Hej, det är jag!

Hej, det är jag! av Nina E. Grøntvedt

Först när jag bläddrade i den här boken blev jag väldigt lockad att läsa eftersom den är annorlunda i layouten. Vanlig löptext blandas med stycken som ser ut som handstil, eller sidor som är linjerade och ser ut som kopierade dagbokssidor. Eller rutiga sidor med handstil som urrivna ur ett anteckningsblock. Eller post-it lappar med text på som ser helt äkta ut. Och så sprängfyllt med små bilder, små teckningar som är roliga och fina. Ibland finns det helsidesillustrationer som är mer som detaljerade kolteckningar - gillar!  Hej, det är jag! ska vara Odas dagbok. På skolan där jag jobbar är det otrolig omsättning på Jeff Kinneys böcker (Dagbok för alla mina fans). I dem är det inte vanlig text utan lättläst och tydlig "handstil" och jag tänkte att den här boken skulle vara något liknande, fast om en tjej och så med mer text, bilder, lappar och grejer, olika typsnitt och omväxling. Kul!

Oda är väl ungefär 11-12 år. Hon har en läskigt jobbig lillasyster som egentligen heter Erla men som hon kallar Erland, bara för att Erla (och föräldrarna) blir så arga när hon gör det. Odas bästis heter Helle och bor på samma gata. Helle har också ett syskon, en storebror som heter Stian. Han är precis lika läskigt jobbig som Erland fast på ett annat sätt. Där Erland lägger sig i allt så är Stian bara komplett nördig och tillbringar sina dagar med att sitta vid skrivbordet vid sin dator och lyssna på dålig musik. Tycker Oda.
Ja, och så får man då läsa om Odas liv i allmänhet och vänskapen med Helle och striderna mot Erland och Stian i synnerhet. Små roliga detaljer och större omvälvande oroligheter. Den största oroligheten och det som håller ihop bokens alla små stycken, episoder och dagboksutdrag är att Oda tycker att det är OK att vara taskig mot Stian. Så onödigt taskig så att Helle till sist blir riktigt sur och sätter ner foten. Hon vill att Oda ska be Stian om ursäkt men Oda tycker att allt är Stians fel, och vägrar. De blir rejält osams. Och allt blir riktigt jobbigt för Oda. Alla är dumma, tycker hon.

Jag gillar att läsa om Oda - hon är rätt rolig och egentligen inte någon särskilt trevlig person. Eller - hon menar nog inte att vara otrevlig men får lära sig en hel del om att inte ta dem som står en närmast för givna och om att man ska vara mot andra så som man vill att de ska vara mot en själv. Om livet, helt enkelt.
Men jag har ändå ett par invändningar. Den största är faktiskt just mot den grafiska utformningen. Det som lockade mig så när jag först bläddrade igenom boken var det som nästan fick mig att sluta läsa en bit in (som väl är fortsatte jag läsningen, och jag är glad för det för jag tyckte om bokens slut). Det blir jobbigt med alla byten av form och typsnitt. Jag blir avbruten i mitt läsande när blicken hoppar från vanligt typsnitt till en handskriven lapp, tillbaka till vanlig text och så till en linjerad sida. Flytet försvinner och jag kommer bara riktigt in i läsandet och berättandet när det är många sidor i följd med vanligt typsnitt. Jag vet inte om det bara är jag som tycker det här är jobbigt - det ska bli intressant att höra med något barn som läser boken vad hen tycker.
Den andra invändningen vet jag inte ens om den är OK - men jag stör mig på alla de norska namnen. Oda, Helle, Stian, Erla, Halvard, Anniken... Det ÄR en norsk bok som blivit översatt till svenska, och barnen i Norge HAR norska namn. Jag tror inte jag hade varit nöjd om man översatt namnen till svenska namn heller. Men kanske ändå? Jag har vad jag vet aldrig hängt upp mig på utländska namn i böcker förut, men här gör jag det. Det är så ovanligt många karaktärer som har namn som vi nästan aldrig använder i Sverige så att jag reagerar. Troligen får jag helt enkelt lugna ner mig och gilla läget. Men det hade varit kul att få höra någon annans åsikt om detta.

