Pym Pettersons familj "är liksom som en Grandiosapizza"

Pym är en rolig tjej som enligt sig själv har en totalt misslyckad familj (fast jag tycker den verkar ganska normal...). Hon har rätt lätt för att...tja, ska vi säga ”tänja på sanningen”? Och just den egenskapen brukar försätta henne i diverse jobbiga situationer med missnöjda lärare, arga föräldrar och en storasyster som mest verkar likna ett vandrande vulkanutbrott.

Pym går i femman, och vi får läsa om henne de sista veckorna innan vårterminen. Det hela börjar med att hennes klasslärare ger alla i klassen i uppgift att skriva en berättelse, en uppsats, om sin familj. Det kan vara någon i familjen eller någon äldre släkting eller så, men det måste vara sant. Och så ska alla läsa upp sin uppsats i tur och ordning inför klassen, samt hänga upp dem på ett träd som byggts upp längst bak i klassrummet. Det verkar vara rena mönsterklassen, för alla barnen jublar och tindrar med ögonen och kastar sig över uppgiften med stor frenesi. Och det läses så småningom upp familjeberättelser som är rörande och fantastiska och tårdrypande och sockersöta och...alldeles alldeles underbara. Alla barnen viftar med händerna så fort det är dags för norskalektion i skolan (ja, Pym bor i Norge) och det ska läsas, och vill att det ska vara just deras tur. Alla barnen vill läsa...utom Pym Petterson. För hon har ännu inte skrivit sin uppsats.

För vad skulle hon skriva om? Hennes familj är en total katastrof. De är slarviga och bullriga och bråkiga. Allt hemma är en enda röra. Storasyskonen Sanna och Sigmund bråkar ständigt, och bråkar de inte med varandra så bråkar de med Pym. Pappa snarkar på nätterna så att mamma inte får sova och går runt som ett vrak med ständig huvudvärk och svarta ringar under ögonen. När de andra klasskompisarna berättar om goda middagar och fin mat så tänker Pym på hur de har det hemma: ofta uppvärmd Grandiosa-pizza fast till och med den med vidbrända kanter. Ingen i familjen har gjort något bra någonsin som är värt att skriva om. Ingen släkting heller, vad Pym vet i alla fall.

Så hon funderar ut saker som skulle kunna ha hänt, och så skriver hon om dem. Till exempel det att en Petterson-släkting var den tredje mannen på månen. Eller att hennes storasyster Sanna egentligen är adopterad från Kina, fast eftersom hon har bott så länge i Norge så har hennes asiatiska drag liksom vuxit bort. Det går inte jättebra, det där uppsatsskrivandet. Hennes klasslärare har känt Pym i många år nu. Särskilt väl känner hon till Pyms fantasi. Och just den här gången är hon envis: Pym SKA skriva något som är sant.

Jag har läst den här boken högt för mina stora barn (12 och 14 år) och det har den passat utmärkt till – vi har haft väldigt roligt åt Pym och hennes familj. Men jag tror säkert att barnen själva uppskattar att läsa om Pym. Det är oftast mycket korta kapitel, och mycket som händer. Lite dagbokskänsla över det hela, faktiskt. Jag tänker att det här är ännu en (skrev ju nyligen om Nikkis dagbok) bok man kan föreslå till alla barn som vill ha något som ”liknar Dagbok för alla mina fans”.

Titel: Pym Pettersons misslyckade familj
Författare: Heidi Linde
Orginaltitel: Pym Pettersons misslykka familie
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2013
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.

Boken om Mademoiselle Oiseau - årets vackraste. Och årets knäppaste.

Magisk realism? Definitivt inte - det finns inte en rad eller krumelur i den här boken som är realistisk. Urban fantasy, då? Magi i storstan Paris. Nej. Det är liksom inte det heller. Vacker knäppilism? Jo, möjligen det. Modereportagefantasymagi? Äventyr med tant-Mittiprick/mamman i Sunnanäng???

