Jag ska egentligen inte jobba här

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

(Den här boken läser vi just nu med min kära bokcirkel - så om någon av mina cirkelmedlemmar läser detta så sluta för all del med det nu. Du får läsa det här när vi har pratat om boken!)

Åh, vad jag känner igen mig i den här! När jag var 21 flyttade jag till en ny stad där jag inte kände någon. Jag jobbade som läkarsekreterare på ett lasarett - men jag skulle ju egentligen inte jobba där. Jag skulle blir läkare. Jag skulle också bli författare, men det fick möjligen ta lite längre tid. Så jag läste in naturvetenskaplig linje på kvällarna och jobbade på dagarna och aldrig, aldrig att jag skulle bli som de som jobbade på avdelningen. Sjuksköterskor, undersköterskor, sjukvårdsbiträden, medelålders, trygga, deras största intresse var vad de skulle laga till middag och möjli. Så uppfattade jag dem i alla fall. Och jag skulle bli något annat. Något bättre. Aldrig att min högsta lycka skulle bli till exempel långhelg eller att sluta 2 timmar tidigare och mysa med familjen. Jag pluggade, läste mycket, skrev mycket och drömde högtflygande drömmar. Jag satt banne mig också på samma café många gånger med bok för att bli sedd som stamgäst.

Moa är 19 och har precis till sin stora lycka flyttat till Stockholm. Hon till och med gillar att åka tunnelbana bara för känslan av att hon hör hemma där i stora staden. Hon ska bli skådis! Och Stockholm är rätta platsen för att bli det. Till exempel genom att presentera sig för en fri teatergrupp i Vitabergsparken och lämna CV. Tyvärr är det inte skådespelarna hon pratar med utan en scenarbetare som verkar måttligt imponerad av hennes intresse. Resten av hennes försök att ta sig in i skådespelarbranschen är precis lika naiva och misslyckade. Givetvis försöker hon söka in på scenskolorna men tar sig inte ens vidare till andra provomgången. Men hon drömmer! Hon läser dramer (gärna på café så hon kan bli sedd när hon gör det). Hon studerar människor och skriver ner människotyper i sin anteckningsbok.

Och för att kunna lyckas med sina drömmar och planer så måste hon ju jobba - annars har hon inte pengar till mat och hyra. Eftersom hon inte är skådis än så får hon ta det jobbet hon får - som timvikarie på ett äldreboende. Men det är bara tillfälligt! Tills det andra kommer igång! Och hur skulle någon enda människa kunna stå ut mer än bara ett kort tag på ett sånt ställe som Liljebacken, undrar hon. Hon själv är ju bara där tillfälligt så hon står ut - men en sån som Eva? Som stannar kvar fast hon slutat jobba, som faktiskt bryr sig om de gamla som bor på hemmet. Sån ska Moa aldrig bli, aldrig någonsin. Tänk att låta ett sånt skitjobb gå ut över sin fritid och ta över sitt liv! Och hon tittar med den utomståendes kritiska lätt roade ögon på Arbetsplatsen - de privata muggarna, skyddskläderna, personalrummets inte så trivsamma möblemang. Det berör ju inte henne. Stackare de som inte vill något mer i livet än att jobba kvar här.

Och så följer vi Moa medan hon förändras och mognar, lär sig att se bortom de skröpliga sjuka och ganska äckliga skalen av de gamla som är intagna på Liljebacken. Och det känns så väldigt, väldigt äkta. Varenda en av personerna i boken känns som någon man skulle kunna möta på riktigt. Till och med Bettan/Nettan i köket, hon med leopardtrosorna. Eller Roy, 64, som ska "bli frisör" och så länge engagerar sig i vårdtagarnas frisyrer.

Jag absolut sträckläste boken. Läs!

För vem? vuxenbok