”I have lived a thousand lives and I’ve loved a thousand loves. I have walked on distant worlds and seen the end of time. Because I read.”
George R.R. Martin
Då så, dags för tredje och sista boken i Heralds of Valdemar, och framsidans bild Har Ytterst Djup Symbolism. Ett regn av pilar faller. Talia har trillat av sin hä.... förlåt, sin companion Rolan som silverglänsande och nypermanentad stegrar sig i pilregnet. Talia har en pil i axeln, och allt ser jobbigt ut.
Jo. Och det är det. Fast det är när man som läsare äntligen har kommit till pilregnsdelen som boken börjar bli bra, för fram tills dess är den helt ärligt ganska seg. Talia är färdig med sin Herald-utbildning och börjar jobba som rådgivare/livvakt/bästa vän åt drottningen och det är mycket politik och intriger. Och så har vi Dirk. Han är kär i Talia. Och hon är kär i honom. Men eftersom han är ful så tror han att Talia i stället är kär i hans bästa vän Kris, för det är ju alla andra eftersom han är snygg. Och eftersom ingen av de tre pratar ordentligt med varandra så kan triangeldramat fortsätta i all eländighet tills Dirk är så deprimerad att han nästan supit ihjäl sig och dessutom får lunginflammation. Det är aptråkigt att läsa om. Och mitt i allt detta ska så Talia och Kris (nej, Dirk ska inte med, och nej, Dirk är inte glad) resa till grannlandet och kolla upp prinsen där. Grannlandet har nämligen erbjudit prinsen som make till Valdemars kronprinsessa Elspeth, men någon måste ju kolla så att killen verkar vettig, har bra bordsskick och trevlig sångröst och så där.
Och det är alltså först nu som boken tar fart och blir bra. Prins Ancar är nämligen inte alls trevlig. Nä, han är helt makalöst onyanserat OND. Han omger sig dessutom med elaka, onda människor. Och Talia, Kris och deras vita fina hästar är snart riktigt långt ute på fisens mosse. (pilarna och allt det där)(och gift)(och elaka människor med ondskefulla skratt) Vilken tur ändå att Dirk fick stanna hemma!
Titel: Arrow's Fall Serie: Heralds of Valdemar #3 Författare: Mercedes Lackey Utg år: 1988 Förlag: Daw Köp den till exempel här eller här
Molly och Cassie är tvillingar, men inte särskilt lika vare sig till sätt eller utseende men har alltid varit varandras bästa vänner och delat allt. Nu är de 16 år, och Cassie har träffat sin drömtjej Mina och är himlastormande kär. Molly känner sig utanför, dels för att Cassie den här gången är så kär att det känns som att hon är på väg bort från Molly, dels för att det ju inte är första gången Cassie är ihop med någon medan Molly aldrig har haft någon. Hon har varit förälskad tjugosex gånger men aldrig ens vågat säga det till någon av de tjugosex av rädsla för att bli dissad. Så ska det bara vara Cassie som hittar någon och Molly systern som blev över och bara är duktig på att göra efterrätter och snygga dekorationer?
Den här boken är bra på ungefär samma sätt som Love, Simon (också av Albertalli) var det: roliga dialoger, lättläst, trovärdigt och pirrig kärlek. Klart man begriper vem Molly ska bli ihop med på slutet redan när han första gången dyker upp i sina skinande vita gympadojor, men hon får reda ut en hel del med sig själv innan dess och det är trevligt att få vara med på vägen. Fint är också beskrivandet av det jobbiga när syskon som stått varandra nära måste växa upp och ha egna liv och kanske tappar bort det där närskapet på vägen. Och så dyker faktiskt Simon själv upp i ett litet gästspel i ett skypesamtal med Mollys kompis som flyttat till en annan stad.
En bok att bli glad av.