Jag försöker bestämma genre för Boken om Mademoiselle Oiseau. Jag lyckas inte. Den låter sig definitivt inte placeras in i något fack. Eftersom jag ju är bibliotekarie så har jag ett stort behov av att katalogisera och sortera in, och dessutom måste jag ju klämma in bokeländet på någon lämplig hylla i biblioteket så att så många som möjligt hittar den. Och den passar helt enkelt inte in bland de andra, normala kapitelböckerna. Den är inte normal.

Men den är så vacker!!! Det är troligen en av de vackraste böcker jag läst på många, många år. Varje uppslag är som ett färgsprakande konstverk som måste betittas ner i minsta molekyl.

Så här börjar det - detta är insidan på pärmen. Som en tavla bara det.

Berättelsen är totalt utflippad. Och magisk. Jag vet egentligen inte ens om det kan kallas berättelse. Det är mer en mängd magiska och knasiga episoder som får den egentligen helt vanliga, grå och tysta flickan Isabella att stå ut med sitt liv. I början är bilderna där bara Isabella är med grå. Då är Paris tråkigt och fullt med fula byggnader. Men när Isabella träffar mademoiselle Oiseau så sprakar färgerna loss och magin rusar in. Mademoiselle Oiseu liknar ingenting annat, har inga gränser för någonting och allt är möjligt i hennes liv och i hennes lägenhet (som har ett omöjligt antal rum, swimmingpool och till och med en park med ett slott i).

Gråa Isabella

 Ibland när jag läste så blev jag trött på alla dessa "Ja! Vi gör en galen utflykt!" eller "Hurra! Idag är det den blåa dagen! Allt är blått!". Men sen vände jag blad och dök rätt ner i nästa fantastiska illustration, och så glömde jag min irritation. Det går inte att vara arg på den här boken.

Inte berättelse, alltså. Mer ett koncept. Färgsprakande utflippad vacker fantasi. Typ.

Jag vet nu var jag ska ställa boken - på högläsningshyllan, förstås. Lyckliga ni som ännu inte har läst Boken om Mademoiselle Oiseu och som har ett eller annat barn i närheten ni kan läsa den för. För er väntar färgexplosion, verklighetsflykt och galenskap.

Här bygger de sin "egen" doft. Sånt där man gör varje dag.

Titel: Boken om Mademoiselle Oiseau
Författare: Andrea de La Barre de Nanteuil
Illustrationer: Lovisa Burfitt
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? Egen läsning ca 9 och uppåt. Högläsning från ca 7? 

Hur kan man ens bli vän med någon som luktar bajs ur munnen?

Majken har många katastrofer att hålla reda på. Tänk bara på hur farliga helikoptrar kan vara? Kanske inte helikoptern i sig – men om helikoptern transporterar en gris hängande i ett rep undertill? Och repet brister? Och grisen landar i huvudet på en människa så att den människan dör? Det har Majken läst om en gång, och därför håller hon noga koll på helikoptrarna som ofta far förbi utanför fönstret där hon bor. Hon bor nämligen i Stockholm, nära Karolinska sjukhuset som har en egen helikopterplatta där det ofta behöver flygas in och ut dödssjuka människor.

Hon blir oroad av det också. Att det finns så många dödssjuka människor, alltså. För då tänker hon på alla sjukdomar hon själv skulle kunna få. Det är de flesta. I början på boken står Majken och studerar sin kropp i spegeln och spanar efter sjukdomstecken. Nyckelbenet står ut på ett konstigt sätt, till exempel. Men det har det gjort länge och hon har redan frågat skolläkaren om det tre gånger. Nu upptäcker hon en brun fläck på axeln! Brun fläck! Hudcancer!! Hon är just på väg att ringa 112 när hon upptäcker att det inte är någon leverfläck utan bara en liten bit intorkad choklad. Puh, faran över för den här gången. Men det finns så mycket annat att oroa sig över. Sånt som nedfallande grisar, flygplansolyckor, farliga kemikalier i mat, bilar, solsken, klimatförändringar.

Majkens liv består av att skydda sig mot olika katastrofer. Att oroa sig. Att undvika att äta olika saker. Det är mer och mer mat hon vägrar äta för att den är farlig, eller för att maten i sig är farlig för jorden eller orättvis eller något. Hennes mamma bara suckar. Nähä, inte kyckling heller. Eller hardtopping. Eller godis. Eller tonfisk. Eller kalv. Eller ris, druvor, paprika. Eller något som ligger i någon slags plastförpackning. Eller i konservburk.

