Winds of Fury (Mage Winds 3)

Så var det dags för sista boken i Mage Winds-trilogin, och efter vi-lagar-magin-så-alla-gryphons-kan-flytta-in-i-vår-magiska-dal-och-samtidigt-förintar-vi-onde-magikern-Falconsbane-så-himla-praktiskt-va-händelserna i slutet på bok 2 (läs här vad jag skrev om den) så är det dags för Elspeth, Darkwind & Co att ta sig till Valdemar. Det är ju fortfarande så att onde magikerkungen Ancar i grannlandet Hadorn tycker att han ska kriga mot och erövra Valdemar för att... ja för att han vill det. Och det var ju för att kunna stoppa honom som Elspeth i bok 1 gav sig av för att hämta magiker till hjälp. Nu återvänder hon, och har i sitt sällskap förstås de där magikerna hon skulle hämta men har även lärt sig magi själv. Och hon har gryphons med sig! Folk blir vettskrämda - ända tills de ser de små gryphons-ungarna som lattjar runt ungefär som hundvalpar, och får höra gryphonföräldrarna beklaga sig över hur jobbigt det är med barn ibland. Då är folk inte så rädda längre. Och på köpet accepterar de också de andra i sällskapet, sånt som vita hjortar och fåglar som kan kommunicera, en varg (är det inte men den ser ut så, och den älskar att samla sagor och legender) som är barnvakt till gryphon-ungarna. Och en kvinna som ganska mycket ser ut som en katt. Och, ja, de där vita hästarna-som-inte-är-hästar-utan-Companions. Men dem är ju Valdemar-borna rätt vana vid numera.

Grejen är dock att vår onde Ancar har testat runt lite med sin onda magi, gett sig på för svåra grejer och nästan dött på kuppen. Men på ett otroligt tursamt vis samtidigt lyckats rädda ut super-onde-Falconsbane från jamen-herregud-vad-vet-jag-magi-etern-utanför-verkligheten där han hängde och var typ död efter händelserna i bok 2. Sånt här händer bara i fantasyböcker, och just när man läser om det så känns det rätt logiskt - men när man ska skriva om det...? Hehe. Nåväl. Falconsbane är svag, naken och försvarlös, och Ancar binder honom med magiska rep, och så har plötsligt Valdemar två ondskefulla magiker på en gång att slåss med. Eller, vänta nu, de har tre. För i samma slott bor även super-onda Hulda, som var Fiende nummer 1 i Arrows-trilogin (här är vad jag skrev om bok 3 i den). 

Så vad gör nu Elspeth, Darkwind et al för att besegra dessa ondingar och rädda landet Valdemar för åtminstone några böcker framåt? Jo! De klär ut sig till en cirkus! Och så tar de några husvagnar, och vanliga hästar (plus sina companions) och kör in till landet Hadorn för att på ett listigt och förklätt vis komma fienden nära. Så där som Lackey tydligen älskar att lösa problem för sina bokhjältar - hon återkommer till temat i serien The Collegium Chronicles (som jag redan läst). Men det är ganska kul att läsa om. Rätt kul är det också att läsa om hur Falconsbane gnölar om sitt svaga tillstånd i fångenskap - och ännu mer att läsa om An'desha, personen som lever inuti Falconsbane. Sånt där som också bara händer i fantasyböcker. Som gör att jag älskar att läsa fantasy just för att allt är möjligt.

En riktigt bra grej: vi får träffa Vanyel (från Last Herald Mage-serien) igen!  Att han är död är inga som helst problem. Som sagt: i fantasy kan allt hända. 

Titel: Winds of Fury
Serie: Mage Winds #3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1994
Förlag: DAW

Winds of Change (Mage Winds 2)

I denna andra bok i serien Mage Winds (läs här vad jag skrev om första boken) kämpar Elspeth med att lära sig det här med magi. Det är främst Darkwind som ska lära henne - men eftersom han samtidigt håller på att påminna sig själv om hur man gjorde och känner sig rätt osäker så blir det en hel del frustration från bägge parter. Elspeth vill lära sig allt NU. Som väl är får de hjälp av gryphon-magikerna som ju i och för sig kan prata, men det är förstås inte lätt när man har en näbb. Författaren löser detta genom att låta samtliga deras repliker innehålla många RRR (som i "now DaRRRkwind if you RRRelease the poweRRR") - ja, så där som alla förstår att en näbbförsedd gryphon (ja, "grip" men jag gillar inte svenska ordet) måste låta. Samtliga repliker i alla tre böckerna i serien. Men.. man vänjer sig.

Tayledras-dalen där de befinner sig är normalt beskyddad av en särskild sorts magi - men av diverse anledningar (som vi fått läsa om i första boken) är denna magi skadad och till och med farlig. Den måste helas - och för detta kallas en magiker från en annan klan in. En supermagiker! Enter Firesong - galet snygg, alltid klädd i vitt, enormt självsäker attityd, förväntar sig allas beundran, har en helvit (högdragen) eldfågel samt rider på en vit hjort. Det låter ju som alldeles för mycket, men denne Firesong är en spännande karaktär att läsa om, och jag gillar honom mycket.

Super-onde magikern från bok 1, Falconsbane, borde ha blivit besegrad efter allt som hände i den boken, men nähädå. Han har överlevt, han är INTE nöjd, han suktar efter och planerar för en gruvlig hämnd på de där jämra fågelmänniskorna. Och framförallt på de där fullständigt vidriga gryphons. Falconsbane HATAR gryphons. De ska dö. De ska inte bara dö, de ska dö långsamt, länge och för alltid. Typ. 
Falconsbane har på sätt och vis en dotter, Nyara, vars kropp han experimenterat med för sitt eget höga nöjes skull. Gett den kattliknande egenskaper och åtskilligt annat. Han har INTE varit en god far, så mycket kan man konstatera. Nu har Nyara flytt från farsan, och sitter i bokens början gömd i ett torn i skogen och försöker lära sig leva med sig själv, bestämma över sitt eget liv och klara sig utan hjälp. Eller, ja, hon har fått det talande svärdet Need med sig eftersom Need tyckte att Nyara behövde ett talande svärd i sitt liv mer än vad Elspeth gjorde det. 
Elspeths kompis Skif rider runt i sagda skog och letar efter sagda torn och denna kattliknande Nyara eftersom han i förra boken blev akut tokkär i henne och vill leva med henne for ever and after. Det där vågar Nyara inte riktigt tro på, så hon gömmer sig. 

Jag gillar den här andraboken - den är full av härliga karaktärer med mycket attityd. Svärd, fåglar, superhjältemagiker och annat. Och massor av magi.

Titel: Winds of Change
Serie: Mage Winds #2
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1992
Förlag: DAW

The Oathbound

När jag läste Lackeys Winds of Fate fanns det ett antal referenser till en tidigare boksvit i Valdemaruniversat, tre ganska löst sammanhållna böcker som kallas Vows and Honor. Jag backade till den, och The Oathbound som är först (men som ändå lyckas referera tillbaka till händelser i en ännu tidigare utgiven novell som finns med i någon fantasyantologi) och väldigt tydligt tillhör bland det första Mercedes Lackey skrivit. Stilen är helt annorlunda, världen ungefär som i senare böcker men detta är pre-Valdemar så här finns inga Heralds, inga vita-talande-hästar-som-är-"Companions". Och Oathbound är väldigt episodiskt skriven, nästan som en novellsamling med ett antal avslutade "äventyr" för våra hjältar.

