Ord i djupaste blått

Den här boken har legat ett tag hemma i min bokhylla. Jag fick den i brevlådan, men var inte sugen. Dottern sög i stället tag i den, läste och meddelade att "det var en bra bok, fin, och man blev glad av den, och med många bokreferenser så du ska nog läsa den, mamma" varpå hon raskt lånade ut den till en kompis som också läste och gillade.

Och så gick månaderna. Den fina framsidan ropade på mig, det skulle ju handla om kärlek och bokhandel och annat fint, de översvallande positiva blogginläggen invaderade mitt flöde, men jag sköt upp läsningen.

NU har jag tagit tag i det här (och tack så väldigt mycket för en lång och meningslös inledning på ett blogginlägg, Carolina, tack tack) och läst. Gillar jag?

Nja. Jag blir så mäkta irriterad på grundidén för boken att jag inte riktigt kommer förbi den, och det blir aldrig feel-good för mig, blir mest bara feel-irriterad-letar-fel, och jag kanske skulle nöjt mig med min inledning och det att min dotter, hennes kompis och mängder av andra människor gillar Ord i djupaste blått.

Men det här är min blogg, och här gnäller jag så mycket jag vill. Så här:
Rachel och Henry var bästisar, pratade om allt, hängde jämt med varandra, gärna i hans familjs antikvariat eftersom de bägge var läsande personer. Rachel blev kär i Henry, och sedan flyttade hennes familj till en annan stad. Trist på alla sätt. Särskilt som hon precis innan hon flyttade faktiskt tog mod till sig och berättade för honom att hon var kär i honom - men att han sedan inte låtsades om det utan bara gick på i mail om sitt vanliga liv, och om tjejen han var kär i (som inte var Rachel). Klart Rachel härsknade till och inte ens svarade på hans mail då? Klart hon gjorde.
Grejen var dock att hon inte berättade för Henry att hon var kär i honom direkt i dialog. Eller ens i mail. Eller i sms. Eller via en vän. Eller ens med tankeöverföring. Nejdå, hon valde att skriva det i ett brev som hon sedan stack in i en bok i antikvariatet. Henrys favoritbok, förvisso, och hon lade en lapp till honom på hans rum om att han borde gå och kolla i sin favoritbok i antikvariatet. What could possibly go wrong?

I tre år har nu Rachel och hennes familj bott i den andra staden, vid havet, och nu har de flyttat tillbaka. I tre år har Rachel varit arg på Henry för att han inte svarat på hennes kärleksförklaring (och  hon har inte ens övervägt tanken att han kanske inte fick den, att kommunikationsvägen inte var direkt idiotsäker). Nu är hon inte kär i honom längre, har hon bestämt, vill inte se honom längre, och dessutom är hennes bror död. Det är hemskt sorgligt och vidrigt, förstås, men Rachel väljer att inte berätta det här för någon alls utan i stället bara vara ledsen och arg på allt och alla (och i synnerhet Henry som inte fattar nånting).

Så, ja, det ska vara en feel-good, och visst reds allt ut så småningom, men det är så onödigt trassligt fram tills dess, och Rachel så väldigt det-är-synd-om-mig-ingen-fattar-hur-illa-jag-mår-men-jag-tänker-fan-inte-berätta-för-någon-varför-det-är-synd-om-mig så jag blir trött av alltihop. Och irriterad.
Men framsidan är fin, det ger jag den.

Titel: Ord i djupaste blått
Författare: Cath Crowley
Originaltitel: Words in Deep Blue
Översättning: Ylva Spångberg
Utg år: 2018
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här