Titel: Fördelen med olycklig kärlek Författare: Becky Albertalli Originaltitel: The Upside of Unrequited Översättning: Åsa Kempe Utg år: 2018 Förlag: Rabén & Sjögren Köp den till exempel här eller här
Det här är ännu en av alla de serier jag kommit halvvägs i och aldrig avslutat fast jag egentligen tyckte väldigt mycket om den. Förra gången jag läste om Temeraire läste jag dem allteftersom de gavs ut på svenska, men kom inte längre än tredje eller kanske fjärde boken. Men eftersom jag tyckte mycket om dem har jag länge tänkt att jag ska ta tag i att läsa färdigt hela serien. Den blev till sist nio böcker lång (fast de sista fyra har aldrig översatts till svenska).
Nu ska det bli av, men jag tänkte göra det ordentligt så jag läser om de första böckerna i serien så jag har alla karaktärer och händelser i minnet när jag drar vidare i serien. Alltså backar jag till...
... inledningen på alltihop där en viss Will Laurence, kapten i engelska flottan, kapar ett franskt fartyg där det i lastrummet finns ett drakägg. Vi har alltså hamnat mitt i napoleonkrigen på 1800-talet, med det lilla tillägget att det finns drakar, och att drakarna utgör ländernas flygvapen, och ett drakägg är värt en förmögenhet. Dock är ägget redan på väg att kläckas (det franska fartyget har blivit kraftigt försenat) och det är inte så himla bra. Dels är det inte säkert att en drake är värd lika mycket som det okläckta drakägget, dels är det så att när en drake kläcks så ska den direkt tämjas genom att lägga en "sele" på den, och den som gör det är för alltid bunden till draken som dess vårdare, kapten, livskamrat... och varken Laurence eller någon i hans besättning är intresserade av få sitt liv så totalt förändrat. De drar lott om saken, och det är den mest höjdrädde killen på hela båten som får nitlotten att vara den som selar på draken när den kläcks.
Men när då Temeraire kommer ut ur sitt ägg så struntar han fullständigt i höjdrädde killen som står och säger saker som "snäll drake, fin drake" och trampar direkt fram till kapten Laurence och väljer honom. Och så var det med det. Laurence får lämna sitt skepp till någon annan, lämna flottan och gå över till flygvapnet, bli gjord arvlös av sin far (för flygvapnet är verkligen ingen fin karriär, tydligen), bli fimpad av sin fiancée, lämna allt och dra till Skottland tillsammans med en snabbt växande drakyngling för att de ska lära sig att flyga i formation tillsammans med andra drakar.
Och jag älskar den här boken. Jag hade glömt hur mycket jag älskar den här boken, men kommer snabbt ihåg när jag läser. Det är just det här med hur snabbt allt det som betydde allt för Laurence inte längre är så viktigt nu när han har Temeraire. Hur deras förhållande växer fram och hur de blir viktigast i världen för varandra. Det är så fint och jag tycker så mycket om det. Och Temeraire är min absoluta favorit-drake - han vill lära sig så mycket, han är så smart, han älskar när Laurence läser böcker för honom och han kommer med kloka kommentarer och åsikter.
Jag är så glad att jag började från början av serien, för här finns så många intressanta karaktärer, både drakar och människor, som jag hade glömt bort. Nu fick jag lära känna dem igen, och nu ska jag, Temeraire och kapten Laurence åka till Kina i bok 2: Throne of Jade. Titel: His Majesty's Dragon Serie: Temeraire #1 Författare: Naomi Novik Utg år: 2006 Förlag: Del Rey Köp den till exempel här eller här
Jag ska inte bli särskilt mångordig om denna andra del i trilogin Heralds of Valdemar av Mercedes Lackey. Precis som jag skrev om första boken, Arrows of the Queen, så märks det att det här är alldeles i början av Lackeys författarkarriär, även om hon börjar släppa beskrivningarna från första boken och få upp ångan lite. Jag har fortfarande tålamod, eftersom jag vet att hennes berättarkonst levlar upp betydligt snart. Men... jag var rätt trött på ett par ställen i den här, det var jag.
