Varma kroppar

Varma kroppar av Isaac Marion

Första meningarna i den här boken lyder så här: "Jag är död, men det är inte så farligt. Jag har lärt mig leva med det. Jag är ledsen att jag inte kan presentera mig ordentligt, men jag har tappat bort mitt namn. Det har vi nästan allihop."
Vi läste den här boken i en av mina bokcirklar för några månader sedan, och jag visste att det skulle handla om zombier - men när jag läste inledningen på boken förstod jag att det inte var någon vanlig zombiebok med läskiga monster som urskiljningslöst och med oartikulerade stön jagade efter människor. Nej - det här verkade vara en zombiebok med humor, med en zombie som visste att han borde vara artig fast han egentligen glömt hur. Fascinerande! Och jag kastade mig över den.

Och ja! det är en totalt annorlunda zombiebok. Visst tuggas det hjärna - men det är mycket livsfilosofi också. Och humor. Och faktiskt framtidshopp. Vi har här något så ovanligt som en tänkande zombie som vaknar upp mer och mer och liksom finner människan i sig. Det är också en slags science fiction eftersom det hela utspelar sig i en diffus framtid där civilisationen mer eller mindre brutit samman eftersom större delen av världen har drabbats av ett mystiskt virus som gör dem till zombier. De människor som ännu är människor lever i säkra zoner, exempelvis en ombyggd idrottsarena, och det är intressant att läsa om vad som styr dem och hur de lever och tänker.

Lite påminner storyn om Stephenie Meyers Genom dina ögon där en alien invaderar en människas kropp och hjärna och i den processen tar så mycket del av människans tankar att hon själv förändras (fantastisk bok för övrigt - läs den!).
"R" som han kallar sig (han tror att hans förnamn kan ha börjat på R) bor på en flygplats. Den fungerar förstås inte som en flygplats utan bara som bostad åt över hundra zombies. Förvisso behöver de inget skydd mot väder och vind men de vill på något sätt ändå ha tak och väggar omkring sig. De känner inte hunger men får ett enormt sug efter människokött och då drar de iväg på jakt. Allra mest känner de sug efter att äta människohjärna. Det är lite som en drog - när de äter hjärnan så upplever de för en kort stund den människans minnen och det är för dem som att leva upp en stund igen, att minnas sitt eget liv.

Men något händer på en jakt. R anfaller en ung pojke, och glupsk som han är går han direkt på det godaste - hjärnan. En stor tugga - och han "blir" Perry Kelvin som minns sitt liv. En viktig person i Perrys liv är Julie - hans flickvän. När R kommer ur "minnesruset" så ska han anfalla resten av människorna i gruppen Perry ingick i - men då står Julie där. Och han minns henne från Perrys minnen. Och av någon märklig anledning som han själv inte förstår så vill han inte äta upp henne utan vill tvärtom skydda henne från att bli uppäten. Han tar med henne till flygplatsen och håller de andra zombierna borta från henne (min mat...). Och inte äter han upp henne senare heller utan i stället installerar han henne i sitt krypin (ett flygplan) och visar henne sina skatter som han samlat ihop. Han är inte lik de andra zombierna faktiskt - han samlar på prylar han hittar och tycker om att ha dem omkring sig fast han inte ens vet vad de har varit för något. Han lyssnar till och med på musik. Och Julie, som från början är helt skräckslagen förstås, börjar slappna av och försöka prata och förstå R. Makabert nog har R de sista resterna av Perrys hjärna i fickan (som en slemmig doggybag, liksom) och går och småäter på den med jämna mellanrum. Han lär känna Julie bättre och bättre, och han förändras allt mer.

Ja - det är makabert. Ibland är det mycket splatter och blod (fast det blir liksom inte äckligt ändå - det är inte bokens huvudsyfte att vältra sig i inälvor). Men ibland blir det väldigt filosofiskt och funderingar om stora livsfrågor. Vad lever vi för? Ibland blir det sorgligt, och ibland väldigt roligt och ibland blir det faktiskt både roligt och sorgligt på en gång. Ta till exempel när R i början på boken (innan han träffat Julie) träffar en annan zombie som han blir intresserad av och "kurtiserar" (med lite stön, oartikulerade ljud och enstaviga fraser...). De blir kära - eller som R beskriver det: "vad som är kvar av det". De minns att det var något sånt här som brukade hända mellan man och kvinna men de vet inte längre vad det var man gjorde riktigt. Faktiskt ingår de till och med äktenskap - vigselförrättare är de äldsta zombierna, de som i princip bara är vandrande skelett. Knäppt och makabert, ja, men sorgligt också. Tänk att glömma bort hur det var att leva och ha känslor, men ändå finnas kvar!

En mycket bra bok. Kan eventuellt sättas i händerna på äldre ungdomar, men det är en vuxenbok.

För vem? Vuxna, och ungdomar från 16 och uppåt.