Tarma är svärdskämpen (som tränar sina färdigheter om nätterna tillsammans med sin klans sedan länge döda förfäder)(det där är rätt komplicerat och också väldigt hemligt). Kethry är magikern som... ja, kan trolla - men som också äger svärdet Need som sedan figurerar i Mage Winds-böckerna och som jag gillar väldigt mycket i dem. Här är svärdet "bara" ett magiskt svärd, (kommer inte ihåg om det ännu fått namnet Need) som dels bara kan hanteras av kvinnor (vet inte hur det där funkar i praktiken), dels "känner av" när kvinnor är i nöd och då "drar" sin ägare dit för att hjälpa till, vare sig ägaren vill eller inte. Det är alltså ett flertal episoder i boken där svärdet drar in Kethry och Tarma i farliga situationer för att det är en kvinna i livsfara eller på något sätt orättvist behandlad. 

Utöver svärdets guidning till diverse äventyr drivs både Tarma och Kethry av hämndlust: Tarmas hela klan har mördats av ett gäng vidriga skurkar, och Kethry har flytt från en bror som vill gifta bort henne med en man som skulle göra hennes liv till ett helvete. Hur Tarma och Kethry egentligen möttes och slog följe i sin hämndlust får vi inte veta här - det finns beskrivet i den där tidigare novellen Lackey nog tycker att man borde ha läst först. Nu känner de i alla fall varandra, är svärdssystrar och bundna till varandra för livet genom någon ed som är gudabevittnad på något sätt och inte kan brytas. Så de rider runt, skapar mäktiga fiender (en av dem är en demon som återkommer i flera episoder) och ett antal vänner, plus att de snart får med sig en varg-som-inte-är-en-varg, en slags föregångare till senare böckers companions eftersom den kan kommunicera telepatiskt).

Ingen hurra!-hurra!-bok men rätt OK om man köper den episodiska och upprepande stilen. Och vill man grotta ner sig i Lackey-världen så ska man ju läsa den. Jag ska vila lite, sen läsa nästa bok i serien som också handlar om Tarma och Kethry. 

Titel: The Oathbound
Serie: Vows and Honor #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1988
Förlag: DAW

Winds of Fate (Mage Winds 1)

Jag kände åter ett sug efter magiska vita hästar som inte är hästar utan mer typ Goda Andar i Fysisk Vit Hästform, samt deras hussar och mattar och deras värld som är Valdemar-världen och full av magi. Dags för Mercedes Lackey igen, alltså! Och trilogin som heter Mage Winds, som inträffar några år efter Arrows-trilogin som det var rätt länge sedan jag läste. (här är vad jag skrev om sista boken i den)

Men det gick så bra så att komma in i den här världen. Vi har här kronprinsessan Elspeth, som figurerade en del i Arrows-böckerna så som varande prinsessan som lyckades undkomma äktenskap med elak-onde-magiker-grymme prins Ancar i grannlandet Hadorn. Nu är hon huvudperson, och hon går och retar upp sig på att det här med magi inte bara verkar vara omöjligt i landet Valdemar - folk kan inte ens prata om magi, kan inte ta ordet i sin mun, och glömmer på helt onaturliga vis bort att det har funnits magi i Valdemar förr, att det finns böcker skrivna om det, att det används i andra länder. Om landet Hadorn och dess ondskefulla numera kung Ancar tänker sig att invadera Valdemar med hjälp av magi - så borde väl Valdemar kunna beskydda sig? Hon får, efter en del tjat och ett misslyckat mordförsök på sig själv, ge sig iväg ut i världen för att finna magiker som kan hjälpa till. Och det är väl egentligen det hela trilogin handlar om: hur magin kommer tillbaka till Valdemar. Men också om att Elspeth själv såklart (för alla oss som läst mycket fantasy) har magins gåva och måste läras upp i den.

Och så drar de iväg, Elspeth och hennes herald-kompis Skif, och så dessas bägge vita-hästar-som-inte-är-hästar-utan-companions. 

Långt, långt, långt borta, på andra sidan djupa skogar och oändliga grässlätter (som Elspeth, Skif & Co kommer att ta sig fram genom och över) har vi en annan kille: Darkwind. Han tillhör ett folk som heter Tayledras, och som också har djur de bondar med som companions. Men de har inte hästar - de har fåglar. Darkwinds fågelpartner heter Vree, och de två tillbringar sina dagar med att dra runt i skogarna och kolla så att allt står rätt till. Det gör det oftast inte, för här finns diverse monster och nu på senare tid också spår av någon typ av ondskefull magiker. Så Darkwind jagar och slåss och lägger resten av sin tid på att vara bitter. Jo, för hans pappa, Tayledrasklanens ledare, är dum och orättvis. Plus att klanen nyligen genomgått någon typ av katastrof som gjort att hälften av dem (delen med fruar och barn) har försvunnit iväg till en onåbar plats. Och pappa klanledare? Han verkar inte bry sig. Bara tjatar om att Darkwind slösar bort sitt liv när han fjantar runt i skogen och slåss mot monster - när han egentligen ta vara på sin begåvning som magiker och göra något av den.

Föräldrar, alltså. I alla tider, i alla världar. 

Nå. Givetvis kommer Elspeth och Darkwind att träffas. Och Elspeth lära sig magi. Men inte nog med det: vi får träffa talande gryphons (svenskans "gripar" låter så heeelt fel) som också är magiker. Och Elspeth har förutom Skif och hästarna (not) med sig ett svärd som heter Need. Detta svärd vaknar upp och visar sig inte bara kunna tala utan också ha en enormt uppkäftig attityd. Jag älskar talande svärd, och kommer genast att tänka på det talande svärd som finns i flera av Brandon Sandersons böcker (och som vi ännu inte fått veta hela sanningen om )(men det där var ju en rätt rejäl utvikning).

Tur det är en trilogi, för "spår av någon typ av ondskefull magiker" visar sig förstås vara just det. En riktigt förfärligt ond typ, som gör onda och elaka saker bara för att han är väldigt Ond. Av födsel och ohejdad vana. I tusentals år. (Att han inte tröttnar på sig själv?) Måste ju såklart stoppas.

Titel: Winds of Fate
Serie: Mage Winds #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1991
Förlag: DAW

The Hills Have Spies

I Lackeys Valdemarvärld har jag läst en lång rad böcker om Mags, och senare också Amily. Mags är föräldralöse gruvpojken som blir en Herald med egen vit "häst" (magisk Companion) och också kunglig spion (en verksamhet som mest verkar gå ut på att springa runt i stan i olika förklädnader). Amily blir King's Own, dvs kungens högra hand, även hon Herald med en Companion (som heter Rolan, är äldre än alla andra och oerhört mästrande i tonen). En del av böckerna i serien har varit väldigt bra (de i början), och en del har jag läst vidare mest bara för att veta hur det gått för Mags och Amily. Senaste boken jag läste var den här, Closer to the Chest. 

Nu har Mags och Amily bildat familj och fått tre barn, och denna nya serie, Family Spies, kommer vad jag förstår att handla om dessa barn. I första är det äldste pojken, Perry, som får ge sig ut på äventyr tillsammans med pappa Mags (som brottas en hel del med det här med barnuppfostran. Hur gör man? Hur är en bra förälder? Han har ju noll egen erfarenhet eftersom han växte upp utan föräldrar.)

Perry vill växa upp och bli som sin far - han vill bli en Herald med en egen, vit Companion-häst, och han vill bli spion, och hjälte och.. Men det verkar inte vara någon vit häst som galopperar till hans sida och "Väljer" honom till sin Herald, så det kanske inte är det som är Perrys framtid. Vad Perry dock har som är oerhört praktiskt och gör att han aldrig är utan sällskap är en magisk gåva: han kan på telepatisk väg prata med djur, animal mindspeech. Och det där kan vara synnerligen bra att ha när man som Perry i den här boken tar sig in under-cover i en Hemlig Och Läskig Stad Med En Ond Härskare, eftersom han kan utge sig för att vara ställets nya dogboy, killen som tar hand om stadens alla dreglande, jättestora och farliga hundar och direkt får dem fromma som lamm och blir deras bästa vän.

Det här är en lovande inledning på Family Spies-serien. Jag kommer att läsa vidare om Mags och Amilys övriga barn.

