Bara jag vågar

Bara jag vågar av Siri Spont

Det här är andra boken om Tilda som bor i en liten by på landet och har en massa djur - den första boken hette Utan djur så dör jag. Den blev jag glatt överraskad av när jag läste förra året, och sög den här direkt när vi packade upp nya böcker häromdagen. Och den är faktiskt ännu bättre!

Det handlar fortfarande om vardagsproblem för en tjej i mellanstadieåldern; kompisar, killar och en jobbig storasyster. Där den förra boken utöver detta mest handlade om Tildas alla djur och om alla kaninerna hon och Thea hade så handlar den här boken mer om saker man kan vara rädd för. Fröken i skolan riktigt myser när hon har kommit på att barnen i klassen ska skriva ner en lista på alla de saker de är rädda för, och sedan lägga dem i ett gemensamt kuvert så ska alla diskutera vad man kan vara rädd för. Tilda vill inte skriva det hon egentligen är rädd för, eftersom det skulle vara pinsamt om andra fick reda på det, så hon skriver saker som liksom är OK att vara rädd för: krig, miljöförstöring, cancer. Tydligen har alla i klassen resonerat på samma sätt, eftersom det övervägande är det här som står på listorna i kuvertet, och fröken bara jublar.

Men vi som läsare har redan fått reda på vad Tilda är rädd för på riktigt, via en av alla dessa underbara illustrerade listor som finns i början på varje kapitel: 1. Spyor (att någon ska spy på henne eller ännu värre att hon själv ska spy i skolan) 2. Skräckfilmer (som ju är OK när man tittar på dem men som blir så hemska sen när man ska sova) 3. Övernaturliga saker (som anden i glaset, och alla historier som berättas om hur barn fått se djävulen när de lekt anden i glaset) 4. Marcus (i Tildas klass) 5. Att mamma och pappa ska skilja sig 6. Blodiglar.
Och jag jublar när jag läser den här listan - det är nästan exakt samma saker som jag var fullständigt livrädd för när jag var liten. Illustrationerna (Jonna Björnstjerna) är fantastiskt roliga med underbara kommentarer i pratbubblor. Jag skulle vilja ha en hel bok bara med dessa Jonna-illustrerade listor.

(Det här är inte jätteviktigt, men jag älskar den här detaljen: Vad Tilda faktiskt inte är rädd för är vampyrer. Speciellt inte Edward Cullen. Honom skulle hon gärna vilja bli ihop med (eller så kan hon tänka sig Ulrik Munther). Vampyrer har alltså nuförtiden förvandlats från något jättläskigt (jag var oerhört rädd för vampyrer när jag var liten efter någon skräckfilm om Dracula jag såg) till något som kan bita dig så du förvandlas till att bli oerhört snygg och få superkrafter och en pojkvän (vampyren) som är överjordiskt snygg.)

Och sen går alltså boken vidare på temat "saker att vara rädd för" och så alla dagliga kompisproblem förstås. Bästisen Thea är kär i Filip i 6an och vill därför hänga med de tuffa ("mogna") tjejerna i klassen eftersom de brukar vara med Filip och hans kompis. Och när Thea är med dem så blir hon så annorlunda, och faktiskt taskig mot Tilda. Och jag känner igen mig igen. Och jag känner igen mig när det ska göras "anden i glaset" fast det är så läskigt, för man skulle ju kunna få reda på om man får någon kille någon gång. Visserligen är jag vuxen, men jag tror att barnen känner igen sig ännu mer ändå och att det är därför den här boken är så bra (helt förutom de där fantastiska listorna).

Jag hoppas, hoppas att:
1. Siri Spont (psed. för Titti Persson som tidigare skrivit ett antal vuxenromaner) skriver fler böcker om Tilda.
2. Och att hon när hon känner sig trött på det skriver många, många fler barn- och ungdomsböcker. Jag kommer att läsa dem alla.

