Safirblå

Safirblå av Kerstin Gier

Ja, just det ja, tänkte jag när jag började läsa Safirblå, (som är en direkt fortsättning på Rubinröd som jag läste i höstas), just ja - detta handlar ju om tidsresor. Och så kände jag att hu, så jobbigt det skulle bli att sätta sig in i det igen.  Jag blir alltid så totalt förvirrad av tidsresande i böcker - och här är tidsresandet så centralt. Det var i prologen jag tänkte så. Sen satte boken igång och den börjar med en kyss och en efterhängsen gargoyle, och så kom jag ihåg varför jag tyckte om Rubinröd så mycket när jag läste den. Det var ju inte storyn som var spännande. Nej, det var ju för att den var så himla rolig!!

Det börjar alltså med en kyss, ja. Det är Gwendolyn, Gwen, som kysser Gideon i en biktstol i en kyrka, och det enda hon kan tänka på är ungefär ååå...mmmm...mer...! Eller som det står att hon har fått "något som liknade ett våldsamt tanketekniskt sammanbrott". Såna tanketekniska sammanbrott får hon flera gånger i den här boken. Ungefär varje gång som hon och Gideon kysser varandra. För kärleksinslaget i de här böckerna som i Rubinröd bara kunde anas sätter nu igång ordentligt. Men det är givetvis inte så enkelt som att Gwen och Gideon blir tokkära i varandra och sida upp och sida ner kärleksfullt står och stirrar varandra in i ögonen. Nej, givetvis blir det komplikationer och fnurror på tråden.

Och så börjar det som sagt med en efterhängsen gargoyle, också. Den finns i kyrkan där Gwen och Gideon står och kysser varandra, och den skäller på dem för att de står och kysser varandra i en kyrka. Men det är bara Gwen som kan se och höra den här gargoylen eftersom hon har den egenskapen att hon kan se andar och spöken. (fast Xemerius, som gargoylen heter, är faktiskt en demon och det är han mycket noga med att påpeka) Xemerius blir så överlycklig över att Gwen kan se och höra honom att han följer med henne, vare sig hon vill eller inte, och gör det boken igenom. Och han är så vansinnigt rolig att läsa om. En mycket modern demon är det, vill jag lova, som kommer med fräna och ironiska kommentarer om allt och alla, eller som gärna för att retas sjunger passande låtsnuttar (som Friends will be Friends av Queen i början när Gwen försöker bli av med honom). Han är ju förstås rätt bra att ha, eftersom han kan smyglyssna på hemliga samtal och sen rapportera till Gwen. Jag älskar att läsa om Xemerius, och påminns om en annan smart och respektlös demon som heter Bartimeus, och som minsann har fått en hel trilogi böcker som handlar om bara honom. Det skulle nog Xemerius också vilja ha.

Men jag får väl säga något om handlingen också, och inte bara jubla över gargoyler och kärlek och humor. Det är spännande läsning, och det kretsar kring tidsresandet som Gwen och Gideon kan göra. Det hemliga sällskapet "Väktarna", som liksom tar hand om Gwens och Gideons tidsresande, försöker jaga fatt på några som heter Lucy och Paul som också är tidsresenärer, och är lite äldre släktingar till Gwen och Gideon. Lucy och Paul har brutit mot alla tidsreseregler och gömmer sig någonstans i historien, och Väktarna vill ha tag på dem. Samtidigt anar man en större hemlighet, nämligen att Väktarnas Big Boss (som för övrigt levde på 1700-talet men som fortfarande är den som bestämmer) kanske inte har helt rent mjöl i påsen. Och frågan är om Lucy och Paul har kommit på något skumt, och om det kanske är de som ska hjälpas i stället för att jagas.
Precis som i förra boken så slutar den här med en rejäl cliff-hanger (eller helt enkelt "gaaah!! Den kan väl inte sluta nu? Här??"). Sista boken i trilogin, Smaragdgrön, kommer inte förrän till hösten 2013 och det blir svårt att vänta.

Ett litet gnäll - varför ändrades bokframsidorna i den här serien? Jag älskade framsidan på Rubinröd! Och jag ville att Safirblå och Smaragdgrön skulle vara i samma stil! De nya ramsidorna är rätt fina de också, visst, men inte alls lika fina som de ursprungliga med siluettbilderna och det sirliga snirklet. Och dessutom har hela trilogin bytt namn från "Tidlös kärlek" till "Ädelstenstrilogin". Det är väl OK, men varför ändra framsidorna??

För vem? 11 - 19 år

Doktor Proktor och den stora guldkuppen

Doktor Proktor och den stora guldkuppen av Jo Nesbø

Det är en fröjd att ha högläsning ur böckerna om Doktor Proktor. Det är roligt, oväntade knäppa lösningar, spännande och så är det skrivet med ett alldeles kolossalt fantastiskt språk. Nesbø leker fram orden och meningar på sitt alldeles speciella sätt. Han låter regndroppar eller solstrålar, eller till och med (i första boken) en schnitzel-doft, föra handlingen framåt eller göra miljöbeskrivningarna, han roar sig med de olika språkens säregenheter (i den här boken engelskan), han hittar på nya ord. Det finns inga tråkiga partier i böckerna, och som sagt så är det så vansinnigt roligt att läsa.

Jag har läst alla fyra böckerna för mina egna barn. Nu när vi läste den här senaste så är de ganska mycket äldre (12 och 14) än när vi läste och fnissade åt den första boken i serien, Doktor Proktors pruttpulver, och de skrattar fortfarande. Men nu skrattar de åt andra saker i boken, de där totala galenskaperna som jag nu inte längre behöver sitta och förklara för dem. Det går alldeles utmärkt att läsa böckerna högt även för mindre barn - alla åldrar hittar sina stycken att jubla över. Men ska barnen läsa själv så behöver de nog ha hunnit bli åtminstone tio år eller så, för det är ganska mycket text och tjocka böcker.

Den här boken börjar med att en regndroppe faller mitt i Oslo. Vi får följa regndroppen på dess väg ner i stadens kloaker (och återknyta bekantskapen med anakondan som bor där och som man får läsa om i Doktor Proktors pruttpulver). Sakta kommer ett borrande ljud, inte olikt en tandläkarborr, närmare, och det visar sig att vi blir vittne till ett inbrott i Norges nationalbanks guldreserv. Tre män borrar sig in där och blir rätt besvikna när det visar sig att Norges guldreserv består av en enda guldtacka. Men de bär med sig den, och strax får vi läsa om när chefen för nationalbanken måste berätta för kungen om att guldreserven har blivit stulen.

Kungen ligger i sängen och kollar på sportnyheterna och blir irriterad över avbrottet. Det är makalösa tillkännagivanden på sportnyheterna, nämligen. Maximus Rublov, världens kanske rikaste man, som äger både Finland och Nya Zeeland, massor av fabriker, tjugofyra politiker, Chelchesterstadion, fyra taxitillstånd och en stulen cykel med tjugofyra växlar (bland annat) - denne Rublov ska nu köpa världens bästa fotbollsspelare Ibranaldovez till sitt fotbollslag inför cupfinalen mot Rotten Ham. Men kungen får slita sig från Rublovs fotbollsspelarköp, eftersom det är lite kris med guldreserven. Om en vecka är det nämligen dags för Världsbanken att göra sin årliga inspektion av Norges guldreserv, och om guldet saknas så utbryter förmodligen panik i landet. Det kanske blir finanskris och Norge kanske blir lika fattigt som Öst-Österrike (där många inte ens har råd med en bil åt frun eller en fjällstuga. Och många måste jobba minst åtta timmar om dagen bara för att ha råd att åka till Thailand på semester).

Kris, alltså. Så kungens hemligaste poliser, Secret Garden, som är så hemliga att man nästan inte får läsa om dem (många fniss i det här kapitlet...), letar upp de personer som är bäst lämpade att återföra Norges guldreserv till nationalbanken igen. Nämligen....Bulle, Lise och doktor Proktor. Och äventyret kan börja.

För vem? Högläsning! från 7 år ungefär. Egen läsning från cirka 10 år.