Nu är Talia nästan färdig Herald - hon ska bara ut på sin 1,5 års praktik först, tillsammans med en mentor-Herald som heter Kris och är vacker och gillar att förklara allt för Talia så som varande Mycket Vis Och Erfaren Herald Med Flera Års Försprång Av Action. Och Talia ska använda sin magiska gåva (de flesta Heralds har någon typ av magisk förmåga - t ex har Kris Farseeing men den använder han fan inte ofta i den här boken för då hade de kunnat undvika typ alla problem) Empati vilket ungefär innebär att hon kan både känna av andra människors känslor och påverka andra människor att känna på olika sätt.
Men. I första boken var allt frid och fröjd och Talias utbildning gick i en rasande fart, och hon verkade kunna allt hon tog sig för, inklusive den där empatiska förmågan hon bara så där kunde hjälpa alla med, från drottningens velande i politiska frågor till djupt deprimerade brännskadepatienter i traumatisk chock. Lite för fort, visar det sig nu. För hon kan tydligen inte hantera sin förmåga på riktigt, från grunden eller vad man ska säga, för nu när hon kommer under riktig press så håller hon på att bli galen.
Så oh-så-duktige-och-erfarne Kris får agera lite av en körskollärare som möter den som lärt sig köra bil på egen hand och kan köra rätt bra... men inte på rätt sätt, liksom. Glöm allt du lärt dig - nu börjar vi om från början.
Så bra då att de två blir insnöade i en stuga mitt ute i vildmarken. Länge, länge får vi läsa om dem där, och om snöskottning. Och mer snöskottning. Och, som sagt, jag blev lite trött. Dessutom verkar det vara en kärlekstriangel på ingående, och sådana är jag aldrig särskilt upphetsad att få läsa om. Men - jag läser vidare sista boken ändå.
Titel: Arrow's Flight Serie: Heralds of Valdemar #2 Författare: Mercedes Lackey Utg år: 1987 Förlag: Daw Köp den till exempel här eller här
Helt förtjust i Mercedes Lackeys värld och sätt att skriva efter att ha läst trilogin The Last Herald Mage klickade jag till min Kindle raskt hem den första trilogin hon skrev: Heralds of Valdemar som kom redan 1987. Jag anade att jag liksom behövde vara med när hon presenterade sitt världsbygge för första gången även om det som händer i Heralds of Valdemar inte alls är först i böckernas egen kronologi. The Last Herald Mage var skriven på ett sätt som om läsaren redan var väl införstådd med allt i den här världen, som Companions och Heralds, Mindspeak och annat kul, och det kändes liksom som att komma in på en fest som redan hållit på ganska många timmar.
Och det var som jag anade. I Arrows of the Queen får jag förklaringar på allt. Långrandiga förklaringar och beskrivningar av precis allt från hur landet grundades till hur de magiska hästarna, companions, kom och började bonda med lämpliga ungdomar som sedan utbildades till resande tulltjänstemän/domare/soldater/nyhetsuppläsare, dvs heralds. Jag fick också veta hur huvudstaden såg ut, hur slottet var byggt, hur badrummen funkade och hur kökets planlösning var. Och vilka som bodde i slottet och hur de såg ut. Och vilka de var släkt med. Och lite till. Detta är Mercedes Lackeys första bok, och det märks. Hon förlorar sig i beskrivningar och förklaringar av sitt fantastiska världsbygge, och hade detta varit första boken jag läst av henne hade jag nog varit mer tveksam. Nu vet jag att hon får upp ångan och berättarskickligheten snart nog, så jag läser på.
Vi får träffa Talia som bor nära gränsen i ett samhälle där åtgången på män är stor i alla gränsstrider. Alltså är överskottet på kvinnor stort, och varje man får ha hur många fruar som helst. Detta har medfört att kvinnor och flickor är värda nada, inte har något att säga till om och dessutom måste gifta sig och sätta igång med barnproduktion när de är sisådär 13-14 år, så att samhällets tillväxt säkras. Talia ska nu bli bortgift, får hon reda på, men hon vill inte. Istället vill hon bli en sån där herald hon läst om i böcker (hon älskar att läsa, men får smyga sig undan till att göra det) - men när hon säger något så oerhört kavlar hennes styvmor (förstafrun i familjen) upp ärmarna för bestraffning, varpå Talia rusar hemifrån för att få gråta ut i fred. Hennes liv är vidrigt, allt hopp är slut och det är så synd om henne så att det inte är klokt.