För vem? 9 - 14 år

Farfar berättar om Zoltan

Farfar berättar om Zoltan av Per Østergaard

Wow! Detta är andra boken på kort tid jag läser från Hegas förlag där jag med skräckblandad förtjusning undrar får man verkligen göra så här? Först fnissade jag över absolut utflippade böckerna om Hugo och Holger och undrade om det verkligen gick an att ha sån knasig humor och så annorlunda bilder i nybörjarböcker för barn (läs här vad jag skrev om dem). Det går absolut. Barnen här där jag jobbar gillar dem och de lånas friskt.
Och nu fnissar jag över den blodigaste bok jag läst på länge - och den är också en bok för nybörjarläsare från Hegas, med mycket lättläst text. Och den är full med avslitna armar, inälvor som flyger och blod som flyter på varje sida. Jag fullständigt älskar det här och den här sortens humor, och jag vet redan ett antal barn som kommer att läsa och fnissa åt detta....men vad kommer alla vänner av ordning att säga? Jag bävar. Jag har  genom åren fått ta emot en hel del åsikter från föräldrar som ansett att vi ska ta bort böcker från biblioteket som har stötande innehåll - och det kan vara helt olika böcker som Hedvig och sommaren med Steken av Frida Nilsson eller Pernilla Stalfelts "fakta"-böcker om bajs eller sex. Vad ska de nu säga om detta? Men faktiskt tycker jag att det viktigaste som finns är böcker lockar barn till läsning. Om det nu är så att det är blodig eller sjuk humor - so be it. Jag vill att de ska få aha-upplevelsen att en bok kan vara så rolig att man skrattar när man läser den, vilja läsa fler böcker som är roliga och på så sätt komma över den där första tröskeln många har till att vilja läsa böcker och tycka det är kul. Läsglädje! framför allt.

Simon och Nassim ber farfar berätta något från förr i tiden, något som "ska handla om massa blod". Så farfar berättar om den oövervinnerlige riddaren Zoltan. När Zoltan såg en fiende svingade han sitt svärd, står det, och tre hugg med svärdet betydde tre döda män. Och så får man då se Zoltan svinga svärdet. Chop chop chop! står det. Armar flyger, hjärtan och tarmar skvätter iväg och Zoltan ser vildsint ond och glad ut.
Men en dag möter Zoltan en modig soldat som tydligen har ett ännu bättre svärd än Zoltan. Om ni har sett Monty Pythons The Quest for the Holy Grail, scenen där kung Arthur möter den svarte riddaren som vaktar en bro, så är detta precis samma grej. Zoltan blir av med både armar och ben - men han ger inte upp. Först slåss han genom att sparkas med benen och när han blir av med dem också så spottar han ihjäl sina fiender. Jätteäckligt! Men han blir en hjälte och på hans gravsten (som man får se i slutet på boken) står det Zoltan - Mördarloskan.
Simon och Nassim blir enormt imponerade och tycker farfar är super-cool.

För vem? 6 - 9 år

Tematrio: Sportlov

Jag hoppar för en gångs skull på Lyrans tematrio, där hon den här veckan tycker att vi ska

Berätta om en bok där någon sport, idrott eller ett sportintresse har en betydande plats!

Märkligt - jag söker verkligen inte efter böcker som handlar om sport eller så - men jag kom faktiskt på så många titlar att jag måste välja bort de flesta av dem. Tänk vad sportig jag kände mig nu helt plötsligt! De här tar jag med:

Mika v/s Mika av Ylva Wallin är något så ovanligt som en bok där huvudpersonen håller på med orientering, som ju är min sport. Det är massor av orienteringsskildringar, träning och tävling och det tycker jag är riktigt kul att läsa. Sen har ju huvudpersonen Mika stora problem med sig själv, med ätstörningar och annat så det är så lagom kul - men orienteringen gillar jag.

Ingen rädsla av Niklas Krog läste jag för jobbets skull eftersom jag skulle bokprata om den. Ååh, tänkte jag, att behöva kämpa sig igenom en bok om basket. Som det ju är. Men Krog skriver så vansinnigt bra så att efter en stund satt jag och var totalengagerad i basketmatcherna. Gillade boken så mycket att jag läste både andra och tredje boken om Turk och Ayla (fast jag inte behövde, skulle bara prata om den första boken i serien).

Dagen efter av Lionel Shriver där huvudpersonen blir (eller inte blir) ihop med en snooker-spelare på elitnivå i England. Det är en fantastisk bok där man får läsa två olika händelseutvecklingar efter en speciell brytpunkt i bokens början. Antingen kysser huvudpersonen snookerspelaren, och har sedan i vartannat kapitel ett förhållande med honom - eller så kysser hon honom inte och vartannat kapitel handlar om hur hennes liv då ser ut. I vilket fall som helst så satt Carolina "Totalt Ointresserad av Sport" Landin efteråt och kollade berömda snooker-matcher på youtube. Pinsamt men sant.



