Vi skulle varit lejon

Malin går höstterminen i sjuan, och det ska komma en ny tjej till deras klass, en Leona. Malin hoppas mycket på att de två skulle kunna bli bästisar eftersom hon inte har någon riktig vän eller bästis nu. Men det verkar helt kört de första dagarna eftersom Yasmin i klassen i stället är den som är utsedd att ta extra hand om Leona, och det blir Yasmin och Leona som sitter bredvid varandra i klassrummet.

Leona är dock väldigt blyg och tyst, och ganska snart är nyhetens behag med henne över för Yasmin som normalt hänger med Sarah och bestämmar-tjej-klicken. Dessa börjar tissla och tassla om hur oerhört osynlig och tillbakadragen Leona är, och att hon inte ens finns på sociala media. Så nu vågar Malin ta kontakt med Leona, föreslå olika saker att göra efter skolan, träffas hemma, och sakta börjar de bli vänner.
Hela tiden är det dock något konstigt med Leona - hon verkar ha hemligheter, och det verkar dessutom som om hon ljuger om en del i sitt liv. Malin vet inte riktigt var hon har henne. När katastrofen kommer, och Leonas hemlighet dramatiskt avslöjas i tjejernas omklädningsrum, så blir Malin lika upprörd som alla andra. Leona har lurat henne! Hur ska de kunna vara vänner nu? Och om de ändå kan det - hur skulle Malin våga vara vän med Leona? Tänk om hon själv blir utstött då?

Det här är alltså en bok om transfrågor, men helt ur vännen Malins perspektiv, och huvudtemat i boken är trots allt vänskap och det sociala spelet i en klass. Den känns väldigt ärlig med hur Malin tänker och känner, både det fula och fina när hon är modig (och lejon), och jag gillar den mycket.

Titel: Vi skulle varit lejon
Författare: Line Baugstø
Originaltitel: Vi skulle vært løver
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2020
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? Cirka 11-14 år

Alaska

Den här kunde jag verkligen inte släppa. Så bra!

Sven och Parker börjar båda i samma klass, och vi får följa dem i vartannat kapitel var och lära känna dem:
Sven, som egentligen skulle börjat åttan men som får gå om sjuan eftersom han varit så sjuk det senaste året. Han vill bara en sak nu: att göra något spektakulärt så att folk på den här skolan vet vem han är - innan han får ett anfall och blir den där konstige killen det är synd om. Jo, för det är epilepsi han har, allvarlig epilepsi, och anfallen kommer tätt och utan förvarning.
Parker ska bara stå ut. Hennes liv är numera så tomt och sorgligt sedan hon för något halvår sedan fick lämna ifrån sig sin golden retriever-valp Alaska eftersom lillebror visade sig vara allergisk. Hon saknar henne så det gör ont. Och nu i sommar har dessutom hela familjen mer eller mindre kraschat sedan det hände något hemskt i föräldrarnas affär. Ingenting är som det ska. Och inte blir det bättre av att den där nye killen Sven är störig och ska reta henne.

Sven har fått en assistanshund som är med honom överallt utanför skolan. Han avskyr att behöva ha den, med sitt neongula lilla täcke, som ännu mer pekar ut honom som konstig. Parker får se Svens assistanshund när han blir hämtad efter skolan. Det är Alaska. Hennes hund! Ska han ha den nu? Det är han inte värd. Hon bestämmer sig för att ta sig hem till Svens hus mitt i natten och stjäla tillbaka sin hund.

Vänskap, sjukdom och en hund? Det kunde bli hur smörigt och förutsägbart som helst. Det är det absolut inte. Nej, faktum är att Sven och Parker är arga på varandra ungefär hela boken, och det här är så himla bra eftersom de faktiskt blir vänner ändå. Och så har vi då hunden. Tänk att få läsa en bok om en hund som är "på jobbet", och som tar detta jobb på så stort allvar och är så duktig. Älskar det, och älskar den här boken.

Titel: Alaska
Författare: Anna Woltz
Originaltitel: Alaska
Översättning: Olov Hyllienmark
Utg år: 2020
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

Jordens största kalashatare

"Med kompisar kan man göra en massa saker. Man kan leka och prata och skämta med varandra. Det tycker jag om.
Men ibland vill jag bara vara ensam. Vissa saker kan man faktiskt bara göra för sig själv. Ibland finns det sånt jag bara MÅSTE sitta och tänka på en stund."

Det här är Freja som tycker, och Frejas bok - men det hade precis lika gärna kunnat vara jag. Boken igenom sitter jag och nickar, och håller med, och relaterar. Så bra att det finns en bok för barn (och vuxna) som är som Freja!

Freja tycker alltså om att leka till exempel med Elsa som alltid har så många bra idéer - men sedan behövs ensamhet och lugn ett tag, tysthet att få tänka tankarna klart. Och Freja tycker själva skolan är helt OK (utom när det ska väljas partner för skolarbeten och sånt eftersom hon då ofta blir utanför eftersom hon inte har någon bästis) - men att rasterna och fritids är helt tärande jobbiga. För henne känns det som att alla barn skriker på en gång i ett himla oväsen, att det springs, stojas, kastas och allt plötsligt är tillåtet. Och om hon då går undan och vill vara själv så är det alltid någon vuxen som kommer och antingen är arg för att hon smitit undan, eller bekymrad för att hon inte får vara med de andra och leka:

"I skolan brukar de vuxna jämt säga att alla ska få bara med och leka. Det tycker jag låter bra. Men jag tycker faktiskt inte att alla MÅSTE vara med hela tiden!"

Freja vill allra helst ha alltihop - en bästis, och kompisar, när hon behöver det, men också ensamhet och tysthet när hon behöver det. Och jag blir så glad när hon faktiskt får det - hon hittar ju någon som hon liksom kan vara ensam med tillsammans. Boken slutar så här:

"Vissa lekar kan  man bara leka själv. Men det känns bra att inte alltid vara ensam.
Ibland kan man vara för sig själv, fast tillsammans."

Jag älskar den formuleringen, och håller med alldeles totalt.


Titel: Jordens största kalashatare
Författare: Ellen Greider
Illustrationer: Ellen Greider
Utg år: 2020
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-9 år

Gömställen

Ollie är en läsande person, och blir klart upprörd när hon upptäcker en kvinna vid floden i färd med att gråta och kasta en bok i vattnet. 1. det är Ollies plats vid floden, hennes vara-ifred-ställe dit hon längtat hela, långa, jobbiga skoldagen, och 2. vadå slänga en bok? No way! Ollie försöker övertala kvinnan att inte slänga boken i vattnet medan kvinnan ylar om att "han" har sagt att hon måste göra det. Det slutar med att Ollie tar boken ifrån henne, sticker därifrån medan kvinnan ropar att hon får skylla sig själv, att hon åtminstone måste se till att hitta bra gömställen. Särskilt när det blir mörkt.

Klart Ollie sätter igång med läsning av boken omedelbums? Så klart. Den är urgammal, från 1870 eller så, och handlar om några som bor på en bondgård, och där det verkar försvinna folk  på mystiska vis. Ollie läser vidare och tar boken med till skolan, och på bussen som just denna dag ska ta hela klassen med på utflykt till en bondgård. Det ska mjölkas kossor, föreläsas om jordbruk och sånt. Busschauffören är inte den vanliga, och kvinnan som tar emot skolklassen på gården är ägaren - och samma kvinna som igår skulle dränka bok.

För mig tar det noll sidor att förstå att bondgården så klart är samma som den Ollie läser om i boken, för Ollie tar det märkligt nog minst halva den här boken att göra samma koppling. ("det är ju bara en påhittad bok, och allt är säkert sammanträffanden") Men när skolbussen på vägen tillbaka plötsligt får ett mystiskt motorstopp, allt blir mörkt, vägen har förvandlats till en stig och busschaufförens ögon har blivit till vita glober och hans aptit ökat katastrofalt... ja, då känner Ollie att det här nog inte är helt OK. Kanske, kanske skulle hon också följa den mystiska uppmaningen klockan ger henne, alltså hennes gamla ärvda armbandsklocka som plötsligt fått spader, påbörjat någon typ av nedräkning och med uppmaningar av arten "göm dig". Hur den nu kan göra det. Jodå. Kanske. Hon ska bara ställa sig och se sig omkring en stund, tänka att allt är mörkt och läskigt och låta klockan ticka ner lite till tills det nästan är försent.

Jag vet inte. Jag gillade den här boken ungefär halvvägs. Jag gillar att läsa om Ollies liv, hennes pappa och den mamma som inte bor hos dem längre. Jag gillar när boken hon läser verkar ha verklig grund. Men sen blir jag så duktigt irriterad när hon och alla de andra går rätt dit där det typ står skyltat "Fara! Fälla!", och trött när hela bokens upplägg är att jag ska tycka det är läskigt med fågelskrämmor. Jag tycker inte det är läskigt med fågelskrämmor. Kanske bokens målgrupp, 9-12 år, tycker det är läskigt med fågelskrämmor. Bra, i så fall. Då tycker de nog om den här boken. Tyvärr får de inget riktigt svar på varför de där fågelskrämmorna ska marschera runt och vara läskiga, bara att de gör det. Och vem som gör det, fast vi får inte veta dennes motiv.

Det känns som att det behöver komma en fortsättning på den här, det är mycket som inte får sin förklaring och många trådar (alltför många) som lämnas lösa.

Titel: Gömställen
Författare: Katherine Arden
Originaltitel: Small Spaces
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

Woodwalkers - Carags förvandling

Carag är en woodwalker och kan som sådan byta form mellan puma och människa. I hela sitt liv har han levt som puma tillsammans med sin familj (som alla är woodwalkers), men när boken börjar har han lämnat dem för att leva som människa i människornas värld. Han dyker upp ur skogen, påstår att han har tappat minnet och inte vet vem han är eller var  han kommer ifrån, får bo i en fosterfamilj och lära sig människornas sätt att leva, och snart också börja i en vanlig skola. Men det är inte lätt, vare sig i fosterfamiljen (där föräldrarna är schyssta men syskonen rätt übervidriga) eller i skolan, så när en kvinna (som tydligen är en woodwalker hon också eftersom hon kan förvandla sig till örn) berättar för Carag att det finns en skola för dem som är som han, så vill han såklart börja där.

Det tar ungefär 50 sidor in i boken innan Carag börjar på Clearwater High, och helt ärligt var det nära att jag inte följde med honom dit alls, för de 50 sidorna slarvar så lättvindigt förbi rätt dramatiska saker som "lämnar sin familj", "är en puma men ska helt plötsligt reda ut kläder, språk, skola, bilar, läxor, mat, gå på toa", "byta värld" att jag helst hade sett dem nerkokade i en kort, förklarande prolog. Men när Carag börjar på Clearwater High - då börjar boken för mig. Det är då Carag (och jag som läsare) får träffa och veta mer om alla dessa andra woodwalkertyper, och det är ju det som är det roliga med den här boken. Carags rumskompis är Brandon, som är bisonoxe med akuta problem att behärska sin förvandling och alltså kan vakna mitt i natten, som bisonoxe, och i ilska stånga ner klädskåpet till en hög med stickor och spån. En annan kompis är Holly, som är ekorre, och mycket riktigt snabb, vig, rapp i käften och klåfingrig. Och så har vi vargarna, som givetvis alltid drar runt i flock och har taskig attityd till "bytesdjurs" underlägsenhet. Rektorn är en örn, läraren i "lär känna ditt djur" är en förvirrad mops, och så vidare och så vidare. Och ja, så klart det hela påminner om Hogwarts, men vilken bok om en internatskola för elever med magiska egenskaper gör inte det? Det är Hogwarts, men det är också mycket eget, och hur många inkonsekvenser och fånigheter här än finns (det finns en del...) så gillar jag att läsa den här boken. Efter sidan 50 då.

Woodwalkers är en serie, och redan här i första boken anas vem som är Mr Bad Guy och vad han vill göra för ont här i världen. Carag får tidigt en imponerande mentor, en mycket känd, rik, mäktig person som också visar sig vara puma-woodwalker. Bra med mäktig mentor som får lärare att bli helt till sig - men lite sämre att ha en mentor som i hemlighet hatar de vanliga människorna som helst borde utrotas i ett enda blodigt svep.

Titel: Carags förvandling
Serie: Woodwalkers #1
Författare: Katja Brandis
Originaltitel: Woodwalkers Carags Verwandlung
Översättning: Anna Hörmander Plewka
Utg år: 2019
Förlag: Tukan
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

Ingen kommer undan

Sebbes och Connors klass ska på skolresa, och de har längtat länge efter den och allt som ska hända där.
Det som i stället händer är gubben på framsidan - en mer än märklig enstöring som på egen hand tänker sig bestraffa världen för dess synder, och han ska börja med de jobbiga ungarna. Särskilt dem som är dumma nog att ha lägerskola i stugbyn vid hans skog. De ska dö, allihop.

Detta inser Sebbe och Connor, eftersom de råkar förirra sig till gubbens stuga och får se alla hans förberedelser och planer. Men när de kommer till lägerplatsen är det ingen som tror på dem. I stället blir de utskällda och hemskickade.

Det där är inte så konstigt som det verkar, och det får man förklaringen till i läsningen fram tills gubben hoppar in i handlingen med sin aggressiva attityd. Jo, för Connor har problem med att få ihop sitt liv. Han har det jobbigt hemma, jobbigt i skolan, skolkar mycket och kommer på kant med de flesta. Särskilt vuxna. Men inte med Sebbe. Sebbe och Connor är vänner, och för Sebbe är Connor den ende som egentligen är riktigt OK att vara med. Hans föräldrar (särskilt pappa) vill dock inte att Sebbe ska vara med Connor pga dåligt sällskap och dåligt inflytande och dåligt allting.

Nu har det blivit så uselt att Connor som straff för sitt beteende inte får följa med på den där skolresan. Katastrof och orättvist, förstås, och därför åker han dit ändå. I smyg. Sebbe tar emot honom vid bussen, och det är när de ensamma går därifrån genom skogen mot lägerplatsen som de träffar på Mr Evil Gubbe Med Världsherraväldeplaner.

Det här är spännande läsning, och från strulpellarnas perspektiv. Och så klart måste jag nämna att boken är illustrerad. Lars Winnerbäck har bearbetat fotografier på ungdomar (modellerna är namngivna i slutet av boken) och jag tycker bilderna funkar otroligt bra med boken. Ett lyft!

Titel: Ingen kommer undan
Författare: Anna Knutsson & Ann-Christine Magnusson
Illustrationer: Lars Winnerbäck
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år