Hemmet

Joels mamma Monika har drabbats av demens, och han klarar inte själv av att hjälpa henne längre. Nu har hon fått en plats på Tallskuggans demensboende, men även om hon får bra omvårdnad i en miljö som är trygg med personal som är vana att bemöta demens så mår hon inte alls bra. Demensen tilltar drastiskt och hon verkar nästan vara en annan person. Och det är inte bara hon som förändras på ett sätt som inte längre kan skyllas på demensen - de andra patienterna börjar också bete sig underligt. Det är något som är väldigt fel.

Detta är en skräckroman, men det är lågmäld, krypande skräck (åtminstone i början). Och att förlägga miljön till ett demensboende är genialt - här blandas skräcken för det övernaturliga med skräcken för att inte längre få vara sig själv. Skräcken för att finna sig vara reducerad till en falnande kropp med en saknad efter allt som fungerade. 

Krypande skräck, alltså. Detaljer som mystiska fettfläckar som dyker upp överallt och inte kan förklaras. Skuggor. Förändrade röster och ilskeanfall- vad är demens och vad är besatthet? Hur mycket är personerna i de falnande kropparna medvetna om vad som händer? Finns personerna kvar eller är det någon/något annat?

Vi får läsa om Joel och hans familj, om Nina som var barndomsvän med Joel för många år sedan och som nu jobbar på Tallskuggan. Vi får läsa om resten av personalen på avdelning D, deras jobbvardag och när den övergår till något som inte längre går att hantera. Och vi får läsa om patienterna (eller kunderna, som de kallas) på Tallskuggan - om deras tidigare liv och det liv de har nu. Och i allt detta alltså det krypande hotet och skräcken. Det blir en bra blandning, och en bra bok.

Titel: Hemmet
Författare: Mats Strandberg
Utg år: 2017
Förlag: Norstedts