Titel: The Hills Have Spies
Serie: Family Spies #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2018
Förlag: DAW

Brightly Burning

Det är synd om Lavan. Sexton år, nyinflyttad i storstan där det inte finns några träd att klättra i, eller skog att springa i, eller ens buskar att gömma sig i. Inget kul alls finns det, och alla hans kompisar är kvar i den lilla byn Lavan bodde i med sin familj innan föräldrarna bestämde att det skulle flyttas till storstan och göras ordentlig karriär inom textilbranschen. Föräldrarna tycker inte om Lavan, de tycker bara om hans äldre syskon som har fallenhet för textilyrket och är händigare och smartare och artigare och bättre än Lavan på ungefär allt. Och det är ingen som tycker om Lavan på skolan han tvingas börja på heller. Eller, jo, kanske någon, men det är en fruktansvärd skola med dåliga lärare och ett system där de äldre eleverna bestämmer över de yngre med ren skräckterror. Så Lavan blir mobbad i skolan. Och hemma. Och alla är dumma och allt är skit. Ständig huvudvärk har han också. Till sist hamnar han i en situation där han blir instängd i ett rum med sina mobbare som ska ge honom en rejäl omgång - och då klickar något i Lavan, och han eldar upp sina motståndare. Alltså bokstavligen - han sätter eld på dem via en magisk kraft han inte ens själv visste att han hade. Och inte bara dem, utan deras kläder, möblerna runtomkring, rummet och byggnaden också. 

Och det är nu den magiska vita hästen kommer galopperande. För Lavan befinns då alltså vara en herald med den ovanliga egenskapen att han kan starta eld med viljekraft. Och en herald har alltid en companion, en häst som inte är en häst utan en magisk varelse som pratar via tankeöverföring. Lavans companion heter Kalira, och hon räddar Lavan från att bli galen av sin egen eldförmåga. Han får dessutom hjälp av en äldre herald, Pol, att hantera eldandet från grundnivån att sätta eld på små trästickor i god, kontrollerad ordning till överkursen att sätta eld på hela skogar för att förinta fienden i det ständiga kriget mot Karse.

Det här är en av få fristående böcker i Mercedes Lackeys Valdemar-universum, och det är kul att få läsa om Lavan Firestorm som så småningom blir en legend i Valdemar, en historisk herald som alla känner till (och ett varnande exempel på farliga förmågor). Jag verkar inte tröttna på konceptet ung-människa-väldigt-synd-om-befinnes-vara-utvald-får-vit-hästkompis-går-i-internatskola-räddar-Valdemar, och även om tempot dras ner lite då och då och ältar synd-om-Lavan-i-skolan och synd-om-Lavan-på-heraldskolan-pga-svårt-att-lära-sig-eldgrejen så är handlingen rätt bra koncentrerad och med driv. Jag gillar den här.

Titel: Brightly Burning
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2000
Förlag: Gollancz

Closer to the Chest

Den här boken har jag burit fram och tillbaka (i min Kindle) ganska länge nu under min inte-läst-något-alls-period, och inte-läst-jättemycket i den. Ett stycke här, skumläst lite där, ett stycke till, somnat, lite till, lämnat. Den var inte den ultimata medicinen mot lästorka, kan jag säga. Men det var inget annat som lockade så den fick fortsätta att läs-misshandlas på det där viset. Häromdagen läste jag dock ut den till sist, så här kommer då ett inlägg.

Mercedes Lackey har sina ups and downs. Jag älskar hennes böcker ibland. Ibland undrar jag varför jag alls läser vidare. Detta är en typisk "downs".

Alltså fortsättning på Closer to the Heart. Mags och Amily är gifta och bor i växthuset vid Healer's Collegium på hovet. Det där kan man undra över om man inte, som jag, tagit sig igenom föregående sex böcker om Mags, för då känns det helt naturligt att bo i ett växthus fast man är Herald, och att prata med sin häst som är vit och klok och magisk. Amily har ju också fått en sådan Companion (vit häst) numera, och eftersom dessa vita magiska hästar ständigt är med dem telepatiskt och både pratar med dem och "ser" allt de gör så kan man lite, lite undra över hur Mags och Amily får till något privatliv överhuvudtaget. 

Nå. Mags är fortfarande heraldernas spion, och ägnar sina dagar åt att gå runt i staden i olika förklädnader och spionera. Så där som man gör. Amily är The Kings Own och borde som sådan vara kungens högra hand. Men eftersom hennes pappa förut var The Kings Own innan han först dog (varpå titeln + tillhörande vit häst Rolan gick över till dottern) och sen, oväntat, levde upp igen (men inte fick tillbaka titeln och hästen utan fick en annan vit häst, helt oviktig) så är det ingen som verkar ta Amily riktigt på allvar. Det är fortfarande pappsen som står bredvid kungen och ger råd och Amily som hänger lite bakom. Klart att Amily är glad för att pappa överlevde trots allt, men hon är samtidigt rätt missnöjd med tingens ordning och kvinnans lott i världen, och dessutom har  den där magiska vita hästen Rolan en enormt mästrande ton när han "talar" med henne.

Handlingen är att någon okänd person som tycker att kvinnans plats är i hemmet som mor och maka och inget mer har börjat skriva anonyma hatbrev till alla kvinnor som gör något mer med sina liv. Om de är studenter vid de tre skolorna (Bardic Healers eller Heralds), om de arbetar eller kanske till och med har fräckheten att ha startat eget företag av något slag så kommer dessa brev, fulla av hat och elakheter. Amily är en av alla dem som får, och innehållet i hennes brev är ungefär "ta livet av dig själv så att din far kan återfå platsen som The Kings Own, du är ju ändå helt hopplös".

Samtidigt som dessa brev börjar komma så har det flyttat in en ny religiös sekt i staden, en sekt som enbart består av män och där prästerna predikar hur kvinnorna har getts för mycket frihet och bör hållas kort. 

Boken går sedan ut på att lista ut vem den anonyme brevskrivaren är (det trappas upp lite med sönderslagna butiker och nattliga bränder och mer), för visst skulle det kunna vara den där kvinno-hatar-sekten men det vet man ju inte säkert och det vore en alldeles för enkel lösning. Bättre att klä ut sig i ytterligare en förklädnad och ge sig ut på stan och spionera lite.

När sedan Mags har spionerat färdigt och alla spår trots allt (och som de gjorde på sidan 1 i boken) leder till de där kvinnohatande prästerna, då har jag alltså gäspat alla möjliga käkar ur led.

Varför läste jag slut den då? Jo, för att jag innan jag läste alla de här sju böckerna om Mags började i fel ände och läste i första boken i Family Spies. Och den verkar vara så där glimrande bra som Lackey kan få till det, en typisk "ups". Jag ville komma dit. Nu är jag där, så den ska jag läsa snart. Och i den är det alltså Mags och Amilys barn som har huvudrollerna, så de lyckas alltså ändå få till det trots vita magiska hästar med ständig närvaro.

Titel: Closer to the Chest
Serie: The Herald Spy #3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2016
Förlag: Daw

Closer to Home + Closer to the Heart

Jag har läst de fem böckerna om Mags i Valdemarvärlden, och tyckt om dem en del och hållit på att gäspa käkarna ur led till en del. Efter den serien (Collegium Chronicles) så kommer det tre böcker till, i en serie som heter The Herald Spy, som är om samma personer som i Collegium Chronicles och tar vid exakt där bok 5 i förra serien slutade, och jag begriper inte varför böckerna delats in i två olika serier när det egentligen är en enda om åtta böcker.

