söndag 30 december 2012

Kryptan

Kryptan av Kate Mosse

Nu har Kryptan legat här utläst, ledsen och nästan bortglömd i över en vecka och jag får väl slita mig från isfolks-och-kärleksromans-träsket och skriva lite om den. Fast jag känner att jag redan har hunnit glömma en hel del av den på bara en vecka och det är ju egentligen inte något speciellt bra betyg. Men den var väl helt OK och jag gillade den bättre än Labyrinten som jag läste för ett tag sedan och blev rätt besviken på då. (läs här vad jag skrev om den)

Precis som i Labyrinten så har Kryptan två parallella historier som utspelar sig på samma plats men i olika tider. Platsen som binder ihop historierna är ett gods, Domaine de la Cade, utanför Rennes-les-Bains i södra Frankrike. I slutet av 1800-talet kommer Léonie Vernier och hennes bror Anatole hit för att under en månad bo hos sin moster Isolde. Det är någon i Paris (där de annars bor) som är ute efter Anatole, och resan är för honom ett sätt att komma undan denne otäcke person. Léonie vet inget om detta utan tycker bara det är trevligt att hon får sin bror med sig. Domaine de la Cade har dåligt rykte i trakten, och även om Léonie märker att man försöker skydda henne från att veta detta så fattar hon att något är fel. Hon tycker sig också se skuggor ute i trädgården när det är mörkt (och då får de inte gå ut där) och har en svårgripbar känsla av att något är fel. Hon hittar en bok där hennes morbror har skrivit ner märkliga upplevelser han varit med om i en slags krypta som finns på egendomens mark, och kan förstås inte låta bli att i smyg gå dit själv.

I nutid följer vi den amerikanska musikvetaren Meredith Martin som är i Frankrike för att samla material till en biografi hon skriver om Debussy. Hon kommer också till Rennes-les-Bains, inte så mycket för Debussy-forskning som för att ta reda på mer om sin egen släkt. Hon är nämligen adopterad, och hennes biologiska mamma visste inte mycket om sitt ursprung. Det finns ett gulnat fotografi som verkar taget i Rennes-les-Bains, och ett notblad där någon skrivit ner ett stycke som heter Le Sepulchre (Kryptan). Hon får höra talas om en del dramatiska händelser som tydligen hände i Rennes-les-Bains i slutet av 1800-talet och tar reda på mer och mer. De verkar ha samband med hotellet där hon bor, Domaine de la Cade, och dessutom mer och mer med hennes egna släktingar.

Det jag gillar med den här boken är kopplingarna mellan nu och då. Att Meredith upptäcker vem det är som finns med på det gulnade fotografiet, att hon hittar fotografier på hotellets väggar som har samband med henne själv, hur miljön då och nu inte förändrats så mycket, att vi är en del av historien och våra förfäder. Det fascinerar mig. Men det som inte fascinerar mig så väldigt mycket som det kanske borde ha gjort är allt det här med kryptan och de övernaturliga händelserna. Jag brukar gilla sånt, men här griper det inte alls tag i mig och ingen enda gång tycker jag det är läskigt att läsa eller så. Det övernaturliga är kopplat till flera saker: den där kryptan på Domaine de la Cades ägor, som tydligen har legat där under många århundraden och ha rötter i visigotiska lämningar i mörkaste medeltid. Och musik - både Léonies och den där morbroderns upplevelser i kryptan är starkt kopplade till musik, olika sekvenser med toner. Och med tal. Meredith är musikvetare och kan stycket på det där notpappret utantill, och det är kopplat till kryptan, och till Léonie. Och framförallt har vi tarotkorten. De, och tarotkortstolkning, är oerhört viktiga i berättelsen. Men för mig blir det alltför många delar och förgreningar och jag får helt enkelt inte ihop övernaturligheterna, demonerna, andarna, historiens vingslag med musiken och tarotkorten. Sorry, men det blir för trassligt.