Enter Rolan. Rolan, som alltså är en companion, en vit hingst med blå ögon som väljer exakt den här stunden att galoppera in i Talias liv och välja henne till att bli en herald. Hurra, hurra, hurra! De galopperar alltså iväg mot huvudstaden där Talias nya liv tar sin början (och Mercedes Lackey kör VM i världsbyggesbeskrivning).
Ja, ja, det där är alltså bara inledningen på boken, som sedan blir full av fantasyvärldens stereotyp modell 1A "yngling av okänd härkomst befinnes ha magiska egenskaper och ska lära sig att hantera dessa". Allt är frid och fröjd, och Rolans ögon är så blå, så blå. Jag har redan läst ut bok två i den här trilogin (hehe) och återkommer strax om den.
Titel: Arrows of the Queen Serie: Heralds of Valdemar #1 Författare: Mercedes Lackey Utg år: 1987 Förlag: Daw Köp den till exempel här eller här
Jag sträckläste alltså ut Magic's Price, tredje och sista boken i serien The Last Herald Mage av Mercedes Lackey.
Det har gått tio år till, och Vanyel är nu vid hovet och ordentligt involverad i politik och maktspel. Kungen lider av någon mystisk, långdragen sjukdom som inte verkar kunna botas, och Vanyel är lite av hans högra hand med dagar fyllda av möten och ansvar. Ensam är han egentligen fortfarande, och tänker att han så ska förbli - ingen kan någonsin ersätta Tylendel. Dessutom vågar han inte fästa sig vid någon - eftersom han själv är så mäktig i magi och andra krafter riktar sig eventuella fiender in sig på att i stället skada dem som står Vanyel nära för att på så sätt skada honom själv.
Det struntar nu den unge barden Stefen i, Stefen som med rött hår och en förtrollande sångstämma (den lindrar till och med smärta) gör kometkarriär både på the Bards Collegium och på hovet (när han spelar slipper kungen ta typ starka värktabletter och kan alltså fatta beslut som inte är drogpåverkade...). Stefen blir störtkär i Vanyel, och ska bara ha honom. Punkt.
Och så är det då det här med last Herald Mage som blir tydligare ju längre in i boken vi kommer. Det finns rätt gott om heralds med diverse bra egenskaper, men kombinationen herald + mage verkar helt utrotningshotad. Inga nya sådana barn har upptäckts på många år, och de få som finns i vuxen ålder dör nu en efter en i vad som verkar vara naturliga orsaker. Vanyel får allt mer ansvar på sina axlar (även om Stefen mer än gärna masserar dem åt honom).
Och så rätt vad det var hade jag läst ut boken, och kände en enorm tomhet och längtan efter mer. Jag var inte färdig med Vanyel och Valdemar, heralds och Companions, inte på långa vägar. Så jag är så väldigt, väldigt glad att Mercedes Lackey är en riktigt produktiv författare. Jag har mängder av både Valdemar-böcker och annat framför mig!
Jag har funderat på hur jag ska gå vidare - jag är ju en sådan som vill läsa böcker och serier i ordning. Det var därför jag började med just The Last Herald Mage-böckerna eftersom de i kronologi verkar ligga flera sekler före de andra Valdemarböckerna. Men det jag märkte under läsningen är hur Mercedes Lackey liksom refererar till sådant hon själv redan skrivit - även om det i böckernas innehållskronologi kommer senare. Jag fattar ju vad som händer ändå, men tänker att jag nog kommer att läsa alla hennes böcker i utgivningsordning i stället, och helt ge upp att försöka följa någon Valdemarkronologi. Härnäst kommer jag alltså att ta mig an (jag har redan börjat...)(försökte börja på en annan bok som utspelar sig i Helsingfors 1938 och förvisso var mycket lovande, men separationsångesten efter Vanyel och heralds och companions blev alltför stor så: klick-klick på amazon så ägde jag: ) Arrows of the Queen som är första boken i Heralds of Valdemar, trilogin Mercedes Lackey skrev först och som kom ut redan 1987. (återigen: hur kan jag ha missat henne i alla dessa år??)