Majkens mamma tycker att hon inte ska oroa sig så mycket, och att hon ska gå ut i solen nu när det är sommarlov och vackert väder och sånt där. Så efter en tids tjatande när Majken inte går ut och mest sitter och gör listor över alla möjliga katastrofer – ja då kommer mamma hemdragandes med en hund som hon har lånat ett par veckor. En hund! De äter ju bajs! En sån kan man väl inte bli kompis med!? Ful är den också.

Tycker Majken. Som förstås med hunden Blunders ankomst tvingas lämna sina katastroflistor och komma ut i solen och livet lite.

I början tyckte jag mycket om att läsa om Majken och all hennes oro. Det är så mycket hon oroar sig för, men Jackert skriver så kul att man samtidigt skrattar åt Majken och håller på henne. ”Bra där, envisa och smarta tjej!” liksom. Samtidigt tyckte jag synd om henne – så oerhört jobbigt begränsande hennes rädsla verkar vara.

Men ganska snart tröttnade jag. Det blev för många roliga formuleringar och för lite som tog berättandet framåt. Lite hoppigt blir det emellanåt också – som när Blunder kommer med i texten. Allra först nämns han kort som någon som Majken tycker är ful, med en rosslande andning som lät som någon som snart skulle dö. Sedan får vi läsa lite om hur folk låter när de dör, vidare till ett samtal Majken nyligen haft med sin mamma om faran med cigaretter för att sedan komma in på det där med helikoptern, och en helikopterpilot som mamman tydligen nyligen blivit ihop med, och att Majken inte gillade honom, och först efter nio sidor med annat så återkommer berättelsen till vad och vem det är som är ful och har en rosslande andning, nämligen Blunder.

Så, roligheter i all ära och ett bra språk och allt det där – men jag skulle vilja skala bort så pass mycket av det att man ser Majken och hennes sorg lite tydligare.

Titel: Dagens katastrofer
Författare: Cilla Jackert
Utg år: 2013
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet. 

Kulla-Gulla-liv, fast utan ljusa lockar och utan någon rik morfar

När Lill-Pär föddes var han liten som en räka och ingen trodde väl egentligen att han skulle överleva. Det gjorde han trots allt, men alltid var han sjuk, och snorig, och kissig, och hostade och hade sig. Det gick liksom inte att ha honom med på lekar och sånt för då blev allt bara förstört. Ändå måste han förstås få vara med. Han hörde ju till.

Men det var så besvärligt med Lill-Pär. Han fick inte följa med till kyrkan, för då störde han prästen i predikan med allt hostande. Hemma ensam kunde han aldrig vara, utan krävde ständig passning eftersom han var så sjuk och eländig. Och det värsta av allt – han tog så mycket av mors tid! Maja, Lill-Pärs storasyster är inte särskilt stor. Hon skulle så gärna också vilja sitta i mors knä och bli klappad. Och hon skulle så väldigt gärna vilja ha Lill-Pärs lilla trädocka att leka med. Men inget av det får hon. Så ibland önskar hon det alldeles förbjudna: att Lill-Pär kunde dö någongång så att de slapp honom.

Och boken börjar med just det – att Lill-Pär dör. Han ligger i mors och fars säng och kämpar efter andan, och så till sist så slutar han andas. Far öppnar dörren till stugan för att Lill-Pärs själ ska kunna fara till himlen utan problem. Mor och en annan kvinna gör i ordning Lill-Pär så att han kan läggas i en kista och så kommer grannar och släkt och en väldig massa folk och tittar på honom, dricker kaffe och äter kakor med små svarta kors på. Lukten av hackat granris är stark. Och Maja har fruktansvärt dåligt samvete. Nu kan hon inte säga förlåt till Lill-Pär för allt det dumma hon tänkt om honom. Eller för att hon faktiskt tog hans docka en gång.