Well. Jag läste alltså vidare, trots att jag var rätt less på Mags spionerier och avsaknaden av raffel i Bastion (bok 5). Men varken Closer to Home eller Closer to the Heart fick mig att jubla eller fastna så där vidare värst. Helt ärligt har jag nu glömt det mesta i dem, bara några veckor efter att jag läst slut dem, och blandar hårt ihop handlingen (eller avsaknaden av handling) i dem bägge, så därför får de detta summariska trist-inlägg från mig. Jag har Closer to the Chest nedladdad i min Kindle, bok 3 alltså, och kommer väl att bläddra igenom den snart vad det lider eftersom jag vill veta om det händer något viktigt. Grejen är ju att det sedan kommer ytterligare en serie om de här personerna, men nu är det fokus på deras barn: Family Spies. Och första boken i den serien har jag av lite misstag påbörjat, och den verkar så där Lackey-bra hon glimrar till med ibland, så jag måste liksom dit.

Sorry. Det blir alltid en massa blabbel om serieteknikaliteter när jag skriver om Lackeys böcker, men de är så många och det är så komplicerat, och jag är ju bibliotekarie och har någon OCD-grej om att läsa böcker i ordning, så... ja.

Ska jag säga något vettigt om Closer to Home och Closer to the Heart?

• Mags flickvän Amily får ta mycket större roll. Nästan i början av Closer to Home dör hennes pappa, han som är The Kings Own, alltså Herald No.1 i rang och som alltid, alltid har samma häst, förlåt companion, genom tiderna: Rolan. Och samma sekund som pappan dör så kommer alltså Rolan galopperande fram till Amily och säger att, "ledsen att du får veta det så här, men din pappa är död och jag väljer nu dig som min Herald, och du är alltså nya The Kings Own fast du aldrig fått någon träning och för att författaren Mercedes Lackey tyckte att det blev lite fränare handling på det sättet". Under tiden ger Mags, som den rådige unge man han är, den döde pappa Nikolas lite CPR, varpå hans hjärta startar igen och han återfår livet. 
• Oups. Lite för snabbt agerande där, Rolan.
• Men Rolan och Amily fortsätter nu vara partners. I stället kommer det en annan vit häst galopperande till pappa Nikolas, väljer honom, han är återinsatt som Herald men numera som en helt vanlig sådan. Och som lite rådgivande i bakgrunden till Mags och Amily.
• Sen är det en flicka i en rik familj som blir kär i sonen i en annan rik familj, och detta är helt olämpligt eftersom de bägge familjerna är dödsfiender sedan generationer tillbaka. Det är lite Romeo och Julia över det hela, med den lilla skillnaden att i stället för att Romeo och Julia och hela deras familjer dör så planerar Romeo för att alla andra ska dö utom han själv.
• Böckerna innehåller mer fånigt spionerande med personas och utklädnader än jag mäktar ta in, och alltså bläddrar igenom rätt snabbt utan att läsa noga.
• Amily får lära sig takklättring av stadens "tjuvpojkar" medelst rejäla parkour-övningar.
• Mags och Amily blir kidnappade igen. Det är ganska tjatigt. Fattar inte ondingarna att det inte är lönt?
• Mags och Amily gifter sig och blir sambos.
• Bear och Lena från föregående 5 böcker försvinner här ur handlingen. Good riddance.
• Det blir nästan krig mellan Valdemar och något land i söder, men avvärjs genom att det andra landets diplomater kör fast i lera. Typ. Jag har glömt övriga detaljer.

Ja, ja. Som sagt - det kommer absolut att bli mer Mercedes Lackey läst. Bara inte exakt just nu - för nu har jag en period av hardcore-sciencefictionläsning. 

Titel: Closer to Home + Closer to the Heart

Serie: The Herald Spy #1+2

Författare: Mercedes Lackey

Utg år: 2014 + 2015

Förlag: Daw

Köp dem via Omnible här eller här

The Collegium Chronicles 5: Bastion

Om jag nu gillade fjärde boken i den här serien skarpt - så blev femte och avslutande boken i stället den segaste och sämsta av dem. Synd, jag hade väntat mig ett bra avslut och spännande avslöjanden. Men det som händer är att Mags efter händelserna i bok 4 återvänder till Haven men inte får fortsätta med sitt vanliga liv. Nä, för nu vet ju alla att en livsfarlig mördarsekt är ute efter honom, och om de kommer igen så kanske de lyckas ta honom. Eller, om inte honom så kanske de ger sig på Mags bästa vänner? Eller lärare? Eller någon vit och blåögd häst-companion??

Nej. I stället får Mags och hans närmaste krets allihop ge sig iväg att övervintra i grottsystemet Bastion, och så tror jag den listiga planen är att så småningom sprida ut ryktet att Mags dött av en olycka. Då kan han komma tillbaka till skolan, fast ha ett annat namn, och så kommer den Superlistiga och Jättefarliga Mördarsekten ha blivit lurade av detta och låta sig nöja. Idiotsäker plan.

Och så beger sig sällskapet uppdelade i små grupper på omvägar och under antagna namn och personas iväg för att i superduperhemlighet ta sig till det superhemliga och gömda Bastion. Jodå, det är en listig plan. Därför förstår jag inte riktigt varför de i staden närmast Bastion återsamlas och tillsammans öppet färdas sista biten genom skogen, med sina companions, med packning för ett år och med en hel jämra husvagn dragen av gigantiska hästar, hela vägen till den dolda ingången till Bastion. För det gör de. Sedan blir de jätteförvånade när Überläskiga och Supersmarta och Tränade Mördarsektens folk mot alla odds hittar dem i detta Bastion och försöker ha ihjäl dem. Märkligt. Husvagnen och de tio hästarna eller vad det nu var kan ju inte ha lämnat såååå många spår efter sig? Särskilt inte sedan de fortsätter med gemensamma utfärder i trakten och återvänder till Bastion  även efter det att snön har lagt sig?

Well. Boken består alltså av lägerliv i grottsystemet Bastion. Punkt. Vem som sover med vem. Hur sovandet är inrättat. Vad de äter. Hur maten är förvarad. Var de går på toa. Hur de tvättar sig. Var hästarna står. Ja, och så mot slutet av boken får Mags reda på vilka som var hans föräldrar, och varför mördarsekten är efter honom. Han får till och med träffa sin kusin.

Ärligt talat: det som Mercedes Lackey hade att berätta om detta tog ungefär 3 kapitel. Dessa kunde tydligen inte tryckas in i bok 4 som redan hade en hel del action. Alltså fick de en egen bok 5, men den var ju nu tvungen att fyllas på med lite text. Så: lägerliv i grotta.

Mercedes Lackey är väldigt bra. Ibland. Och ibland är hon inte alls bra. Men jag kommer att läsa vidare om Valdemar, för att hitta de där partierna eller böckerna som är så där väldigt bra att jag inte kan släppa dem.

Titel: Bastion
Serie: The Collegium Chronicles #5
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2014
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Collegium Chronicles 4: Redoubt

Fjärde boken om Mags och hans companion Dallen. Boken börjar ungefär i samma stil, med ungefär samma sysslor och utmaningar om dagarna, som i de tre första böckerna, och jag undrade lite varför jag fortsatte i serien. Dock hade tydligen författaren ledsnat lite på att skriva ut Mags dialektala "outbildade" tal, så nu har han tydligen snabbt lärt sig att prata ordentligt om det krävs, och jag som läsare slipper stora delar av den där apostrof-upphackade och ord-avkortade rotvälskan. Mycket skönt. Kirball-referaten har också lugnat ner sig, men vi får fortfarande följa med Mags ner på stan när han gör sina listiga förklädnader till olika personas och spionerar runt. Han hinner dock inte göra det så länge innan han helt plötsligt får ett slag i huvudet, och boken helt ändrar karaktär från ena sidan till nästa. Och blir så där vansinnigt Lackey-bra att jag inte kan släppa den ifrån mig...