För vem? 9-13 år ungefär.

Smaragdernas bok

Smaragdernas bok (Trolldomens tre skrifter 1) av John Stephens

Kate, Michael och Emma är enligt en profetia De Utvalda Barnen – men riktigt vad de Valts Ut till vet vi ännu inte riktigt. Inte de själva heller, förstås. Förutom en prolog där barnen som mycket små med sina föräldrars medverkan förs bort i en bil till en skyddad plats så möter vi barnen när de är 10, 11 och 14 och bor på Edgar Allan Poes hem för hopplösa och oförbätterliga föräldralösa barn. Bara titeln på hemmet säger ju allt, och barnen för mycket riktigt en eländig tillvaro. Föreståndarinnan har precis kallat in syskonen till kontoret där de ska träffa fru Lovestock som eventuellt vill adoptera tre barn (hon avskyr halvmesyrer och varför adoptera ett barn när man lika gärna kan ta tre?). Detta är sista chansen för syskonen – vill inte fru Lovestock har dem så har föreståndarinnan hotat med att skicka dem till ett ännu värre barnhem (hur nu det kan finnas). Tyvärr har fru Lovestock en stor passion i livet: svanar. Hon har svanar i trädgården, svanar som statyer, en svanformad pool och en svanformad säng (jag tror till och med att soffan är utformad som en svan) (för övrigt tar hennes man semester på egen hand en gång om året. Då åker han och skjuter svanar). Och hon bär givetvis en hatt som är utformad som ett svanhuvud. Lillasyster Emma ser hatten, och sen är det kört. Boken igenom utmärker sig nämligen Emma genom mycket fräna kommentarer. Att fru Lovestock ska adoptera syskonen kommer inte längre på fråga och nu ska de alltså skickas till ett nytt och värre barnhem.

Doktor Pym bor uppe i bergen långt bort från allting. Det är till honom barnen nu ska. Men faktiskt driver inte han något ”läskigaste barnhemmet” – däremot är hans hus fullt av hemligheter. Och nu tar berättelsen fart. Ska de tre barnen få reda på att de är De Utvalda Barnen och göra något åt det har de förstås många farligheter och fiender framför sig. I den här första boken är det bland annat en gruvligt elak häxa som ser ut som en vacker flicka, samt en hel del andra monster som finns under jorden.

Det är rejäl fantasy med magi, dvärgar och så småningom alver, och speciellt dvärgarna är väldigt roliga att läsa om (de är minst sagt rättframma, och säger sig dessutom avsky alver som är tramsiga och bara vill sitta framför spegeln hela dagarna). Spännande, men framför allt är det en rolig bok! Massor av minnesvärda karaktärer – fru ”Svantokig” Lovestock är bara den första i raden.

Det som kan ställa till det är att det också blandas in resande i tiden. Barnen hoppar så småningom fram och tillbaka i tiden och vi får brottas med sånt som det som hänt, det som kanske kunde ha hänt, parallella framtider, ursprungligt förflutet och egentligt förflutet. Det blir besvärligt om man ska försöka att förstå vad som händer och jag tror att barnen kan ha svårt med det här. Men om man släpper alla försök att förstå tidsresandet i alla detaljer så hänger man med i handlingen i stort i alla fall. Det är lite så jag hoppas att barnen gör: "tidsresorna är besvärliga men jag struntar i det för jag fattar att häxan blir besegrad på slutet ändå" liksom.

För vem? En ganska tjock bok. Rolig och spännande men tidsresorna kan ställa till det. Barnen får nog vara 11 år och uppåt. (och uppåt uppåt ända till vuxen ålder. Åtminstone hade jag som vuxen stor behållning av boken och speciellt humorn i den)

Kings of the North

Kings of the North av Elizabeth Moon

Den senaste veckan har jag belönat mig själv genom att läsa en rejäl fantasybok: Kings of the North, del 2 i serien Paladin's Legacy. Den kan man inte bara läsa rätt upp och ner sådär, utan man behöver ha läst första boken i serien först: Oath of Fealty. Och den tredje boken ligger och väntar på mig i bokhyllan: Echoes of Betrayal. Serien är nyskriven, men är en slags uppföljarserie till det som hände i en trilogi Moon skrev i slutet på 80-talet: The Deed of Paksenarrion (Sheepfarmer's daughter - Divided Allegiance - Oath of Gold).
Man skulle kunna läsa den här serien utan att läsa The Deed of Paksenarrion - men det blir nog inte lika roligt för det refereras ständigt till händelser i Paksenarrion-serien, och det är personerna därifrån man nu läser vidare om, hur deras liv nu är och hur världen förändras efter att Paksenarrion satte igång stora förändringar. Dock är Paksenarrion inte med i den här serien mer än lite i utkanten ibland, och det är rätt skönt för hon blev liksom lite oövervinnerlig och halvgudaaktig i slutet på Paksenarrion-serien.

Själv läste jag Paksenarrion några år efter den kom men man hinner glömma mycket på 20 år så därför läste jag nu om den. (Carolinas vår: tema Paksenarrion...) De tre böckerna i Paksenarrion-serien kan sammanfattas väldigt kort med att en ung kvinna, Paks, tar värvning som legosoldat i hertig Phelans kompani. Hon utbildas och deltar snart i diverse krigshandlingar. Efter en tid känns krigandet inte rätt och hon överger hertig Phelan för att dra runt på egna äventyr (detta i andra boken och det är först här det egentligen blir fantasy när hon möter alver, dvärgar och läskiga varelser i underjorden). Så småningom efter sju sorger och åtta bedrövelser (ja, alltså, det är väldigt underhållande att läsa, jag älskar ju sånt här) så blir hon en paladin. Som sådan lyckas hon hitta den försvunne arvtagaren till tronen i landet Lyonya, kungen alltså, vilken visar sig vara den där hertig Phelan som hon stred för i första boken. Och sen lever alltså alla lyckliga i alla sina dagar och Paks rider in i solnedgången på sin paladin-häst (alla paladiner får en egen häst som på magiskt vis kommer galopperande till dem en dag. Mycket smarta hästar med stark egen vilja).

Och så kunde det alltså varit om inte Elizabeth Moon över tjugo år senare bestämde sig för att återvända till Paksenarrions värld och skriva om Vad Som Hände Sen. Och trots att det egentligen alltså bara är uppföljning av det som hände i de första böckerna så blir det bra. Det är egentligen mer om hur karaktärerna utvecklas än någon spännande handling, och det är det jag gillar.

Ta till exempel kung Kieri av Lyonya. Han, som alltså fram tills nu varit krigsherre och ledare över ett kompani legosoldater. Han är i 50-årsåldern, änkling, i princip lever det livet han vill ha. Och så kommer Paksenarrion sättandes och påstår att han ska vara kung i ett annat land. Att han egentligen är halv-alv, son till förra kungen i Lyonya och dennes alviska fru. Att hans mormor är "the Lady of Ladysforest", alvernas drottning som funnits alla tider och som är fruktad. Jahapp. Vad göra? Man måste ju liksom ställa upp. Och det är det den första boken, Oath of Fealty  i stora delar handlar om, det här hur Kieri tvingas byta liv. Hur en av hans gamla kaptener, Arcolin, får bli den som tar över kompaniet med legosoldater (och man får läsa om Arcolins våndor också "hur ska jag kunna ta hand om allt det här själv utan någon hertig att fråga..."). Hur det är jobbigt att bli kung i ett land som klarat sig utan kung rätt länge och där rådet och såna har blivit vana att bestämma allt själv. Hur det är att bli kung som ska samregera tillsammans med en urgammal alvdrottning som dessutom är ens mormor, och där alverna är extremt högfärdiga och egentligen inte vill prata med människor som är så oviktiga. Hur alla människor tjatar och tjatar på honom att han nu måste ta sig en fru och trygga arvsföljden för landet. Men hallå! egentligen vill han ju bara ha lite vapenträning varje dag och kriga lite så där lagom, liksom.

Vi får också följa Dorrin, en annan av kaptenerna i hertigens kompani, som är släkting till några som var hemskt Onda och Elaka i Paksenarrionserien. Hon får nu ta över godset och hertigdömet och reda ut alla problem där (typ rensa tortyrkammare och desarmera dödsfällor och driva ut onda andar från slottet som trivts där i hundratals år. Anticimex, släng er i väggen).

Bok två, Kings of the North, (den som det här inlägget egentligen borde handlat mest om) fortsätter att följa de här karaktärerna, Kieri, Arcolin, Dorrin och några till. Kieri blir äntligen kär i någon, det som alla tjatat om. Men när han äntligen blir det så uppskattas inte hans val av person. Hans mormor alvdrottningen blir toksur och det blir ett enormt gräl mitt i den heligaste trädlunden i Lyonya.
Man anar också att Dorrin inte bara är en kompetent slottsherre utan att hon kommer att bli något stort och mäktigt i tredje boken. Hon har redan upptäckt att hon har magiska krafter och använder dem med skräckblandad förtjusning.

Lite av en fantasyns såpopera, det här. Om Paksenarrion-serien var den ursprungliga filmen så är det här den uppföljande TV-serien i hundra avsnitt. Och jag gillar det så mycket.

Odd och frostjättarna

Odd och frostjättarna av Neil Gaiman

Den här boken skrev Neil Gaiman till den brittiska världsbokdagen. Den är mindre än hundra sidor lång  och ska inte saluföras som någon djup, lång spännande fantasyberättelse även om framsidan antyder det, utan som en kort, lättläst rolig story om asagudarna.

Odd är en 12-årig pojke som lever på vikingatiden. Hans pappa var viking – men som det står här så är viking inget heltidsjobb för någon, utan något som männen gör på sommarhalvåret för att ha kul, få lite omväxling, och få tag på varor som annars inte finns i byn. Om kvinnorna någonsin får lite kul och omväxling får vi inte veta. Det kanske är omväxling nog när de får hem de där ovanliga varorna? (Tjoho! Salt! Åh vad mitt liv är spännande!) Odds pappa var annars en skicklig timmerman och snickare. Men för två år sen dog pappan. Inte ärofyllt, nej, utan när han försökte rädda en av vikingarnas ponnyer från att drunkna. Nu bor Odd med sin mamma hos en ny man, som är elak för det mesta.
Odd har det jobbigt, för han har ett ben som brutits och inte läkt ordentligt så han haltar och har ont och alla retar honom och är elaka. Så en natt så tröttnar han och rymmer. Det är fortfarande vinter, fast det är långt in i mars och våren borde ha kommit för länge sen. Han haltar iväg i djupsnön långt in i skogen, till sin fars gamla timmerkoja där han kryper in och somnar gott.

Nästa morgon vaknar han av att någon krafsar på dörren. Det är en räv, som inte bär sig åt som rävar ska. Den vill nämligen tydligt att Odd ska följa efter den. Så det gör han, och hittar en stor björn som sitter fast med tassen i ett träd. Ovanför dem flyger också en örn som inte verkar vilja ge sig av. När Odd lyckats rädda björnen, och de tre djuren utan att anfalla Odd stannar i stugan över natten så förstår vi att det inte är vanliga djur. De pratar, nämligen (när de tror att Odd sover). Eller rättare sagt så grälar de. De har hamnat i världens knipa, och allt är rävens fel.
Vad vi har här är Tor, Loke och Oden, som blivit förvandlade till djur av en frostjättarna. Odd ska (liten kille med trasigt ben...) hjälpa dem att rädda Asgård från en frostjättar.

Den här boken är mer rolig än spännande. Väldigt kort – när jag hade kommit till sisådär s. 35 så började jag undra hur Odd skulle lyckas lösa problemet med frostjättarna innan den korta boken tagit slut, när han inte ens hade hunnit mer än rymma hemifrån, liksom. Det blir lite rumphugget, faktiskt, (SPOILERVARNING) när det visar sig att den frostjättsinvasion man väntade sig att läsa om bestod av en enda frostjätte som lurat av Tor hammaren och skickat ut Tor, Loke och Oden förvandlade till djur till Midgård. Och denna enda stackars jätte stod nu och vaktade utanför Asgårds murar och ville inte gå hem för det verkade inte som om resten av frostjättarna brydde sig särskilt mycket om vad han hade gjort. Det enda Odd behöver göra är att prata lite med honom (gå nu hem med dig, det är ju egentligen det du vill?) så går han hem till Jotunheim igen.

Men alltså rätt smårolig – det Neil G har fångat är det lite burleska i gudasagorna, den rätt råa humorn och gnabbandet mellan gudarna som jag gillar. Tor och Loke hackar alltid på varandra, liksom med glimten i ögat. De är så mänskliga, de där asarna.

Iris Karlssons värsta sommar

Iris Karlssons värsta sommar av Elin Lindell

Iris Karlsson är 9 och bor med pappa men nu är det sommarlov och Iris måste åka till farmor och vara där ett par veckor för pappa måste jobba. Och Iris vill inte det, hon tror det kommer att bli de tråkigaste och långsammaste veckorna någonsin. Det är nämligen så att i vintras, på julafton, så dog Iris älskade och underbara farfar. Iris har förstås varit ledsen för det, hela våren, men inte som farmor. Hon bara gråter hela tiden, gråter och löser korsord. Ibland tittar hon ut genom fönstret och suckar och säger att ”det blir nog regn”. Iris vill inte sitta och höra farmor gråta och sucka flera veckor.

Men det blir inte som Iris har tänkt sig. Alls. För när hon hoppar av tåget vid den lilla tågstationen så står inte farmor där och möter henne. Tror hon. Det är någon som står och gasar med en motorcykel, men farmor syns inte till. Iris hinner bli väldigt orolig och ledsen innan hon fattar att det är farmor som står och gasar med motorcykeln!

Farmor har bestämt sig för att livet är för kort för att gråtas bort. Hon har köpt motorcykel och börjat dejta någon som heter Conny på nätet. Nu ska hon och Iris köra med motorcykeln (som har sidovagn) till Conny som bor någonstans i Dalarna..

Iris undrar om farmor vet var hon ska? Har hon en karta? Nej, kartor är ”för kärringar” säger farmor och tror att hjärtat leder henne rätt. Och iväg far de. Iris hade hellre haft en karta än farmors hjärta men hon får bara följa med.
Livet är tydligen också för kort för att ta med matsäck (korvkiosk duger väl bra?) eller boka boende. När det blir mörkt så stannar farmor vid en busshållplats mitt i skogen och tycker att ”här kan vi väl sova”. Och så lägger hon sig helt sonika ner på marken.

Iris tycker väl i och för sig att det är bra att farmor tycker livet är för kort för att gråtas bort. Men hon kunde väl frågat Iris om hon också vill bli galen och strunta i alla regler och åka på motorcykeläventyr. Nu har Iris bara att följa med och vara den som står för förnuftet.

Det här är en väldigt rolig bok, med fina illustrationer (tror det är författaren själv som illustrerat). Passar perfekt till högläsningsbok.

Min enda invändning är att farmorn framställs som så naiv. Varför är det så att äldre människor i barnböcker antingen måste vara vänliga tanter eller farbröder som bjuder på saft och bullar eller vara helt vansinniga och flippa ut och då inte ha koll på världen alls? Även om man är i 70-årsåldern som Iris farmor väl är så vet man nog att en MC-klubb som har lokal i skogen och där medlemmarna har tuffa skinnvästar inte liksom är en klubb för alla som äger en motorcykel. Iris farmor stormar ju in där och tycker hon har träffat trevliga meningsfränder. Ända tills de trevliga meningsfränderna låser in Iris och farmor i ett skjul efter att använt sig av dem till att genomföra ett bankrån.

Struntar man i den invändningen så är det roligt att läsa. Trots alla knasiga krumbukter Iris och hennes farmor gör så knyts alla trådar ihop i slutet. Och man ler för sig själv.

För vem? Barn ca 9-12 år.

Märta-böckerna

Märta börjar rida m fl av Erika Eklund-Wilson

Helt underbara böcker om hästar! Jag har aldrig läst något liknande i hästväg. Det är så på pricken hur det verkligen är att gå i ridskola och det är verkligen inget förskönande. Det är kallt, dragigt och mycket väsen och spring i dörrar. Det är stora, stora hästar. Elaka är de också. Märta som börjar rida är jätterädd för hästarna, hela tiden. Benen skakar på henne, och man ser på bilderna att benen skakar på alla barnen som kommer till ridskolan. Och hästeländena är uttråkade och springer runt i manegen och biter varandra för att hitta på något, varpå det förstås blir ridskolekaos med fnattiga hästar och ungar som trillar av. Och så mitt i alltihopa en arg ridlärare som bara står och skriker att ”du måste visa vem som bestämmer!”
Jag känner igen mig så väl.

När jag började rida var jag ungefär 9 år och red på en ridskola som bara hade små russ. Ändå var jag fullständigt livrädd för de där eländiga små busiga hästarna. Mitt första ridläger blev jag avslängd säkert 2-3 gånger per dag av Mulle, som inte brydde sig ett dugg om vad jag hade för mig på hästryggen. Ridläraren Ann-Marie, en stor och arg kvinna, bara stod och gapade om att man skulle visa vem som bestämde över hästen. Så lagom lätt när man är 1,40 m hög och hästen väger ett ton eller så… Och så bläddrar man i Märtaböckerna och där är hon ju, Ann-Marie! Och hon skriker fortfarande samma sak, alltså.

 Och så när Märta kommer hem så har hon en låtsashäst byggd av en gammal träbock med en filt över. Den vågar hon vara bestämd mot! Den bilden, när Märta står och skriker till sin fula trähäst, den är nästan bäst! Jag skrattade när jag läste första gången, skrattade så tårarna rann…

 Ändå, ändå, så älskar Märta hästar över allt annat. Fast de är så läskiga. Hon ritar bilder på hästar, drömmer om att rida en silverhäst (den kommer med i en av de senaste böckerna), hon skriver I love Julia (älsklingshästen, som för övrigt är den lataste hästen i stallet). Och det är väl precis så där det är för många. De är bara bäst, de där hästarna. (när de är snälla, eller när de är söta på en bild)

För vem? Märtaböckerna är börja-läsa-böcker för barn i 1an och 2an som smått kommit igång med läsningen. Det är ungefär 5-15 rader text per sida.

 Författaren har baserat de här böckerna på sina egna upplevelser i nio-årsåldern när hon började rida. Det finns bilder på hennes egen låtsasträhäst på hennes hemsida Märtasidan.

I morgon när kriget kom

I morgon när kriget kom av John Marsden

Jonas bad om ett utlåtande på I morgon när kriget kom, så här är det:

Det var länge sen jag läste den här boken, så länge sen att jag först inte hittade vad jag skrivit om den. Jag mindes bara att jag gillade handlingen och boken i stort men att jag ändå hade irriterat mig på något i den och inte velat läsa resten av böckerna i serien. Eftersom jag inte hittade mitt utlåtande så tänkte jag läsa om den, och läste de två första kapitlen och irriterade mig lite på det enormt utdragna beskrivandet av vilka som skulle väljas ut till vildmarkscampandet, och hur deras föräldrar övertalades en efter en i telefon, och vilket transportmedel som skulle väljas. Men kom igen! tänkte jag, för jag ville att de delarna jag hade tyckt var bra skulle komma igång (de när de återvänder till civilisationen och upptäcker att alla är försvunna).

Men så hittade jag ändå mitt gamla utlåtande. Jag läste boken 2006, och skrev då in allt i en en slags läsdagbok, och ja! där hittade jag vad jag sökte. Och minsann så var det exakt det här omständiga beskrivandet jag hade stört mig på då också.
Jag vet, jag vet: man får inte tycka illa om den här boken. Den beskrivs överallt som så bra, och så spännande och så otäck och som en så bra beskrivning av ungdomar under press och hur modiga vi kan vara i krissituationer och så vidare och så vidare. Men i mitt stilla sinne undrar jag ändå över hur alla dessa högstadiebarn som ska läsa den här faktiskt orkar ta sig igenom alla dessa långa beskrivningar av allt möjligt och omöjligt. (och när jag läst runt lite på bloggar så ser jag att det är en hel del som klagat över att ”det var lite segt i början på boken”)

Så här skrev jag då 2006:

Storyn är att sju ungdomar i Australien ger sig ut på vandringshajk lite som de i Fem-böckerna. De tar sig till ett otillgängligt ställe som kallas Helvetet och lever vildmarksliv ett par dagar. När de kommer tillbaka hem är ingenting som det ska. ”Fienden” har anfallit landet under en slags marknadsdag när de flesta har varit lediga och i stan. Så när ungdomarna kommer till sina hus finns ingen där. Det visar sig att alla familjer och alla andra de känner har blivit tillfångatagna av fienden. Ungdomarna drar sig tillbaka till Helvetet och beslutar sig för att inte bara gömma sig utan vill försöka kämpa mot fienden så gott de kan och också försöka befria sina familjer.

Jag läste den här direkt efter Breven inifrån som jag älskade men jag blev besviken på den här. Den är alldeles för pratig och omständig. Det som ska berättas försvinner i en strid ström av tröttsamma beskrivningar av campingförberedelser, föräldraövertalningar, packningslistor, detaljerade planer för vakthållning etc. Och när de återkommer till civilisationen och upptäcker katastrofen ska alla husen besökas och på sju olika vis konstateras vara övergivna, alla anförvanter ska konstateras vara borta och troligen tillfångatagna, man ska diskutera sida upp och sida ner om fienden verkligen menar allvar.
På baksidan av boken står att de drar sig undan i vildmarken och för gerillakrig – men det känns som en väldigt vuxen synvinkel. I själva verket är det mer av en ”vi vet inte vad vi ska göra så vi sticker tillbaka till Helvetet och diskuterar hur vi ska överleva och vem som ska bestämma i så fall” plan. Tanken är väl lite att boken ska handla om vem som tar ledarskap i en krissituation (typ Flugornas herre) men blir mest en massa ältande (”har du märkt att det känns som om Homer bestämmer nu?) Och så får vi ännu fler långa, långa skildringar av hur de äter och vad de äter och hur länge var och en sover och hur de tar sig fram: med cykel, eller med bil, och vem i så fall som kör bilen och hur det känns för de andra att hon kör bilen. Och mitt i alltihopa blir ungdomarna banne mig kära i varandra, vilket också detaljerat ska redogöras för och ältas. Visst, det är klart att ungdomar blir kära, men det känns som att de ändå har en hel del annat att tänka på och inte borde ha energi nog till att älta kärleksproblem mitt i alltihop.

Så, återger man handlingen i korthet så är det spännande och tänkvärt. Men för att vara en ungdomsbok tycker jag det är alltför långa och onödigt detaljerade beskrivningar av saker som egentligen inte för handlingen framåt.