Och om nu snooker totalt diskvalificerar mig så vill jag bara protestera och säga att jag valde bort böcker om löpning och fotboll, galopp och travsport bara för att ta med den. Till och med en om hundkapplöpning fick väljas bort. Så det så.

Bokbloggsjerka 22 - 25 feb

Denna veckan frågar Annika i sin jerka:

Brukar du drabbas av lässvackor ibland och hur gör du i så fall för att ta dig ur dem?

Det är väl i senaste laget att svara på jerkan en måndagkväll vid halvnio-tiden. Men jag läste frågan i fredags och mitt första svar var bara ett kort "nej". Sen tänkte jag att det skulle vara ganska tråkigt att skriva så jag gick hela helgen och försökte komma på om jag haft någon lässvacka någon gång och hur den i så fall yttrade sig. Nu är det alltså måndag kväll och mitt svar är fortfarande:

Nej.

Jag har aldrig lässvackor. Har aldrig haft. Om det är någon bok jag inte gillar så lägger jag den ifrån mig och tar en jag hellre vill läsa. Om det är någon bok jag ändå måste läsa av någon anledning så har jag ändå alltid tre-fyra böcker på gång, och så läser jag måste-boken i 50-sidorsportioner och belönar mig sen med att läsa böckerna jag hellre vill läsa.

Det händer liksom inte i mitt liv att läsningen läggs på is eller att jag inte har lust att läsa. Inte ens när mina barn var nyfödda, inte ens när jag var nykär, inte ens när jag pluggade. Läsning är, och har alltid varit, det jag självklart gör när alla måsten är gjorda.

OK, ska jag vara ärlig går det mer och mer onödig tid på slösurfande/bloggande på dator och telefon. Men det är tid som stjäls från lästiden, inte något jag hellre gör eftersom jag inte har något bra att läsa eller så.

Däremot har jag en TV-svacka. Den har pågått mycket länge. Ungefär sedan det fanns två kanaler på TVn och man måste gå fram till TVn för att byta kanal eftersom fjärrkontrollen inte var uppfunnen än. Sedan jag var barn, alltså. Detta är inget duktighets-uttalande typ att Jag Är Bättre Än Alla Andra Eftersom Jag Inte Lägger Så Mycket Tid På Att Titta På TV utan det säger mer om mig som person: jag fixar inte snabba bilder. Hänger inte med. Kan ju sällan bläddra tillbaka i TV-bilderna för att jag inte fattade. Och gillar inte att bli matad med andra människors bilder, jag vill skapa mina egna. Är inte överdrivet förtjust i att lyssna på andras pratande heller.
(men hallå och stopp - det här skulle vara ett inlägg om lässvackor - inte om min TV-analfabetism)

Glasbarnen

Glasbarnen av Kristina Ohlsson

Jag brukar vara djupt skeptisk när författare som normalt skriver för vuxna provar på att skriva för barn. Ofta blir det av olika anledningar inte alls lika bra som det de skriver för vuxna – för tramsigt, för svårt, humor riktat till en vuxen högläsare och inte till barnet självt eller annat. Men det finns de vuxenförfattare som lyckas bra. Faktiskt tycker jag Kristina Ohlsson gör det riktigt bra. Hon skriver deckare för vuxna (jag har ännu inte läst någon av dem, men hört gott om dem och någonstans på min långa, långa vill-läsa-någongång-lista så står de med...) och hon lyckas med att ta med sig ”deckarhantverket” till en barnbok och göra den både lättläst och riktigt spännande. Glasbarnen har lagom tempo och ett fåtal personer att hålla reda på. Språket är lättläst med korta meningar och bra flyt, kapitlen är korta och slutar alltid så att man vill fortsätta läsa nästa kapitel.

Billie har tillsammans med sin mamma flyttat till Åhus för att få börja om på nytt i ett nytt hus och i en ny stad eftersom Billies pappa dog för ett par månader sen. Åhus är fint (och det är roligt att läsa miljöbeskrivningarna här – jag har varit en del i Åhus och känner igen mig) – men Billie ville egentligen helst bo kvar i Kristianstad där skolan och kompisarna finns. Och så gillar hon inte huset de har flyttat in i. Från första början känns det fel. Det är gammalt, smutsigt, med flagnande färg och så dessutom fullt med möbler och prylar de gamla ägarna lämnade efter sig när de brådstörtat flyttade för något år sen.

