Exile’s Valor

Jag var ju rätt gnällig och besviken över den förra Lackey-boken jag läste, den första av två om weaponsmaster Alberich från Karse, mannen som talar baklänges men är duktig på svärdspedagogik? Och så muttrade jag att jag ju skulle ta mig an bok 2 om Alberich, eftersom jag köpte en omnibus-edition med dessa två + en tredje (Take a thief) i samma och var för snål för att inte läsa, men att om den var lika trist som bok 1 så skulle jag mest skumma?

Jag började läsningen av Exile's Valor, och liksom för att få mig att skämmas så inledde Lackey sitt berättande på det glimrande sätt jag i Herald Mage-böckerna lärde mig att hon kan. Alberich har lektion med en klass av lite duktigare elever, sätter några på plats, uppmuntrar andra, sliter sitt hår när en olyckshändelse gör att en av träningshallens oskattbara speglar går i tusen bitar, och ... ja, det låter inte jätteupphetsande men är ändå så där Lackey-bra som jag gillar. Och jag tänkte att wow, nu händer det igen...!

Men sen? Sen rasar bokeländet och blir ännu tristare än bok 1. Vad gör du, Mercedes Lackey? När du kan? Vad boken sägs handla om, och borde handla om, är händelserna i Valdemar som kommer direkt före Heralds of Valdemar-trilogin, alltså hur Selenay precis blivit drottning, borde gifta sig med lämplig grannprins men i stället blir kär i Olämplig Man (ja, han är prins, men av en dålig sort, plus att han inte alls vill Selenay något väl), och hur Alberich har en ganska betydande roll i allt det. Men det boken i stället fokuserar på? Jamen, först har vi vinterkarnevalen. Selenay tycker det är trist att regera, så hon ordnar en vinterkarneval på floden som har frusit till is, och så får vi läsa om hur denna karneval planeras, genomförs, vilka marknadsstånd som finns och hur de ser ut, vilka spel och lekar som planeras, hur de genomförs, vilka som vinner dem och varför, och .... blöh. För att inte tala om att Alberich som ett litet alternativt inslag på vapenträningen hittar på en slags sport som är något mellanting mellan ishockey, fotboll och bandy, och hans elever blir eld och lågor och börjar spela denna sport hela tiden, bildar lag, serier, har sportstjärnor och skytteligor.

Och så har vi den totalt mystiska prylen att Alberich inte bara är weapons master med lektioner och undervisning hela dagarna - nej, på nätterna springer han ned i huvudstaden och är spion åt heralderna. Exakt vad det är han spionerar efter är inte helt klart, men vi får läsa om alla de olika förklädnader han har, olika personas. Extra fånigt blir det eftersom 1. karln talar baklänges med så mycket karse-accent att alla direkt kan känna igen honom som heraldernas weapons-master, och 2. karln i första boken blev oerhört brännskadad så att han fortfarande är mycket ärrad, särskilt i ansiktet. Nu står det att han använder lite smink i ansiktet för att ändra sitt utseende, men det känns ju inte så där himla effektivt. Och varför ska han ut på stan och ränna? När sover han? Och meningen med alltihop?

Vänta! Jag har inte fått med det fånigaste! Att Mercedes Lackey har skrivit in sig själv i handlingen, som en glasögonprydd herald vid namn Myste som inte är så duktig på att slåss, men som kan skriva (och är heraldernas krönikör) och prata många språk. Myste blir en av bokens hjältar, och dessutom blir Alberich kär i henne.

Sorry, Ms Myste Lackey, jag skumläste alla de delar av din bok när Alberich klär ut sig och hänger på barer och är Mystisk Spion. Jag skumläste alla delar när det spelas bandy. Jag skumläste alla delarna av vinterkarnevalen. Jag skumläste mer och mer, och rätt vad det var hade Olämpliga Prinsen försvunnit och bandyklubborna använts för att avvärja en attack och ett hot mot riket.

Jag vet helt ärligt inte om jag läser fler Mercedes Lackey. Jag vill ju hitta fler som är så bra som Last Herald Mage-böckerna, men pallar inte mer vinterkarnevalsbandy-listig-spion-som-talar-baklänges-böcker.

Titel: Exile's Valor
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2003
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här