Helt plötsligt är vi nämligen tillbaka i gruvan, och Mags är en gruvpojke som sliter i mörkret och svälten. Men med förnimmelser som stör honom - han har ont i benen, armarna och huvudet, och så kommer det märkliga ljud omkring honom. Snart förstår läsaren att Mags är nerdrogad, och att det är drömmar vi får ta del av. Han har blivit överfallen och kidnappad, och är inte bara nerdrogad utan har också tappat sitt "mindspeech" så hans companion/häst Dallen kan inte nå honom. Slaget mot huvudet och drogerna gör också att han har tappat minnet, och förs allt längre bort från Valdemar.

Riktigt spännande, alltså, och den här gillar jag lika mycket som första boken i serien.


Titel: Redoubt
Serie: The Collegium Chronicles #4
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2012
Förlag: Daw
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Collegium Chronicles 3: Changes

Tredje boken om Mags och hans companion Dallen (smart vit häst med blå ögon, torr humor och en överbeskyddande attityd). Alla har blivit vänner med varandra igen efter gräl och falska anklagelser i bok 2, men Mags vet fortfarande inte vilka som är hans riktiga föräldrar. Han lär få fundera över detta ett tag till eftersom det är fem böcker i serien och Mercedes Lackey vill lägga ganska många sidor av dessa på ett fullständigt meningslöst spel hon kallar kirball. Det var tröttsamt redan i bok 2, och här bara bläddrar jag igenom de sidor där det står något om "boll" och "strategier" och "lag".

I stället läser jag om hur Mags går vidare i sin mer "hemliga" del av utbildningen, den där han ska bli duktig i spionage, och därför får följa med sin mentor Nikolas ("The Kings First") ner till staden på nätterna. Där antar de rollerna av Mystisk Butiksinnehavare och Dennes Dövstumme Odåga Till Brorson, och så avlyssnar de lite diskret vad som pågår i de mer skurkaktiga kretsarna av stadslivet. Framför allt letar de efter mer info om förfärliga och farliga agenter från främmande land. Och dessa kommer mycket riktigt även i denna bok, och den här gången hyser de lömska planer på att kidnappa Nikolas dotter Amily (som Mags dessutom är kär i) för att på så sätt störta Valdemar-kunagriket i förvirring och misär. Jodå, det är listiga herrar. De är dessutom duktiga på att springa, och på att tända eld.

Så länge det inte pratas kirball är jag rätt road av den här boken. Dock envisas Mags fortfarande med att prata på så bred dialekt att jag inte ens orkar försöka begripa hans repliker (eller, det kan ju inte han hjälpa, det är författarens tilltag att försöka skriva ut det han säger på ett så obegripligt sätt med avhuggna ord, apostrofer och konstiga böjningar som jag inte fixar). Vi har här också en mystisk sten som verkar ha någon typ av intelligens och kommunikativ förmåga, som rafflar till det hela lite. Och så har vi Dallens kommentarer. Jag läser vidare i serien.


Titel: Changes
Serie: The Collegium Chronicles #3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2011
Förlag: Daw
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Collegium Chronicles 2: Intrigues

Jag läste vidare i Lackeys Collegium Chronicles, om Mags som i första boken i serien fick sitt eländiga gruvpojkeliv utbytt mot ett magiskt herald-liv med en tänkande vit häst som livspartner. I denna andra bok fortsätter han sina studier, och har det väl sisådär med självförtroendet eftersom han ju inte har någon studiebakgrund med sig alls och ligger lååååångt efter sina årskamrater på herald-skolan. Han har mycket plugg, och håller kanske på att gå in i väggen även om allt blir något lättare av att han har hittat två vänner: Bear (som är Healer-lärling) och Lena (som är Bard-lärling). Som om det inte vore nog med alla lektioner och läxor så startas det även en ny typ av lagsport på skolan, Kirball, och ju mindre jag går in på dess regler och omständigheter, ju bättre, men det inbegriper i alla fall ridandet av hästar, mål, två lag och en boll. Mags blir uttagen till ett av lagen eftersom han är duktig på att rida och har Mindspeech som Gift, så han är bra att ha.

Och det känns ju bra för självförtroendet, det där med att bli uttagen till ett kirball-lag. Det kan behövas, för i större delen av den här boken går allt annat emot Mags. Livet blir så eländigt att gruvpojkelivet nästan hade varit att föredra. Nämligen är det nu ett gäng "Foreseers" som alla får en syn där kungen ligger blodig på marken, troligen döende, och vetskapen att "en främling" ligger bakom dådet, alltså en främling som i "någon från utlandet". Och Mags vet ju inget om sina föräldrar mer än att de kom någonstans från något annat land - och nu leder detta till att alla helt plötsligt tror att Mags kommer att försöka ha ihjäl kungen någon gång i framtiden. Han blir alltså anklagad för något som inte hänt än, och som dessutom bara är en tolkning av en framtidsvision. Inte schysst på något sätt.

Den här boken är rätt seg. Mot slutet hämtar den sig och blir spännande, men genom mittendelen när det ältas detta jämra "kirball", och Mags är så synd om så det inte är klokt, så var jag less. Riktigt less är jag på Mags repliker som nu ännu mer är skrivna på något brett, dialektalt talspråk som är oerhört svårt att förstå. Det finns en tanke bakom det där (att Mags har ett überhemligt spioneringsuppdrag där alla ska tro att han är dummare än vad han är så därför ska han bre på lite extra med sitt oborstade språk) men det blir det inte lättare att läsa av, och ärligt talat så skummar jag ofta bara igenom Mags repliker och gissar ungefär vad det är han vill ha sagt.

Märkligt ändå att jag efter att ha brottats med Mags språk, suckat över kirball och seghet ändå ganska direkt satte igång med läsningen av bok 3 efter att ha avslutat den här? Jo, för det var ju spännande i slutet ändå, och jag vill fortfarande veta mer om hur allt hänger ihop.

Titel: Intrigues
Serie: The Collegium Chronicles #2
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2010
Förlag: Daw
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

The Collegium Chronicles 1: Foundation

Det här var lite otippat - att det skulle vara Mercedes Lackeys Valdemar-universum med de intelligenta, blåögda hästarna... förlåt, companions och deras heralds, som skulle hjälpa mig ur min lässvacka. Men så var det. Ingenting lockade, ingenting kunde hålla koncentrationen uppe och borta ifrån telefonens corona-infoflöde som jag tydligen behövde krama sisådär varannan minut. Jag läste lätta barnböcker för jobbets skull, men satt mest och var missnöjd med det mesta där också (och har inte bloggat här om dem...) - och så trillade det in ett sånt där mail jag får en gång i veckan om en rad böcker som just nu bara kostar ca 1 dollar på Amazon, och en av dem var en Mercedes Lackey. Jag klickade hem den och började lite håglöst läsa, men tyckte den var rätt OK. Dock insåg jag raskt att detta var en bok som hängde ihop med några tidigare Valdemar-serier som jag inte läst, så jag kollade upp dem och klickade hem bok 1 i The Collegium Chronicles: Foundation.

Och det var alltså här jag sögs in i en bok för första gången på (för mg) länge.

Vi har en stackars föräldralös gosse som sliter som ett djur under omänskliga förhållanden i en gruva. Gossen kallas Mags, kort för "Magpie" eftersom han är lika duktig som en skata på att hitta de små blänkande ädelstenarna det handlar om i den där gruvan. Han har inget annat namn. Mags får nästan ingen mat, fryser jämt, krälar runt i gruvan, sover med de andra gruvgossarna i en enda hög av mänskligt lidande i en jordkällare under en lada (de har knappt några filtar heller så enda sättet att hålla värmen är att ligga så där). Dagens höjdpunkt är om han hittar tillräckligt många "shinies" för att få en extra halv brödskiva som belöning.