Ganska direkt händer det märkliga saker. Alltid bara när Billie är ensam, eller när det är natt och mamma sover. Inga storslagna spökerier utan små saker, sånt som händer i gamla hus och det gör det hela ganska läskigt att läsa. Det är en taklampa som börjar gunga av sig själv. Det är fönster som står öppna, små steg som tassar på taket, knackningar... Jag bor själv i ett gammalt hus och vet att gamla hus låter en hel del av sig själva – men hos Billie är det för många ljud i huset. För tydliga. Och märkliga avtryck i dammet. Billies mamma tror inte på något av det Billie säger, utan tror bara att Billie vill att det ska vara något fel med huset så att de kan flytta tillbaka till Kristianstad igen. Och det kommer enligt mamma inte att hända, så Billie kan lägga av med tramsandet tycker hon.

Glasbarnen är absolut en skräckbok – men samtidigt är den en deckare. För Billie låter sig inte bara sitta passivt skräckslagen och vänta på vidare hemskheter – nej, i stället tar hon sina kompisar till hjälp och undersöker spökerierna på bästa deckarvis. Varför spökar det? Vem är det? Kan man göra något åt det, liksom?

En bok för alla dem som älskar Ingelin Angerborns ”realistiska” spökböcker (jag menar att de handlar om vanliga barn/ungdomar med övernaturliga inslag i en annars normal vardag) Sorgfjäril, Rum 213 m fl.

För vem? 9 - 14 år

The Eye of the World

The Eye of the World av Robert Jordan

(Farornas väg + Tidens hjul i den svenska översättningen)

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Den första känslan jag får när jag läser är att det är som att komma hem, eller att få träffa gamla vänner man inte sett på länge. Men allt hemma är inte som man minns det, och tydligen hade jag många fler vänner än jag mindes för ju mer jag läser desto mer förvånas jag över allt det jag inte kommer ihåg, eller att jag inte kommer ihåg det på rätt sätt eller på rätt ställen. Jag hade ett klart och tydligt minne av att hela storyn började ganska abrupt. Att Rand och hans far redan på bokens första sidor blev påhoppade av trollocker som obegripligt nog attackerade deras stuga mitt i natten. Men så var det inte. Det hinner hända en hel del innan dess, och ett antal personer och miljöer hinner presenteras innan trollockerna gör sin morrande entré. Faktiskt dyker de inte upp förrän på sidan 79 i den svenska översättningen. (Fast om man tänker på alla tusentals sidor som kommer efter denna trollock-visit så kan man nog ändå säga att det är på de första sidorna.)
Faktum är att det är så mycket jag inte kommer ihåg att jag ganska snabbt blir totalt uppslukad av boken och måste läsa vidare och vidare för att se hur det går. När jag redan läst en gång. Jag vet inte vad det säger om mig. Eller om boken. Egentligen.

Loial hade jag glömt. Hur kunde jag ha glömt denne väldige, artige och kulturelle herre med sin saktmodighet, sina tofsar på öronen och sin längtan efter att se "de vackra lundarna"? Prinsessan Elaine hade jag också glömt bort - men så fort jag började läsa om Caemlyns slott och drottningen av Andor så började det komma tillbaka. Hmm, Elaine? Blev inte hon och Rand...? Jo, och så har han ju dessutom ihop det med Egwene och Min och att det där är otroligt irriterande både för de egensinniga tjejerna själva, för Rand och för mig som ska läsa om dem.

Jag hade också helt glömt Perrins varg-grej, och den gillar jag ju jättemycket! Påminner om både Hobbs Farseer Saga (den kanske man också skulle läsa om??) och Vargbröder (fast då är det ju troligen Paver som har blivit inspirerad av Jordan och inte tvärtom).

Och på tal om egensinniga tjejer så ler jag också igenkännande åt alla dessa kvinnor med eldfängda humör. De flesta kvinnor hos Jordan verkar ha mycket kort stubin, och de flesta kärlekshistorier börjar med att killen och tjejen, eller mannen och kvinnan, grälar med varandra och är väldigt oense och osams om det mesta. Bakom varje uppblåst och mäktig (eller heroisk och modig, välj själv) mänsklig man så står det nästan alltid en bastant kvinna med korslagda armar, rynkade ögonbryn och en brödkavel hotande i ena handen. När det kommer till kritan så är det alltid hon som bestämmer om det som är viktigt och räknas.