Titel: Magic's Price Serie: The Last Herald Mage #3 Författare: Mercedes Lackey Utg år: 1990 Förlag: Daw Books Köp den till exempel här eller här
Senaste dygnet har jag mer eller mindre ägnat åt sträckläsning av den tredje boken i den här trilogin, som jag alltså redan avslutat när jag skriver inlägget om Magic's Promise som är den andra boken. Jag kunde inte släppa någon av böckerna, och har nu en rejäl book-hangover och separationsångest från personerna jag umgåtts med i flera dagar. Har försökt bota det med att läsa fler recensioner av dem på Goodreads och Amazon än som säkert är nyttigt, och med att reda ut vart i Mercedes Lackeys Valdemar-universum jag bör bege mig härnäst.
Men jag återkommer till det. Nu ska jag skriva om Magic's Promise, som hittar Vanyel ungefär 12 år efter händelserna i första boken Magic's Pawn. Han är nu fullt utbildad och erfaren HeraldMage, har fått koll på sig själv och sina krafter och lever mest på "krigsfronten". Nu är han helt slutkörd, hemkommen och ska få njuta av ett antal månaders rejäl semester i sitt barndomshem. Han har också fått lära sig att leva med sin sorg efter sin förlorade kärlek Tylendel - kommit över honom har han ännu inte.
Men... barndomshemmet? Där är ju fortfarande pappa godsherren kvar, han som blev så besviken på att Vanyel inte blev Stor Stark Krigare och tog över skötseln av godset? Där jobbar fortfarande samme vapenmästare med att utbilda unga människor till krigare genom att bulta dem gula och blå och bryta diverse lemmar på dem? Där finns fortfarande hans mamma som kommer att skicka diverse giftasmogna kvinnor på Vanyel i tron på att han kanske kommer att lära sig gilla kvinnor trots allt? Och varje, varje gång han reser hem måste han förklara för sin far att Yfandel inte är en häst även om hon ser ut som en, och därför inte kan stå i en vanlig spilta i stallet och andra vansinnigheter pappan, tillika godsherre, tillika hästuppfödare, tillika Envisast-av-alla vill utsätta henne för.
Det pågår alltså ett krig i den här världen, avancerad magi används, läskiga monstruösa kreatur kommer över gränserna och förstör, förgör och har ihjäl... men den här boken handlar i stället om hur Vanyels pappa sliter sitt hår över att näst äldste sonen (som nu har hand om godset) har släppt ut får i hagen där korna alltid har betat, om den omöjliga avelshingsten samme son har köpt och om hur Vanyels brorson upptäcks ha sällsynta talanger i att sjunga och spela, alltså the Bardic Gift... Den handlar om hur Vanyel och den där vapenmästaren som var så brutal mot honom i förra boken äntligen får göra upp och få varandras perspektiv på det som hände, om Vanyels familjerelationer och om vardag. Och jag tycker så himla, himla mycket om det.
Och visst - det händer något förfärligt på slottet i det närliggande kungariket som gör att Vanyel akut måste gripa in, semester eller inte semester, och återigen få göra magiska grejer som gör honom mer uttröttad än när han påbörjade semestern. Det är spännande, och det är fantasy - men det är de små vardagssituationerna som gör att jag älskar detta; konfrontationerna och relationerna och människorna.
Återkommer strax om den tredje boken i trilogin.