Lill-Pär och jag är en annorlunda barnbok. Miljön är ett fattigt torp i Sverige för kanske 150 år sen eller så. Jag tänker direkt på Kulla-Gulla-böckerna, men här finns det absolut ingen rik patron som räddar situationen. Det är heller inte snyft-sorgligt (fast det dör ett barn) utan det liksom bara är. Man ser torpet ur Majas ögon, och det bara rätt upp och ner är som det är. Grått men renskurat, liksom. Uppstekt gröt till kvällsmat men en pappa och en mamma som bryr sig om trots allt det jobbiga.
Den är tänkt för barn på lågstadiet, men jag tycker absolut att den kan (eller borde) läsas av eller ännu hellre läsas för större barn. Det finns så mycket att fundera lite längre över i den här boken, och mycket sånt man kan prata om tillsammans när man läst den. Hur barnen hade det förr. Hur det ändå kunde vara syskongnabb och avundsjuka mitt i allt det där annorlunda. Hur nära döden kom när den kom – tänk bara på det här med att den döde ”står lik” i kammaren ett par dagar innan begravningen! Maja tycker det är lite läskigt att sova första natten när Lill-Pär ligger där i kammaren och är död, men de andra i familjen somnar tryggt utan några konstigheter.

Maja känns väldigt trovärdig och hon får mig att tydligt se torpmiljön framför mig. Jag gillar den här.

Titel: Lill-Pär och jag
Författare: Cecilia Davidsson
Utg år: 2013
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
För vem? 8-12 år, eller som högläsning från ca 6 år


Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet. 

Om det här med läsplattor

Inspirerad av förra veckans bokbloggsjerka har jag nu blivit helt sugen på att äntligen ge mig in i e-boksläsandet. I kommentarerna till det inlägget fick jag några tips, och jag har läst vidare på nätet. Det känns som att den senaste Sony Reader (PRS T2) skulle vara det bästa valet av de modeller som finns nu. Inte är den särskilt dyr heller - bara ca 900:- på Webbhallen.

Men jag funderade vidare vad jag vill ha en läsplatta till. Böckerna jag läser för jobbets skull - barn- och ungdomsböcker - vill jag inte ha på läsplatta. De köper jag i fysisk form till skolbiblioteket, ska låna ut och bokprata om och behöver helt enkelt ha som vanliga böcker. Inte heller vill jag köpa svenska vuxenromaner som e-böcker när jag nu så enkelt lånar hem dem från jobbet. På E-lib, bibliotekets lånetjänst för e-böcker, hittar jag inte mycket jag vill ha, så att låna e-böcker är inte heller min grej.

Jag vill i stället använda läsplattan till att magiskt förvandla de tjocka fantasyromaner jag läser på engelska till något jag kan stoppa i väskan, eller ta med på resor. Och de romanerna finns inte som e-böcker hos de svenska e-bokhandlarna (vad jag kan se) - bara hos Amazon.

Så nu blir det nog ändå så att det blir en Kindle Paperwhite jag köper, trots att den är Amazon-låst och ingenstans rekommenderas för svenska förhållanden. Men med en Kindle kan jag välja och vraka mellan tusentals fantasytegelstenar. Verkar väldigt bra. Och billigt! Exempelvis kostar Brandon Sandersons Way of Kings bara 3,74 dollar.

Dessutom läste jag någonstans att man kan konvertera svenska e-böcker till amazonformatet (men inte tvärtom). Om jag nu ändå vill stoppa in svenska romaner i läsplattan, alltså.

Någon annan som läser på Kindle?

Harry, Gunnar och presenten

En förträfflig kapitelbok med vanlig vardagsdramatik och fina bilder. Fast hur bra och föredömlig den än är så har jag nu fem dagar efter att jag läste den glömt nästan helt vad den handlar om, och det drar ju ner betyget en hel del. En bra barnbok - men ingen kioskvältare, alltså.

Harry och Gunnar är två bröder som på friluftsdagen i skolan kommit underfund med att deras egen mamma är en riktig hejare på klättring - fast hon aldrig nämnt det för dem förut. De bestämmer sig för att ge henne en riktigt fin klätterutrustning i födelsedagspresent. Problemet är att den här familjen har det ganska knapert med pengar, förstår man. Att köpa dyra födelsedagspresenter är inte självklart. Inte heller är det självklart att åka på resor när det är semester och sommarlov, eller ens att få hålla på med sin hobby (klättring) eftersom det här med att vara ensam förälder till två pojkar inte lämnar vare sig tid eller pengar över till några dyra hobbies.