Sen det där med att saker och ting inte hände i den ordningen jag minns det från första läsningen - det är mängder av platser/händelser som kommer med mycket tidigare i handlingen än jag mindes dem. Shadar Logoth till exempel. Att den staden med dess hungriga dimma och hela grejen med Mats "personlighetsförändring" och hans bärande av en läskig kniv som en älskad snuttefilt kom redan nu var överraskande. Lika förvånad blev jag över att hela sällskapet traskar in på Vägarna redan i slutet på The Eye of the World för att jagas av Machin Shin. Läskig drömaktig värld, det där.

Ah. Just nu gnuggar jag händerna av förtjusning över att ha så mycket bra läsning framför mig. Raskt vidare till bok två, alltså.

Flygande matta

Flygande matta av Christin S. Salander

Tack Christin S. Salander på egna förlaget Pärlan för rec.ex!

Jenny och Tomas råkar spilla magisk aska på mattan de sitter på, och den blir fantastiskt nog till en flygande matta som uppfyller en önskan varje dag (och dessemellan flyger barnen och diverse andra passagerare till de platser de vill komma till). Deras första önskan blir att få komma till någon spännande plats där det finns drakar och enhörningar. Det får de. Mattan flyger glatt iväg till en annan värld och barnen kastas från det ena äventyret till det andra, får träffa både en enhörning och en drake som de ville men också talande katter, trollkarlar och annat löst folk. De och mattan hjälper en trollkarlslärling vid namn Indigo att först bli lite bättre på det här med att trolla och sedan också med att rädda hans syster från att bli bortgift med en Ond Man.

Det finns en del jag gillar med den här boken, men också sånt som hade kunnat göras bättre. Språket känns obearbetat. Ibland flyter meningarna på men ganska ofta händer det att det är långa meningar med många huvudsatser staplade på varandra. Ganska många onödigt svåra ord finns med, sånt som "finmejslade drag", "undertrycka en rysning" och jag undrar om ett barn hänger med på "minst femton depressioner såg ut att hänga på hans axlar". Dessutom en hel del som känns som för mycket talspråk, som "lärlingen hade inte en suck" (alltså att han var chanslös i en strid).

Jag har svårt att se vare sig karaktärer eller miljöer framför mig när jag läser och hade velat haft mer gestaltning av karaktärerna och framförallt hade jag velat haft färre och bättre beskrivna miljöer, och så ett lägre tempo. Som det är nu hoppar vi från miljö till miljö och så händer det lite här och lite där men det hinner inte bli spännande eller engagerande innan vi kastas iväg till nästa händelse/miljö. Det är snabba glimtar av ett förbjudet tempel, en grotta, ett trollkarlsslott, en cirkus, en magisk trädgård på ett berg, en annan magisk grotta som förverkligar innersta önskningar, en stad, en eremitstuga, en luftballong... Likaså fladdrar personer och varelser förbi i ett lika hetsigt tempo och jag grips aldrig tag av berättelsen, lär aldrig känna någon av personerna och engagerar mig därför inte i det som händer.

Men det, eller rättare sagt den som jag gillar är Indigo, trollkarlslärlingen, som jag efter en stunds läsande ser står i centrum av alla miljöer och allt det som händer. Jag skulle vilja läsa hans historia och utveckling. Han är alltså en prins vars föräldrar blivit avrättade av en Ond Man med en ännu Ondare Trollkarl till hjälp. Den Onde Mannen (Marco) tänker gifta sig med Indigos syster, Irina. Indigo tänker att om han själv lär sig magi och blir en trollkarl så kan han ta upp kampen med Marco och hans tama elaka trollkarl, rädda sin syster och ta hämnd på sina föräldrar. Alltså går han i lära hos Rubion (en snäll trollkarl med ett ilsket humör) men har stora problem med att själv lära sig att trolla. Det blir mest blå bubblor som kommer från hans fingrar, och till sist söker han desperat hjälp av en slags häxa man kan nå genom att gå in i en tavla. Den här handlingen, och Indigo + karaktärerna runt honom hade kunnat bli riktigt bra. Då hade man kunnat hoppa över mer än hälften av alla rätt onödiga miljöer/småhändelser som plåttrar till boken just nu. Och man hade också helt kunnat plocka bort berättarjaget Jenny och kompisen Tomas. De behövs inte. Jenny berättar vad som händer, men både hon och Tomas är helt platta och jag känner ingenting för dem. De är mer eller mindre åskådare till det som händer, titthålet till den här andra världen där Indigos story berättas. Lyft  fram honom och låt hans berättelse berätta sig själv, med mer vilande i miljöer och med mer gestaltning, så hade det här kunnat bli riktigt bra.