Arrows of the Queen

Helt förtjust i Mercedes Lackeys värld och sätt att skriva efter att ha läst trilogin The Last Herald Mage klickade jag till min Kindle raskt hem den första trilogin hon skrev: Heralds of Valdemar som kom redan 1987. Jag anade att jag liksom behövde vara med när hon presenterade sitt världsbygge för första gången även om det som händer i Heralds of Valdemar inte alls är först i böckernas egen kronologi. The Last Herald Mage var skriven på ett sätt som om läsaren redan var väl införstådd med allt i den här världen, som Companions och Heralds, Mindspeak och annat kul, och det kändes liksom som att komma in på en fest som redan hållit på ganska många timmar.

Och det var som jag anade. I Arrows of the Queen får jag förklaringar på allt. Långrandiga förklaringar och beskrivningar av precis allt från hur landet grundades till hur de magiska hästarna, companions, kom och började bonda med lämpliga ungdomar som sedan utbildades till resande tulltjänstemän/domare/soldater/nyhetsuppläsare, dvs heralds. Jag fick också veta hur huvudstaden såg ut, hur slottet var byggt, hur badrummen funkade och hur kökets planlösning var. Och vilka som bodde i slottet och hur de såg ut. Och vilka de var släkt med. Och lite till. Detta är Mercedes Lackeys första bok, och det märks. Hon förlorar sig i beskrivningar och förklaringar av sitt fantastiska världsbygge, och hade detta varit första boken jag läst av henne hade jag nog varit mer tveksam. Nu vet jag att hon får upp ångan och berättarskickligheten snart nog, så jag läser på.

Vi får träffa Talia som bor nära gränsen i ett samhälle där åtgången på män är stor i alla gränsstrider. Alltså är överskottet på kvinnor stort, och varje man får ha hur många fruar som helst. Detta har medfört att kvinnor och flickor är värda nada, inte har något att säga till om och dessutom måste gifta sig och sätta igång med barnproduktion när de är sisådär 13-14 år, så att samhällets tillväxt säkras. Talia ska nu bli bortgift, får hon reda på, men hon vill inte. Istället vill hon bli en sån där herald hon läst om i böcker (hon älskar att läsa, men får smyga sig undan till att göra det) - men när hon säger något så oerhört kavlar hennes styvmor (förstafrun i familjen) upp ärmarna för bestraffning, varpå Talia rusar hemifrån för att få gråta ut i fred. Hennes liv är vidrigt, allt hopp är slut och det är så synd om henne så att det inte är klokt. 

Enter Rolan. Rolan, som alltså är en companion, en vit hingst med blå ögon som väljer exakt den här stunden att galoppera in i Talias liv och välja henne till att bli en herald. Hurra, hurra, hurra! De galopperar alltså iväg mot huvudstaden där Talias nya liv tar sin början (och Mercedes Lackey kör VM i världsbyggesbeskrivning).

Ja, ja, det där är alltså bara inledningen på boken, som sedan blir full av fantasyvärldens stereotyp modell 1A "yngling av okänd härkomst befinnes ha magiska egenskaper och ska lära sig att hantera dessa". Allt är frid och fröjd, och Rolans ögon är så blå, så blå. Jag har redan läst ut bok två i den här trilogin (hehe) och återkommer strax om den.

Titel: Arrows of the Queen
Serie: Heralds of Valdemar #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1987
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här