Så boken handlar om hur pojkarna kämpar för att få ihop pengarna till den där presenten. De tvättar bilar, lagar cyklar, går ut med hundar och passar barn. Pengarna räcker inte i alla fall - men det blir ändå bra i slutänden, alltihop.

Lagar cyklar, ja. Det är Harry, storebroren, som gör det. Han är tolv, men kan ändå göra precis allt med en cykel. Laga den, renovera den, bygga om den. Det är en väldigt trevlig egenskap...men ändå får jag samma vibbar som av de där ungarna som är med och lagar mat i Sveriges yngsta Mästerkock. Lite väl, och läskigt, duktiga är de och ibland undrar jag om de finns på riktigt. Precis som Harry - tolvåringen som flinkt förvandlar ett cykelvrak till en välsmord, glänsande och fungerande cykel att sälja och få in pengar för. Pengar som givetvis går till familjens ekonomi och inte till Harry själv.

Redig kille, det.

Titel: Harry, Gunnar och presenten
Författare: Sofia Nordin & Kajsa Gordon
lllustrationer: Caroline Röstlund
Utg år: 2014
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-10 år

Att få visa upp tänderna första dagen i en ny klass

Jag skrev nyligen ett inlägg om de alltför fåtaliga men oh så välbehövliga ”mittemellanböckerna”, böckerna barnen behöver mellan börja läsa-böckerna och de tjockare kapitelböckerna. Vips och Drakula-klubben är en perfekt sådan bok. Dessutom är den rolig! Och dessutom faktiskt också rätt tänkvärd.

Vips, eller egentligen heter hon Vampyrella Drusilla von Drakula de Anden men alla kallar henne bara för Vips, är nyinflyttad från Transsylvanien. Nyinflyttad med allt det brukar innebära av osäkerheten i att börja en ny klass, hitta vänner och så där. Det som ställer till det lite mer för Vips än för en vanlig nyinflyttad tjej i tioårsåldern är att hon råkar vara vampyr. Hon är kritvit i hyn och har huggtänder. De andra skolbarnen skriker av skräck när hon först kommer in i klassrummet, men lugnar sig något när hon förklarar att hon bara dricker saft – inte blod. Helt bra blir det inte, för Magnus, klassens inofficielle ledare, bestämmer raskt att det inte är OK att vara vampyr och därför ska ingen vara med Vips. Punkt, slut.

Så bra då att Vips redan första dagen ändå blir kompis med Leyla. Leyla flyttade också nyligen hit ifrån ett annat land, så hon vet hur Vips har det tycker hon. Leyla följer med hem till Vips för att titta på hennes tama vampyrfladdermus. Hon tycker att Vips mamma och pappa är rätt läskiga och huset alldeles för fullt med spindelnät men trots det så finner flickorna varandra bra och fortsätter att vara kompisar.
Det behövs när Magnus och Oliver startar Magnusklubben där alla tvingas vara med, tvingas betala 100 kronor i medlemsavgift men där Vips och Leyla inte får vara med.

Det finns en serie börja läsa-böcker som jag älskar och som handlar om familjen Monstersson, till exempel Ett monster sover över. Väldigt roliga och knäppa är de, och med fantastiska illustrationer. Jag tänker att boken om Vips är alldeles perfekt att ge till de barn som tycker om familjen Monstersson men vill ha mer och svårare text. Sen blir det en bra bonus att Vips dessutom handlar om rädsla för främlingar och det som är annorlunda, och om att inte passa in.

Titel: Vips och Drakula-klubben
Författare: Sissel Dalsgaard Thomsen
Illustrationer: Rasmus Bregnhoi
Orginaltitel: Vips og Klub Dracula
Översättning: Carina Edling Gabrielsson
Utg år: 2013
Förlag: Bokförlaget Hegas
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 6-9 år

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet.