Jag läste om den här boken på Annas bokblogg och tyckte direkt det verkade vara en bok i min smak så jag mer eller mindre kastade mig över den. Nu, på andra sidan tidsloopar, monster och gulnade foton på barn med allvarliga miner, så är jag lite slagen i magen. Jamen...den kunde ju inte vara slut där? Jag är ju inte färdig med den?? Men hallå! Ska de segla iväg där utan mig??? Jo, den var mycket bra. Och jag kommer definitivt att prata mycket om den för barnen på högstadiet när den kommer på svenska i augusti (Miss Peregrines hem för besynnerliga barn).
Allra först: fotografierna. De är de första man ser när man börjar bläddra igenom boken och det som gjorde mig mest nyfiken. Det hela påminner mycket om Laura Trenters Fotoalbumet m fl där ett antal uppslag med svartvita fotografier är centrala i berättelsen. Så är det även här - det är inget som berättas genom bilderna men personerna som fotografierna sägs föreställa är centrala i berättelsen och även själva fotografierna, som en bunt gulnade minnen, är viktiga i berättelsen. Jag kan inte låta bli att undra vilket som kom först: fotografierna eller idén till boken. Om författaren såg några gamla bilder som satte igång hans fantasi och skapade berättelsen - eller om själva berättelsen kom först och letandet efter fotografier sen? Det står längst bak i boken att det är ett antal personer som hjälpt till med att samla ihop rätt fotografier, men det kan ju ändå varit så att författaren såg ett eller flera gamla fotografier först som kickade igång honom. Sånt där fascinerar mig.
Jacob har alltid beundrat sin farfar. När han var liten så brukade farfar berätta de mest hårresande historier om monster, och härma hur de såg ut och rörde sig. Jacob fick till och med mardrömmar om det. Och så berättade farfar om när han var barn och bodde på barnhem och de märkliga barn som också bodde där. Någon kunde sväva, och någon hade bin som bodde i kroppen och kom ut när han öppnade munnen, någon var osynlig...och så visade han fotografier på barnen också, där de faktiskt såg ut att kunna göra alla dessa fantastiska saker. När Jacob blev större så slutade han tro på farfars historier, precis som alla barn så småningom slutar tro på tomten och tandfen. Men han stod fortfarande sin farfar nära.
Nu, när Jacob är 16 år, så blir hans farfar brutalt mördad. Det är Jacob som hittar honom, och som hör hans sista framviskade ord om att farfar "borde berättat för honom tidigare" och något om att leta upp "fågeln i loopen bakom den gamle mannens grav". Jacob fattar ingenting, men råkar lysa ut med ficklampan i skogen där farfar ligger, och ser ett snabb skymt av...ett monster. Precis så som farfar beskrev dem när Jacob var liten. Han svimmar.
Den närmaste tiden är kaotisk. Ingen tror på Jacobs historia om ett monster, och om att farfar haft rätt hela tiden, utan han skickas till olika instanser och psykiatriker. Av en händelse hittar han ett brev instoppat i en bok när de går igenom farfars kvarlåtenskap, och av det brevet förstår han dels precis var det där barnhemmet fanns som farfar bodde på, dels något av det farfar viskade innan han dog. Det går upp för honom att farfar ville att han skulle åka till det där barnhemmet, för där skulle han kunna vara trygg. Jacob, som har mardrömmar varje natt om monstret, lyckas övertala sin pappa om att resa till Wales och ön Cairnholm.
Där verkar ingen känna till något barnhem. Det skulle isåfall vara den gamla ruinen på andra sidan ön, men dit är det ingen som vill gå för platsen är läskig och förbannad och dit går man liksom bara inte. Utom Jacob förstås, som går dit själv. Och hittar mest ingenting men så småningom en stor låda som när han lyckas slå sönder den innehåller mängder och åter mängder med fotografier. Han känner igen barnen på fotografierna - det är samma barn som farfar visade, och ännu fler barn ändå. Så barnen på fotografierna fanns här på riktigt, alltså. Men de måste ju vara döda nu, eller? Det var ju länge sen.
Det är de inte, visar det sig. De finns kvar på ön - men ändå inte, för de finns kvar år 1940 när barnhemmet träffades av en bomb. I deras värld är det fortfarande 1940. För alltid. Det låter krångligt men det är det inte när man läser. Sakta men säkert avslöjas vilka de besynnerliga barnen är, varför de lever 1940, vilka monstren är och inte minst - vilken Jacobs egen roll är.
Jag kunde inte släppa den här. Och som sagt - jag vill ha mer. Jag är inte färdig med den, tycker jag.
För vem? 12-19 år
Kul att du också gillade den! Håller med om att man vill ha mer. Jag går fortfarande och tänker på barnhemsbarnen ibland :)
SvaraRaderaJag hoppas att jag får den här boken av Adlibris, den verkar väldigt bra!
SvaraRaderaDu har något att se fram emot!
Radera