Och så har vi det här med franskan. Redan i Labyrinten störde jag mig på att franska ord och begrepp, ibland hela meningar, läggs in i texten, med översättningen efteråt. Jag kunde förstå det om det handlade om svåröversättbara franska ord som beskrev någon typisk sedvänja, eller maträtt, eller så, men orden kommer överallt och det finns ingen konsekvens för när de slängs in. Ibland är det för att återge konversation på franska (av typen: "kom nu så går vi, vi har bråttom" "ja, jag kommer"), ibland för att beskriva miljön men oftast helt utan anledning. Och det stoppar upp meningarna och stör mig enormt. Vissa ställen i boken kan det förekomma 5-10 gånger per sida eller mer, medan det ibland förekommer 10-15 sidor utan någon fransk återgivning alls. Jag fattar inte grejen. Hade jag velat läsa boken på franska så hade jag köpt boken på franska. (helt fnissig blev jag när det blev en ganska het scen mellan Meredith och en man och de franska översättningarna helt plötsligt lyste med sin frånvaro - jag tänkte nämligen att det hade kunnat vara ganska kul med inslängda franska termer just här, speciellt när vissa kroppsdelar eller handlingar beskrevs....)

lördag 29 december 2012

Karla Brottare

Karla Brottare av Anders Sparring

Det är ett antal dagar sedan jag läste den här boken (julen råkade komma i mellan), och nu när jag ska sammanfatta den så är mitt bestående intryck av den bara att den är fånig.

Jag ville gärna tycka om den -i  de första kapitlen gillade jag språket som genomgående är ganska lättläst men framförallt fyndigt och med nya roliga ordvändningar. Och det är Jonna Björnstjerna som har gjort illustrationerna och jag tänkte att det här skulle kunna vara en riktigt bra högläsningsbok.

Vi får lära känna Karla, som är åtta år men som trots sin ringa ålder kan brotta ner vem som helst. Lärarna i skolan, folk hon möter på gatan, storvuxna äldre elever, sin storebror och sin märklige pappa, Jean. Jean "är en ömtålig och svag stackars pappa som helst sitter still och lyssnar på musik". Han jobbar som rörmokare men är en riktigt dålig sådan som mest blir nerstänkt med smutsigt vatten, tydligen. Då är Karlas storebror Martin duktigare på det där med rör. Han älskar rör och att skruva ihop och isär dem och har mängder av rör och muttrar på sitt rum. Som också är Karlas rum men hon får inte plats med många saker där eftersom det ligger rör överallt.

På fritids brukar Karla paxa kuddis (rörelserummet med madrasser och kuddar) och så får alla ungarna ställa upp sig i en kö och så brottar Karla ner allihop i tur och ordning. Fast det finns en som inte får vara med: Rut. Storvuxna Rut som alltid säger elaka saker till Karla. Hon bet Karla en gång när de brottades och sen vägrar Karla att brotta ner Rut.

Detta är väl ungefär de viktigaste personerna. Någon mamma till Karla finns inte. Det är på Alfons Åberg-vis: hon är liksom bara inte där. Omtalas aldrig. Det är pappa - som Karla alltid kallar Jean - och storebror. Inte ens när Karla sitter i fönstret och tittar in på grannfamiljen (modell kärnfamilj: mamma, pappa, storebror, lillasyster) och suckar "Vilken familj!" så kommer ens en fundering över hur det skulle vara att ha en mamma. En liten förklaring här hade varit kul, tycker jag.

Bokens handling är egentligen ingen handling - det är en lång räcka episoder som löst knyts ihop av Rut-som-Karla-inte-gillar, Josef, killen som flyttar in i huset bredvid, pappa Jeans medaljong som innehåller en hårlock och så det att Karla vill ha ett eget rum. I många böcker räcker såna här episoder långt och gör dem just till bra högläsningsböcker. Ta till exempel Adbåges Jag är jag eller de äldre Zigge med zäta-böckerna av Lindahl. Men tyvärr blir det aldrig bra här, även om jag som sagt gärna ville tycka om boken. Karla blir aldrig särskilt trovärdig eller rolig, pappa Jean blir helt patetisk. Många personer blir bara reducerade till en enda egenskap, som till exempel storebror Martin som BARA håller på med sina rör, eller som Ruts kompis den söta Sandra som bara svarar "kanske det" på precis alla frågor som ställs till henne. Eller fritidsfröken Brittis som pratar "fritis-språket" kuddis, fritis, mjölkis, ta en fruktis (ex bananis), dags att gå hemmis. Allt detta är roligt första gången man läser det, men när det sen bara upprepas boken igenom så blir det tråkigt. Och fånigt, som sagt. Ganska många av roligheterna känns dessutom direkt riktade till vuxna, över barnens huvud, och är det något som gör mig irriterad så är det sånt. Skriv barnboken till barn, och inte till den eventuelle vuxne som sitter och läser boken högt!

Så, roligt språk som tyvärr dog bort i en massa fånerier.

För vem? 8 - 10 år,  och högläsning från 6 år

onsdag 26 december 2012

Deep in the träsk

Hmmm...va? Skriva nya inlägg? Nä, jag läser...

Jag har läst ett par böcker nyligen jag borde skriva om. Det kommer, det kommer, men jag håller jul. Och jag fick fem böcker av min oäkte make i julklapp. Nämligen de fem första böckerna i Sagan om isfolket, de där som jag nyligen skrev om att jag nog borde testa, att jag nog har missat något här i livet bara för att jag trodde det var Dålig Litteratur.

Jag är nu inne på tredje boken, som heter Avgrunden. Detta är precis och exakt vad jag behövde i mitt liv just nu: äkta lustläsning. Jag läser och läser och läser och njuter, och ja, jag kommer troligen att läsa alla 47 böckerna. Möjligen med ett eller annat uppehåll. Jag kommer inte att skriva om dem i bloggen (men hallå, hur kul blir det ungefär vid inlägg nr 23 om Sagan om isfolket...?). Inga krav alltså, bara ren och skär underhållning för mig. Och om jag gillar det? Det är handling. Det är riktigt uruselt korrekturläst (många norska ordvändningar/stavningar finns kvar). Det är snabba lösningar. Det är kärlek. Det löser sig. Och ja, jag gillar det väldigt, väldigt mycket.
*häller upp mer ostbågar och vin och suckar förnöjt*

onsdag 19 december 2012

Millan

Millan av Pia Hagmar

Jag läser inte många hästböcker nuförtiden (annat var det när jag var yngre...oj oj oj vad jag slukade hästböcker då). Bara en eller annan för att hålla koll på vilka serier som finns, och så Lin Hallbergs hästböcker för ungdomar som till exempel Vem är du Johanna av Lin Hallberg. De handlar främst om ungdomarna själva men så finns hästarna med i deras liv som en naturlig del.

Nu har Pia Hagmar påbörjat en ny serie hästböcker som vänder sig till ungdomar, och precis som i Hallbergs ovan så är hästarna med som det viktigaste i livet men det är främst huvudpersonen, Millan, och hennes liv den här boken handlar om. Det kan vara lite knivigt att hitta läsarna till de här böckerna (även Hallbergs ungdomsböcker står rätt outlånade här medan Siggeböckerna alltid är utlånade) - de vanliga hästboksläsarna tycker de är lite för tjocka och handlar för lite om hästar. Och de som läser vanliga ungdomsböcker om-vanliga-människor-utan-konstigheter, de tycker det handlar för mycket om hästar. Men jag hoppas att den här hittar fram till åtminstone några läsare, för jag gillar den.

Millans hästliv känns så verkligt. Hon har ingen egen häst och hon har inte råd att ta ridlektioner på ridskola. I stället jobbar hon i ett privatstall med att sköta hästarna, mocka, fodra, ta in och släppa ut hästarna i hagen, följa med som hästskötare på tävlingar. I gengäld får hon någon gång kanske skritta av någon av hästägarnas ponnyer, någon enstaka gång få en gratis ridtur eller så. Marianne som äger stallet betalar faktiskt Millan lite för hennes arbete och ger henne dessutom en eller annan gratislektion på sin dressyrhäst. Hon vet att uppskatta Millans dagliga slit i stallet och låter också Millan veta att hon är helt oumbärlig. Annat är det med tjejerna som äger ponnyerna - de tar helt enkelt Millans hjälp och ständiga närvaro helt för given.
Jag tycker verkligen mycket om att läsa om Millan i stallet - för precis så här var min tonårstid. Vi hade helt enkelt inte pengar så att jag skulle kunna köpa häst, så jag jobbade mer eller mindre gratis i ett stall, och känner igen det där att vara hellycklig bara över att få skritta av en häst.
Fast utanför stallet slutar alla likheter mellan min tonårstid och Millans liv. Millan har det verkligen jobbigt hemma. Hon kan aldrig ta hem någon kompis (fast Angelika i skolan tjatar om att få följa med henne hem nångång). Hemma brukar det nämligen vara bråk och skrik och stök. Antingen bråkar föräldrarna. Eller så sitter pappa framför TV och är full. Eller så ligger han och sover för att han är full. Och mamma brukar mest ligga bakom en stängd dörr och gråta eller sova. Det är mest Millan som får ta hand om sin femårige lillebror, se till att han får mat, nattas, får komma ut och leka. Och Millan vill inte att någon utanför familjen ska få veta hur de har det. Ingen i skolan, ingen i stallet och framförallt inte den oh så förstående kuratorn i skolan. För hon älskar ju sina föräldrar egentligen - de har det bara väldigt jobbigt med allting: arbetslöshet, värk, ont om pengar.