Ett P.S - jag gillar Jo Nesbøs sätt att skriva så mycket att jag nu äntligen har fått tummarna loss och ska börja lyssna på hans deckare för vuxna. Fladdermusmannen ligger nu laddad i Iphonen. Jag har tänkt i många år att jag ska läsa om Harry Hole, och nu äntligen ska det bli av. Tack, Doktor Proktor!

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon

Det här är en förträfflig bok - om man vill ha avslappnat relationsmys i hyperengelsk miljö med tedrickande i parti och minut. Spirande kärlek mellan medelålders singlar, äktenskapskriser hos yngre par, frånskilda mammors vedermödor kontra frånvarande pappors totala oförstående, klädbeskrivningar, frisyrbeskrivningar, middagsbeskrivningar så det vattnas i munnen, timslånga promenader på landsbygden och en öl på puben i goda vänner lag. Och det vill man ju. Oftast vill i alla fall jag det när suget efter feel-good och avslappnad mysläsning gör sig gällande. Den här boken har definitivt allt det.

Men (ja visst kände ni lukten av ett "men" där i inledningen?) för mig funkade inte det här att lyssna på som ljudbok. När boken är inläst (av fantastiska Katarina Ewerlöf, all heder åt henne för hon är toppen som inläsare) så är den på dryga 14 timmar. Och då märker man hur lågt tempot är. Jag älskade miljöerna och det engelska lantlevandet - men ett tag kändes det som att boken aldrig skulle ta slut. Det blev så seeeeegt. Den här sortens böcker har jag nu lärt mig att jag helst läser i pappersboksformat. Definitivt.

Rachel är huvudpersonen. Hon är - fram tills nu - storstadsmänniska ut i fingerspetsarna. Dyra märkeskläder, välskött frisyr/naglar/kropp, lägenhet i London, flashigt jobb inom PR med många utlandsresor, äter nästan all mat ute på restauranger. Inga barn. Förhållande med likaledes flashig och storstadsmässig man, Oliver. Fast när boken börjar har Rachel på ungefär ett dygn blivit av med Oliver, lägenheten och jobbet. Hon har upptäckt att Oliver bedrar henne (eller nja...fast hur det där förhåller sig vill jag inte avslöja), och det är hans lägenhet och han är dessutom delägare där Rachel jobbar så hon säger upp sig. I samma veva har hon fått ärva ett stort hus på landet av sin moster. Med tillhörande hundstall. Hon, som inte ens äger ett par jeans...

Sen får vi också träffa Natalie, som lever i ett lyckligt äktenskap med sin man Johnny. Fast det enda Natalie har kunnat tänka på det senaste året är det faktum att hon vill ha barn, och att det inte blir något hur hon och Johnny än försöker. Och då menar jag på alla vis - sova rätt, äta rätt, inte dricka kaffe, ha sex på lämpliga tidpunkter...

Zoe är ensamstående med två små pojkar. Hon jobbar heltid som hårfrisörska och sliter för att få ihop vardagen och ekonomin. Den före dette mannen har barnen varannan helg och ägnar dessa helger åt att mer eller mindre skapa julafton för barnen. De åker på nöjesfält, weekendresor, barnen får svindyra leksaker. Ändå bråkar denne David om underhållet till Zoe och vill ge henne mindre än hon får nu. Dessutom har han mage att - utan att fråga Zoe - köpa en hundvalp till pojkarna när det är pappa-helg, och sedan bara dumpa valpen + pojkarna hos Zoe när helgen är slut. Valpen är ju pojkarnas, eller hur? Och vill hon verkligen göra dem besvikna och ledsna genom att tvinga dem att lämna tillbaka valpen? Säger han och fräser iväg i sin splitter nya SUV, hem till sitt valpfria hus där nya flickvännen väntar.

Vi får alltså följa Rachel, Natalie, Zoe och människorna omkring dem: Megan som jobbar i hundstallet, Zoes söner, Nathalies man, veterinären George, Johnnys kompis Bill som också är läkare i byn och många andra. Och så alla hundarna, förstås. Det är basseten Bertie med de ledsna ögonen som stjäl mat så fort han kommer åt, smarta pudeln Lulu som egentligen är en liten stjärna men som ledsen och tufsig ligger och gömmer sig i sin korg, det är labradorvalpen Toffy, det är terriers, westies, border collies...Man undrar efter ett tag hur man kan fortsätta det här livet utan att ha hund egentligen. Dillon är inte en lika mästerlig hund-beskrivare som Åsa Larsson, men hon är bra nog. Jag gillar verkligen hundarna.

Men jag gillar inte huvudpersonerna. Inte någon av dem. Efter fjorton timmars lyssnande är jag färdig att strypa dem alternativt sparka dem i baken (om de hade funnits på riktigt). Skulle vilja vråla åt Zoe att för h-vete kvinna, säg ifrån!!!, ruska om Natalie och få henne att prata med Johnny om det som är viktigt i stället för att svälja tårarna och säga något käckt med "glättig min", trycka ner Rachel på en stol och trycka en penna/laptop i handen på henne: ta tag i det! Nu! Och ta emot det livet erbjuder dig, kvinna! Alla människor är inte som Oliver!
Det riktigt kryper i mig. Ååååh...!

Ändå tror jag att det där har med läsformatet att göra. Hade jag läst boken som pappersbok i stället för att lyssna så hade jag kunnat läsa lite snabbare/skumläsa när huvudpersonerna irriterade mig som mest, och dröja vid tedrickandet och baconsmörgåsätandet i det stora köket på Four Oaks, njuta av kärlekshistorierna och allt det där som jag ändå tycker väldigt mycket om i den här boken.

The Shadow Rising

The Shadow Rising av Robert Jordan, bok 4 i Wheel of Time

(Skuggan växer + Tornets fall i den svenska översättningen)

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Nu är Wheel of Time som jag minns den som bäst - nu har alla huvudpersonerna dragit iväg på sina egna äventyr i olika delar av världen (fast givetvis med samma diffusa slutmål: att på något sätt i slutändan ta kål på Den Svarte) och vi får hoppa mellan de olika personernas historier.

Rand, Mat och Egwene drar med aielfolket till öknen och aielfolkets heliga (och hemliga) stad Rhuidean. Egwene gör det därför att aielfolkets Visa (ungefär deras egna Aes Sedaier) behärskar Drömvandring och Egwene ska lära sig det av dem. Rand därför att han ska vandra in i Rhuidean och komma ut som klanhövdingarnas hövding och ena aielfolket under sig, allt enligt profetian. Mat därför att han har blivit tillsagd att resa till Rhuidean - eller dö.

Mats story här är nog något av det jag gillar mest att läsa i hela bokserien, tror jag. Redan i Tears klippa hittar han en stenportal som leder honom till en annan värld. Där träffar han på mystiska ormliknande varelser som enligt "reglerna" ska ge svar på tre frågor den som stiger igenom portalen ska ha tänkt ut i förväg. Men de ger ett sånt konstigt svar på Mats första fråga (du måste färdas till Rhuidean) att han blir helt konfys, och i stället för att ställa sina andra uttänkta frågor så ställer han följdfrågor om Rhuidean (och får svar). Det var inte alls vad han tänkt sig och han blir helt skogstokig på varelserna och får mer eller mindre bäras därifrån medan de tjuter märkligheter om att han ska "äkta de nio månarnas dotter" och annat obegripligt. I Rhuidean sen hittar han ännu en stenportal som leder till ännu en annan värld - där han nu tror att han ska få svar. Men i stället tycker de här varelserna att de ska uppfylla hans önskningar varpå han återigen blir helt ställd, ställer fel frågor och får önskningar uppfyllda som han inte ens visste att han önskade sig. Väl tillbaka i vår egen värld har han nu blivit en av de intressantaste karaktärerna. En av de sakerna han "önskade" sig utan att förstå det var nämligen att bli av med alla minnesluckor han hade efter Shadar Logoth-förbannelsen. Och visst - han får tillbaka sina minnen. Från alla liv han levt ända sedan tidernas begynnelse. Från alla slag han genomkämpat, alla språk han talat, alla platser han besökt...han tror att han håller på att bli tokig och sitter mest och tjurar på sin häst resten av boken. Men vänta bara - han tar sig!

Rands besök i Rhuidean är också en riktig höjdpunkt i bokserien. Han vandrar in i Rhuideans hjärta, och för varje steg så ser han olika syner där han får följa aielfolkets historia bakåt i tiden, ända tills det avslöjas att de en gång var tjänare till Aes Sedaierna, att de och de fredliga Tu'athan var ett och samma folk som följde Lövets väg och aldrig tog i ett vapen. Aielfolket, som nu mer eller mindre sover med spjutet under huvudkudden! Det är så svårt för de flesta av dem att ta in, så det har alltid varit en välbevarad hemlighet hos de klanhövdingar som också gått in i Rhuidean.

Mycket av boken ägnas åt Perrin, och om hur han får Tuflodens folk att inte bara gömma sig i sina gårdar när de blir anfallna av trollocker och terroriserade av de läskigt rentvättade Ljusets söner. Han får dem till att samla sig och organisera ett försvar, och upptäcker till sin egen förvåning och förlägenhet att alla ser upp till honom som en ledare, "furst Perrin".

Vi får också följa Nynaeve och Elayne när de är i Tanchico och jagar Svarta Ajah. För att smälta in bär även de likt ortsbefolkningen (både kvinnor och män) slöja över ansiktet och Elayne undrar hela tiden över hur alla andra gör för att hindra slöjeländet att åka in i munnen när de pratar. Hon själv får hela tiden spotta ut den och är omåttligt irriterad. Det är såna här detaljer som gör att jag älskar Jordans berättande - visst, de ska Slåss Mot Ondskan, men hela vägen dit är så fylld av levande liv och underbara detaljer som denna.

Ett gnäll:
Att den andra halvan på The Shadow Rising på svenska heter Tornets fall är rätt irriterande, eftersom det kanske bara är två kapitel i hela boken som handlar om just det. Men OK, jag kan leva med det. Märkligare är då hur baksidestexten inleds med orden "Hätska inbördesstrider bryter ut i Tar Valon och ledaren, den kloka och vidsynta Siuan Sanche, avsätts, släcks och kastas i fängelse." Jamen tack för den spoilern!! Avsnittet med Tornets fall kommer långt in i boken, och skulle ju helst vara en total överraskning när Elaida och de andra Aes Sedaierna kommer in och överrumplar den Amyrlintronande - men läser man den svenska utgåvan och råkar ha läst baksidestexten först så lyfter man ju inte ens på ögonbrynen när det sker. Ibland undrar jag om det är pajasar som sitter och gör baksidestexter. Eller gäller det bara fantasyböcker? Att de som skriver baksidestexten absolut inte har läst mer än kanske ett kapitel här eller där i boken (för att de inte gillar att läsa fantasy så värst men jobbet måste ju liksom skötas) men ändå ska tota ihop en text? Tänk om detta hade varit fallet för exempelvis någon känd deckarförfattares bok! Att trumpeta ut vem mördaren är på baksidan av boken, eller i förväg avslöja bokens finaste twist...

Stormskaparna

Stormskaparna av Jennifer E. Smith

Mina barn säger ibland att vissa filmer eller böcker (eller uttalanden från personer) är för mycket "Nalle Puh". Och med det menar de sånt som blir lite överpräktigt, ungefär "det viktiga är trots allt att man har sina vänner" alternativt "har sin familj". Övertydlig sensmoral, smäktande fiolmusik i bakgrunden. Och när jag stängde den här boken så kände jag att jag nog hade fått en lätt Nalle Puh-överdos. Eller ohana från Lilo & Stitch? (ja ja, man ser en del disneyfilmer under barnens uppväxt...)

Här finns absolut inga blå rymdmonster eller honungsberoende gula björnar med röd t-shirt. Nej, det handlar om tvillingarna Simon och Ruby, 12 år, som tillsammans med mamma och pappa bor på landet mitt i oändliga vete- och majsfält. Förr har alltid Simon och Ruby varit med varandra hela tiden, lekt, tröstat varandra, haft ett eget språk. Men sedan de flyttade hit till gården (de bodde i en förstad till Chicago förut) så har de glidit isär. Simon spelar mest baseball och är med kompisar medan Ruby helst läser böcker och är för sig själv. Hon tycker Simon blir allt konstigare, och när boken börjar så är han konstigare än någonsin. Tvär till humöret och faktiskt slår det bokstavligen blixtar om honom. När han rör vid brödrosten blixtrar det och blir kortslutning och likaså när han rör vid bilbatteriet så blixtrar det till och ryker.

Samtidigt har Ruby flera gånger sett och så småningom pratat med en man som kallar sig Otis. Han pratar om vädret med henne, men inget vanligt artighetsprat, inte. I stället verkar han ha fått för sig att hennes bror Simon kan påverka vädret. Otis vill att Ruby ska hjälpa Simon, tydligen både med att förstå att han är en så kallad stormskapare men även mer eller mindre med att överleva, för Simon kan inte alls styra sitt väderpåverkande.

Det visar sig att det finns en hel del människor som är stormskapare, som jobbar med det ungefär som vi andra går till kontoret eller verkstaden eller så, fast vi andra vet inte om att stormskaparna finns. Det känns lite som trollkarlsvärlden i Harry Potter - att den världen finns liksom i vår egen, fast gömd. Stormskaparna har till och med ett hemligt högkvarter i Chicago dit Ruby och Simon så småningom kommer, och här blir det väldigt mycket Harry Potter-igenkänning med Trolldomsministeriets hemliga lokaler i London. Givetvis finns det en Ond Stormskapare som måste stoppas samtidigt som Simon måste lära sig att hantera sina krafter.

Första halvan på boken sitter jag och blir rätt störd eftersom handlingen eller hemligheterna liksom "segas ut på" för att öka spänningen eller nåt, och det hela bara står och stampar. Huvudpersonerna och läsaren har fattat det grundläggande - Simon är stormskapare. Men nu vill ju både huvudpersonerna och läsaren veta mer om vad detta innebär: hur? varför? farligheter? En bra bok avslöjar liksom hemligheterna i lagom takt, men här ges det bara dunkla antydningar av typen: Insatt Person säger "aj aj aj, Simon är en mycket ung och oerfaren stormskapare och han behöver veta så mycket..." varpå personen som gjort uttalandet av en eller anledning försvinner och varken huvudpersonerna eller läsaren får veta mer om någonting. Eller "Jaså, har ni träffat Otis?? Oj! Och har ni träffat Rupert London också...men det betyder ju..." och så avslutas meningen med "...", personen försvinner/kapitlet slutar och frustrationen växer. Man fattar alltså att det finns många hemligheter som måste avslöjas för att handlingen ska ta fart, men det händer liksom inte förrän långt inne i boken. Alla som vet något bara antyder att de vet men berättar ingenting. Jag vet inte om jag förklarar det här särskilt bra för givetvis vore en bok inte bra om man fick reda på allt redan i början - men här blir det liksom så frustrerande när alla personer bara försvinner och alla meningar bara avslutas med "...". Jag har stött på det här sättet att skriva i andra böcker (oftast fantasy, där huvudpersonen inte själv vet vem hen är eller vilka krafter hen besitter och folk i omgivningen inte berättar för att hen inte är "mogen" att få veta sanningen än, eller att det "skulle ta för lång tid att berätta") och blir lika störd varje gång. Nog om detta, jag verkar inte kunna få fram det jag vill. Är det någon som fattar och håller med - kommentera gärna!

Förutom min frustration över de dunkla antydningarna kontra de avslöjade hemligheterna så gillar jag boken. När handlingen väl fått fart är det spännande läsning, och väderutbrotten är en fin kombo av magi och naturvetenskap som tilltalar mig mycket. Andra halvan på boken läste jag i ett svep och var mycket nöjd - ända tills det som sagt blev lite väl präktigt och Nalle Puh-aktigt i slutet. Just den familjen-är-det-viktigaste-sensmoralen kunde jag gärna varit utan.

För vem? 10 - 14 år

Spegeln: en skräcksaga

Spegeln: en skräcksaga av Kelly Barnhill

Jag började läsa den här en fredagkväll. Och hur det än är så är jag inte som mest klipsk och alert en fredagkväll efter åtta, så att börja läsa den här boken vid just den tidpunkten var nog inte mitt smartaste val. För den är så underlig och mystisk. Jag fascinerades otroligt mycket och ville verkligen, verkligen läsa vidare. Men jag förstod inte vad som hände. Jag vet inte hur många gånger jag fick bläddra tillbaka under läsningen av de första hundra sidorna för att min såsiga hjärna behövde kolla vem och hur och när. Men jag ville verkligen veta, ville verkligen förstå dessa märkliga mysterier och anledningen till den där mardrömskänslan jag fick när jag läste.
Efter ungefär hundra sidor tog storyn fart, och underligheterna började hänga ihop, och det blev vansinnigt spännande. Fast jag är fortfarande inte riktigt på det klara med vad som hände egentligen nu när jag läst ut boken. Ändå tycker jag att det är en av de bättre böcker jag läst den senaste tiden. Och jag tror kanske det är just det där att jag själv fick fundera så mycket över hur det hängde ihop.

Bokens framsida passar så himla bra ihop med innehållet - mer och mer ju längre man läser. När jag första gången snabbt såg på framsidan så fick jag intrycket av en vulkan av något slag. Eller någon explosionsartad rök, något slags utbrott. När jag tittade närmare så såg jag att det faktiskt var ett träd, med synligt rotsystem i marken. Och med katter i trädkronan. Och...ja, med två ansikten i trädkronan också. Och allt det där är på sätt och vis med i boken. Utbrotten också även om det mer handlar om platser med magiska utbrott på samma sätt som vulkanutbrott.

Jag tänker inte försöka mig på något slags återgivande av handlingen. Den måste läsas. Men för att ge ett smak på underligheterna så är det här trådarna, eller skärvorna, som ges i bokens början:

• För ett antal år sedan försvann Frankie spårlöst. Han kom tillbaka efter ett par år, men han har inte pratat sedan dess, och halva hans ansikte är vanställt av stora ärr som inte läkt. Nu känner han, genom ärren, hur något eller någon kommer.
• Wendy, Frankies tvillingsyster, drömmer om ljudet av klockor, och känner en söt lukt. När Frankie håller hennes hand på sina ärr så känner Wendy hur de bränner och vibrerar under hennes fingrar.
• Anders, Wendys kompis, ska ut och gå, men känner snart en vibrerande känsla i gräset som blir starkare och starkare och snart surrar marken, benen, huden på honom.
• Clayton, son till Hazelwoods mäktigaste man, får aldrig gå in till sin pappa när han är i "vilorummet". Men idag knackar han på där - han bara måste ha pappas hjälp med det där som känns som en insekt som har krupit in i hans öra och surrar runt långt där inne. Men pappan bara kör ut honom. Därefter sjunker pappan ihop på golvet, blek i synen och tänker att han kommer att behöva mycket information. Och magi.
• Och så kommer då Jack. Jack ska bo hos sin moster och morbror i Hazelwood under tiden som hans föräldrar reder ut sin skilsmässa. Han vill inte bo i Hazelwood, men hans föräldrar bryr sig aldrig om vad han tycker. Eller vad han säger överhuvudtaget. Ibland verkar det inte som de ens ser honom, eller ens vet vad han heter.

Och, ja. Trådarna/skärvorna får ett sammanhang, fast det blir ännu mer komplicerat på vägen. Och spännande.
Och mardrömslikt också, just det ja, det måste jag skriva något om också. Det är så att jag har två återkommande drömmar. De är så återkommande så att jag vet att jag drömmer när jag får dem - ändå kan jag inte göra något åt situationen. Den ena drömmen är att jag ska ta på mig mina linser, men att de helt plötsligt har blivit väldigt stora och torra. Typ sträva tefat eller så. Ändå ska de mulas in i ögonen och det är jätteobehagligt. Den andra drömmen känns ungefär som det som beskrivs i den här boken - att jag inte kan ringa någon på telefon fast jag verkligen behöver. Det blir ständigt fel nummer, knapparna försvinner, knapparna fastnar, telefonen stängs av, signalerna går inte fram, telefonsvarare säger mystiska saker...Och det är så det är för Jack när han gång på gång ska försöka ringa sin mamma eller pappa för att säga att han vill komma hem. Det går inte. Inte heller kan han skriva brev, för texten försvinner. Eller brevet. Eller lusten att skriva just när det behövs. På ett annat ställe i boken är det en kvinna som ska fly från staden i sin bil tillsammans med sin son. Men det går inte. Hon upptäcker hela tiden att hon har kört tillbaka till sin egen garageuppfart. Det finns massor av såna här dröm- eller mardrömskänslor i boken. Det gör den inte på något sätt lättare att förstå - men det gör den ännu mer fascinerande att läsa.

