viktig chef i något stort företag. Han är förbannad på allt och alla, särskilt på dem som är i vägen för honom på motorvägen - men någon halv sida senare är hans bil ett brinnande stycke skrot ute på en närliggande åker, och av höge chefen finns bara hans uppsträckta långfinger kvar. Sedan får vi läsa om en annan framgångsrik affärsman som jobbar med reklam som är så viktig att han är på plats vid 6 en söndagsmorgon (tror jag det var). Paketet som han fått levererat till sitt skrivbord exploderar dock, och efter det finns bara reklammannens snordyra-fin-fin-fin-skryt-klocka kvar efter honom. Den ligger ute i parken och tickar oförtrutet på. 

Det visar sig finnas en koppling mellan de här två morden (som de visar sig vara), och det framgår snart av de märkliga hotbrev som kommer till polisen Eva Nyman. Breven antyder dessutom att det kommer att bli fler mord och katastrofer, så nu måste såklart denna terrorist hittas och stoppas. En arbetsgrupp startas, med Eva i ledningen, och gruppen får namnet Novagruppen.

Och det är när Novagruppen startar upp som mitt intresse sakta men säkert dör i takt med att polisarbetet sätter igång och den här deckaren blir det som alla deckare blir för mig: trötta poliser, som bara jobbar med just det här fallet, och som pratar med den personen och sen den personen, och så händer något som avslöjar något och så pratar de med den första personen igen och sen med den andra personen igen och... jag vet att det här ska vara spännande men för mig blir det faktiskt bara rätt så tråkigt att läsa om. Jag vill ha mer människor och mindre utredningsarbete. Här finns några intressanta personer, till exempel Eva Nymans före detta chef Lukas som för ett antal år sedan sade hejdå till civilisationen och flyttade ut i skogen. Men även om jag gillar några av personerna och en del av handlingen räcker det inte för att lyfta boken för mig. Upplösningen känns väldigt konstruerad och långsökt (en hämndaktion som känns som ett stort varför??) och även om boken slutar i en rejäl cliffhanger så blir jag inte sugen att läsa vidare i nästa bok om Novagruppen. 

Titel: I cirkelns mitt
Serie: Novagruppen #1
Författare: Arne Dahl
Utg år: 2023
Förlag: Albert Bonniers förlag

På äventyr med Poppy Bridgerton

Den här prequel-serien om föregående-Bridgerton-generationen svänger det verkligen om - nu byter vi helt miljö igen, från kolonierna i krigstid till ett piratskepp på väg över havet från England till Portugal.

Fast Andrew är inte pirat-pirat, utan det mer diffusa privateer. Och egentligen är han faktiskt inte det heller. Han är spion åt England, och transporterar som sådan hemliga dokument och paket mellan viktiga personer i olika länder. Pirat- och smuggleriet är liksom bara en täckmantel för de transporterna. Han kallar sig Andrew James, men heter egentligen Andrew James Rokesby, och är lillebror till de två Rokesby-arna i de tidigare böckerna. Hans familj har ingen aning om de djupt hemliga spionaffärerna, för dem är han kapten i flottan och mestadels bortrest så som sådana plägar vara.

Nu ska det hämtas smuggelgods - inklusive ännu ett hyperhemligt dokument - i ett gömställe: en grotta nära Dorset. Men elände! Här har en ung dam nu precis råkat leta sig in i sagda grotta! Vad göra med henne? Ta med henne på skeppet verkar det enda vettiga, för då kan hon inte berätta om sin fantastiska upptäckt på stranden för någon. Så damen binds och forslas ombord, och kapten Andrew har fått ett verkligt problem på halsen. För inte kan man kidnappa en ung kvinna så där, inte. Särskilt inte om hon visar sig vara en tvättäkta lady, dessutom en Bridgerton. Inte en av dem i grannfamiljen där hemma - dem känner han ju såklart väldigt väl - utan en av deras kusiner. Attans, nu kommer han bli tvungen att gifta sig med henne för att rädda hennes rykte. Eller... kan det gå ändå? Om ingen får veta??

Så helt plötsligt befinner sig Poppy Bridgerton på ett skepp på väg till Lissabon. Det var inte alls vad hon hade tänkt sig, milt sagt. Hon är rasande. Och kapten Andrew får verkligen veta vad hon tycker om honom, om skeppet, om intelligensbefriade män som bär iväg med unga ladies från spännande hemliga grottor, om vad hon tycker om att vara tvungen att hållas inlåst i kaptenens hytt. Om allt möjligt, faktiskt. Bokens stora behållning är just tjafset och grälet mellan Andrew och Poppy när de tvingas umgås med varandra. Såklart inser de ganska snart att det är ganska kul att diskutera med någon som är lika smart som en själv, som är lika nyfiken på nya saker som en själv, och ja, som kan ge svar på tal. De blir förstås kära i varandra. Utan att Poppy vet att Andrew är en Rokesby, son till en earl och spion-under-cover. 

Härlig läsning - jag gillar verkligen den här serien!

Titel: På äventyr med Poppy Bridgerton
Serie: Familjen Rokesby #3
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: The Other Miss Bridgerton
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2024
Förlag: Lovereads

Tack vare Cecilia Harcourt

Här har vi då näste broder i Rokesby-familjen: Edward. Han är officer i armén, och när boken börjar ligger han medvetslös på ett fältsjukhus i kolonierna (nära New York om jag minns rätt, var några veckor sedan jag läste boken). Han har fått ett slag mot huvudet (bland annat), och när han vaknar har han minnesförlust. Den första som möter honom är en ung kvinna som sitter vid hans sida - och hon påstår att hon är hans fru Cecilia. Han har inget minne av att han skulle ha gift sig med henne alls, men han har ju minnesförlust så kan det ändå vara så? Han vet ju vem hon är - det är hans bästa vän Thomas syster, och Edward och Cecilia har liksom hälsat till varandra i brevväxlingen mellan Thomas och Cecilia. Men de har aldrig träffats på riktigt. Och nu sitter hon här och är hans fru?

Well. Nja. Nej. Cecilia Harcourt har fått brev om att hennes bror Thomas är saknad i strid. Och hon har ingen annan här i livet. Om Thomas dör tar någon otrevlig kusin hand om arvet och godset och alltihop, och vill dessutom gifta sig med Cecilia - så istället gör hon det helt omöjliga: hon reser på egen hand över Atlanten för att försöka leta rätt på sin bror. (och ja, det är fortfarande slutet på 1700-talet, så hela grejen med ensam lady på resa över halva världen är helt outrageous) Hon har ännu inte hittat Thomas, och nu håller hennes pengar på att ta slut. Då har hon alltså råkat höra att Edward Rokesby, Thomas bästa vän, ligger skadad på sjukhuset. Han måste ju veta! Men de på sjukhuset vill inte släppa in henne till honom - de släpper bara in närmast anhöriga. Det är då hon bara råkar påstå att "jag är ju hans fru!". Då kommer hon in, och får sitta invid den medvetslöse Edward, och så tänker hon att så fort han vaknar ska hon förklara vad hon sagt och om han vet var Thomas är. Men han vaknar och har minnesförlust, och det funkar liksom inte att just då berätta att "jo, förresten, vi är inte gifta, det var bara något jag råkade ljuga lite om". 

Jag gillar verkligen den här. Miljön är i större delen av boken alltså kolonierna under tiden för frihetskriget. Det är smuts, nybygge, kaos, kulturkrockar, krig, spioneri och romantik. Och så mitt i allt det två personer jag bägge gillar att läsa om. 

Titel: Tack vare Cecilia Harcourt
Serie: Familjen Rokesby #2
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: The Girl with the Make-Believe Husband
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2025
Förlag: Lovereads

Bones of the Dragon

Weis & Hickman har jag läst mycket av. Jag gillade Dragonlance-böckerna, men framförallt älskade jag deras serie The Death Gate Cycle. Spänning, humor och fina världsbyggen. Här hittade jag nu en serie av dem som jag tidigare missat: Dragonships of Vindras. 