Millan känns trovärdig. Livet i stallet och med hästarna är på pricken. Livet hemma är hemskt - men det är inte så hemskt att det slår över i overklighet. Jag tycker det är jobbigt att läsa om hur hon har det och skulle så gärna vilja att hon pratade med någon annan vuxen. Det känns som att Millan finns på riktigt nästan, och jag vill gärna läsa mer om henne. Och lite måste jag faktiskt det, för det här är något så ovanligt som en hästbok som slutar i en cliff-hanger. En rejäl en.

För vem? 13 - 17 år

tisdag 18 december 2012

Nu gråter jag igen

Alltså, jag hade inte tänkt skriva om den här boken igen, och i alla fall inte redan två veckor efter det att jag skrev om den sist. Men det går inte att låta bli. Nu ska jag strax ha bokcirkel med en grupp elvaåringar där vi ska prata om den här boken, så jag har precis läst ut den. Igen. (då för två veckor sen när jag skrev sist läste jag bara första halvan)

Så för att inte bli tjatig så skriver jag inte vad boken heter ännu en gång - men jag skrev alltså om den här. Och lite längre om den här.

Jag sitter och gråter igen. Fast jag är på jobbet. Det går inte att låta bli. Jag älskar den här boken. Tokälskar den. Jag skulle kunna sova med den under huvudkudden för att få bra drömmar. Jag skulle kunna spika upp den på väggen för att ha något att titta på som gör mig glad. Jag skulle kunna lägga den i bilen som en turmascot när jag kör. Jag skulle....ja, ni fattar.

Det är nog den bästa skildringen av ett trasigt förhållande mellan en far och en dotter som jag någonsin läst.

Och om jag förut skrev att det nog kan vara en av de bästa barnböcker som skrivits, så har jag nu ändrat mig. Den är mer. Den kan vara en av de bästa böcker jag läst. I alla kategorier. Fatta nu hur bra den är och att ni inte kan gå runt och leva utan att ha läst den här boken.

måndag 17 december 2012

Divergent

Divergent av Veronica Roth

Jag fick precis vad jag väntade mig av den här boken: en dystopi med massor av action och lite kärlek. Sen var det en hel del som jag tycker kunde ha utvecklats mer. Visst, jag vet att fortsättningen Insurgent redan finns på engelska - men det är inte själva fortsättningen på det som hänt jag vill veta mer om utan i stället det som hände innan boken börjar. Hur kan någon få för sig något så urbota dumt att om man delar in människorna i fem olika personlighetstyper och sedan tvingar dem att bo separerade och alltid uppföra sig enligt sin givna personlighetskodex - då kommer världen inte mer att uppleva några krig?

För det är så det är i den här framtidsskildringen: människorna är indelade i fem falanger. Man kan vara Tapper, Osjälvisk, Lärd, Fridsam eller Ärlig. Och då är man det i allt: klädsel, livsstil, ideal, umgänge, vardag och fest. Det är inte det minsta mänskligt - och det inser man som läsare direkt i de första kapitlen när huvudpersonen ska genomgå sitt lämplighetstest för att se vilken falang hon borde välja. I en simulering tvingas hon först välja mellan en kniv och en ost. Hon reagerar som vilken människa som helst borde reagera: Varför? Vad ska jag göra med dem sen? Så är det inte tänkt att hon ska reagera och testledaren ryter ilsket att hon måste välja, nu! Testet igenom fortsätter huvudpersonen att reagera som en människa skulle göra: inkonsekvent och ifrågasättande. Hon är modig ena stunden, rädd andra stunden, ljuger för att skydda sig själv i ett läge men offrar sig själv för att hjälpa någon i ett annat. Och hon får efter en lång nervös väntan reda på att hennes testresultat är inkonsekvent. Detta betyder att hon är divergent, att hon kan höra till flera olika falanger. Och att hon aldrig, aldrig får berätta för någon att hon är divergent för att det är livsfarligt. Hon har reagerat och tänkt som en vanlig människa skulle göra - men i det här samhället betyder mänsklighet att man är en säkerhetsrisk. Det är otäckt, men samtidigt en lovande inledning till resten av boken.

Sedan fortsätter storyn med att Beatrice, eller Tris som hon döper om sig till, på valdagen väljer De Tappras falang och visar sig passa in där rätt bra trots att hon är liten till växten och egentligen fysiskt underlägsen de andra i stridsövningarna. Det är en lång initieringsperiod som man får läsa allt om (mycket action, många stridsövningar). Det visar sig att De Tappra bara tar in tio noviser som medlemmar efter initieringen. De som på valdagen valde De Tappra är många fler än så, och de som inte är bland de tio blir alltså falanglösa. De falanglösa är samhällets bottenskikt. De har inte klarat av att leva i en falang med alla dess krav, eller har inte klarat initieringen till någon falang. De falanglösa svälter, och har de sämsta jobben (och dit räknas busschaufförer och byggjobbare bland annat...) och är här i boken mest en ansiktslös grå massa man undviker eller tycker synd om. Jag hade gärna läst mer om dem och hur de har det. Får de vara mänskliga?
Men även när det gäller De Tappra hade jag gärna läst mer om hur de har utvecklats att bli som de har blivit. Tydligen har deras sätt att leva de senaste åren förändrats mycket till att bli hårdare och mer själviskt, men vi får bara ana lite om det. Och likadant verkar det vara med de andra falangerna - att deras ideal har förändrats och att klimatet har blivit hårdare. Det har också mer och mer börjat bli spänningar mellan falangerna. (Tydligen var inte systemet dela-upp-folk-i-falanger-efter-personlighetstyp världens bästa system för att bevara världsfreden ändå. Märkligt.) Även detta är en del av boken jag gärna hade fått lite mer utvecklad. Jag vill inte spoila, men i slutet av boken händer det för mycket. Alltför många människor dör alltför lättvindigt och snabbt och jag blir lite irriterad för att jag inte ges mer bakgrund eller mer seriös förklaring till det som händer.

Det finns också en kärlekshistoria lite intryckt i allt det andra. Egentligen tillför den inte handlingen någonting men jag gillar ändå att ha den där. Tris hade blivit lite för hård och karriärsinriktad annars, och miljön hos De Tappra alldeles för omänsklig. Plus att jag helt enkelt gillar när två som är kära i varandra sitter och kramas på en sten framför ett vattenfall.

Jag läste alltså snabbt och gillade det jag fick - men jag hade velat ha mer av vissa saker och kanske lite mindre av andra (slagsmålsutbildning...). Och så känner jag faktiskt en viss dystopi-mättnad nu, tror jag. Jag ska nog begrava mig i lite historiska miljöer ett tag i stället.

För vem? 14 och uppåt

lördag 15 december 2012

Personer du kanske känner

Personer du kanske känner av Jay Asher & Carolyn Mackler

1996 hade vi haft dator hemma i två år och använde den väl allra mest till att spela på. Jag satt timme efter timme med något som hette Ultima Underworld (äkta dungeon-crawling) och min oäkte make byggde städer i SimCity och slogs mot utomjordingar i X-com hette det tror jag. Och vi slet vårt hår över Day of the Tentacle - så för att vi inte skulle bli alldeles flintskalliga i förtid så behövde vi en eller annan gång (läs varje dag) fuska och läsa oss till hur man skulle göra. Detta kunde vi göra hemma hos min svåger, för han var lycklig nog att äga ett modem och kunde koppla upp sig på Internet. Vi skrev upp ett antal frågor och åkte hem till honom och så sökte vi walkthroughs i sökmotorn Webcrawler. Efter ett tag tröttnade vi på att åka hem till broren och skaffade själva modem. Detta sprakade igång med mycket tjut och knaster och avslöjade direkt vem av oss som gick ut på nätet för att söka efter användbara tips (läs fuska). Så småningom kom vi underfund med att det däringa Internet, det kunde nog användas till en hel del annat, det.

Det var alltså 1996, och det där var en himla lång inledning för att komma till att den här boken som jag har läst utspelar sig 1996. Det märks, för det finns så väldigt många tidsmarkörer inslängda i texten så att det nästan blir löjligt. Men framförallt får huvudpersonen Emma en egen stationär dator i present av sin far (som har dåligt samvete för att han har en ny familj och inte har så mycket tid för Emma längre). Och hon får en cd med installation av kommunikationsprogrammet AOL, med hundra timmars fri uppkoppling och möjlighet till mail och chat. När hon installerat det, och skapat sitt konto, och loggat in första gången - så hostar datorn till och visar en ny liten ruta, en vit med blå kant upptill. Den här rutan ber henne logga in en gång till - och när hon har gjort det så blir rutan stor. I den blå kanten står det Facebook.

Emma fattar inte vad det är hon tittar på - Facebook fanns inte 1996. Hon ser en plottrig sida med mycket information, tycker hon, och små foton på folk, och namn, och rutor där det står meningar bakom namnen, och i meningarna står det sånt som "Idag missade jag att äta frukost och var sur ända fram till lunch" eller "Funderar på att klippa av mig håret" eller "Jag är fortfarande arbetslös och tycker livet är skit". Hon ser också en bild på sig själv, med sitt namn bredvid. Fast hon är äldre på fotot än vad hon är nu. Hon kallar in sin kompis Josh som bor i huset bredvid, och tillsammans surfar de runt lite på sidan som de först tror är någon slags skämt, eller ett virus. Den kan ju inte vara på riktigt, tycker de, för vem skulle vilja skriva såna här saker om sig själv på nätet där alla kan läsa det? Men efter att ha testat sidan på olika vis så förstår de att de ser på något som finns i framtiden, att det är sina framtida jags statusuppdateringar de ser. Hur det nu kan ha gått till.

Detta skulle kunna ha varit en riktigt bra bok, för ungefär fram tills dess att Emma och Josh förstår att de har någon slags tidsmaskin i Emmas dator och förstår hur Facebook funkar så är det riktigt spännande. Det är kul att läsa om någon som ser på Facebook och vår tids sociala medier med nya ögon (de undrar mycket över vad bloggar och sms är för något, och hur i herrans namn folk kan uppdatera facebook när de sitter i bilen - själva har de inte ens mobiltelefon än). Men det blir inte bra. För det blir bara en helt vanlig tonårsskildring fast i en femton år gammal miljö, med lite kärlek och lite vänskapsbekymmer, skolliv och så förstås ett antal oförstående föräldrar. Facebook finns med genom hela boken - men Emma och Josh använder bara det som något slags facit till det som de gör i sitt nutida liv. Om de flirtar lite med den här eller den här - så ändras framtiden lite till något annat (de kanske har gift sig med någon annan) om de bråkar med sina föräldrar en kväll - så har framtiden ändrats lite på något annat sätt (annat yrkesval kanske). Och som vanlig tonårsskildring är den rätt medioker. Jag fångas inte av storyn, inte av någon kärlekshistoria, definitivt inte av karaktärerna som är platta och tråkiga. Det som var lite kul och spännande - utforskandet av framtiden via Facebook - bara försvinner in i en allmänt trist highschool-miljö. Dessutom blir handlingen mycket förutsägbar och jagvar inte ens spänd på att läsa slutet. Fast boken är väldigt lättläst (det är korta, snabba kapitel - vartannat berättas av Emma, vartannat av Josh) så rätt var det var hade jag läst slut den i alla fall.

För vem? 12 - 16 år