Vero hit & dit

Det är mycket som är fint i Vero hit & dit. Vänskapen mellan Markus och Vero, och så småningom också Abbe - det är så fint skildrat.

Markus vet inte riktigt hur han ska göra när han tar hem en kompis - han har aldrig gjort det förut för det passar liksom inte in hemma hos honom med oväsen och sånt som han inte kan styra över. Skorna ska ställas in fint i hyllan, allting ligger på sin plats, och framför allt ligger hans mamma nästan alltid till sängs av någon okänd anledning (hon känner sig "lite sådär..."). Så när han vågar ta hem Vero så känns det bäst att bjuda henne på mellis ute på gården, vid trädgårdsmöblerna som aldrig någonsin används. (han vågar inte stöka till så mycket att han gör extra mellis till henne, så de delar på mackan hans mamma gjort iordning till honom).
Och när sedan Abbe följer med dem och förstår att han också är välkommen in i deras gemenskap - det är rörande.

Och så gillar jag den pianospelande damen som med buller och bång flyttar in i lägenheten ovanför Markus familj. Hon verkar så otroligt livgivande, och det är bullbak och pianospel och klara färger redan från början. Man bara anar katastrofkursen med Markus mamma i det tysta mörka rummet,  och Markus pappa som håller så hårt på alla regler (skrivna och oskrivna) och nyttigheter.

Det är alltså mycket som är fint och som jag gillar i den här boken. Ändå har jag en gnagande känsla av att det kommer att bli svårt att få barnen att låna den. Jag ska göra vad jag kan, jag ska skylta den och rekommendera den som högläsning och jag ska prata om den...men det är så vansinnigt svårt att prata om den här sortens böcker som handlar om vardagsliv, vänskap och igenkänning.

Sedan har jag en undring, och det är det här med hur de här tre barnens föräldrar är. De påverkar mycket starkt barnens liv: Markus mamma till sängs, pappan med alla reglerna, Vero och hennes pappa som ständigt flyttar och alltid har ont om pengar och så Abbes föräldrar som inte syns alls och inte verkar sätta några gränser överhuvudtaget (Abbe "vet" var man kan köpa en trimmad eller otrimmad moppe, bara sådär självklart "vet" han det). Vi får aldrig några "varför". Inte varför Markus mamma ligger till sängs (eller varför hon verkar bli piggare i slutet av boken), inte varför Vero får flytta så mycket eller hur Abbe har fått så mystiska kontakter. Det verkar försiggå flera jobbiga levnadsöden ovanför läsarens huvud, eller liksom utanför boken. Och jag som vuxen läsare blir lite störd av att jag inte får veta några "varför". Det jag nu undrar är hur ett barn uppfattar den här boken, som ju alltså är helt skriven utifrån barnens perspektiv. Undrar de varför Markus mamma inte kan störas? Vill de också veta varför Vero har flyttat så många gånger?

Jag kan tänka mig att den här boken mår allra bäst av att läsas och sedan pratas om, faktiskt. Att man har den som högläsning eller att man läser den gemensamt på andra sätt (små bokcirklar i skolan eller gemensamt i klassen) och sedan pratar om det där som inte sägs, alla de där "varför".

Titel: Vero hit & dit
Författare: Katarina Kieri
Illustrationer: Helena Lunding Hultqvist
Utg år: 2014
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år