Titel: Magic's Promise Serie: The Last Herald Mage #2 Författare: Mercedes Lackey Utg år: 1990 Förlag: Daw Books Köp den till exempel här eller här
Detta är boken jag skrev om häromdagen, boken vars fåniga omslag gjorde att den fick ligga oläst i bokhyllan i nästan två år innan jag gav den en chans. Tårfylld ung man som krampaktigt kramar en vit häst med stora, blå ögon??
Den unge mannen är Vanyel, och det Är Synd Om Honom. Han är förstfödde sonen till en slottsherre, och borde bli en tuffing som kan hantera vapen, men allt han vill göra är... att sjunga. Och spela luta. (ja, alltså, ungefär som Herbert:
Han är rätt duktig på att sjunga och spela luta. Men det duger inte åt farsan, eller åt vapenmästaren som i sin ilska bryter armen av honom.
När armen läkt har pappa slottsherren gett upp om killens krigarbana, och skickar som bestraffning iväg honom till faster Savil som är Herald-Mage i Valdemars huvudstad Haven. Vanyel är rätt nöjd, för nu får han äntligen chansen att försöka smita in på the Bards College och bli antagen där. Tyvärr visar det sig att barderna tycker att ja, ja, Vanyel sjunger väl rätt fint och så, och kan hantera en luta - men äkta begåvning (the Gift) har han inte. Han kommer inte in på bardskolan, och nu är det VÄLDIGT synd om Vanyel.
Dock ännu inte så synd om så att Hästen Med Blå Ögonen får träda in - nej, hon kommer senare. Först ska Vanyel bli kär. Sedan ska äntligen hans magiska krafter väckas - alla på en gång i en farlig, okontrollerad manöver som inte alls var planerad. Sedan ska det bli dramatik, elände och död och sedan kommer hästen trippande. Eller, förlåt. Det är INTE en häst. Det är en Companion, de följeslagare alla Heralds blir utvalda att få, och Vanyels companion heter Yfandes och är en förfinad dam med ganska mycket humor. (de kommunicerar via tankeöverföring)
Jag älskar den här boken. Det är inte gnällige Vanyels förtjänst, eller hans häst, eller magin eller onde trollkarlen som gör ett gästspel i slutet, eller tjockskallige farsan eller hans vapenmästare. Eller jo, det är det. Fast alltihop tillsammans, och framförallt sättet som författaren Mercedes Lackey har att skriva om dem på. Hon hittar människorna, och relationerna, och skriver så att möten och konfrontationer människor emellan blir mycket mer spännande att läsa om än några magikamper. Det är episk fantasy, det är så mycket high fantasy det bara går - men den är karaktärsdriven och oerhört bra. Jag sögs in i den, och bara var tvungen att läsa vidare, inte för att jag ville veta om Vanyel kunde besegra onde trollkarlen, utan för att få läsa om hur han träffade schamanerna i en annan del av världen och hur de tog sig an hans själsliga problem. Det är Vanyels utveckling som är det viktiga, och människorna omkring honom.
Jag har, som jag skrev, redan satt igång med läsningen av andra boken i The Last Herald Mage-trilogin, och den är redan precis lika bra som den här. Bra på det där sättet att jag jublar över hur Vanyel äntligen vågar ge sin far svar på tal och har problem med sin egen hjältestatus mer än det faktum att hela Valdemarvärlden verkar vara utsatt för något diffust hot "utifrån".
Och så då detta: att Mercedes Lackey har skrivit mängder och åter mängder av böcker. Över 140! Vilken skatt att ösa ur! Tänk att jag inte har hittat henne förrän nu?! Men vilken tur att jag gjorde det...!
Titel: Magic's Pawn Serie: The Last Herald Mage #1 Författare: Mercedes Lackey Utg år: 1989 Förlag: Daw Books Köp den till exempel här eller härmen läs för allt i världen inte säljtexten om boken för jag vet inte hur den som skrev den läste boken men min aning är: första och sista sidan, och egna gissningar om resten? För texten är fel, ännu mer fel och till sist direkt felaktig...
