The Fault in Our Stars

The Fault in Our Stars av John Green

Kommer i januari 2013 på svenska med titeln Förr eller senare exploderar jag.

Den här läste jag mycket om i våras och blev sugen på att läsa själv. Men jag läste Var är Alaska? av Green först, och visst, jag gillade den (läs här) men blev inte så där jätteövertygad. Så den här fick vänta lite. Men nu var det dags - och jag är helt överväldigad. Det här är en bok som jag kommer att bära med mig och tänka på länge, länge. Jag har gråtit och jag har skrattat, och jag har och kommer att krama mina barn mer än vanligt en tid. Nu har jag dem, och de är friska, men vem vet hur våra liv ser ut om ett år?

Hazel är 16 år, och har haft cancer sedan hon var 13. Först i sköldkörteln men värst är metastaserna i lungorna. Hon är döende, det är bara en fråga om tid. Hon äter en slags medicin som för närvarande gör så att tumörerna inte växer - men de går inte bort heller och hennes lungor är totalförstörda. Hon har ständigt en syrgastub med sig som hon får dra på en liten vagn. En gång i veckan tvingar hennes mamma henne att gå till en Support Group, som består av ett antal cancersjuka ungdomar som stöttar varandra. Det är här hon träffar Augustus.

Augustus är 17, och hade för ett tag sedan cancer i benet, osteosarkom. Benet är amputerat men Augustus mår annars helt bra numera. När Hazel kommer in i rummet så möts deras blickar direkt. Hazel fattar inte varför en sån som Augustus (han är verkligen snygg) skulle titta på henne. Inte ens innan hon blev sjuk tycker hon att hon var särskilt snygg. Men han tittar. Och hon tittar tillbaka. Och sen är det liksom ingen återvändo.

Detta är en kärlekshistoria som man redan från början vet kommer att sluta i förtid. Det borde vara en bok där man gråter sida upp och sida ner för att livet är så orättvist och barn eller ungdomar inte borde få lov att vara så här sjuka. Men man gör inte det. Gråter hela tiden alltså. För det mesta så småler man, eller skrattar, eller nickar i medhåll åt alla smarta livsfilosofiska saker som sägs. Det tassas liksom inte på tå kring sjukdomen - nä, Augustus, Hazel och deras vän Isaac (som blir blind pga sin ögoncancer) går rakt på, skämtar om sina och varandras sjukdomar, är råa och uppriktiga. Och de kan vara det eftersom de vet att alla tre har varit med om samma saker, att det är OK. Och de avskyr alla som behandlar dem med hänsyn, pratar med dämpade röster om och med dem, ger dem fördelar (cancer perks) för att de är sjuka (fast de tvekar inte att utnyttja alla cancer perks). De är cancersjuka, men samtidigt är de så väldigt mycket vanliga tonåringar, som ger uppkäftiga svar till föräldrar, som spelar datorspel, som ser sociala medier som Facebook som självklar kommunikation, som tycker de själva har fattat allt och att de flesta vuxna inte fattar någonting.

Det är förstås kärlek med förbehåll. Den svenska titeln (åh, vad jag gillar den engelska bättre...) anspelar på det faktum att Hazel tycker att hon själv är en granat, som för eller senare kommer att explodera och göra alla i sin omgivning illa (när hon dör) och därför egentligen inte vill att Augustus ska bli kär i henne. Men de kan inte stå emot, och det är detta jag älskar, det här med kärlek som uppstår och drar en med vare sig man vill eller inte, vare sig det är omöjligt eller inte.

Det är en så väldigt, väldigt bra bok. Läs, läs, läs!

För vem? 14 år och uppåt, definitivt även för vuxna