torsdag 8 november 2012

Det bästa av allt

Det bästa av allt av Rona Jaffe

Den här har jag hållit på med under ganska lång tid, samtidigt som jag läst andra böcker. Den var aldrig så bra att jag bara var tvungen att läsa vidare - nä istället ledsnade jag faktiskt med jämna mellanrum på den och lät den ligga. Men tog upp den igen - för jag måste ju veta Vem De Skulle Gifta Sig Med. För det är när allt kommer omkring det som den här boken handlar om.

Vi får följa några "flickor" som det heter, med början 1952 på Manhattan. "Flickor" sa man nämligen på 50-talet även om dem i tjugoårsåldern, och den här boken är skriven 1958. I språket märks det mest på såna ord vi inte längre använder men annars flyter det bra och rappt och är väldigt lätt att läsa.
Nåväl - de här flickorna jobbar i bokens början på samma kontor, ett förlag. Ingen av dem är ännu gift (en av dem är till och med frånskild och har en liten dotter). Några av dem bor ensamma, eller tillsammans med varandra, andra med sina föräldrar. Och vi får följa dem på jobbet, ut på middagar och nöjen, se vem de blir kära i med lycklig utgång eller vem de blir kära i med olycklig utgång, läsa om vad de har på sig. Och om vad de dricker. Jäklar i min lilla låda vad de dricker mycket. Det "tas en drink" här och "tas en drink" där, och det är aldrig bara en. Det är martinis och whisky och cocktails i en aldrig sinande ström. Förmiddag, eftermiddag, innan middagen, efter middagen, i stället för middagen, innan de går och lägger sig och så lite där i mellan.

Var alla människor i New York alkoholister på 50-talet??

Kontoret är det centrala, där det startar och dit vi återkommer hela tiden. Det fullkomligt vimlar av flickor på det här kontoret. Det skrivs maskin, öppnas post, hämtas kaffe, tas diktamen, skvallras. Och för alla flickorna så är jobbet bara något de gör tills de blir gifta. Då slutar de arbeta och ägnar sig åt hemmet och maken. Det är så fullständigt självklart. En av huvudpersonerna vill gärna göra karriär på förlaget och så småningom kanske bli förläggare själv. Men ändå är det så självklart att om hon skulle få gifta sig med den mannen hon drömmer om så skulle hon omgående sluta arbeta och bli hemmafru på heltid.

Så även om språket är rätt modernt - så är inte miljön och människorna det. Det har hänt mycket på de femtio åren sen boken skrevs och när jag läser kan jag sitta och bli helt frustrerad över hur alla tänker och tycker. Vid något tillfälle pratar en av huvudpersonerna med sin date om varför hans arbete skulle vara viktigare än hennes. Han förklarar att hon ju bara gör det här för att försörja sig tills dess att hon gifter sig, och att hon hamnade på ett förlag var bara en slump. Han, däremot, identifierar sig med sin arbetsplats. Han måste lyckas, och trivas, och tjäna bra med pengar. Dels för självkänslan, dels för ansvaret att i framtiden försörja fru och barn. Hans arbete är hans liv och kan definitivt inte jämföras med hennes tillfälliga födkrok. Hon blir rätt sur på honom för det här - men käftar inte emot och ger sitt tysta medgivande. Och det är hon (Caroline) som ändå tar sitt arbete på stort allvar, hon som vill göra karriär (men som ändå när allt kommer omkring ändå skulle välja giftermålet och hemmet om hon fick). Så jag stör mig på det här gamla sättet att tänka och så stör jag mig på just det här tysta medgivandet. Flickorna argumenterar inte - de liksom bara ler och vet bättre inombords. Inte heller protesterar de mot rent fysiska övergrepp (en vedervärdig chef som tafsar på alla unga sekreterare t ex) utan liksom bara ler och står ut eller möjligen sätter sig lite längre bort eller så.

Jag stör mig - men är samtidigt medveten om att jag får ta boken för vad den är. Den är skriven 1958, med det synsätt som var då. Och den är, för att vara skriven då, egentligen rätt vågad och nytänkande. Flickorna bor ju faktiskt ensamma. De jobbar och försörjer sig (om än temporärt). De går ut och roar sig (om än nästan aldrig utan att ha en trygg man, en date, vid sin sida). De har Sex Innan Äktenskapet (o fasa), åtminstone några stycken av dem. En gör till och med abort (hennes pojkvän bestämmer att det är det bästa, och hon gör som han säger. Ännu mer tyst medgivande, även om hon gråter en del),

Så jag läste och tröttnade ibland när det blev för många drinkar, tysta medgivanden och egenkära karlar. Jag kände aldrig särskilt för någon av huvudpersonerna, blev mest irriterad på dem. Varje gång jag plockade upp boken efter någon tids utflykt till någon annan bok så hade jag glömt vilka flickorna var och vem de var eller hade varit kära i. Ändå ville jag läsa färdigt - för jag ville se om de uppnådde sitt stora mål någongång. Och med vem, i så fall. Och om jag skulle få något romantiskt pirr.
Det fick jag aldrig. Mer frustrations-kli i hela kroppen. Och så kände jag stor tacksamhet för att jag lever i den tid jag gör. Tänk - jag är inte gift! Men faktiskt är jag lycklig ändå.

PS: Och kan man skriva ett helt inlägg om Det bästa av allt utan att nämna TV-serierna Mad Men och Sex in the City? Jahadå, det kan man. Om man som jag är TV-analfabet och aldrig har tittat på vare sig den ena eller den andra av de där serierna.

2 kommentarer:

  1. Vad tråkigt att den inte verkar vara nå bra. Jag har sneglat lite på den i affärer men aldrig plockat upp den. Nu känner jag att jag struntar i den helt. Tack för recensionen :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det beror ju lite på vad man är ute efter - som en stunds underhållning är den helt OK. Om man kan låta bli att störa sig på det gammaldags tankesättet. Gillar man New York-miljö kan den också vara OK, antar jag.

      Radera