Så en dag, när magre, eländige, stackars föräldralöse Mags (med den så breda dialekten att en stackars läsare knappt kan begripa hans repliker i boken) trälar på där i sitt eländes elände... så kommer det en skinande vit häst och ställer sig utanför gruvan. Den gnäggar och väsnas och vill icke ge sig av - jo, för som alla vet i den här världen så är detta ingen "häst" utan en "companion", och den har just "valt" ut sin herald, och det råkar vara en av de där gruvgosseslavarna som den slemme, elake, närige och omänsklige gruvägaren inte alls vill dela med sig av eftersom de är bra på att jobba och billiga i drift. Men vår Vita och Stolta Companion ger sig förstås inte, utan kallar på hjälp, och därmed får vår Mags med hjälp av ett antal soldater och 1 styck vit häst bäras iväg till civilisation, en egen säng, ett varmt bad och mer mat än han någonsin sett. Han blir en Herald Trainee, och Dallen är hans Companion.

Och sedan är det alltså Hogwarts, fast med vita hästar, Mindspeach och lite annat Lackey-iskt. Och jag hade såååå trevligt i deras sällskap. Jag vet inte vad det är med Mercedes Lackey - ibland är hon seg och omständlig att läsa, och ibland så skriver hon så att det inte går att sluta läsa. Den här boken var av den senare sorten för mig. Jag är så glad för det.


Titel: Foundation
Serie: The Collegium Chronicles #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2009
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Take a Thief

Det var ett tag sedan jag besökte Mercedes Lackeys värld, Valdemar och de krispigt vitklädda (de sköter oftast inte tvätten själva) heralderna på sina lika krispigt vita, vackra och blåögda hästar. De senaste två böckerna jag läste (Exile's Valor och Exile's Honor) om vapenmästaren Alberich fick mig lite avskräckt. Men dessa två hade jag i en omnibus-utgåva tillsammans med en tredje bok: Take a Thief, och denna påkallade nu min uppmärksamhet där den låg oläst och bortglömd i min Kindle. White-Horseland-Revisited alltså:

The Thief ifråga är Skif, och vi får följa honom från det att han är väldigt liten och bor i någon Harry-Potter-liknande skrubb hos sin morbror som utnyttjar honom hårt i sin sunkiga krog. Snart kan Skif rädda sig själv från det livet till ett mycket bättre som en i ett tjuvpojksgäng, ledda av en invalidiserad man som bor i en källare. Skif lär sig de ädla konsterna inbrott och ficktjuveri, och är rätt nöjd med allting tills den dag han kommer hem från ett lyckat "heist" och finner hela kvarteret (ovanpå källaren där de bor) i ljusan låga. Allt brinner ner och ingen kunde rädda hans mentor och de övriga som var hemma av tjuvpojksligan. Därefter går Skifs liv ut på en sak: hämnd. Den som anstiftade branden ska dö. Långsamt. Och det är när han jobbar på för att luska ut hur hämnandet ska gå till (och vem det är han jagar) som han stöter på Alberich, allas vår baklängestalande herald som är ute på något av sina mystiska klä-ut-sig-i-olika-förklädnader-och-hänga-på-stadens-krogar-uppdrag. Det visar sig att de nog jagar samma person. Men det tar ett tag innan de börjar samarbeta. Först ska det komma en vit häst trippande, en vit häst som faktiskt sonika kidnappar Skif och drar iväg med honom ut i skogen. Väl där slänger hon av honom, och berättar för honom (jo, de talar ju via telepati, de där) att Han Är Utvald Och Nu Är Han Hennes Herald. Sedan bär hon honom tillbaka till Herald-akademin där han får lära sig att tala fint och bära vita kläder.

Den här är helt OK. Jag gillar att läsa om Skifs liv. Men allt det kring hans hämnande, och lösandet av vem-som-gjorde-det är lite tråkigare att läsa om (och symtomatiskt nog är det också där Alberich smyger in i en listig förklädnad). Jag gillar ändå det hela så pass mycket att jag kommer väljer att glömma Exile-böckerna och kommer att läsa mer Lackey snart.


Titel: Take a Thief
Serie: jo, den ingår någonstans i Mercedes Lackeys serie-universum, men liksom lite här och lite där och med en ordning som är allt annat än överblickbar. Den är typ fristående, men behöver ändå läsas efter Heralds of Valdemar-trilogin och efter de två böckerna om vapenmästaren Alberich-som-talar-baklänges (Exiles-böckerna).
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2002
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

Exile’s Valor

Jag var ju rätt gnällig och besviken över den förra Lackey-boken jag läste, den första av två om weaponsmaster Alberich från Karse, mannen som talar baklänges men är duktig på svärdspedagogik? Och så muttrade jag att jag ju skulle ta mig an bok 2 om Alberich, eftersom jag köpte en omnibus-edition med dessa två + en tredje (Take a thief) i samma och var för snål för att inte läsa, men att om den var lika trist som bok 1 så skulle jag mest skumma?

Jag började läsningen av Exile's Valor, och liksom för att få mig att skämmas så inledde Lackey sitt berättande på det glimrande sätt jag i Herald Mage-böckerna lärde mig att hon kan. Alberich har lektion med en klass av lite duktigare elever, sätter några på plats, uppmuntrar andra, sliter sitt hår när en olyckshändelse gör att en av träningshallens oskattbara speglar går i tusen bitar, och ... ja, det låter inte jätteupphetsande men är ändå så där Lackey-bra som jag gillar. Och jag tänkte att wow, nu händer det igen...!

Men sen? Sen rasar bokeländet och blir ännu tristare än bok 1. Vad gör du, Mercedes Lackey? När du kan? Vad boken sägs handla om, och borde handla om, är händelserna i Valdemar som kommer direkt före Heralds of Valdemar-trilogin, alltså hur Selenay precis blivit drottning, borde gifta sig med lämplig grannprins men i stället blir kär i Olämplig Man (ja, han är prins, men av en dålig sort, plus att han inte alls vill Selenay något väl), och hur Alberich har en ganska betydande roll i allt det. Men det boken i stället fokuserar på? Jamen, först har vi vinterkarnevalen. Selenay tycker det är trist att regera, så hon ordnar en vinterkarneval på floden som har frusit till is, och så får vi läsa om hur denna karneval planeras, genomförs, vilka marknadsstånd som finns och hur de ser ut, vilka spel och lekar som planeras, hur de genomförs, vilka som vinner dem och varför, och .... blöh. För att inte tala om att Alberich som ett litet alternativt inslag på vapenträningen hittar på en slags sport som är något mellanting mellan ishockey, fotboll och bandy, och hans elever blir eld och lågor och börjar spela denna sport hela tiden, bildar lag, serier, har sportstjärnor och skytteligor.

Och så har vi den totalt mystiska prylen att Alberich inte bara är weapons master med lektioner och undervisning hela dagarna - nej, på nätterna springer han ned i huvudstaden och är spion åt heralderna. Exakt vad det är han spionerar efter är inte helt klart, men vi får läsa om alla de olika förklädnader han har, olika personas. Extra fånigt blir det eftersom 1. karln talar baklänges med så mycket karse-accent att alla direkt kan känna igen honom som heraldernas weapons-master, och 2. karln i första boken blev oerhört brännskadad så att han fortfarande är mycket ärrad, särskilt i ansiktet. Nu står det att han använder lite smink i ansiktet för att ändra sitt utseende, men det känns ju inte så där himla effektivt. Och varför ska han ut på stan och ränna? När sover han? Och meningen med alltihop?

Vänta! Jag har inte fått med det fånigaste! Att Mercedes Lackey har skrivit in sig själv i handlingen, som en glasögonprydd herald vid namn Myste som inte är så duktig på att slåss, men som kan skriva (och är heraldernas krönikör) och prata många språk. Myste blir en av bokens hjältar, och dessutom blir Alberich kär i henne.