Vi börjar i den norra delen av den här världen, och här känns det vikingainspirerat, både med gudarna (som både dyrkas på håll men som också ibland helt handfast stiger in i verkligheten och interagerar med de vanliga människorna), drakskeppen och människorna. Men ganska raskt dyker här också upp hotfulla ogres (vad är den svenska översättningen egentligen? "träsktroll"??) som har helt andra gudar, och som lugnt aviserar att det nyligen har varit en stor strid i himmelen där (enligt dem) vikingamänniskornas gudar förlorade stort och dog allihop eller tog till sjappen, och där ogre-gudarna stod som segrare. Senare i boken kommer druider och deras gudar ha en stor roll, och ännu senare har vi kultur och gudar inspirerade av romarna. Så det är en salig blandning av alltihop. Det låter som att det blir lite för mycket, men det funkar fint under läsningen, och det är trots allt världsbygget jag gillar mest med den här boken. Det är kul med gudar som är "mänskliga" eller vad man ska säga, och det är de här. Och jag gillar när världen öppnar upp sig under läsningens gång och blir så mycket mer än det verkade i början.

Det jag inte gillar är huvudpersonerna. Särskilt inte Skylan Ivorson, son till byns hövding och en kille som är van att få som han vill. Han är snygg och stark och påstridig och helt jämra dum i huvudet. Han lyckas driva igenom att bli hövdingarnas hövding, men därefter går allt honom emot. Alltså verkligen katastrof-emot. Eftersom jag tycker så illa om honom så sitter jag och gottar mig i allt som går fel för honom, men sen inser jag allteftersom jag läser boken att det är den här jämra Skylan som det är meningen att jag ska hålla på. Att han kommer att lära sig av sina misstag och bli en bättre människa i kommande böcker. Jahaja. Fan tro't. Jag ger honom någon bok till, så får vi se. Omgivande personer är inte så där himla kul heller, så egentligen gillar jag ingen alls. Eller, OK, när Wolf dyker upp så måste man ju bara älska honom. Han är väldigt speciell.

Däremot gillar jag drakskeppen. De är inte bara byggda som drakar - nej, de har som hemlig "energikälla" ett drakben som hänger helt odramatiskt på ett snöre uppspikat på masten. Vindras prästinnor (bone priestesses) kan via magi åkalla varje drakskepps tillhörande drake, som då tar fysisk form och hjälper Vindras-folket i deras strider och annat. Fast bara om draken har lust, eller har tid. Så det där vet man inte. 

Drakarna har förresten en väldigt stor och viktig del i världsbygget, de också. Men det tar ett tag in i boken innan jag inser att de faktiskt finns på riktigt, för först verkar de mest bara vara en skröna.

Jag är så himla kluven till den här boken - det finns mycket jag gillar i den, men också mycket jag tycker är rätt trist. Personerna, alltså. Och handlingen, som emellanåt är rätt seg. Men så dyker detaljer som de där bångstyriga båtdrakarna upp, eller ogre-schamanerna. Eller Wolf. Och då gillar jag det jättemycket, och måste läsa vidare. Så, som sagt, jag ger serien en chans till med nästa bok, så får vi se. Här vinkar vi hejdå till Skylan när han sitter naken och fastkedjad på någon annans skepp. Han är slav, han är på väg långt bort och han är hatad av alla. Ajdå. Ojdå. Så går det när man är dum, Skylan.

Titel: Bones of the Dragon
Serie: Dragonships of Vindras #1
Författare: Margaret Weis & Tracy Hickman
Utg år: 2009

På grund av Billie Bridgerton

Familjen Rokesby är en slags prequel-serie till Bridgertonböckerna - vi får läsa om generationen före alla Bridgertonsyskonen, och tiden är alltså slutet av 1700-talet.

