Detta är boken jag skrev om häromdagen, boken vars fåniga omslag gjorde att den fick ligga oläst i bokhyllan i nästan två år innan jag gav den en chans. Tårfylld ung man som krampaktigt kramar en vit häst med stora, blå ögon??
Den unge mannen är Vanyel, och det Är Synd Om Honom. Han är förstfödde sonen till en slottsherre, och borde bli en tuffing som kan hantera vapen, men allt han vill göra är... att sjunga. Och spela luta. (ja, alltså, ungefär som Herbert:
Han är rätt duktig på att sjunga och spela luta. Men det duger inte åt farsan, eller åt vapenmästaren som i sin ilska bryter armen av honom.
När armen läkt har pappa slottsherren gett upp om killens krigarbana, och skickar som bestraffning iväg honom till faster Savil som är Herald-Mage i Valdemars huvudstad Haven. Vanyel är rätt nöjd, för nu får han äntligen chansen att försöka smita in på the Bards College och bli antagen där. Tyvärr visar det sig att barderna tycker att ja, ja, Vanyel sjunger väl rätt fint och så, och kan hantera en luta - men äkta begåvning (the Gift) har han inte. Han kommer inte in på bardskolan, och nu är det VÄLDIGT synd om Vanyel.
Dock ännu inte så synd om så att Hästen Med Blå Ögonen får träda in - nej, hon kommer senare. Först ska Vanyel bli kär. Sedan ska äntligen hans magiska krafter väckas - alla på en gång i en farlig, okontrollerad manöver som inte alls var planerad. Sedan ska det bli dramatik, elände och död och sedan kommer hästen trippande. Eller, förlåt. Det är INTE en häst. Det är en Companion, de följeslagare alla Heralds blir utvalda att få, och Vanyels companion heter Yfandes och är en förfinad dam med ganska mycket humor. (de kommunicerar via tankeöverföring)
Jag älskar den här boken. Det är inte gnällige Vanyels förtjänst, eller hans häst, eller magin eller onde trollkarlen som gör ett gästspel i slutet, eller tjockskallige farsan eller hans vapenmästare. Eller jo, det är det. Fast alltihop tillsammans, och framförallt sättet som författaren Mercedes Lackey har att skriva om dem på. Hon hittar människorna, och relationerna, och skriver så att möten och konfrontationer människor emellan blir mycket mer spännande att läsa om än några magikamper. Det är episk fantasy, det är så mycket high fantasy det bara går - men den är karaktärsdriven och oerhört bra. Jag sögs in i den, och bara var tvungen att läsa vidare, inte för att jag ville veta om Vanyel kunde besegra onde trollkarlen, utan för att få läsa om hur han träffade schamanerna i en annan del av världen och hur de tog sig an hans själsliga problem. Det är Vanyels utveckling som är det viktiga, och människorna omkring honom.
Jag har, som jag skrev, redan satt igång med läsningen av andra boken i The Last Herald Mage-trilogin, och den är redan precis lika bra som den här. Bra på det där sättet att jag jublar över hur Vanyel äntligen vågar ge sin far svar på tal och har problem med sin egen hjältestatus mer än det faktum att hela Valdemarvärlden verkar vara utsatt för något diffust hot "utifrån".
Och så då detta: att Mercedes Lackey har skrivit mängder och åter mängder av böcker. Över 140! Vilken skatt att ösa ur! Tänk att jag inte har hittat henne förrän nu?! Men vilken tur att jag gjorde det...!
Titel: Magic's Pawn
Serie: The Last Herald Mage #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1989
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här eller här men läs för allt i världen inte säljtexten om boken för jag vet inte hur den som skrev den läste boken men min aning är: första och sista sidan, och egna gissningar om resten? För texten är fel, ännu mer fel och till sist direkt felaktig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar