Vad jag bar med mig från Foyles

Jag är i London, och idag var jag inne på Foyle's. Där blev jag förstås helt överväldigad av alla fantastiska böcker som jag ville köpa och läsa och äga och...

Men...den enda boken jag faktiskt köpte är nästan pinsam att erkänna vilken det var. Nämligen: När jag hör din röst av Stephenie Meyer. På svenska! Jag har en giltig ursäkt: den är inte till mig utan till nin dotter. Hon hade med sig en enda bok i bagaget hit, Om jag kunde drömma. Den blev hon (förstås) totalt absorberad av och hade läst ut efter tre dagar här (och då har vi ändå varit ute på äventyr större delen av dagarna), och sen hade hon inget att läsa. Detta är ju, som alla bokmalar vet, ett öde värre än döden, och när jag på Foyle's sprang på en liten hörna med böcker på svenska och hela Twilight-serien fanns där så förbarmade jag mig förstås över dottern och köpte del två.

Sen kunde jag inte bestämma mig för vad jag skulle köpa själv, så jag lät det hela bero. Jag fotade i stället alla böcker jag såg som jag blev sugen på och så skaffar jag fram dem hemma i stället. Lånar eller köper. Men jag ville inte glömma bort dem, därav alla foton. Vad blev jag sugen på då? Se själv!

Hilary Mantel - jag har läst om henne hos andra bokbloggare och blivit nyfiken, och här i London är hennes böcker överallt, skyltade i bokaffärerna och överst på topplistorna. Jag blir jättesugen!
 

Jag har läst några böcker av Winterson innan, både ungdoms- och vuxen, men inte blivit helt till mig. Men den här ska handla om häxor och häxprocesser och verkar riktigt bra.

Urban fantasy. Kan vara en usel Meyer-kopia, kan vara något riktigt bra. Måste testa. Detta är första boken av sex (The Mortal Instruments), och så finns serien The Infernal Devices där första boken heter Clockwork Angel.

Den här serien såg helt enkelt ut att vara något för mig. Jag vet inte så mycket om den mer än att det är high-fantasy, för YA.

Nu har jag läst så mycket om Cronin så att jag bara måste ge mig på honom snart.

Trio i trubbel-serien

Trio i trubbel av Thomas Halling:
Läskigt läge
Kuslig kväll
Ryslig resa
Skola i skräck
Skuggor i skogen
Något i natten

Jag har läst två av böckerna i Thomas Hallings serie om de tre syskonen Linus, Maja och Oskar, Trio i trubbel: Läskigt läge som tillsammans med Kuslig kväll kom först, och så nu den här senaste Något i natten. Jag både tycker om och inte tycker om dem.

Det jag tycker om är formatet och texten och språket. Böckerna är tunna och har luftigt text och många korta stycken. Thomas Halling är en mästare på att skriva lättläst text som ändå inte blir torftig.

Det jag tycker mindre om är att tempot blir väl högt. Perspektivet hoppar snabbt mellan Maja, Oskar och Linus och det är nästan svårt att hänga med i vem som gör var och blir jagad av vem. Det är också lite för många hot och fiender att hålla reda på. Jag menar - med den enkla texten och korta formatet signaleras ju att den här boken ska vara lättläst, och det barn som behöver lättlästa böcker kan ha svårt att förstå riktigt vad det är som händer i boken när det blir för många snabba klipp.

Och även om böckernas text (men kanske inte handlingen) är lättläst tycker jag inte att Trio i trubbel ska läsas av de yngre barnen. Halling tar nämligen ut svängarna och skräms riktigt ordentligt, med stor fantasi.
I Läskigt läge cyklar barnen hem från en sommardag på stranden och tar olovandes vägen om ett gammalt öde slott i skogen där det sägs spöka. Och det gör det ju förstås. Faktiskt är barnens egna föräldrar inblandade och står för en del av spökerierna - de som ska stå för tryggheten...
I Något i natten skräms inte föräldrarna men är i stället helt frånvarande så att barnen får rädda sig från hemskheterna själva. De traskar iväg till en kyrkogård mitt i natten för att de har sett en mystisk gravsten där på dagen och hört om att det ska pågå oroligheter där den senaste tiden. Här blir ett kaos av spökande präster, en varulv, vålnader och elaka människor som alla har en egen agenda för att ta kål på Linus, Maja eller Oskar.

De lite större barnen, från kanske tio år, verkar dock tycka att Hallings hemskheter är alldeles förträffliga. Trio i trubbel-böckerna lånas väldigt mycket på vårt bibliotek, dock inte av dem som vill ha lättläst utan mer av duktiga läsare som hänger med i den halsbrytande handlingen och som tycker om att bli skrämda ordentligt.

För vem? 10 - 14 år

När döden kom till Pemberley

När döden kom till Pemberley av P.D. James

Jag är en Jane Austen-tok. Jag har läst, och läst igen, allt Austen har skrivit. Jag är med i en Austen-bokcirkel, köper helt onödigt på mig fler utgåvor av Austen-böcker jag redan har bara för att de är fina på omslaget eller så, jag har sett Stolthet och fördom-serien med Jennifer Ehle och Colin Firth pinsamt många gånger...ja, ni fattar. Att P D James skriver en deckare som utspelar sig på Pemberley, med karaktärerna från Stolthet och fördom, åh - jag ville verkligen, verkligen tycka om den här boken. Jag läste för ett antal år sedan en annan bok som var en fortsättning på Stolthet och fördom, tror den hette Pemberley (Emma Tennant?). Den var rena katastrofen. Men nu tänkte jag att P D James var en så pass erfaren och känd författare att hon nog visste vad hon gjorde (jag har aldrig läst något av James innan så hur hennes stil är visste jag inte, förutom att hon skriver deckare).

Jag ville tycka om...men insåg efter kanske 50 sidor att det gjorde jag inte. Var fanns mina karaktärer från Stolthet och fördom? De här artiga, strikta, färglösa figurerna? Nej. Var fanns de lysande, intelligenta dialogerna? Bitande replikerna? Lizzies intelligens och vilja? Helt borta. De hade samma namn som dem i min älskade Stolthet och fördom och rörde sig i samma miljö - men det var absolut inte samma personer.

Så, OK, tänkte jag. P D James är ju faktiskt inte Jane Austen. Hon kan ju inte bara sätta sig ner och skriva som henne. Det kan väl kanske ingen, speciellt inte i nutid (i den här boken finns en slags önskan att förklara vissa tidstypiska fenomen, eller parkera in tidsmarkörer som Napoleonkriget eller första vattenklosetten, sånt som aldrig förekommer i en Austen-roman där miljön ju är hennes samtida). Men - James är deckarförfattare, tänkte jag. Jag struntar i karaktärerna och miljön och försöker läsa den som en deckare, helt enkelt. Det kan ju roa, det också.

Men den faller helt platt där med. Det är banne mig en av de tråkigaste och mest stillastående deckare jag läst någonsin. Mordgåtan och dess lösning kommer helt i bakgrunden - i stället får vi läsa om alla kringarrangemang i detalj så som var Wickham inkvarteras och hur vaktlösningen i hans rum har lösts, vem som bär liket från skogen och vem som håller facklan, vilken tjänare som följer med ut i skogen och hur kusken ska vänta med med hästarna och vem han sedan ska köra till och vem han ska rapportera till. Vad alla säger i förhöret (fast man redan har hört detta förut) och sedan vad alla säger i rättegången fast det var likadant som i förhöret. Hur förfärligt upprörande och jobbigt det hela är för mrs Darcy och mrs Bingley (fast de inte gör ett endaste praktiskt dugg egentligen och inte heller kände offret särskilt väl). Hur liket läggs i vapenrummet och hur detta är möblerat och beläget och vilken belysning det har och vilka som har tillgång till nyckeln. Hur Lydia tillbringar natten (Lydia har för övrigt förvandlats från en tanklös och naiv 16-åring till en vrålande hysterika). Tröttsam detalj efter tröttsam detalj - men absolut ingenting som för handlingen framåt och det känns som att vi begravs i detaljer bara för att dölja det faktum att här egentligen inte finns någon story.

Det blir överhuvudtaget aldrig spännande. Det absolut enda som fick mig att läsa hela boken är att vi ska diskutera den i min bokcirkel och jag ville veta vem som blev dömd för mordet för att kunna prata om boken då. Inte för att jag var nyfiken på vem det var - det kändes helt likgiltigt.

En fortsättning på Stolthet och fördom - nej! Man kan inte bara ta karaktärerna från en älskad roman och parkera dem i en ny roman, en slags vad-hände-sen, utan mål eller mening. Hur trevlig tanken än är så måste man ha en story, något som tar oss framåt och utvecklar karaktärerna. Här står de bara still, har bara namnet gemensamt med karaktärerna från Stolthet och fördom och ingenting utvecklas åt något håll alls. Dessutom - och detta är väldigt irriterande - görs en mängd återblickar till det som hände i Stolthet och fördom och det som hände i den boken diskuteras igen. Märkligt nog låter diskussionerna och återblickarna som ett samtal mellan främlingar som pratar om detta för första gången. Ta ett samtal mellan herr och fru Darcy där de artigt reder ut hur de kände det när Darcy gav Elizabeth det där brevet på Rosings. Snälla nån - detta ska utspela sig när de har varit gifta i sex år! Har de inte pratat med varandra alls före nu?
Varför ha med dessa återblickar på det som hände för sex år sedan överhuvudtaget? De för inte handlingen i den här boken framåt och de ger heller ingen djupare eller annan förklaring till det som hände då heller. De fyller bara ut och låter oss Austen-älskare ännu en gång återuppleva händelserna i Stolthet och fördom. Men då läser jag hellre om den och återupplever de underbara karaktärerna, humorn och de fantastiska dialogerna på första parkett och inte tamt återgivet av P D James!

En sak gillar jag faktiskt här: referenserna till andra Austen-romaner. Till exempel får vi veta att Wickham i en av alla sina misslyckade anställningar jobbat för Sir Walter Elliot, en av karaktärerna i Övertalning. Lydia försökte förföra sir Elliot och Wickham själv la an på hans dotter, tydligen. Eller att vi får höra mer om en viss välgärning som görs av personer från Emma: Mrs och Mr Knightley och Harriet Martin (född Smith).

Nä, ta alltså hellre och läs om Stolthet och fördom.

Reselektyr

När det här inlägget publiceras är jag och familjen på väg till London! Vi ska vara där en hel vecka och har så mycket på vill-göra-listan att vi nog hade behövt vara där i ett par månader för att hinna med allt.

Bokbloggen får vila, förutom några få schemalagda inlägg.

Hur full vill-göra-listan än är så måste jag förstås ha böcker med mig. Detta ligger i resväskan:

Bitter blue köpte jag i början på sommaren, och har egentligen varit väldigt sugen på att läsa ända sedan dess men inte haft tid. En halv gul sol har legat i ska-läsa-högen mycket längre än så. Jag vet inte hur länge. Nu är det dags.

Och skulle nu två böcker inte räcka (bok-älskarens ständiga dilemma - hur många böcker ska jag packa med? TÄNK om jag blir utan läsning...?) så råkar det finnas en eller annan intressant bokhandel i London. Som jag givetvis inte kan motstå att gå in i. Som jag givetvis inte kommer att gå ut ur utan att ha köpt med mig en eller annan bra bok. Så, nej, jag kommer inte att bli utan läsning.

Bokbloggsjerka 26 - 29 okt

Den här veckan frågar Annika i sin jerka: Betygssätter du böcker? Varför/varför inte?

Nä, jag betygsätter aldrig böcker. Har aldrig gjort det medan jag fört privata läsdagböcker och har aldrig gjort det i min bokblogg.

Det blir för fyrkantigt med betygssättning. När jag läser en bok, och sedan skriver om den, så fångas jag ofta av någon detalj i boken jag vill skriva om, eller en känsla, eller om stilen, eller av att någon karaktär i boken är spännande att läsa om eller att miljön är fin. Då skriver jag om det för att komma igång. Sen har slussporten liksom öppnats och det forsar ur mig en massa ord av bara farten (mina inlägg i bokbloggen brukar alltid bli väldigt långa). I allt det där jag skriver så är det oftast motsättningar. Detaljen eller känslan jag skrev om först och som jag kanske tyckte om kan försvinna i en massiv kritik av tråkig stillastående handling. Eller att jag förvisso gillar språket i en bok men sedan grottar ner mig i att inte tycka om huvudpersonerna. Det är faktiskt väldigt sällan jag hittar en bok där jag tycker om precis alla delar - precis som att jag sällan läser en bok där allting är dåligt.

Skulle jag sedan sitta och reda ut vilka av tycker om/tycker inte om-delarna som väger tyngst för att kunna betygsätta hade nog alla mina betyg blivit: 3,5. Och hur kul och givande hade det varit?

Böckerna om Cross-Vilmer

Vilmers första tävling av Susanne Bengtsson
Vilmer i hårdträning av Susanne Bengtsson

I samhället där vi bor spelar nästan alla barn fotboll. (utom mina barn, men det hör inte hit) Det är fotboll på längden och fotboll på tvären, och det lånas en hel del fotbollsböcker på biblioteket där jag jobbar. Men så finns det faktiskt några barn som går sin egen väg och håller på med annat. Några vill ha böcker om snowboard (fast vi bor i Skåne), många vill ha hästböcker, förstås, en hel del böcker om skateboard lånas också. Och så har vi några barn som hoppfullt genom åren har frågat efter "var böckerna om motocross står". Nej. Tyvärr. Vi har inga böcker om motocross. Någon enstaka faktabok på sin höjd, något stycke om motocross i en bok om motorsport kanske. Och absolut ingen skönlitterär bok, särskilt inte för barn.

Men, äntligen, förra året så kom det ut en bok om motocross, skriven för barn i låg- och mellanstadiet: Vilmers första tävling. Vi köpte in flera exemplar, och de har i princip varit ständigt utlånade sedan de kom. Äntligen något för de motorintresserade barnen! På rätt läs-svårighets-nivå!
Jag har läst (i Debutantbloggen) att författaren Susanne Bengtsson själv är mamma till två pojkar som kör motocross och att hon försökte hitta böcker som handlade om det till sina barn men inte lyckades. Hon kände att hon hade hittat sin nisch för att skriva barnböcker och skrev om Cross-Vilmer. Det märks att hon har upplevt "cross-vardagen" med tidiga morgnar, lera och krånglande motorcyklar som inte vill starta, om dyr utrustning och detaljer som en mamma som jag (mina barn är mer åt scouthållet) inte har en blekaste aning om. Det känns äkta. Det är relativt lättläst, med enkel, rak handling. Nyligen kom andra boken om Cross-Vilmer ut: Vilmer i hårdträning och jag hoppas att det kommer fler!

Vilmers första tävling handlar om hur Vilmer just blivit färdig med Guldhjälmsutbildningen han har gått tillsammans med sin pappa på motorklubben Eldflugornas MK. Den utbildningen måste man gå innan man får vara med och tävla i motocross. Nu äntligen är det dags för Vilmers första tävling! Men innan dess är det träningsdags, och vi får läsa om den träningen, om argsinta tanten i motorklubbens cafeteria, om hur det är att ärva storebrorsans avlagda cross-utrustning när en sån som Philip (om går på Vilmer skola) får alla prylar nya.

I Vilmer i hårdträning bekymrar sig den motocrosstokige Vilmer för att vintern brer ut sig framför honom. Vintern, då man inte kan köra cross. Och han, som har fått nya egna cross-kläder och allt. Säkert hinner han växa ur dem innan våren och de första tävlingarna kommer. Pappa lugnar honom och tycker att han kan bygga upp muskler genom att hjälpa till med att hugga julgranar i vinter i stället (pappas största inkomstkälla är nämligen julgransförsäljning). Julgranar! När det finns motocross, liksom! Julgranar blir det - men granarna ska huggas i närheten av den skog där endurotävlingen Novemberkåsan går. Enduro är inte cross, men det är motorcyklar och det är terräng och lera och  jobbigt och just Novemberkåsan är tydligen det tuffaste man kan göra inom motorsporten. Och Vilmer får vara med om det! (ja, inte köra själv, förstås...)

För vem? 8 - 14 år

Jag är en pojke med tur

Jag är en pojke med tur av Monica Zak

Detta är sjuttonårige Esmats sanna berättelse återberättad av Monica Zak. Det är en tunn bok, cirka 60 sidor (jag blev lite överraskad, när jag beställde den trodde jag den skulle vara ungefär lika omfattande som Alex Dogboy) och mycket lättläst med korta meningar. Vi får höra om Esmats liv, från de första minnena han har från det han var cirka 6 år och till nutid när han som 17 år genomgår sin första kärlekssorg. Det är väldigt rakt upp och ner berättat - ibland med lite upprepningar av sånt som redan berättats. Jag får känsla av att Zak i princip bara skrivit ner precis det Esmat berättat för henne men ändrat om i materialet så att det ska bli kronologiskt och då har det kommit med en del saker flera gånger. Så boken känns väl inte som ett språkligt eller litterärt mästerverk på något sätt.

Men - här är det inte den litterära kvaliteten som betyder mest. Det är historien som berättas, Esmats berättelse. Det var länge sen jag blev så pass berörd av något jag läste som jag blir av Esmats berättelse.

Esmat är ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Det finns ganska många sådana flyktingbarn här i Sverige (ja alla kommer ju inte från Afghanistan, förstås), och en hel del boende för just dessa. Jag har ett sådant boende kanske 2-3 km från där jag bor, och ser de här killarna (för det är nästan uteslutande killar) gående längs med landsvägen när de går till bussen. I början när de kom så funderade jag mycket på hur de kommit hit och vad de varit med om tidigare. Men sen blev jag liksom avtrubbad - det verkade komma så många ensamkommande flyktingbarn och min empati kunde på något sätt inte ta in alla. Därför var det nyttigt för mig att läsa den här boken. Det här är ett enda barns berättelse. Och alla de ensamkommande flyktingbarnen har en historia att berätta. En gruvlig och ofattbar historia för det mesta. Jag har fått tänka till och fått ordentligt perspektiv på min egen tillvaro.

Det som berörde mig mest i Esmats berättelse var hur han blev ensam. Och det blir han redan i början på boken, när han är kanske i 6-årsåldern. Hans ensamstående mamma tar honom och hans syster och några få ägodelar i påsar och flyr från hembyn. De ska ta sig till Kabul, för i hembyn som numera styrs av talibaner vågar hon inte vara kvar. Särskilt inte sedan en taliban helt sonika krävt att hon ska bli hans fru. Esmat har lite oklara minnen kring den här flykten, om orsakerna till varför de flydde och hur det egentligen var i byn - men det är ju inte så konstigt. Han var ju väldigt liten och har ingen han kan fråga om hur det var. Men han minns det här tydligt: mamman skyndar på honom och systern i bergen hela tiden. Han har ett par för stora gummistövlar på sig som sinkar honom. Den ena trillar av men han fortsätter ändå. När han kommer ikapp mamman så säger hon åt honom att återvända för att hitta stöveln igen. Stöveln hittar han. Men inte mamman. Förmodligen tar han fel stig när han ska gå tillbaka till mamman och systern. Men han hittar henne inte, utan sätter sig så småningom i en snödriva och gråter. Det är fler människor på flykt som passerar honom men ingen som stannar och frågar den ensamma 6-åringen vad det är som är fel. Han får sitta där och gråta. Han har aldrig sett sin mamma sedan dess.

Jag klarar inte av att läsa sånt här utan att börja gråta och tänka på mina egna barn när de var i 6-årsåldern. Snälla och rara men totalt hjälplösa ute i stora världen. Att tänka mig dem i en snödriva i ett land i krig, ensamma - ja där brister jag mitt itu. Jag fick verkligen ta ett par djupa andetag innan jag kunde återvända till boken och läsa resten av Esmats berättelse om hans liv i Kabul och senare flykt genom Europa till Sverige.

Detta är Esmats berättelse. Hur är alla de andras?

För vem? 12 år och uppåt