I den här första får vi då läsa om Billie Bridgerton, som fullständigt struntar i att det är slutet på 1700-talet och har byxor på sig. Jo, för det är ju mer praktiskt när man rider ut och inspekterar ägorna, skörden, och hälsar på de anställda. Och eftersom man - lika skandalöst - inte sitter i damsadel utan grensle över hästen. Billie gör inte som man borde. Det har hon aldrig gjort. Såklart hon kan ha fina klänningar på sig och uppföra sig à la adlig familj, men om hon vill vrålgaloppera med Rokesbykillarna över fälten och våga livet när hästarna hoppar över häckarna så gör hon det. Och klättras det i träd så är Billie med. (även om hon trillat ner en gång och brutit båda armarna)

Rokesbykillarna, ja. Familjen Rokesby är närmaste grannar med familjen Bridgerton, och Billie och hennes syskon har vuxit upp tillsammans med barnen Rokesby. Mary Rokesby är Billies bästa vän, och att hon själv ska gifta sig med någon av bröderna Andrew eller Edward är liksom så självklart. Däremot ska hon absolut inte gifta sig med äldste brodern Rokesby, han som ska bli lord Kennard. George heter han, och han är ju lite äldre än Billie och de andra trädklättarna/vansinnesryttarna. Tråkig och korrekt är han, och han och Billie har aldrig kommit överens.

Så därför är det nu lite jobbigt när Billie har råkat hamna på ett hustak och inte kan komma ner. Jo, för hon skulle rädda en katt från ett träd, trillade och stukade foten, och kan inte ta sig ner från taket hon landade på. Vem kommer då klivande på vägen när hon ropar efter hjälp? Jo, den där eländige George. Och han tar sig upp på taket för att rädda Billie (han är ju korrekt och trusthworthy) men det bär sig inte bättre än att han (av anledningar) också fastnar på det där taket. Så nu sitter de där tillsammans. Katten är borta. Och vad, vad ska de prata om? Och kan inte bara någon tredje person komma snart på den där vägen, resa stegen åt dem och hjälpa dem därifrån??

Ja, ja. Såklart de blir kära. Inte just på taket, men så småningom. Och jag har faktiskt väldigt trevligt i deras sällskap. Det här är Julia Quinn när hon är som allra bäst. 

Titel: På grund av Billie Bridgerton
Serie: Familjen Rokesby #1
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: Because of Miss Bridgerton
Översättning: Anna Thuresson

Evil grandma

Mona är inte perfekt. Det vet hon. Hon borde äta nyttigare och röra på sig mer, säkert borde hon bli snällare och gladare också men... hon är den hon är. Och nu ska hon bli farmor. Hennes son Thomas och hans super-duper-perfekta flickvän Alma har kommit på besök (och Alma säger ingenting men visar så tydligt att kaffet och fikan och alltihop bara är så fel och att hon hellre skulle vilja vara någon annanstans, något fräschare, något som gör sig bättre på instagram än Monas val av soffa och övrig inredning)(för själv är nämligen Alma av typen lägga-upp-komponerade-och-perfekta-bilder-på-instagram-av-perfekta-stunder-i-hennes-perfekta-liv-med-bildtexter-typ-embrace-life-eller-moments-of-happiness-eller-[insert valfri floskel på engelska] och kallar sig influencer)(snygg är hon också)(fan)(Mona blir bara så trött och kan bruden inte ens bara ta en kaka och se glad ut??)

Var var jag nu innan jag började missbruka parenteser? Jo: Thomas och Alma släpper bomben att de ska ha barn. Att Mona ska bli farmor. Och är inte det alldeles underbart? Mona vet inte riktigt vad som är lämpligt att säga, så hon säger något som inte alls är lika sprudlande som det borde ha varit. På kvällen får hon ont i huvudet och överallt och upptäcker att hon har skyhögt blodtryck, tror hon har fått hjärtproblem men en läkare lugnar henne: hon har helt enkelt fått en panikattack. Det är den där farmorsgrejen... Jahaja. Så ska man inte reagera. Almas mamma, blivande mormor alltså, har minsann reagerat på rätt sätt, blivit så lycklig så lycklig så och genast satt igång med att sticka små gulliga koftor till det kommande barnbarnet. Mona kan inte sticka. Och hon gillar inte barn så där värst mycket.

Det blir värre. För Thomas och gravida Alma (som för övrigt nu har döpt om sitt instagramkonto till @allmama och lägger upp softade och förväntansfulla bilder på sin kropp, sina inköp av babyprylar och så vidare och så vidare och kallar sig numera mumfluencer) har fått en vattenläcka i sin lägenhet. Under tiden renoveringen av den sker så flyttar de in till Mona. Almas föräldrar har ett stort hus, men där funkade det tydligen inte så bra med Almas syster eller hur det nu var, så de tar över Monas sovrum och så får Mona flytta in i gästrummet. Alma lägger upp mängder av foton på instagram om hur himla jobbigt det är att bo så trångt som de bor nu - men skriver inget om kaoset hon själv skapar utan att någonsin hjälpa till med att laga middag (istället klagar hon på det Mona lagar) eller städa.

Så Mona behöver få utlopp någonstans. Hon startar instagramkontot @evilgrandma65, och gör inlägg om otacksamma barn i alla åldrar. 

Även om Mona känns väldigt kantig och jag flera gånger stör mig på henne och tycker hon kunde säga till istället för att bara känna inombords så är jag helt på hennes sida. Varför skulle man förvandlas till en vänlig, bullbakande, stickande och tålmodig dam i mjuka pastellfärger och vitt hår i knut bara för att man råkar bli så gammal så att man får barnbarn? Man fortsätter väl vara den man varit hela livet tidigare? Om än med mer skrynklor i ansiktet?

Titel: Evil grandma
Författare: Line Baugstø
Originaltitel: Evil grandma
Översättning: Lie Fredholm
Utg år: 2025
Förlag: Forum

Snapshot

En kortroman av Sanderson som är en slags science-fiction-deckare. När jag väl lyckas släppa mina förnuftiga tankar på hur det-där-i-hela-fridens-namn-funkar-egentligen så är den väldigt bra.

I den här framtiden så har man kommit på ett sätt att i ett "snapshot" på konstgjord väg återskapa en dag på en specifik plats. Tänk alltså som ett foto ur dåtid, fast fotot är en hel dag, med en hel stad, med alla människorna som gör exakt det de gjorde dagen för snapshotet ifråga. Och nej, jag begriper inte heller hur det där skulle gå till. Men OK, så är premisserna, och i det här har vi två poliser som jobbar med att gå in i olika snapshots för att hitta bevis för brott som begåtts. Anthony Davis och hans partner Chaz kan till exempel ha som uppgift att gå in i den 4 juli, vara på plats vid den skjutning som händer då eftersom de vet exakt när och var den sker. De kan inte stoppa själva skjutandet (det här är ju inte verklighet utan bara en bild eller ett minne av det som hände) - men de kan i snapshotet följa efter mördaren och se var han dumpar vapnet. Sedan rapporterar de ut det till den verkliga världen, som då kan ta sig till den platsen på riktigt, hitta vapnet, och ha fått viktigt bevismaterial.

Ja, det är knäppt, och ja, det känns som något som bara en Brandon Sanderson kan hitta på. Anthony och Chaz kan vara länge i det där snapshotet, och de kan gå och äta mat, de kan gå och roa sig mellan uppdragen (för de kan ha en lista med flera grejer de ska kolla på), och de är lite som gudar för om det är någon av människorna i snapshotsvärlden som bråkar med dem och tycker typ "här kan du inte gå in om du inte jobbar här" så kan de bara visa sina polisbrickor som bevisar att de är "on snapshot duty" och då blir människan de visar den för helt lamslagen för han eller hon inser att de själva inte finns på riktigt utan bara i en bild. (och ja, det är totalt förvirrande men man vänjer sig)

Så det är en vanlig dag på jobbet för Anthony och Chaz. Tills de får se något som de inte har på listan. Något som de rapporterar ut till verkligheten om men får veta att de inte ska kolla vidare på. Och det blir riktigt bra och spännande.

Titel: Snapshot
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2017
Förlag: Dragonsteel Entertainment