Sorry, Ms Myste Lackey, jag skumläste alla de delar av din bok när Alberich klär ut sig och hänger på barer och är Mystisk Spion. Jag skumläste alla delar när det spelas bandy. Jag skumläste alla delarna av vinterkarnevalen. Jag skumläste mer och mer, och rätt vad det var hade Olämpliga Prinsen försvunnit och bandyklubborna använts för att avvärja en attack och ett hot mot riket.

Jag vet helt ärligt inte om jag läser fler Mercedes Lackey. Jag vill ju hitta fler som är så bra som Last Herald Mage-böckerna, men pallar inte mer vinterkarnevalsbandy-listig-spion-som-talar-baklänges-böcker.

Titel: Exile's Valor
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2003
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

Exile's Honor

Jag drog vidare i Mercedes Lackeys Valdemarvärld, och bröt raskt mot mitt eget beslut att läsa böckerna i den ordning de gavs ut eftersom Alberich som den här boken handlar om fanns med som en bifigur i Heralds of Valdemar-trilogin, och han intresserade mig.

Alberich är alltså med i böckerna om Talia som den rätt skräckinjagande, bistre och mycket stränge vapenmästaren som lär de blivande heralderna att hantera svärd, båge, kniv, knytnävar, muskler, spjut och hela konkarongen. Det tar ett tag innan Talia ens fattar att även Alberich är en herald, eftersom hans companion-fåle aldrig syns till och Alberich aldrig har vita kläder på sig. Dessutom är karln från grannlandet Karse som har varit i krig med Valdemar sedan urminnes tider. Detta gör att han är både mystisk och svårförståelig - han envisas med att vända på alla meningar så att verbet kommer sist.

Nu hoppar vi alltså en sisådär 15-20 år tillbaka i tiden och får läsa om hur Alberich kom till Valdemar. Han är kapten (tror jag, någon typ av officer i alla fall) i Karses armé och har precis fått en ny häst, en helt vit som han kallar Silver och som är mycket väluppfostrad. Alberich får ibland korta syner där han ser sådant som kommer att hända i framtiden - mycket användbart som officer men något han håller extremt hemligt eftersom alla övernaturliga egenskaper i Karse ses som häxeri, och man bränner alla häxor på bål. Det är det som nu händer i inledningen på boken - Alberich ser att en by kommer att bli överfallen, så han beordrar sina soldater dit och räddar allihop i byn. Tacken blir att de börjar yla om att han inte kunnat veta det här om det inte är så att han är häxa, så bränn honom! Bränn honom! Och så gör de det... men som väl är kastar Silver av sig hästförklädnaden och visar sig vara en companion som väljer Alberich som sin herald. Svårt brännskadad blir nu Alberich buren till Valdemar som han hela sitt liv avskytt eftersom det är fullt av häxor, demonhästar och folk som talar baklänges.

Och nu har det gått ungefär 40 sidor av boken. Det är bra sidor. Det är också bra ett tag till när Alberich visar hur himla duktig han är på att slåss och direkt blir vapenmästarens högra hand och efterträdare. Men sen? Resten av boken? Då sätter Alberich igång med att älta. Sida upp och sida ner ältar han hur himla jobbigt det är att ha blivit en förrädare till sitt eget land, hur himla jobbigt det är att upptäcka att landet han kommit till visar sig vara fullt av trevliga människor, hur himla jobbigt det är att förstå att landet han kommer ifrån nog har en hel del konstiga vanor och bestämmelser, men hur himla synd det kanske är om folket som inte bestämmer där, och hur himla jobbigt det är att kanske behöva gå i krig mot sitt eget hemland fast det ju är de som bestämmer han går i krig mot och inte mot folket och hur himla jobbigt det är att behöva prata baklänges hela tiden.

Allting är så väldigt, himla, förfärligt jobbigt för Alberich och det är faktiskt mest synd om honom i hela världen. Fast han är ju en hedervärd man. Heder är viktigt. Men vad är heder? Ält, ält, ält, ält...

Jag höll på att gäspa käkarna ur led, plus att jag höll på att bli galen på Alberichs Yoda-vändningar av meningarna. Och när bokens höjdpunkt var att Valdemar skulle kriga mot Karse - och man redan i Heralds of Valdemar-trilogin (som ju utspelar sig senare i tid) läst hur det där kriget kommer att gå, och vilka som kommer att dö? Då försvann även minsta antydningen till spänningsmoment, och kvar fanns bara Alberichs tycka-synd-om-sig-själv-ältande. Sorry, det funkade inte för mig.

Det finns en bok till om Alberich: Exile's Valor. Boken jag köpte var en omnibus med hela prequel-trilogin, så jag kommer att ta mig an den - men fortsätter karln att gnälla så skummar jag hela boken.

Titel: Exile's Honor
Serie: #1 i en prequel-trilogi till Heralds of Valdemar (utan egen titel)
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2002
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

Arrow's Fall

Då så, dags för tredje och sista boken i Heralds of Valdemar, och framsidans bild Har Ytterst Djup Symbolism. Ett regn av pilar faller. Talia har trillat av sin hä.... förlåt, sin companion Rolan som silverglänsande och nypermanentad stegrar sig i pilregnet. Talia har en pil i axeln, och allt ser jobbigt ut.

Jo. Och det är det. Fast det är när man som läsare äntligen har kommit till pilregnsdelen som boken börjar bli bra, för fram tills dess är den helt ärligt ganska seg. Talia är färdig med sin Herald-utbildning och börjar jobba som rådgivare/livvakt/bästa vän åt drottningen och det är mycket politik och intriger. Och så har vi Dirk. Han är kär i Talia. Och hon är kär i honom. Men eftersom han är ful så tror han att Talia i stället är kär i hans bästa vän Kris, för det är ju alla andra eftersom han är snygg. Och eftersom ingen av de tre pratar ordentligt med varandra så kan triangeldramat fortsätta i all eländighet tills Dirk är så deprimerad att han nästan supit ihjäl sig och dessutom får lunginflammation. Det är aptråkigt att läsa om. Och mitt i allt detta ska så Talia och Kris (nej, Dirk ska inte med, och nej, Dirk är inte glad) resa till grannlandet och kolla upp prinsen där. Grannlandet har nämligen erbjudit prinsen som make till Valdemars kronprinsessa Elspeth, men någon måste ju kolla så att killen verkar vettig, har bra bordsskick och trevlig sångröst och så där.

Och det är alltså först nu som boken tar fart och blir bra. Prins Ancar är nämligen inte alls trevlig. Nä, han är helt makalöst onyanserat OND. Han omger sig dessutom med elaka, onda människor. Och Talia, Kris och deras vita fina hästar är snart riktigt långt ute på fisens mosse. (pilarna och allt det där)(och gift)(och elaka människor med ondskefulla skratt) Vilken tur ändå att Dirk fick stanna hemma!


Titel: Arrow's Fall
Serie: Heralds of Valdemar #3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1988
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

Arrow's Flight

Jag ska inte bli särskilt mångordig om denna andra del i trilogin Heralds of Valdemar av Mercedes Lackey. Precis som jag skrev om första boken, Arrows of the Queen, så märks det att det här är alldeles i början av Lackeys författarkarriär, även om hon börjar släppa beskrivningarna från första boken och få upp ångan lite. Jag har fortfarande tålamod, eftersom jag vet att hennes berättarkonst levlar upp betydligt snart. Men... jag var rätt trött på ett par ställen i den här, det var jag.

Nu är Talia nästan färdig Herald - hon ska bara ut på sin 1,5 års praktik först, tillsammans med en mentor-Herald som heter Kris och är vacker och gillar att förklara allt för Talia så som varande Mycket Vis Och Erfaren Herald Med Flera Års Försprång Av Action. Och Talia ska använda sin magiska gåva (de flesta Heralds har någon typ av magisk förmåga - t ex har Kris Farseeing men den använder han fan inte ofta i den här boken för då hade de kunnat undvika typ alla problem) Empati vilket ungefär innebär att hon kan både känna av andra människors känslor och påverka andra människor att känna på olika sätt.