Det här kan nog vara ett av de mest förvirrade inlägg jag någonsin skrivit. Det kanske är på sin plats med en ytterst kort och koncis sammanfattning: Jag gillade den här boken.

För vem? 11 - 17 år

Toro! Toro!

Toro! Toro! av Michael Morpurgo

Det här är en bra och spännande äventyrsberättelse, som ofta av Morpurgo. Den senaste boken jag läste av honom handlade om första världskriget (Warhorse, läs här vad jag skrev om den). Här har vi hoppat fram till spanska inbördeskriget. Boken är klassificerad som Hcf vilket innebär att den är tänkt för barn på lågstadiet ungefär - men jag skulle lika gärna och nästan hellre sätta den i händerna på lite större barn som vill läsa något som är "en spännande men inte så tjock bok". (den är på drygt 100 sidor)

En liten pojke har råkat krossa en glasruta med en inte så välriktad fotbollsspark och sitter ledsen på sitt rum för att mamman har skällt på honom. Då kommer hans farfar insmygande för att trösta, och pojken frågar honom om "det allra värsta han någonsin gjorde" när han var barn. Och farfar vet direkt vilket som var det allra värsta. Det är den berättelsen vi får höra, och förflyttas tillbaka till Spanien på 1930-talet.

Antonitos föräldrar livnär sig bland annat på att föda upp tjurar till tjurfäktningsarenorna. Antonito är med när en liten tjurkalv föds som måste flaskmatas eftersom ko-mamman dör efter födelsen. Och på bästa Emil och Griseknoen-maner så blir Antonito och Paco bästa vänner. Paco växer upp - och ja, här får jag förstås nostalgiska tjuren-Ferdinand-vibbar: han blir större, och större, och större...en dag var han jättestor men gillade fortfarande att sitta under sin korkek...etc etc. Här finns till och med korkeksskogar, men Paco sitter inte och luktar på några blommor. I stället brukar han slåss mot de största tjurarna och vinna. Han är en stor och tuff tjur - ändå kommer han när Antonito kallar på honom och ska klias. Det Antonito inte vet är vad som ska hända med Paco på tjurfäktningsarenorna. Han tror att tjurfäktning mer är som någon slags dans med matador och tjur och en röd cape, och att det är kul för tjuren att få vara med.

Så därför blir det förstås ordentligt sorgligt och jobbigt att läsa när Antonito anses som stor nog att följa med på en tjurfäktning för att se hur det går till (han kan väl vara sex år eller så?) Morpurgo har läst på och återger tjurfäktningens alla turer och vidriga detaljer. Och Antonito bestämmer sig för att hans Paco aldrig, aldrig ska behöva komma till någon tjurfäktningsarena.

Den här pojke-tjur-berättelsen kopplas nu ihop med att det spanska inbördeskriget bryter ut. Pojken ser det ur sin barn-synvinkel och begriper inte ett dyft av vad det handlar om eller varför det ska krigas. Men indragen i kriget blir han.

Jag vill alltså sätta den här boken i händerna på lite äldre barn än den kanske är tänkt för. Dels för att de äldre barnen gärna frågar efter spännande men inte så tjocka böcker som jag skrev ovan, men dels också för att det här med tjurfäktningen och kriget faktiskt kan vara rätt otäcka att läsa om. Då är ju högläsning bra, så att man kan prata om det som händer i boken.

För vem? 9 - 14, eller som högläsning