Innan jag säger ett enda ord till i saken: en eloge till översättaren som måste ha drömt om bramsegel, navigationstermer och rätta namnen på de olika vakterna (ni vet, åtta glas, hundvakten och allt vad det är). Vilket pilljobb!
Men ja. Jag har läst om sjöslag under Napoleonkrigen på 1800-talet. Jag har dessutom sett filmen Master and Commander (med Russell Crowe i huvudrollen) som baseras på både första boken i serien om kapten Aubrey och hans vän läkaren, naturforskaren och spionen Stephen Maturin, och på en bok längre fram i serien (Bortom världens ände). Och allt detta är Temeraires fel. När jag läser böckerna om draken Temerarire så fullständigt älskar jag delarna när kapten Laurence är just kapten Laurence, och med iskallt lugn i de mest pressade situationer ger order till sina underlydande, och alltid i dessa situationer är som mest artig i sitt språk. Det är alltid tilltal med korrekt titel, och med vändningar som "vill du ha godheten att...." även om det handlar om bråkdelar av sekunder från död och katastrof. Jag läste (på någon bokbaksida tror jag) att Naomi Novik hämtat mycket inspiration till miljöer, dialog och personer från just böckerna om Aubrey och Maturin, som hon ansåg vara moderna klassiker men som jag aldrig ens hört talas om. Och så kan vi inte ha det. Jag letade raskt upp första boken i serien på biblioteket. På svenska, vilket visade sig vara tur just pga alla de där oändliga termerna jag skrev om först.
Gillar jag, då? En del av det gillar jag väldigt, väldigt mycket. Det är just (som jag anade) dialogerna som är bäst, och miljöbeskrivningarna, och tidsandan. Man är där (om det nu är så att man länge närt en önskan om att få vara ombord på ett fartyg på 1800-talet). O'Brian skriver bra, och på ett sätt som får läsaren att behöva tänka själv och dra egna slutsatser. Det blir en hel del fascinerande ting som får mig att googla: trångboddheten, kirurgi ombord, mat, musik (för både kapten Aubrey och dr Maturin spelar violin respektive cello och brukar roa sig med detta i kaptenens hytt lugna kvällar), befälsordning och kanoner.
Men ibland ledsnar jag på alla sjöslagen och seglen som ska sättas eller tas ned, och seglandet hit och dit och fram och tillbaka. Boken är ganska episodiskt skriven och saknar väl egentligen en drivande handling mer än just det att kapten Aubrey har fått befäl över sitt första fartyg, och hur han hanterar det. Filmen är för övrigt bra och dålig på precis samma sätt: intressant miljö, bra dialoger men egentligen i avsaknad av vettig handling och mer uppbyggd på korta episoder från de bägge böckerna.
Läser jag fler böcker om Aubrey & Maturin, då? Kanske. Om jag får separationsångest när jag så småningom avslutat Temeraire-serien och vill läsa om mer båtliv, eller om jag känner att jag nog måste följa kapten Aubrey ett tag till. Karln har ju i denna första bok inte ens skaffat sig den fru som tydligen spelar en viktig roll i kommande böcker om jag förstår det rätt. Men vi får se.
Titel: Första befälet
Serie: Aubrey Maturin #1
Författare: Patrick O'Brian
Originaltitel: Master and Commander
Översättning: Lennart Olofsson
Utg år: 1999 (svenska)
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här (fast finns bara på engelska vad jag kan se. Jag läste den på svenska, men lånade den på biblioteket där den fortfarande finns att hitta)
Spännande! Jag kände till kopplingen till Temeraire men har faktiskt aldrig läst O'Brians böcker. Däremot såg jag filmen för ett antal år sedan och blev full i skratt av vad jag lite elakt kallade "sjömansporr" - det var VÄLDIGT mycket beundran över sjölivet och de Rediga Karlar som bebodde skeppet (scenen där Maturin opererar sig själv är en höjdare). Däremot blev jag rörd på riktigt av den Redige Karl som var i trettonårsåldern och blev av med armen och ändå lyckades vara sådär rättrådig och modig hela tiden. Den skådisen spelade något år senare den unge Octavianus i Rome och var strålande där också. Däremot tror jag inte han fortsatte som skådis senare i livet.
SvaraRaderaSjömansporr! :D Ja! Och operationsscenen var verkligen väl... magstark (lika manligt stoisk som när James Bond ger sig själv hjärtmassage i någon av de rätt sena filmerna).
RaderaJag blev också helt impad av unge skådisen! (och av hans 13-14-årige rollkaraktär som ju tar befäl, och soldaterna lyder?!) och satt och googlade hans karriär efteråt. Och jag måste se den andra filmen han är med i. Synd han inte verkar ha fortsatt som skådespelare.