Men. I första boken var allt frid och fröjd och Talias utbildning gick i en rasande fart, och hon verkade kunna allt hon tog sig för, inklusive den där empatiska förmågan hon bara så där kunde hjälpa alla med, från drottningens velande i politiska frågor till djupt deprimerade brännskadepatienter i traumatisk chock. Lite för fort, visar det sig nu. För hon kan tydligen inte hantera sin förmåga på riktigt, från grunden eller vad man ska säga, för nu när hon kommer under riktig press så håller hon på att bli galen.

Så oh-så-duktige-och-erfarne Kris får agera lite av en körskollärare som möter den som lärt sig köra bil på egen hand och kan köra rätt bra... men inte på rätt sätt, liksom. Glöm allt du lärt dig - nu börjar vi om från början.

Så bra då att de två blir insnöade i en stuga mitt ute i vildmarken. Länge, länge får vi läsa om dem där, och om snöskottning. Och mer snöskottning. Och, som sagt, jag blev lite trött. Dessutom verkar det vara en kärlekstriangel på ingående, och sådana är jag aldrig särskilt upphetsad att få läsa om. Men - jag läser vidare sista boken ändå.

Titel: Arrow's Flight
Serie: Heralds of Valdemar #2
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1987
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

Arrows of the Queen

Helt förtjust i Mercedes Lackeys värld och sätt att skriva efter att ha läst trilogin The Last Herald Mage klickade jag till min Kindle raskt hem den första trilogin hon skrev: Heralds of Valdemar som kom redan 1987. Jag anade att jag liksom behövde vara med när hon presenterade sitt världsbygge för första gången även om det som händer i Heralds of Valdemar inte alls är först i böckernas egen kronologi. The Last Herald Mage var skriven på ett sätt som om läsaren redan var väl införstådd med allt i den här världen, som Companions och Heralds, Mindspeak och annat kul, och det kändes liksom som att komma in på en fest som redan hållit på ganska många timmar.

Och det var som jag anade. I Arrows of the Queen får jag förklaringar på allt. Långrandiga förklaringar och beskrivningar av precis allt från hur landet grundades till hur de magiska hästarna, companions, kom och började bonda med lämpliga ungdomar som sedan utbildades till resande tulltjänstemän/domare/soldater/nyhetsuppläsare, dvs heralds. Jag fick också veta hur huvudstaden såg ut, hur slottet var byggt, hur badrummen funkade och hur kökets planlösning var. Och vilka som bodde i slottet och hur de såg ut. Och vilka de var släkt med. Och lite till. Detta är Mercedes Lackeys första bok, och det märks. Hon förlorar sig i beskrivningar och förklaringar av sitt fantastiska världsbygge, och hade detta varit första boken jag läst av henne hade jag nog varit mer tveksam. Nu vet jag att hon får upp ångan och berättarskickligheten snart nog, så jag läser på.

Vi får träffa Talia som bor nära gränsen i ett samhälle där åtgången på män är stor i alla gränsstrider. Alltså är överskottet på kvinnor stort, och varje man får ha hur många fruar som helst. Detta har medfört att kvinnor och flickor är värda nada, inte har något att säga till om och dessutom måste gifta sig och sätta igång med barnproduktion när de är sisådär 13-14 år, så att samhällets tillväxt säkras. Talia ska nu bli bortgift, får hon reda på, men hon vill inte. Istället vill hon bli en sån där herald hon läst om i böcker (hon älskar att läsa, men får smyga sig undan till att göra det) - men när hon säger något så oerhört kavlar hennes styvmor (förstafrun i familjen) upp ärmarna för bestraffning, varpå Talia rusar hemifrån för att få gråta ut i fred. Hennes liv är vidrigt, allt hopp är slut och det är så synd om henne så att det inte är klokt. 

Enter Rolan. Rolan, som alltså är en companion, en vit hingst med blå ögon som väljer exakt den här stunden att galoppera in i Talias liv och välja henne till att bli en herald. Hurra, hurra, hurra! De galopperar alltså iväg mot huvudstaden där Talias nya liv tar sin början (och Mercedes Lackey kör VM i världsbyggesbeskrivning).

Ja, ja, det där är alltså bara inledningen på boken, som sedan blir full av fantasyvärldens stereotyp modell 1A "yngling av okänd härkomst befinnes ha magiska egenskaper och ska lära sig att hantera dessa". Allt är frid och fröjd, och Rolans ögon är så blå, så blå. Jag har redan läst ut bok två i den här trilogin (hehe) och återkommer strax om den.

Titel: Arrows of the Queen
Serie: Heralds of Valdemar #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1987
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

Magic's Price

Jag sträckläste alltså ut Magic's Price, tredje och sista boken i serien The Last Herald Mage av Mercedes Lackey.
Det har gått tio år till, och Vanyel är nu vid hovet och ordentligt involverad i politik och maktspel. Kungen lider av någon mystisk, långdragen sjukdom som inte verkar kunna botas, och Vanyel är lite av hans högra hand med dagar fyllda av möten och ansvar. Ensam är han egentligen fortfarande, och tänker att han så ska förbli -  ingen kan någonsin ersätta Tylendel. Dessutom vågar han inte fästa sig vid någon - eftersom han själv är så mäktig i magi och andra krafter riktar sig eventuella fiender in sig på att i stället skada dem som står Vanyel nära för att på så sätt skada honom själv.
Det struntar nu den unge barden Stefen i, Stefen som med rött hår och en förtrollande sångstämma (den lindrar till och med smärta) gör kometkarriär både på the Bards Collegium och på hovet (när han spelar slipper kungen ta typ starka värktabletter och kan alltså fatta beslut som inte är drogpåverkade...). Stefen blir störtkär i Vanyel, och ska bara ha honom. Punkt.

Och så är det då det här med last Herald Mage som blir tydligare ju längre in i boken vi kommer. Det finns rätt gott om heralds med diverse bra egenskaper, men kombinationen herald + mage verkar helt utrotningshotad. Inga nya sådana barn har upptäckts på många år, och de få som finns i vuxen ålder dör nu en efter en i vad som verkar vara naturliga orsaker. Vanyel får allt mer ansvar på sina axlar (även om Stefen mer än gärna masserar dem åt honom).

Och så rätt vad det var hade jag läst ut boken, och kände en enorm tomhet och längtan efter mer. Jag var inte färdig med Vanyel och Valdemar, heralds och Companions, inte på långa vägar. Så jag är så väldigt, väldigt glad att Mercedes Lackey är en riktigt produktiv författare. Jag har mängder av både Valdemar-böcker och annat framför mig!

Jag har funderat på hur jag ska gå vidare - jag är ju en sådan som vill läsa böcker och serier i ordning. Det var därför jag började med just The Last Herald Mage-böckerna eftersom de i kronologi verkar ligga flera sekler före de andra Valdemarböckerna. Men det jag märkte under läsningen är hur Mercedes Lackey liksom refererar till sådant hon själv redan skrivit - även om det i böckernas innehållskronologi kommer senare. Jag fattar ju vad som händer ändå, men tänker att jag nog kommer att läsa alla hennes böcker i utgivningsordning i stället, och helt ge upp att försöka följa någon Valdemarkronologi. Härnäst kommer jag alltså att ta mig an (jag har redan börjat...)(försökte börja på en annan bok som utspelar sig i Helsingfors 1938 och förvisso var mycket lovande, men separationsångesten efter Vanyel och heralds och companions blev alltför stor så: klick-klick på amazon så ägde jag: ) Arrows of the Queen som är första boken i Heralds of Valdemar, trilogin Mercedes Lackey skrev först och som kom ut redan 1987. (återigen: hur kan jag ha missat henne i alla dessa år??)


Titel: Magic's Price
Serie: The Last Herald Mage #3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1990
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här eller här